Annelie Wallin
Annelie Wallin, född 16 maj 1962, är en svensk konstnär. Annelie Wallin utbildade sig vid Nyckelviksskolan i Stockholm 1984–1985, Idun Lovéns konstskola 1985–1987, och Kungl. Konsthögskolan i Stockholm 1989–1994. Annelie Wallin slog igenom som konstnär på 1990-talet med en rad uppmärksammade installationer där hon byggde monumentala skulpturer av vardagliga föremål som bord och skåp. Frågor om identitet var ett centralt tema i hennes tidiga konstnärskap och hon utforskade här traditionella material som diabas och brons, samtidigt med mer obeständiga material som fil, kaffe och vax. Under 2000-talet handlar många av Wallins verk om den konstnärliga processen, där verken ofta har en performativ karaktär och konstnärens arbete dokumenteras och kartläggs i en diskussion om materialitet och värde, som i verket "Kalender 2006". Från 2010-talet blev hennes konst alltmer relationell och aktivistisk, genom att hon tog med sitt sedan länge starka miljöengagemang in i konstens rum. Genom en rad aktioner i det offentliga rummet undersökte hon gränserna för ägande, individens frihet och kollektivt ansvar. I hennes senare arbete har naturen bokstavligen invaderat gallerirummet, och blivit ett centralt material, en mykologisk process, som metodiskt slingrande, växer, böljar och lever. En viktig del av hennes konstnärskap är konst i det offentliga rummet, här blandar hon olika material, från klassiska skulpturer i sten, brons och betong som i hennes utsmyckning "Mötesplats" (2011–2012) för Solna stad, till mer tekniskt komplexa ljusskulpturer som "Ikaros Vingar" i Idrottshuset i Jönköping, och"Strömmar" i kvarteret Åsikten1 i Uppsala.. Hon har även genomfört en rad offentliga konstaktioner i samverkan med allmänheten som "Solrosfält i Huvudsta"(2012) och "Dela trädgård" i Anderstorp (tillsammans med Malin Lobell 2014 –2016). Hennes verk finns även representerade på en rad offentliga institutioner, och hon har ställt ut flitigt i Sverige och internationellt. Annelie Wallin har varit gift med civilingenjör Bo Bergman. De har två söner tillsammans. Hon har även varit aktiv i det konstnärsdrivna galleriet ID:I galleri.
Unfucked Pussy
Unfucked Pussy var en svensk konstnärsgrupp som bestod av Joanna Rytel och Fia-Stina Sandlund som arbetade med en form av politiska och feministiska konstaktioner och andra konstprojekt. Duon arbetade tillsammans från 1999 fram till och med 2003 då Rytel skapade den egna performancegruppen Oknullad fitta. Duon blev mest uppmärksammad för sin konstkupp under Fröken Sverige-tävlingen 2001 då de sprang upp på scenen, rullade ut en banderoll som det stod "Gubbslem" på och tryckte på överfallslarm. Ordet gubbslem har en dubbel betydelse då det också är en alg. En av deras sista aktioner skedde på Grammisgalan 2003 då de blev inbjudna av The Knife att ta emot bandets Grammis som bästa popgrupp 2003. Unfucked Pussy kom utklädda till gorillor med nummer 50 skrivet på dräkterna, som en protest mot den manliga dominansen inom musikindustrin.
Dadaism
Vad ordet dada härstammar ifrån är precis som med mycket i denna rörelse inte bara höljt i dunkel utan det förekommer också ofta i ett stort antal mer eller mindre uppdiktade förklaringar kring många företeelser. Vissa menar att det bara är ett onomatopoetiskt ord för barnjoller, andra att ordet är hämtat från ett franskt barnsligt uttryck för häst, eller är slaviska språks dubblerade "ja". Ordets irrationella mångtydighet blev symbolisk för hur den dadaistiska rörelsen skulle te sig. Hugo Ball skrev i sin dagbok i juni 1921, då upptagen av att författa en text om mystikern Dionysios Areopagita: När jag möttes av ordet "Dada" blev jag två gånger anropad av Dionysios. D.A - D.A (H...k skrev om denna mystiska födsel, också jag själv i tidigare noteringar. På den tiden bedrev jag ord- och bokstavsalkemi.). Den 5 februari 1916 invigdes Cabaret Voltaire i Zürich, grundat av Hugo Ball, Emmy Hennings, Hans Arp, Tristan Tzara och Marcel Janco, till vilka Richard Huelsenbeck, Sophie Taeuber, Hans Richter, Walter Serner och en del andra anslöt sig. Den tjugoårige Tzara var den yngste och Hennings, 31 år gammal, den äldsta i gruppen, som avskydde kriget. Hugo Ball synes ha varit initiativtagaren. Där tillkännagavs snart födelsen av den nya konstriktning, som de kallade dadaism första gången och skulle manifestera sig många gånger om under bullriga och kaotiska soaréer. Bland medlemmarna fanns också den svenske tecknaren och filmaren Viking Eggeling (1880–1925). En vidare social kontur fick dadaismen i Berlin, dit den fördes av Huelsenbeck, som snabbt skaffade sig uppsluppna och respektlösa lekkamrater i bland andra Raoul Hausmann, George Grosz, Hannah Höch, Walter Mehring och Johannes Baader. Här tog dadaisterna klar ställning för den revolutionära omvandling av samhället som yttrade sig i rådskommunismen. Det kan inte råda något tvivel om att dada här tog steget ut ur konstens domäner in i en strävan att radikalt förändra varje människas dagliga liv. Det är också detta som utgör dadas särart. En annan grupp med Marcel Duchamp (1887–1968), Francis Picabia (1878–1953) och Arthur Cravan i spetsen hade uppstått ungefär samtidigt, och kom senare att knyta förbindelser med såväl Zürich- som Berlin-gruppen. Så småningom kom såväl Duchamp och Picabia som Tzara att utöva stort inflytande över dadaisterna i Paris, där bland andra André Breton, Benjamin Pérét och Jacques Rigaut kan nämnas. Den italienska traditionalistiska filosofen Julius Evola associeras även med dadaismen i Italien. Till de mer bekanta författarna inom dadaismen räknas Walter Serner. Dada var en konstnärligt individuell protest mot det samhälle som frambringat första världskriget. Eftersom man ansåg att konsten rättfärdigade detta förljugna samhälle var det en självklarhet att man måste attackera den rådande konstuppfattningen. Den konst dadaisterna skapade var främst, vad de själva kallade antikonst, som exempelvis Hugo Balls dikter av nonsens eller Duchamps ready-mades, som ett cykelhjul han skruvade fast på en pall. Picabia skruvade isär en klocka, doppade delarna i bläck, och gjorde avtryck på ett papper med dem, vilket utgjorde konstverket. Kurt Schwitters (1887–1948) gjorde collage av pappersbitar och andra föremål han hittade på gatan. Dadaisterna använde medvetet ett irrationellt arbetssätt och de hyllade en anarkistisk och cynisk arbetsmetod där bland annat brottet mot de klassiska begreppen om skönhet stod i centrum. Krigets fysiska destruktivitet fick i dada sin motsvarighet i en kulturell destruktivitet, men den anti-konst man skapade kom med tiden att ingå i den etablerade konstvärlden. Numera får man betala höga priser för verk av Picabia och Schwitters, men det torde dock vara svårt att slå mynt av de direkta konstaktioner som exempelvis Baader, Rigaut och Cravan excellerade i. Det är dessa senare som står för den handgripliga protest som omtalas i inledningen av denna artikel.
