New public management
Termen NPM lanserades 1991 av Christopher Hood och har blivit en global trend som har påverkat den offentliga sektorns administration i många länder sedan dess. NPM tar sin utgångspunkt i att tillgängliga resurser är begränsade och fokuserar på att öka effektiviteten. Centralt är en strävan att göra allt mätbart, så att managementkonsulter, ledning och politiker på distans ska kunna kontrollera verksamhetens effektivitet och kvalitet, utan att själva befinna sig i kärnverksamheten. Man försöker standardisera kvantitativa indikatorer, kriterier, checklistor och algoritmer för hur verksamheten ska styras. Uttrycket NPM rymmer många olika reformer, både administrativa och ideologiska. De administrativa reformerna fokuserar på organiseringen av offentlig sektor och har inneburit ökad utvärdering, dokumentation och mätande av prestation och effektivitet. De ideologiska reformerna har lett till att även offentlig verksamhet utsätts för konkurrens, verkar på en marknad och ska anpassa sig efter kunder. Företagisering innebär att de offentliga organisationerna görs mer företagslika, med tydlig ledning, interndebitering och att stora enheter delas upp i resultatenheter. Marknadisering innebär att offentlig verksamhet konkurrensutsätts, och att det ges utrymme även åt privata utförare och privatisering. Christopher Hood definierade sju komponenter som kännetecknar NPM, fastän alla inte nödvändigtvis finns med eller märks i lika hög grad. NPM-reformerna har kritiserats för att ha gått för långt, och lett till avprofessionalisering – att ämbetsmannaansvar och tillit till professionen ersätts med styrning mot resultatmål, som inte alltid omfattar professionens värderingar om kvalitet och etiska överväganden. Den har också kritiserats för att öka yrkesutövares administrativa börda, till exempel med dokumentation inom vården och skolan, och hota rättssäkerheten och för att marknadsformen och ekonomiska styrmedel inte passar för den offentliga sektorn. Inom skolvärlden kritiseras NPM för att leda till att lärare ägnar så mycket tid åt kvalitetsutvärderingar, nationella prov och att ge skriftliga omdömen att tiden inte räcker till undervisning, handledning och kursutveckling. Inom universitetsvärlden kritiseras NPM för att leda till toppstyrd linjeorganisation och försvagad meritokrati, akademisk frihet och kollegial struktur (ämneskollegier ledda av ämnesansvariga professorer) för traditionellt kvalitetsarbete. Kvalitetskontrollen har ersatts av styrning mot mätbara mål såsom antal helårsprestationer. Inom sjukvården kritiseras NPM för att leda till fragmentesering, detaljstyrning, överredovisning och fördyrning genom svällande tjänstemannastaber, och att medicinska kompetenskrav på ledarbefattningar sänks. Kvalitetsaspekter som inte är kvantitativt mätbara, inte kan styras genom standardiserade kriterier, och kräver specialistkunskap och lokal kontakt med kärnverksamheten och patienterna, glöms bort. Uppdelningen i enheter med avgränsat ansvar medför att sjukvårdens många specialfall, som inte följer någon mall, ofta hamnar mellan stolarna. I Sverige har man sett att NPM leder till att uppgifter styckas upp och preciseras för att olika utförare ska kunna konkurrera och prisjämförelse ska bli möjlig. Pressen som konkurrensen innebär tillsammans med en osäkerhet om organisationens överlevnad kan hota rättssäkerheten genom att förutsägbarheten minskar för medborgarna. För att spara på resurserna kan organisationerna formulera om enskilda medborgares behov så att de inte behöver utföras, eller prioriteras lägre än andra medborgares behov. Detta har skett till exempel inom äldrevården. Utan någon förändring i lagen kan ett bistånds innehåll förändras genom omdefiniering.
Köpkraftsparitet
Köpkraftsparitet eller köpkraftsjustering (engelska: purchasing power parity, PPP) är ett mått som används inom ekonomi för att kunna jämföra prisnivån på varor och tjänster mellan olika länder. Köpkraftsparitet används för att räkna ut vilken växelkurs som krävs för att länder med olika valutor ska ha samma köpkraft. Genom att köpkraftsjustera tar man alltså hänsyn till prisskillnader mellan länder. Måttet har flera användningsområden, men det primära är att kunna jämföra olika länders BNP till en konstant prisnivå. En valutas växlingskurs mot en annan kan skilja sig från relationen mellan den köpkraft valutorna har i sina respektive hemområden. En svensk krona kan växlas till 0.8 manat i Azerbajdzjan, men samma krona kan man inte köpa lika mycket saker för i Sverige som man kan med 0.8 manat i Azerbajdzjan. Eftersom priset på lokala varor och tjänster som inte säljs mellan valutaområdena ofta är lägre i fattigare valutaområden, så skulle valutamarknadens växlingskurs ge en snedvriden bild av vad prisnivån är i ett land. När man jämför BNP mellan länder kan man använda köpkraftspariteter för att justera för skillnaden i prisnivå mellan länder. På detta vis får man en jämförelse av volymen av producerade varor och tjänster, snarare än kostnaden för dessa. Analogt kan man jämföra hur man skiljer på BNP i löpande respektive fasta priser inom en ekonomi. När BNP i fasta priser beräknas justerar man för prisutvecklingen mellan olika tidpunkter, medan i fallet med köpkraftsjusterad BNP eliminerar man istället prisvariationer mellan länder. När man jämför BNP mellan länder används oftast amerikansk dollar som valuta. PPP kan då användas som mått för att överföra priser från lokal valuta till dollar för att länderna ska kunna jämföras. Som exempel kan vi ta växlingskursen mellan amerikanska dollar och azeriska manat som kan sägas vara 100. En dollar är hundra manat. Man sammanställer en varukorg med motsvarande varor i båda länderna och noterar priset för respektive varukorg i lokal valuta. Utifrån dessa priser kan en ny fiktiv växlingskurs räknas ut. Den azeriska varukorgen kanske kostade 75 000 manat, medan den amerikanska kostade 1 500 dollar. Enligt formeln ovan ges att 75000/1500=50. Den köpkraftsjusterade växelkursen föreslår att en dollar nu bara är 50 manat. Azerbajdzjans BNP/capita skulle enligt det här exemplet vara mycket högre än om man använt marknadens växlingskurs. För exempel med riktiga siffror se statistiken till höger. I Sverige deltar Statistiska centralbyrån i ett samarbete mellan 37 europeiska länder som syftar till att löpande skatta köpkraftspariteter för deltagarländerna. Samordnare är Eurostat, som även publicerar resultaten på sin hemsida. Vart femte år genomförs även en global köpkraftsparitetsundersökning under ledning av Världsbanken. Jämförelser över tid eller mellan valutaområden som använder sig av varukorgar dras ständigt med problematiken om vilka varukorgar som är adekvata. Utformningen av varukorgar för prisjämförelse kan vara svår, till exempel då konsumtionsmönstren i två länder skiljer sig åt. Den fiktiva växlingskursen mellan två valutor som skapas med hjälp av varukorgarna kan förskjutas när man ändrar varukorgens innehåll. Vad som faktiskt är en genomsnittlig varukorg bara för ett land kan vara nog svårt att bestämma. I Sverige sätter SCB (Statistiska Centralbyrån) ihop varukorgar för bland annat KPI (Konsumentprisindex) som bygger på en varukorg för konsumtionsvaror. I varukorgarna för vissa prisindex ingår kostnader föräntor, men i andra nettoprisindex (som till exempel UND1X) gör de det inte. PPP:s beroende av utformningen av de varukorgar som används för köpkraftsjusteringen kan ses som en av måttets svagheter.
Effektiv ränta
Med effektiv ränta eller effektiv årsränta avses kostnaden (ränta och avgifter) för en kredit uttryckt som en årlig räntesats på kreditbeloppet. Räntesatsen beräknas som om räntan betalas en gång per år, och ofta används räntedagsbasen 360/360. Genom omräkning till effektiv ränta kan man lättare jämföra räntor som annars uttrycks på olika sätt. Beräkning av effektiv ränta på konsumentkrediter regleras i Sverige i förordning SFS 2010:1855 samt i Konsumentverkets anvisningar . Den effektiva räntan ska beräknas med hänsyn till samtliga kostnader, samt när betalningarna sker. Kreditkostnaden är summan av räntor, tillägg och andra kostnader för ett lån. Eftersom ränta kan beräknas på olika sätt kan den effektiva räntan vara olika, även utan att avgifter och räntesats skiljer sig mellan olika lån. Ett exempel är de ränta-på-ränta-effekter man får då tillgottskrivandet eller betalningen sker fler gånger än en per år. Du har 1 januari (måndag) 100 kr på ett konto, får 5 % i ränta per år. Enligt sedvanlig modell skall du den 31 december ha 105 kr. Skulle banken emellertid utbetala räntan två gånger per år skulle du få först 2,5 kr i ränta, sedan 2,5625 kr varför summan blir 105,0625 kr - det vill säga ungefär 105,1 Kr. Den effektiva räntan i det senare fallet är ca 5,1 %. Ju fler utbetalningstillfällen - desto högre ränta (dock aldrig högre än exp(r)-1, där är till exempel 0,05 för 5 % ränta). Ett annat exempel: Du sätter in 100 kr på ett konto 1 januari och låser dem i två år, mot en ränta på 5 % per år. Efter två år får du dina 5 kr/år för 2 år, d.v.s. 10 kr, och har totalt fått 10 % ränta. Detta motsvarar en effektiv ränta på 4,88 % (vilket med ränta-på-ränta-effekter i två år ger 10 % totalt). Effektiv ränta är bara ett av måtten man bör använda sig av då man jämför krediter. Numera krävs att även den totala lånekostnaden presenteras i samband med uppgiften om effektiv ränta. Detta för att få mer rättvisa prisjämförelser av snabbkrediter vid exempelvis SMS-lån. I den effektiva räntan ingår alla kostnader. Därför ger den en bra jämförelse för konsumenter som överväger att ingå ett kreditavtal. I en utredning om SMS-lån finns ett exempel på en månadsbetalning på 149 kr, med 25 kr i aviavgift. Den effektiva räntan på årsbasis blir då 543 %. Det jämförs med SMS-lån på 500–600 kr, med en månads löptid. Ett räntefritt lån om 1.000 kr med en aviavgift på 25 kr/mån får en effektiv ränta om 30 %. Det är samma sak som att låna ut 1.000 kr till 30 % ränta (förutom att det blir billigare den andra månaden i exemplet med en räntesats om 30 % ifall amortering sker månadsvis). En annan effekt är de fall då banken betalar ut ränta månadsvis till konto. En effektiv ränta på 12 % ger inte en utbetalning om 100 kr i månaden ifall man har 10.000 kr stående på ett konto. Här blir effekten i stället en nominell ränta om 11,39 %. Eftersom de flesta institut och aktörer är intresserade av att se så fördelaktiga ut som möjligt redovisar de den effektiva räntan när det handlar om avkastning på insatta sparmedel och den nominella räntan för lån. I fallet med kontomedel insatta fås 94,89 kr månatligen om den effektiva räntan är 12 %. Beräkningen av effektiv ränta är ofta ganska krånglig, i synnerhet om det handlar om belopp som både betalas ut och återbetalas i flera omgångar. Exakt tillvägagångssätt finns beskrivet i Europaparlamentets direktiv som återges i Konsumentverkets anvisningar . I princip ställer man upp en ekvation där nuvärdet av kreditbeloppet ska vara lika med nuvärdet av samtliga belopp som kredittagaren ska erlägga. Direktivet ger följande ekvation som definition av effektiva räntan. Det vänstra ledet ger nuvärdet av utbetalningarna, det högra av inbetalningarna. Den effektiva räntan är den ränta X då dessa är lika. X är den effektiva räntan. m är det tal som motsvarar det sista kreditutnyttjandets plats i tidsföljden.
