Ett diminutiv, en förminskningsform, är en ordbildning för att beskriva litenhet, oftast med hjälp av ett suffix som är egenartat för språket. Formen används ofta för att uttrycka en känsla för subjektet snarare än egentlig litenhet. Motsatsen till diminutiv är augmentativ. Svenskan har till skillnad från många andra indoeuropeiska språk ingen levande diminutivändelse för ord som normalt kan användas, i stället används ibland konkreta förleder som lill- eller små-. En äldre diminutivändelse -ing/-ling används alltjämt i vissa ord som har stelnat i den formen, till exempel gässling och myndling. Slangordsändelsen -is kan ibland ha en diminutiv funktion. I tyskan används diminutivsuffixen –chen och –lein, som ofta också leder till att huvudordet får omljud. I Bayern och Österrike motsvaras detta av -(e)l eller -(e)rl. I Schweiz även -li. Exempel: Brötchen (fralla, av Brot, bröd). Glaserl (litet glas, av högtyska Glas). Nederländskan är ett språk där diminutiv används mycket ofta. Inte bara substantiv utan även adverb och predikativa adjektiv kan få diminutivsuffix i nederländskan: –je för substantiv (med morfologiska varianter som –(e)tje, –kje och –pje) samt –jes för adverb och adjektiv (med motsvarande morfologiska varianter). Till exempel: boom ("träd") – boompje ("litet träd"), zacht ("sakta, mjuk") – zachtjes ("lagom sakta/mjukt"). I engelskan används suffixet –let (starlet, booklet) -kins (catkins, munchkin) -ling(duckling) -y(kitty, doggy). I franskan används suffixen –in(e) och –et(te). Det senare har också tagits upp i vissa svenska ord, till exempel stövlett. I spanskan används bland andra suffixen –ito och –ita, till exempel poco – poquito. I italienskan bland andra suffixen –etto, –etta, till exempel piazza – piazzetta samt "-ino" och "-ina", till exempel i "sorella" - "sorellina". I portugisiskan används bland andra suffixen –inho och –inha, till exempel bola – bolinha. I latinet används bland annat "-ulus", som i "ursulus" med betydelsen "liten björn". Latinska diminutivsuffix är bland andra -lus (-la, -lum), -ulus (-ula, -ulum), -olus (-ola, -olum), -ellus (-ella, -ellum), -illus (-illa, -illum), -cellus (-cella, -cellum) och -cillus (-cilla, -cillum). Vid förvenskning bortfaller genusänelsen, som i ampulla (liten flaska, femininum), ampull, bacillus (liten stav, maskulinum) bacill eller vacuolus (litet tomrum, maskulinum), vakuol. Även de slaviska språken är rika på diminutivbildningar. Ett exempel är ryskans rutjka (liten hand), bildat med suffixet –k(a) av ruka. Men rutjka har därtill genom lexikalisering fått en icke-diminutiv betydelse: handtag. Ett annat exempel från bosniskas, kroatiskas och serbiskas ptica (fågel) som blir ptičica (liten fågel), stol (bord) blir stolić (litet bord). I polskan förekommer ocksdå diminutiv. Ett exempel är drzewo (träd) som blir drzewko (litet träd). Detsamma sker med namn: personnamnet Julia blir Juleczka (lilla Julia). I persiskan används diminutivsuffixen –ak och –che. Exempel: Bâghche (liten trädgård, av Bâgh, trädgård). I kurdiskan används diminutivsuffixen -oke och -yoke. Exempel: Ruvar (flod) , Ruvaroke (liten flod). I estniskan används -ke(ne) betecknar grundordet i förminskad form och har en biton av smeksamhet. T. ex emake "lilla mamma", lillekene "lilla blomma". I ungerskan används –(cs)ka, –(cs)ke som diminutivsuffix. I finskan används diminutivsuffixet –nen.