Skivomslag
Ett skivomslag är ett konvolut till en skiva, vilket ofta är försett med en fotografisk eller tecknad bild. Under vinylskivans tidevarv, det vill säga epoken 1950-1990, handlade det om LP-skivor och EP-skivor samt singlar som förvarades i ett fodral av papper eller plast, från 1970-talet även kassettband. Det stora formatet gjorde omslagsbilden så påtaglig. Dock påbörjades traditionen med ett illustrerat omslag till skivorna redan under stenkakornas tid. EP- och singelskivor av vinyl levererades dock ofta i neutrala konvolut, endast försedda med skivbolagets logotyp och med stora runda hål i vilka skivetiketterna kunde läsas. I början av 1950-talet, då LP-skivan slog igenom, var de flesta skivomslag fortfarande tecknade. En stilbildare var illustratören David Stone Martin som börjat teckna skivomslag redan på 1940-talet. Vid mitten av decenniet blev det allt vanligare med fotobaserade skivomslag. Pacific Jazz, som redan 1952 anlitat fotografen William Claxton, var en föregångare. Andra bolag som anlitade framstående fotografer under 1950-talet var Atlantic, EmArcy, Verve (Clef och Norgran) samt Blue Note. Skivbolagets namn och etikett var tydligt framträdande på framsidan fram till åtminstone 1960-talet. Under 1970-talet försvann ofta skivetiketten från omslagets framsida, till förmån för mer utarbetade bildkoncept med eller utan foto på artisten/gruppen. Decenniet såg också en stor mängd symfonirock-grupper och liknande artister, som använde albumformatet som en plats att utarbeta musikaliska koncept, detta påverkade skivomslagets karaktär i mer konstnärlig eller konceptmässig riktning. Med 1980-talet kom det mer behändiga CD-formatet att successivt ersätta LP (och kassettband, presenterad som produkt redan 1963) som huvudsakligt medium för musikalbumproduktion. Från LP-omslagets 30 cm minskade omslagets yta till ungefär 12 cm, vilket gynnade en förenkling av omslagsbildernas komplexitet. Under 2000-talet har digitala format i form av filer (bland annat via Ipod sedan 2001) eller strömmande musik via Internet blivit allt vanligare. Samtidigt har en mindre renässans getts LP-formatet. CD-formatet har i konkurrens med främst de nya digitala distributionssätten minskat CD:ns och därmed skivomslagets betydelse som plattform för att marknadsföra musikartister, konserter, konsertaffischer och sociala medier har delvis ersatt denna funktion.
Tatariskt växtlamm
Det tatariska växtlammet (Latin: Agnus scythicus eller Planta Tartarica Barometz - observera att dessa inte är vetenskapliga namn) är en legendarisk växt från centrala Asien, en gång trodd kunna producera får som dess frukt. Fåret satt fast på växten genom en navelsträng och betade på markerna runt den. När alla växter runt omkring var uppätna, dog både växten och fåret. Den allmänna tron var, att på en högt belägen, vidsträckt och ouppodlad saltslätt, väster om Volgafloden, fanns en underbar varelse, till hälften djur, till hälften växt, vilken de inhemska benämnde barometz, det vill säga lammungen. Myten är baserad på en verklig planta, Cibotium barometz, en ormbunksväxt i släkten Cibotium. Den var känd under olika namn som Skytiskt lamm, Borometzen, Barometzen och Borametzen, var av de tre senare är olika stavningar av samma ord för lamm på det lokala språket. "Lammet" syns genom att ta bort löven från en bit av ormbunkens ulliga rhizom. När rhizomen vänds uppochner liknar den ett ulligt lamm med bladstjälkarna som ben. En planta vid namn Borometz nämns i kapitel 22 i Den äventyrlige Simplicissimus, en pikaresroman av Hans Jakob Christoffel von Grimmelshausen, när huvudpersonen beskriver hur han blir bortförd av tatarerna. I Playstation 2-spelet Odin Sphere kan Baromettfrön planteras till växter med två får. Det tatariska växtlammet finns på skivomslaget till Guided by Voicess album Vampire on Titus.
Walking with a Ghost
Singeln, som innehåller b-sidan "Love Type Thing", lanserades tillsammans med en musikvideo i regi av Troy Nixey. Låtens framgångar var till en början begränsade men när The White Stripes gav ut en coverversion i december 2005 fick låten ökad popularitet. Låten valdes även med i soundtracket till den amerikanska filmen Monster till svärmor. Tegan har gett följande kommentarer om låten. Tegan and Sara producerade "Walking with a Ghost" tillsammans med David Carswell, John Collins och Howard Redekopp. Inspelningen ägde rum vid Mushroom Studios och Divine Industries i Vancouver. Låtarna på So Jealous tog en ny riktning från gruppens indiefolkrötter till 80-talsinspirerad pop. Till en början var gruppen oense med trummisen Rob Chursinoff när de skulle spela in låten, Tegan minns Chursinoff säga "Ni har förstört låten med keyboard" och "Det låter så 80-tal, varför gjorde ni så? Det låter som en popskiva.". Låten går i fyrtakt med ett tempo på 88 taktslag per minut (bpm). Den komponerades ursprungligen i B♭-dur och röstläget spänner från A3 till C#5. Musikvideon regisserades av den kanadensiske serietecknaren och filmregissören Troy Nixey och spelades in den 26 juli 2004 i Vancouver. I videon befinner sig Tegan och Sara i ett vitt rum, Tegan klädd i en svart tröja och svarta byxor och Sara i en vit klänning. De står framför varandra och bredvid Sara står två kopior av henne. Tegan plockar av ett hjärta från deras klänningar och går iväg. I nästa scen är Tegan i ett annat rum med svarta golv och väggar. Hon sitter ner på golvet bredvid ännu fler hjärtan, och en bit ifrån henne står en samling musikinstrument. I det vita rummet syns en svart vägg som avgränsar det svarta rummet, Sara och hennes två kopior går fram och börjar slå och sparka på den så att det till slut spricker upp ett stort hål. Sara går in i det svarta rummet medan hennes kopior står kvar utanför. Hon går fram till instrumenten där hon får syn på ett par hörlurar som hon tar på sig. Hon sätter sig ner och börjar lyssna och sjunga. I nästa scen ligger hon på en brits medan ett par händer med latexhandskar syr igen hålet på hennes klänning. Därefter går hon tillbaka till det vita rummet där hon återförenas med sina två kopior. I det svarta rummet står Tegan och en kopia av henne med ett par latexhandskar hängande över varsin axel och man får se att deras hjärtan saknas. Hjärtana i videon är i samma stil som de på skivomslaget till So Jealous. Den amerikanska rockgruppen The White Stripes spelade in en cover på låten som släpptes i december 2005 på EP:n Walking with a Ghost. Tegan and Sara hade från början ingen kontakt med The White Stripes men fick höra att de spelade låten live och sedan skulle ge ut den på skiva. Fastän de uppskattade The White Stripes tolkning av låten har de senare medgett i en intervju med Under the Radar att de på grund av låg självkänsla inbillade sig att tolkningen var ett hån mot dem när de såg The White Stripes-sångaren Jack White uppträda med sitt andra band The Raconteurs vid Coachellafestivalen. Under 2014 tolkades låten av den amerikanska singer-songwritern Xander Smith på albumet Hey San Pedro. I en recension av So Jealous kommenterade Katie Zerwas på PopMatters att "Begränsningen av new wave-beats och den vagt dansvänliga tanken de beskriver låter dem vara romantiska utan att låta mjuka, eller med andra ord, att skriva texter dränkta i metaforer utan svepskäl. 'Walking with a Ghost' är det främsta exemplet på dessa egenskaper, med dess underförstådda melodi, gåtfulla refräng och hickande robotiserade mallighet". Ett negativt omdöme kom från Marc Hogan på Pitchfork Media, som skrev att "'Walking with a Ghost' repeterar tre eller fyra världsliga fraser-- särskilt "out of my mind"-- ett dussintals gånger i två och en halv minuter, allt över samma fjantiga, studiopolerade gitarrackord".
Atom Heart Mother
Atom Heart Mother är ett musikalbum av Pink Floyd som släpptes 1970. Det innehåller bland annat den drygt 23 minuter långa, instrumentala "Atom Heart Mother". Det spelades in i Abbey Road Studios i London och blev som första album av gruppen etta på UK Albums Chart. Det var länge oklart vad albumet skulle heta. Titellåten gick länge under namnet The Amazing Pudding men man ansåg inte att detta namn var så bra. Under en radioinspelning med radiomannen John Peel såg man en rubrik i tidningen The Evening Standard som handlade om en hjärtsjuk fembarnsmor som hade fått en pacemaker inopererad. Denna var bestyckad med ett plutoniumbatteri. Rubriken löd "The Atom Heart Mother is Named". Roger Waters fattade tycke för den namnet. Det hade ingenting att göra med vare sig albumet som helhet eller titellåten. Omslaget gjordes av Storm Thorgerson på designbyrån Hipgnosis som gjorde många omslag åt Pink Floyd. Varken gruppens namn eller albumets titel finns med på framsidan. Det pryds med en svartvitspräcklig ko (på vissa upplagor av skivomslaget ser kon mer ut att vara brunvitspräcklig) av rasen Holstein (svensk låglandsboskap). Kon hette Lulubelle III och kom från Hertfordshire norr om London. På skivomslagets baksida förekommer det ytterligare minst en annan ko. Alan's Psychedelic Breakfast är lite speciell. Mellanakterna med prat och ljudeffekter spelades in i Lindy och Nick Masons kök. Det var roadien Alan Stiles som muttrade någonting om att han gillar marmelad samtidigt som han först hällde upp en tallrik med Rice Krispies och senare stekte ägg och bacon. De musikaliska styckena är inspelade i studio. "Atom Heart Mother" (David Gilmour, Nick Mason, Roger Waters, Richard Wright, Ron Geesin) - 23:39 a) "Father's Shout". e) "Mind Your Throats Please". "Summer '68" (R. Wright) - 5:28. "Fat Old Sun" (D. Gilmour) - 5:23. "Alan's Psychedelic Breakfast" (D. Gilmour, N. Mason, R. Waters, R. Wright) - 13:00 a) "Rise and Shine". David Gilmour - sång och gitarr. Roger Waters - sång och elbas. Richard Wright - sång och keyboards. Nick Mason - trummor och slagverk. John Aldiss Choir - sång. Ron Geesin - orkesterarrangemang och medkompositör på titelspåret.
The Visitors
The Visitors är det åttonde och sista studioalbumet av den svenska popgruppen ABBA och släppes den 30 november 1981. Mindre än ett år senare spelade de in sin sista gemensamma sång. Albumet producerades av Benny Andersson och Björn Ulvaeus, som även skrev samtliga sånger på albumet. Albumet släpptes 1982 även på CD. Inspelningen och mixningen av sångerna skedde under perioden 16 mars – 14 november 1981 i Polar Music Studios, Stockholm, Sverige. Sångerna spelades in efter att Benny Andersson och Anni-Frid Lyngstad separerat tidigare samma år, vilket gjorde att gruppen nu bestod av två frånskilda par (Björn Ulvaeus och Agnetha Fältskog separerade 1979). Titellåten handlar om Sovjetdissidenter, ett lite oväntat val för en popsång på 1980-talet. Man kan också märka att låtskrivarna alltmer intresserat sig för musikalmusik, tre år senare släpptes konceptalbumet för deras och Tim Rices musikal Chess. Albumets största hitsingel var One of Us, men även Head Over Heels, The Visitors och When All is Said and Done gavs ut på singelskiva i olika delar av världen. Albumet fick överlag bra recensioner och sålde bra i stora delar av världen, om än inte lika framgångsrikt som tidigare album. The Visitors var det första albumet i världen som gavs ut i CD-format. Därefter har albumet blivit remastrat och återutgivet tre gånger, 1997, 2001, 2005 till boxen The Complete Studio Recordings, 2008 till boxen The Albums och som en deluxeutgåva 2012. I den sistnämnda utgåvan sattes ett medley av tidigare outgivna demoinspelningar av Like an Angel Passing Through My Room samman för att visa på ABBA:s arbete med att finna rätt arrangemang för sina melodier. Det var första gången sedan 1994 som tidigare outgivna ABBA-inspelningar offentliggjordes. Albumet är en av titlarna i boken Tusen svenska klassiker (2009). Skivomslaget är mörkt och dystert. De fyra gruppmedlemmarna står skilda från varandra, utspridda var och en för sig. Agnetha Fältskog står längst ut till vänster och håller i en uppslagen bok, Anni-Frid Lyngstad sitter i mitten i en röd stol med hög rygg. Björn Ulvaeus står bakom en stol i historicerande stil och Benny Andersson sitter avslappnat i en tvåmanssoffa längst ut till höger. Fotografiet togs i Kronbergs ateljé på Skansen i Stockholm efter att albumdesignern Rune Söderqvist fått idén om att skivtitelns besökare kunde vara änglar samt att låten Like an Angel Passing Through My Room skulle finnas med på albumet. Han kom att tänka på Kronbergs många änglamotiv och bestämde att fotot skulle tas i Kronbergs ateljé. Fotografiet domineras av Kronbergs tavla föreställande Eros. Fotografiet togs sent på hösten 1981 och ateljén var ouppvärmd. Samtliga låtar skrevs av Benny Andersson och Björn Ulvaeus. The Visitors gavs ut remastrat på CD 1997 med fyra bonusspår. En ny remastrad utgåva med fyra bonusspår utkom 2001. 2005 utkom en tredje remastrad version i boxen The Complete Studio Recordings med följande bonusspår. The Visitors gavs ut ånyo 2008 som en del i boxen The Albums, men då utan bonusspår. The Visitors Deluxe Edition gavs ut den 23 april 2012. Förutom en CD med bonusspår innehåller utgåvan även en DVD med rörligt material. Spår 1–10, 16 inspelade och mixade 16 mars – 14 november 1981 i Polar Music Studios, Stockholm, Sverige. Spår 11–15 inspelade och mixade 3 maj – 26 augusti 1982 i Polar Music Studios, Stockholm, Sverige. "Head Over Heels" - 3:46. "When All is Said and Done" - 3:17. "I Let the Music Speak" - 5:18. "Two for the Price of One" - 3:35. "Slipping Through My Fingers" - 3:53. "Like an Angel Passing Through My Room" - 3:34. Should I Laugh or Cry B-sida på One of Us-singeln. You Owe Me One B-sida på Under Attack-singeln. Cassandra B-sida på The Day Before You Came-singeln. Should I Laugh or Cry Version med en kortare nedräkning i introt. No hay a quien culpar Spansk version av When All Is Said and Done. Se me está escapando Spansk version av Slipping Through My Fingers. Slagverk - Åke Sundqvist. Keyboards - Benny Andersson.
Sainthood
Duon var mycket nöjda över produktionen, Sara kommenterade: "Jag känner att, för första gången, det här är en gruppskiva. Det låter verkligen som att ett band gått in i ett rum och spelat musik." De förvånades också över hur så få instrument och sparsam användning av pålägg kunde ge ett så fylligt resultat, "Med en del låtar, som 'The Cure', fanns det trummor, bas, två gitarrspår, orgel, sång, det är inte så kompakt. På ett märkligt sätt öppnade det upp musiken så att den upplevdes större", sa Tegan. Skivomslaget visar Sara i en svartvitrandig tröja stående mot en vit vägg med ett hål i som Tegan sticker ut ansiktet genom. Under hålet har en kropp målats upp, så att det ser ut som om Tegan står bredvid Sara iförd en likadan tröja. Omslaget fotograferades av Pamela Littky och formgavs av EE Storey, Saras före detta flickvän, som tidigare hade ansvarat för omslagen till So Jealous, The Con och andra relaterade utgivningar. EE Storey visste att hon ville använda ett foto som omslag och kom att tänka på sådana fotoskärmar med skämtsamma motiv som ofta finns på nöjesfält. Hon sa att "Jag tänkte på att göra det för att spela på idén om arketyper, fasader och falskheter". Sainthood släpptes genom Vapor Records och Sire Records den 27 oktober 2009 (en dag tidigare i Storbritannien) och bandet marknadsförde albumet med en turné som inleddes vid Orpheum Theatre i Los Angeles den 25 oktober. Albumet gick in på plats 21 på Billboard 200 i USA och sålde 22 665 exemplar under första veckan. Det listnoterades på fjärde plats i Kanada, plats 21 i Australien och plats 92 i Belgien. I september 2010 hade Sainthood sålt guld för 40 000 exemplar i Kanada och i december 2013 uppgav Billboard 115 000 sålda exemplar i USA. Sainthood möttes av övervägande positiv kritik i musikpressen. Tim Sendra på Allmusic kommenterade att "det är betydligt mer energi och glöd på den här skivan". The A.V. Club gav albumet betyget A− och recensenten Noel Murray beskrev duons låtskrivande som underskattad, även om han betraktade skivan som en kopia av The Con. BBC Music föredrog Saras låtar framför Tegans: "Saras låtar är vimsiga, fyndiga, tungt elektroniska angelägenheter: kalla, nakna öppnaren 'Arrow', den sjösjuka, okroppsliga 'Night Watch' och barockdiscon i 'Alligator' är alla hennes låtar och alla albumets höjdpunkter". En negativ recension kom från Drowned in Sound, vars skribent Andrzej Lukowski ifrågasatte duons roll som rockartister och menade att "[...] Sainthood osannolikt [kommer] göra dig hundraprocentigt nöjd". Joshua Klein på Pitchfork Media skrev att "albumet är smittande men tillräckligt avancerat för att lyckas undvika att bli publikfriande". PopMatters sammanfattade Sainthood som "kraftfullt", och Slant Magazines recensent Kevin Liedel gav albumet betyget 4/5 och beskrev det som "genialisk indiepop". Mikael Wood på Spin menade att duons nyvunna mognad var klädsam och att systrarna "som skriver betydligt mer övertygande om romantisk besatthet än det stora flertalet i gebitet [...]". Albumets första singel, "Hell", släpptes tidigare samma månad, den 2 oktober. Den blev Tegan and Saras första singel på Canadian Hot 100 där den uppnådde plats 56. Duon framförde låten på The Tonight Show with Conan O'Brien den 2 november. Uppföljarsingeln "Alligator" släpptes med ett stort antal remixer och nådde plats 32 på Billboard-listan Hot Dance Club Songs. Fastän inga fler singlar släpptes gjordes ytterligare två musikvideor till "On Directing" och "Northshore", båda regisserade av Angela Kendall.
