Lasering
Lasering är målning med transparent färg, kallad lasyr eller lasur. Den transparenta färgen har en mindre andel pigment än täckande färg, eller är gjord med laserande pigment, alltså pigment som i sig själva inte är täckande. Inom konstmåleriet används lasering för att modifiera en torkad och kraftig undermålnings färg eller gråskala. Själva målningen kan byggas upp i flera laserande lager. Det är en tidsödande metod, men den skänker en målning ett djup och en lyster som skulle vara svårt att få fram om färgerna blandades direkt i ett enda lager. Lasyren är i dessa fall oftast oljefärg eller akrylfärg, men även gouache och vattenfärg förekommer. Inom hantverksmåleriet finns två sätt att använda lasyr. Ibland - ofta i utvändigt måleri - vill man låta underlagets egenskaper synas genom färgskiktet och på så sätt skapa vad som kan upplevas som en "levande" yta. Man kan också bygga upp en yta med flera laserande skikt på en täckmålad grund. Målningstekniker som marmorering (marmorimitation) och grisaille (stuckaturimitation) bygger på lasering i många lager, och detsamma gäller ådring (träimitation) som i äldre måleri ofta helt enkelt kallades lasering. Under det senare 1900-talet började hantverksmåleriet experimentera med lasering som inte hämtade sina förebilder i andra material utan var betydligt friare i uttryck och färgval. Gula och gulbruna pigment: Obränd terra. Bruna och brunröda pigment: Bränd terra, brun umbra, bränd umbra och caput mortuum. Brunsvarta pigment: Kasselbrunt (Van Dyke-brunt). Röda och rödvioletta pigment: Krapplack. Gröna och grågröna pigment: Grön umbra, rå umbra och cyprisk umbra (delvis laserande).
Vandringsalbatross
Vandringsalbatross (Diomedea exulans) är den allra största arten albatrosser och med det den fågel med störst vingspann av alla nu levande fåglar. Vandringsalbatrossen häckar på öar i Antarktiska oceanen, från Sydgeorgien österut till Kerguelen, Prins Edwardöarna, Crozetöarna, Heardön och Macquarieön. Den lever dock största delen av sitt pelagiskt. Vissa individer har noterats flyga tre gånger runt jorden under ett år, hela 120 000 km. Numera behandlas arten vanligen som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i underarter. Fram tills nyligen (och i viss mån fortfarande) inkluderades arterna antipodalbatross (Diomedea antipodensis), tristanalbatross (D. dabbenena) och amsterdamalbatross (D. amsterdamensis) i vandringsalbatrossen. Vandringsalbatrossen är en mycket stor albatross med en kroppslängd på 107–135 cm och en vikt på upp till 12 kg. Vingspannet är det största hos alla levande fåglar, i genomsnitt 3,1 meter. Adult hane har vitt huvud, vanligen med en aprikosfärgad eller skär fläck på halsen under häckningstid. Runt ögat syns en vitaktig till ljust himmelsblå eller ljusrosa ögonring. Ovansidan är vit, ofta med tunn mörkgrå marmorering som med åldern blir helt vit. Vingarna är svartaktiga på övre vingtäckarna, men med åldern framträder en vit kil på centrala delen av vingen. Stjärten är vit, ofta med svart på sidor och spets. Undersidan är vit hos hamla fåglar, med inslag av brunt och grått på hals, bröst och flanker hos yngre fåglar. Näbben är vanligen ljusskär, med gulaktig ton på spetsen, medan benen är ljusskära till ljusblå. Könen är relativt lika, men hanen är i genomsnitt större än honan. Gamla honor blir hellre aldrig lika vita som gamla hanar. Vissa honor har ett svagt gråaktigt bröstband. Ungfåglar är chokladbruna med vitt ansikte. Vandringsalbatrossen är mycket lik nära släktingarna tristanalbatross, antipodalbatross och amsterdamalbatross, och är ofta omöjlig att skilja från dem i fält. De skiljer sig åt enligt följande. Vandringsalbatrossen lägger ett ägg per kull, det är vitt och cirka 10 cm långt. Redet byggs av växtdelar, är ungefär 2 dm högt och placeras direkt på marken. Redena byggs längs kusten och inte för nära andra reden. De lever till största delen på bläckfisk och fisk. Det händer att de äter så stora mängder föda att de inte klarar av att flyga utan blir tvungna att ligga på vattenytan tills de smält maten. Internationella naturvårdsunionen IUCN följer systematiken där vandringsalbatrossen delas upp i flera arter. Dess hotkategorisering som sårbar gäller alltså enbart nominatformen. Tristanalbatrossen är generellt mörkare. Den är även något mindre (näbben är exempelvis cirka 25 millimeter kortare) och det tar längre tid för den att utveckla adult dräkt, så pass att den aldrig når den gamla vandringalbatross hanens mycket vita fjäderdräkt. Även antipodalbatrossen är generellt mindre och mörkare, med mörkare stjärt. Amsteralbatrossen har möjligen bredare mörkt på framkanten av vingens undersida. Karakteristiskt och artunikt är färgen på näbben: rosa men med mörk spets och bettsidor.
Kyrkomålning
En kyrkomålning eller kyrkmålning är en målning i en kyrkobyggnad. Den som utför arbetet kallas för kyrkomålare. Fram till reformationen var kyrkan och klostren de klart viktigaste beställarna av måleri, som på den tiden alltid innebar bild- och/eller dekorationsmåleri. Under tidig medeltid målade man på kyrkornas innertak av trä, men av detta finns inte mycket bevarat. Under 1400-talet var Uppland ett centrum för kyrkomåleri. Många kyrkor försågs då med tegelvalv och interiörerna putsades och målades med kalkfärg. Den mest kände mästaren var Albertus Pictor, och vi känner namnet på ytterligare några få, till exempel Johannes Rosenrod och Johannes Iwan. Många målningar kan inte hänföras till någon speciell målare, men däremot till grupperingar som Mälardalsskolan eller Tierpskolan. I och med reformationen drogs det mesta av kyrkans och klostrens tillgångar in till staten, och de ekonomiska resurserna för kyrkomåleri minskade drastiskt. År 1650 infördes en ny lag om sockenstämmor, som hade rätt att ta upp församlingsskatt för att reparera och utsmycka kyrkorna. När församlingarna hunnit samla ihop tillräckliga medel inleddes en ny storhetstid för kyrkomåleriet, denna gång med centrum i Västsverige. Mer än hälften av alla kyrkor i Västergötland, Halland och Bohuslän fick nya målningar under perioden 1720-1785, oftast utförda av målare från Göteborgs målareämbete. Framför allt målade man på kyrkornas innertak av trä, men ofta även på väggarna och på bänkar, läktare och övrig inredning. I Mellansveriges äldre kyrkor gav församlingsskatten i stället möjligheten att kalka över de medeltida målningarna och skapa högtidigt vita kyrkorum med inspiration från antiken. Under senare delen av 1700-talet förnyades en mängd kyrkor på detta sätt, samtidigt som de försågs med nya bänkar, orgelläktare och predikstolar som ofta målades som mer eller mindre fri marmorimitation (Marmorering). Från det sena 1800-talet har många medeltida kyrkor restaurerats så att målningarna återigen är synliga, men speciellt de tidiga restaureringarna var ofta ganska okänsliga för den ursprungliga karaktären och kunde tillåta sig ganska stora tillägg. Kyrkomålningarna visade ofta bilder. Under medeltiden försökte man ofta skrämmas med motiv på djävulen och helvetet, vilket sedan även fortsatte något bland annat i västra Sverige med motiv från den yttersta domen, och definitivt först upphört under 1800-talet. Att avbilda bibliska händelser var vanligt förekommande. Se exemplet från Skepplanda kyrka som föreställer Mose och den brinnande busken. Periodvis fanns det dock religiösa invändningar mot att måla bilder. I det senare 1500-talets Södermanland var hertigen, den blivande Karl IX, influerad av reformatorn Calvin, vars lära förbjöd avbildningar i kyrkorummen. Calvinistiskt inriktade präster samlades i Karls hertigdöme och de sörmländska kyrkomålningarna under denna tid blev därför övervägande ornamentala. Medeltida kyrkomålningar i Danmark. Kategori:Svenska kyrkomålare. Historiska Museet om Kyrkomålare.
Kolmårdsmarmor
Kolmårdsmarmor är en metamorf kalksten från området kring Kolmården i nordöstra Östergötland. Marmorn återfinns med några meters tjocklek i den vita kalkstenen. Den är mycket rik på serpentin, ett vattenhaltigt magnesiumrikt silikatmineral, och kalksilikatmineral. Det är dessa mineral som ger kolmårdsmarmorn dess attraktiva utseende. Kolmårdsmarmor är Östergötlands landskapssten. Färgen på marmorn varierar från ljusgrön till grönsvart. Stenen har visat sig vittra om den används utomhus och har därför nästan uteslutande använts för inredningsarbeten. År 2016 blev kolmårdsmarmor utsedd till Årets sten av Sveriges Stenindustriförbund. Redan på 1200-talet tillverkades föremål i kolmårdsmarmor, vilken dopfunten i Östra Eneby kyrka är ett exempel på. Marmorbruket fick sitt första privilegiebrev år 1673. På 1600-, 1700- och 1800-talen var denna marmor en attraktiv produkt som användes i exklusiva kretsar. Till exempel återfinns föremål av denna marmor vid Drottningholms slott, Stockholms slott, Kungliga Operan, Nationalmuseum och Uppsala universitet. Under första delen av 1900-talet ökade brytningen och kolmårdsmarmorn började marknadsföras internationellt, men efter andra världskriget minskade efterfrågan till förmån för billigare material. Brytningen skedde fram till 1978 i regi av Kolmårdens marmorbruk (från 1861 Marmorbruks AB) , vars byggnader ännu idag går att bese några kilometer från Krokek. I Hantverksbyn i Kolmården tillverkas det fortfarande föremål i kolmårdsmarmor enligt de gamla hantverkstraditionerna. Idag bryter och förädlar Borghamns Stenförädling AB kolmårdsmarmor från Oxåkerbrottet (58°40′18″N 16°25′45″Ö). Den används främst till byggnadssten och är också väldigt populär bland arkitekter och inredare för sin kvalité och unika färg. Kolmårdsmarmor har varit en viktig förebild för målad marmorering, exempelvis i många kyrkoinredningar från 1700-talet och i det sena 1800-talets dekoration av offentliga byggnader och hyreshusens entréer och trapphallar.
Ytterenhörna kyrka
Ytterenhörna kyrka är belägen i byn Tuna på Enhörnalandet i Södertälje kommun. Kyrkan ingår i Enhörna församling i Södertälje pastorat Strängnäs stift. Kyrkobyggnaden ligger högt och har dominerat landskapet mer än idag, när den delvis skyms av kyrkogårdens stora träd. Byggnaden är sedan 1939 ett kyrkligt kulturminne. Kyrkan härrör i sina äldsta delar från 1100-talet. Från början har kyrkan haft två torn, det ena över koret – något mycket ovanligt i den här delen av landet. Under senare medeltid byggdes sakristia och vapenhus. 1757 byggdes ett sidoskepp åt norr, men så långsmalt att endast ett fåtal av dem som sitter där kan följa altartjänsten. Predikstolen flyttades till hörnet mellan långhuset och det nya sidoskeppet. Den 21 juli 1764 slog åskan ner och all inredning och alla inventarier förstördes vid branden. Att återskapa inredningen tog tid. Altaret byggdes 1779 och först 1783 fick man en altartavla. En del av inredningen kom från Kärnbo gamla kyrka vid Mariefred, som förfallit. Bland annat fick man överta det senmedeltida altarskåpet, byggt i Bryssel omkring år 1500. I kyrkan hänger en graciös malmkrona, troligen tillverkad på 1500-talet. Den skänktes till kyrkan 1706 av Christina Gynterfeldt på Lövsta och räddades tydligen undan branden. Kyrkan genomgick en större inre renovering under perioden 2014-2018. Den första Advent 2018 återinvigdes kyrkan av Biskop Johan Dahlman. I samband med renoveringen fick kyrkan ny inredning. Arkitekt var Jerk Alton. Alton är formgivare till altare, predella och stolar samt det nya korfönstret. Det nya altaret och predellan till altarskåpet tillverkades av Ola Malm, målning och marmorering av dessa utfördes av Dan Höglund. . I samband med renoveringen återöppnades ett fönster i koret. Fönstret tillverkades av Teijlersglas Örebro. Kyrkogården sluttar från kyrkans alla sidor och omgärdas av en kallmurad bogårdsmur, med grindöppning i norr. Utanför kyrkan står en runsten, Sö 190. Vid ingången till kyrkogården återfinns två stenhällar med hällristningar, de så kallade Tunahällarna. På kyrkogården märks en stor minnessten med texten "Så länge du minns lever jag". Stenen är huggen av Enhörnabon Paul Weigl och donerad till Enhörna församling 1999. Intill kyrkan ligger församlingshemmet, och på norra sidan Enhörnavägen en tiondebod. 1852 bygger Johan Lund, Stockholm en orgel med 7 stämmor. 1907 bygger J Magnusson, Göteborg en orgel med 11 stämmor, två manualer och pedal. Den nuvarande orgeln är byggd 1975 av VEB Orgelbau Gebrüder Jehmlich, Dresden, DDR och är en mekanisk orgel.
Lennart Gybrant
Tage Lennart Gybrant, född 14 november 1949 i Kristinehamn, är en svensk målare och folkmusiker. Han är sedan många år bosatt i Daglösen, där han även har sin ateljé. Gybrant studerade vid Gerlesborgsskolan i Hjorthagen, Stockholm 1968-1970 och vid Konsthögskolan 1970-1975. Hantverksmåleri ådring och marmorering för målarmästaren Alvar Björkstad i Stockholm 1973-1976. Han debuterade i en utställning, tillsammans med två studiekamrater på Värmland museum 1973. Han har medverkat i ett flertal samlingsutställningar med Filipstads konstförening, invigningsutställningen av Konsthall Norra Kvarken i Järnäsklubb samt separatutställningar runt om i landet. Tillsammans med Stefan Rydéen genomförde han performance verken Ljus och mörker en balansakt och Svenska blommor ett kinesiskt landskap tillsammans med Barbara Häggdahl Att bygga en teckning på Göteborgs Konstmuseum 2004. Han har varit verksam som lärare på Örebro Konstskola. Hans konst har oftast en nedtonad färgskala, med ett anslag av det undersökande och experimentella. Som musiker har han dokumenterat och inventerat östvärmländsk folkmusik och tillsammans med Anders Norudde gett ut CD-skivan Böndernas underverk, Visnumslåtar som kompositör har han tonsatt kortfilmen Böndernas underverk från 2011. Han är även medlem i dockteatergruppen Figurteaterkompaniet. Gybrant är representerad vid Göteborgs museum, Örebro läns museum, Värmlands museum, Kristinehamns konstmuseum, Värmlands Örebro och Skaraborgs läns landsting. Statens konstråd. Eskilstuna Kristinehamn och Filipstads kommuner.
Vildsvinsspindling
Vildsvinsspindling eller vildsvinsspindelskivling (Cortinarius aprinus) är en svampart i ordningen skivlingar. Svampens hatt är välvd och 4–10 centimeter bred, något klocklik i formen och ljust gråbrun till umbrabrun i färgen. På hatten finns en mörkare ådring eller marmorering. Den har gråbruna skivor och foten, som blir 4–9 centimeter hög, är klubblikt vidgad nedtill. Foten är till den övre delen ljusgrå, ibland med en violett anstrykning, och nedtill mer gråbrun. Svampen är inte ätlig och har heller ingen framträdande smak eller lukt. Den växer i lövskog med träd som bok, ek och hassel och fruktkroppen framträder under hösten.
