Ung Vänster

Synnerligen intressant om Ung Vänster


Ung Vänster

Kvinnofrågorna blev också allt viktigare, förbundet kritiserades för att fokusera för ensidigt på klassfrågor. I mitten av 1980-talet kom även homosexuellas rättigheter med i förbundets kampanj för allas lika värde. De feministiska frågorna blev under 1990-talet till en naturlig del av Ung Vänsters arbete. År 1993 valdes Jenny Jederlund till första kvinnliga ordförande någonsin, 1995 antogs ett kvinnopolitiskt dokument och mot slutet av 1990-talet kallade sig de flesta i förbundet feminist. År 1994 lyckades Vänsterpartiet nå 10 % av förstagångsväljarna. Socialdemokraterna kritiserades av Ung Vänster för sin högervridning, något de varnat för redan 1993. År 1994 var Ung Vänster på den förlorande sidan i EG-valet, förlusten blev kännbar. Inte bara för att man var bland de mest aktiva organisationerna på Nej-sidan, utan även för att några personer använt förbundet för att driva igenom politiska mål med våld. Två personer uteslöts och ytterligare en handfull lämnade förbundet. Under senare delen av 1990-talet genomfördes åtstramningar i flyktingpolitiken, något som Ny demokrati krävde redan 1991. Förbundet svarade med att driva antirasistiska frågor hårdare, och började med årliga manifestationer till minnet av Kristallnatten och mot främlingsfientlighet. Borgerliga politiker och debattörer angrep Ung Vänster mycket hårt under sent 1990-tal, där man kritiserades mycket kraftigt för att man inte helt tagit avstånd från kommunismen. Kommunismens svarta bok, som getts ut över hela världen, användes som ett tungt argument från högern. När ordföranden Jenny Lindahl Persson intervjuades i Ekot blev det en riksnyhet. Hon framhöll ryska revolutionens betydelse för demokratins framväxt i väst, att Lenin borde ses i sitt sammanhang och att han inte var värre änågon annan statschef på den tiden. Ung Vänster blev mycket hårt kritiserat för detta av högerpolitiker i media. Ett nytt sätt att bemöta detta blev att ge ut boken Utan Heder av Aron Etzler som ett svar på Kommunismens svarta bok. Detta ledde efter ett tag till att Ung Vänster startade bokförlaget Nixon. Ung Vänster växte sig dock starkare och blev det mest synliga ungdomsförbundet på de flesta platser i Sverige och Vänsterpartiet fick i valet 2002 18 % av rösterna från förstagångsväljare. Man var en av många drivande krafter bakom de stora internationella protesterna mot USA:s invasion av Irak, som nådde sin höjdpunkt under fredsdemonstrationerna 15 februari 2003. Senare samma år deltog man även i kampanjen för ett nej till EMU, under vilken förbundet bland annat delade ut runt en miljon flygblad. Ung Vänsters förbundsstyrelse utlyste på sitt möte den 8-9 februari 2004 en extraordinär kongress, som hölls 9-10 april samma år i Strömsund. På extrakongressen antogs ett organisatoriskt strategidokument för förbundet och en ny förbundsstyrelse och valberedning utsågs. Tove Fraurud från Stockholm valdes till förbundsordförande efter Ali Esbati från Stockholm. Efter Tove Fraurud valdes Ida Gabrielsson från Sandviken till ordförande, på kongressen 2005. Gabrielsson omvaldes till ordförande på kongressen våren 2008. År 2005 avslöjades att det förekommit fusk med förbundets medlemssiffror. Tillsammans hade distrikt tillskrivit sig flera tusen medlemmar som inte fanns, vilket gjorde att bland annat bidragen från Ungdomsstyrelsen ökade kraftigt. När fusket avslöjades beslutade Ung Vänsters förbundsstyrelse att man skulle göra en rejäl genomgång av hur många medlemmar förbundet faktiskt hade och instiftade centrala medlemsregister för att försvåra att samma typ av fusk skulle upprepas. Efter detta gick Ung Vänster från att hävda en medlemsbas på 14 292 medlemmar till att ange antalet till ca 6 500 medlemmar. Ungdomsstyrelsen lade ner sin undersökning efter att ha kommit fram till att Ung Vänster är bidragsberättigade och att det var fel att frysa utbetalningarna.

Feministiskt självförsvar

Feministiskt självförsvar är en typ av självförsvar som är utformat av kvinnor, för kvinnor. Det feministiska självförsvaret handlar om att skaffa en handlingsberedskap inför det våld och de (sexuella) kränkningar som tjejer och kvinnor ofta utsätts för av killar och män. Den första gruppen av feministiskt självförsvar i modern tid i Sverige startades 1978 av Catharina Calleman. De första träningsgrupperna förenade budo/kampsport med en feministisk analys av mäns våld mot kvinnor. Det sågs då som speciellt dels att träningarna enbart var för kvinnor, dels att alla instruktörer var kvinnor. Först ut i detta ärende var sjukgymnasten Ester Cronholm (1892-1993), som visserligen gift med Viking Cronholm och upplärd av denne, likväl helt på egen hand efter en demonstration av jūjutsu 1918 på Mosebacke i Stockholm kom att leda kurser i självförsvar för kvinnor. Mest kända instruktör i feministiska självförsvar i Sverige blev dock Petra Östergren, som med kurser och boken Slå tillbaka! marknadsförde och spred, vad hon kallade "sitt koncept", ett självförsvar i tre steg: 1) Att undvika farliga personer och platser, 2) Att ta sig ur en hotande eller kränkande situation med olika strategier, såsom att sätta gränser och stå på sig eller luras, utan att använda våld, och 3) att ta sig ur hotande eller kränkande situationer med hjälp av våld. I Kvinnofrontens och Artemis Systrars handbok om feministiskt självförsvar definieras det feministiska självförsvaret istället som tredelat i "grundstenarna": kunskap, handlingsberedskap och systerskap. Det syftar då på att få kunskap om mäns sexualiserade våld, att få handlingsberedskap i form av både fysiska och andra konkreta försvarsmetoder, och att tjejer och kvinnor behöver samarbeta/arbeta politiskt mot allt kvinnoförtryck. I Kvinnofrontens/Artemis Systrars handbok varnar de också för att individualisera det feministiska självförsvaret, bland annat för att det kan riskera att förövarna och det sexualiserade våldet framstår som om det vore den enskilda tjejen/kvinnans problem att lösa. Bit inte ihop! är ett kurskoncept skapat av Rebecka Bohlin och Sara Berg som utgår från feministiskt självförsvar för att synliggöra de strukturer som påverkar och håller tillbaka kvinnor på arbetsmarknaden. På deras Bit inte ihop!-kurser får deltagarna information för att se strukturer, tid till att reflektera över sin egen vardag och utrymme att genomföra konkreta övningar för att hantera situationen. Kurserna ger grundläggande kunskaper i feministiskt självförsvar, härskartekniker och dina rättigheter på jobbet. De jobbar med teoretiska presentationer, diskussioner, fysiskt försvar och rollspel. Ung Vänster började arbeta med feministiskt självförsvar år 2000. Där läggs en stor vikt vid systerskap och att deltagarna ska kunna lyfta varandra. Kurserna har anpassats för att utgå från gruppens förutsättningar, oavsett om deltagarna är äldre, bär på fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar eller varit med om tidigare övergrepp. Organisationen har också varit drivande för att feministiskt självförsvar ska bli en del av skolundervisningen för tjejer. Ung Vänster har också bidragit till att sprida feministiskt självförsvar i världen och har bland annat utbildat självförsvarsinstruktörer i Palestina, Colombia, Sydafrika och Nepal. Feministiskt självförvar har ibland anklagats för att vara för våldsamt, då det aktivt lärs ut hur man kan skada angriparen gravt för att komma undan (t.ex. slå mot ögonen). Kritiker har också sagt att det är en diskriminerande uppdelning av deltagarna – antingen inga män tillåtna, eller så är de bara tillåtna att vara med på diskussionsdelen. Ytterligare kritik har varit att det helt går ut på att angriparna är män och offren kvinnor. Likaså har det i det sammanhanget påpekats att de flesta offren för våld i samhället är män, inte kvinnor (även om huvuddelen av förövarna också mot män oftast är män).

Ali Esbati

Ali Esbati, född 12 september 1976 i Teheran, Iran, är en svensk politiker och skribent. Sedan valet 2014 är han ordinarie riksdagsledamot för Vänsterpartiet i Stockholms län. Han var ersättande riksdagsledamot en kortare period under våren 2013 och från den 14 november 2013 fram till valet 2014. Esbati var förbundsordförande för Ung Vänster 2001–2004 och grundade 2009 tankesmedjan Manifest Senter for samfunnsanalyse, där han bland annat arbetade som verksamhetschef. Esbati föddes i Iran och kom till Sverige 1986 tillsammans med sin mor och en yngre bror. Fadern invandrade ett halvår senare. Han växte upp i Tensta i nordvästra Stockholms kommun, och gick med i Ung Vänster 1992. Efter grundskolan läste han vid Tensta gymnasium och på Matematikgymnasiet i Danderyd. Han har även uppnått maxresultat på högskoleprovet (2,0). Esbati utbildade sig till civilekonom vid Handelshögskolan i Stockholm. Angående valet av Handelshögskolan uttalade han sig i Dagens Nyheter 2003 att det var "för att lära känna sin fiende". Esbati var medlem av Vänsterpartiets programkommission 1998–2008, samt 2012-2016. I maj 2001 valdes Esbati till förbundsordförande för Ung Vänster efter avgående Jenny Lindahl Persson. Strax innan valet drog han till sig medial uppmärksamhet med ett bostadspolitiskt uttalande. I juni 2002 gjorde Ung Vänster, på Esbatis initiativ, en symbolisk insättning på ett konto kontrollerat av Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP), som en protest mot EU:s antiterrorismlagstiftning. PFLP hade tillsammans med andra organisationer samt enskilda uppförts på EU:s sanktionslista över terrororganisationer efter attacker mot civila israeler under den senaste intifadan. Esbati menade dock att PFLP förde en "legitim befrielsekamp mot förtryck och ockupation" och att EU:s sanktionslista skulle öppna för politiskt godtycke. Ung Vänster uppmanade också andra att stödja aktionen. Sammanlagt gjordes två inbetalningar (totalt 4 000 kr) på ett konto som disponerades av PFLP. Aktionen ledde till att en förundersökning inleddes mot Esbati och en annan person i Ung Vänsters ledning, vilken senare lades ned. I februari 2004 blossade en het intern debatt upp inom förbundet, då Esbati och förbundssekreteraren Åsa Brunius lade fram förslaget om att kalla till en extra kongress. Som anledning angav de inre politiska och organisatoriska konflikter, och en vilja att få stopp på en fraktionsbildning som använde sig av kritik med inslag av sexuella trakasserier för att misskreditera meningsmotståndare, speciellt kvinnliga ledande medlemmar. En vecka senare meddelade Esbati i samband med en konferens i Göteborg att han inte skulle kandidera till omval på extrakongressen, ett beslut som han utvecklade offentligt på en presskonferens den 19 februari. Han stod även fast vid anklagelserna om sexuella trakasserier mot personer i ledningen. Esbati efterträddes på extrakongressen i april 2004 av Tove Fraurud. Mellan 2005 och 2008 arbetade Esbati på Vänsterpartiets riksdagskansli, som arbetsmarknadspolitisk sekreterare, finanspolitisk sekreterare och slutligen ekonom. Han var även ordförande i Vänsterpartiets programkommission mellan 2004 och 2008. Han bosatte sig 2008 i Oslo, där han 2008-2009 arbetade som debattredaktör på tidningen Klassekampen. I juni 2009 var Esbati med och grundade den norska tankesmedjan Manifest Senter for Samfunnsanalyse (Manifest Analyse). Organisationen finansieras huvudsakligen av fackliga organisationer. Esbati ställde upp i Riksdagsvalet 2010 och valdes till första ersättare i Stockholms kommuns valkrets. Under våren 2013 var han ersättare för Josefin Brink och tog då också hennes plats i Arbetsmarknadsutskottet. Vid Riksdagsvalet 2014 valdes han in som ordinarie ledamot. Vid Vänsterpartiets kongress i februari 2018 blev Esbati invald i partistyrelsen. Ali Esbati har varit sambo med den norska journalisten och författaren Marte Michelet. Tillsammans har de ett barn.


Ung Vänster