Layout
Layout innebär grafisk utformning av fysiska föremål eller presentationssidor där en formgivare sätter samman text och bild på en yta. Ordet är en sammansättning av de engelska orden lay och out, på svenska "lägga ut". Layoutarbetet går ut på att vägleda läsaren genom annonser och trycksaker. Det är layouten som avgör i vilken ordning rubriker, texter och bilder läses. En bra layout får mottagaren att uppmärksamma och förstå budskapet, vilket är det viktigaste i grafisk kommunikation. En person som sysslar med layout kallas med yrkesjargong ibland layoutare, en anglicism.
Ray Moore
Raymond S. Moore, känd som Ray Moore, född 1905 i Montgomery City, Missouri, död 13 januari 1984, var en amerikansk serietecknare. Han är framför allt känd som illustratör av Fantomen. Moore var från början assistent till Phil Davis som tecknade Mandrake och blev av Fantomens och Mandrakes skapare, Lee Falk, utvald till Fantomenillustratör. Moore var med om en olycka under andra världskriget och han var tvungen att lämna över tecknandet av serien till Wilson McCoy. Moore levde större delen av sitt liv i Missouri fram till sin död 1984 tillsammans med sin fru Claire. Han var son till en juvelerare och klocktillverkare och hade ursprungligen för avsikt att bli ingenjör (på begäran av sin far) men insåg att han kunde leva på att jobba konstnärligt. Han utbildade sig på Saint Louis University och började som reklamtecknare. Han kom in på tecknade serier genom Phil Davis som han assisterade på "Mandrake" från februari 1935, där Lee Falk upptäckte honom och valde ut honom som tecknare till sin nyskapade serie "Fantomen", som han började teckna i februari 1936. Eftersom Moore arbetat som assistent till Davis på Mandrake blev han ett naturligt val att teckna Falks nya skapelse, då Falk som skapat serien insåg att han inte skulle ha tid att teckna serien själv. Fantomen började som dagsstrippar den 17 februari 1936, följt av söndagsserien i färg den 28 maj 1939, båda versionerna produceras fortfarande ännu. Under de närmaste sex åren ritade Moore Fantomen, medan Falk utvecklade Fantomen-historien och serien. Det var genom Moores teckningar som den första generationen Fantomen-fans kom att känna och älska "Den vandrande vålnaden". Från början hade han en realistisk stil som inte ändrades mycket under de tre första åren. Moores första tid på Fantomen inspirerades av hur Alex Raymond tecknade sina serier. I mitten av 30-talet hade redaktörerna på King Features en favoritstil för äventyrsserier, som Alex Raymond använde på dagsstrippen Secret Agent X9 och söndagsserierna Flash Gordon och Jungle Jim. Phil Davis använde en variation av det på Mandrake och Charles Flanders blev övertygad om att teckna i samma stil när han tog över X-9 och King of the Royal Mounted (King vid gränspolisen på svenska). Det var därför naturligt för Moore att han skulle teckna Fantomen i den Raymond-stil som föredrogs av syndikatet. Moore anpassade sig också till filmens sätt att bildsätta, och använde sig av bilder på avstånd, närbilder, vyer ovanifrån etc. Det var sådant som Milton Caniff gjorde i Terry and The Pirates och det påverkade utseendet på många av äventyrsserierna. Moore teckningsstil var atmosfärsskapande med en skuggningsteknik som passade den mystiska Fantomen-karaktären. De första åtta dagliga berättelserna ritade av Moore är sofistikerade och konstnärliga. Klädstil och layouter har en tydlig 30-talskänsla och många serierutor kan påminna om modeteckningar. Moore kombinerade ofta enkel och ren layout i serierutorna med fantasifull användning av svarta områden och tung skuggning, särskilt på Fantomens kropp. Denna tidiga stil skildrar Fantomen som en mörk och overklig figur. En mystisk person. Han ändrade dock lite senare sin stil och fokuserade mindre på den mörka atmosfär han hade blivit känd för, till fördel av en mer realistisk stil, med mer detaljer och mindre mystik. Stilen på Fantomen-serien förändras 1939 och 1940. Förändringen, som började episoden The Slave Traders, var en gradvis förenkling av Fantomens utseende, och inte så mycket av de andra karaktärerna. Ändringen i stil fortsatte genom episoderna The Mysterious Girl och The Golden Circle och var väl etablerad i episoden The Seahorse i slutet av februari 1940. Med stilförändringen upphör i stort sett användningen av tung skuggning på Fantomen själv. Ljusskuggning används fortfarande i tillfälliga ansiktsbilder, men inte så ofta. Den ökning av arbetsbelastningen det innebar att teckna två serier samtidigt hade förmodligen något att göra med förenklingen i stil.
Tangentbord
Ett tangentbord är en inmatningsenhet för skrivtecken med hjälp av tangenter på en skrivmaskin eller dator. Det är anpassat för inmatning med hjälp av fingrarna på båda händerna och med en speciell fingersättning. Teckenplaceringen är ofta olika beroende på språk och skriftsystem. Teckenuppsättningen kan utökas med hjälp av modifieringstangenter och begränsas med hjälp av låstangenter. Ordet tangentbord finns i svensk skrift sedan 1906. Då syftade det på ett tangentbord på en sättmaskin, fyra år senare dök det upp som ett dito för en skrivmaskin. 1930 användes ordet även om klaviaturen på en orgel. En tidig, alternativ benämning på tangentbord är just tangentklaviatur. Senare utvecklades tangentbord för inmatning av uppgifter i datorer. På mindre elektroniska apparater med tangenter kallas detta ofta för knappsats. Sådana apparater inkluderar miniräknare, mobiltelefoner och olika slags fjärrkontroller. Dessa mindre apparater har i regel mer begränsade eller specialiserad tangentuppsättningar som oftast – till skillnad mot skrivmaskiner och datorer – är anpassade för att hanteras med fingrarna på en hand. Tangentborden har rektangulära, eller nästintill rektangulära tangenter (knappar). På de allra flesta tangenterna finns det bokstäver eller bokstavskombinationer som visar vad tangenterna gör. Tangenterna med bokstäver används för att skriva text. Den långsmala mellanslagstangenten utan någonting skrivet på ger ett mellanslag (blanksteg) i texten. Några av tangenterna (modifierings- eller modifierartangenter) är "döda" och används endast i kombination med andra tangenter. Tangentborden är till för att det ska gå fort, och vara effektivt att skriva. Tangentbord används även för kortkommandon som går snabbare än att hitta motsvarande kommando i menyer. Tangentbord till nya datorer ansluts oftast via USB. I äldre system används bland annat PS/2-kontakter eller fempolig DIN-kontakt. I äldre Mac-datorer förekommer ett seriellt så kallat adb-kontaktdon (efter Apple Data Bus), som till förväxling liknar ett PS/2-kontaktdon men som inte är utbytbart med detta. Tangentborden i sig producerar inga tecken – de producerar koder som kan tolkas olika beroende på operativsystem, inställningar och använda datorprogram. Det är alltså, med lämpligt stöd från operativsystemet, fullt möjligt att till exempel använda ett svenskt tangentbord som vore det ett franskt eller ryskt, eller ett qwerty-tangentbord som dvorak. Tangentborden är standardiserade genom ISO/IEC 9995 ("Information technology — Keyboard layouts for text and office systems") från 1994. Standarden beskriver inte de specifika tangentborden, men ger en ram för andra standarder. Svensk anpassning av detta tangentbord specificeras i standarden SIS 66 22 41. Dessa standarder finns inte gratis på Internet, eftersom SIS lever på att sälja standarder. Man får betala för att ladda ner SIS 66 22 41. Tangentbordets utseende kan variera mellan språk, land och skriftsystem. I länder med andra skriftsystem än latinsk skrift saknas ofta latinska tecken på själva tangenterna eller syns endast som alternativa tecken. Den vanligaste tangentbordslayouten för engelskspråkiga och nordeuropeiska länder kallas qwerty, efter de 6 första bokstäverna på den övre bokstavsraden. Bokstäverna A till Z sitter för det mesta på samma ställen på alla qwerty-tangentbord, medan placeringen av andra bokstäver och tecken varierar mellan olika språkområden. Detta är en tangentbordslayout som ärvts från skrivmaskinens storhetsperiod. En nyare tangentbordslayout är dvorak som även finns i en svensk version kallad svorak. Det finns även en layout som heter colemak. Den finns inte på så många tangentbord, men man kan ställa om ett qwerty-tangentbord utan att flytta på tangenterna, förutsatt att man inte behöver titta på dem för att hitta rätt. Andra språkspecifika teckenlayouter är AZERTY för det franska språkområdet och QWERTZ för Tyskland med flera länder i Centraleuropa.
Korrektur
I äldre grafisk litteratur finns också speciella korrekturtecken för att markera sättningsfel som p.g.a. teknikutvecklingen knappast längre förekommer, såsom när blytyper vid handsättning sattes med trycksidan nedåt så att blytypens "fot" snarare än bokstaven trycktes (s.k. spis), att en blytyp trycktes upp och ner, eller att bokstaven var skadad. Till fördelarna med digitala korrektur hör att inga utskrifter krävs, att man undviker otydlig handstil, att det inte finns några fysiska begränsningar kring hur mycket information som kan inkluderas liksom att den som ska korrigera texten utifrån korrekturet ofta har möjlighet att få en komplett lista över alla efterfrågade ändringar via programvaran och kan bocka av dem vart efter att de åtgärdas. Till nackdelarna hör att det verkar saknas några allmänt vedertagna korrekturtecken för digitala korrektur på samma sätt som för korrektur på papper. Lösningen tycks oftare bli att den eftersökta ändringen förklaras i en specifik digital textkommentar. Korrekturet utgör en länk mellan författare (beställare) och formgivare/tryckeri och det är en viktig dokumentation av vad som har ändrats. Antalet författare med tillgång till datorer för ord- och textbehandling är mångdubbelt större än tidigare och mycket av rena textkorrigeringar sker redan i originaltexten innan formgivningen påbörjas. Många bokförlag (men framför allt tidningar) arbetar med ordbehandlare och läser och rättar direkt på skärmen. Till skillnad mot tidigare, då beställaren levererade maskinskrivna pappersmanus som tryckeriet/sätteriet sedan skrev av vid t.ex. en sättningsmaskin eller matade in i en dator, så är texten redan digital och oftast redo att direkt föras in i layoutprogrammet. Detta gör att innehållet i texten är oförändrat och tryckeriet/formgivaren själva har ofta ingen anledning att själva korrekturläsa sättningen mot originalmanuset vilket skedde tidigare vid det s.k. noll-korrekturet, annat möjligen med avseende på den grafiska utformningen (t.ex. att text som ska sättas som rubrik inte formgivits som brödtext). Om dessutom beställaren konsekvent använder förutbestämda formatmallar i ordbehandlingsprogrammet (och därmed anger vad som är t.ex. brödtext och olika rubriknivåer) underlättas sättningen ytterligare. Man skiljer i noggrann terminologi mellan avdrag och korrektur. Avdraget är en utskrift eller, med äldre teknik, ett avtryck som överlämnas för korrekturläsning. Avdraget blir ett korrektur när korrekturläsaren har försett det med korrekturtecken och lämnar tillbaka det till tryckeriet. I dag sker textkorrekturvändorna oftare mellan specifikt formgivare och kund/författare, eftersom tryckerierna inte med samma självklarhet som tidigare ansvarar för själva textsättningen. Dock brukar tryckerierna se till att kunden tar ställning till ett slutkorrektur innan materialet går till tryck. Ofta sker detta digitalt inte minst tack vare pdf-formatets förmåga att bevara layout och textutseende oberoende på vilken dator korrekturet betraktas. Även faktafel och interna fel (till exempel om en person heter Lars på sidan 4 och Anders på sidan 117) kan korrigeras av bra korrekturläsare. Vid granskning av (främst) faktaböcker tillkommer till exempel. Granskning av faktatext kräver ofta speciella faktakunskaper och får normalt kombineras med korrekturläsning enligt den första uppställningen. En korrekturläsning görs bäst i flera steg. Man kontrollerar då en sak åt gången, till exempel stavning, meningsbyggnad, figurnumrering, sidbrytning etc. Ett bokprojekt genomgår under arbetets gång flera korrekturläsningar. Förlagets interna kontroll då man själv kontrollerar mot manus kallas för "0-korrektur", sedan kommer 1:a korrektur, 2:a korrektur etc. Granskas texten utan bilder talar man om "spaltkorrektur", är bilder och illustrationer med kallas det "ombrutet korrektur" (kan även förekomma när en textbok är "ombruten", dvs sidornas början och slutrader är bestämda).
Stordator
En stordator är en typ av dator med stor kapacitet, som vanligen hanteras via ett antal datorterminaler. Då superdatorer, datorkluster och till och med vanliga kraftigare serverdatorer fick större eller motsvarande kapacitet var det kännetecknande för stordatorn dess stabilitet och säkerhet. Det svenska namnet kommer av att en stordator historiskt faktiskt var mycket större än en minidator. Det engelska namnet mainframe anger att det rör sig om en mångsidig dator till vilken man kan koppla praktiskt taget all typ av utrustning och som kan utföra alla typer av uppgifter. Förr var terminalerna särskilt för det ändamålet framtagna "dumma terminaler", det vill säga utan förmåga att köra vanliga datorprogram. De visade bara upp den bild som stordatorn sänt till dem. Då persondatorerna blev vanliga upplevde man det ofta onödigt med särskilda terminaler och ersatte dem med terminalemulatorer som körde som program på persondatorerna, som då kom att bli "intelligenta terminaler". Trots att det idag finns mycket snabba servrar och att man kan koppla ihop ett mycket stort antal servrar i kluster och då få mycket stor processkapacitet, återstår några skäl till att stordatorn överlevt. (Se även nedan vid superdator.). En stordatorlösning är framför allt mycket stabil. Eftersom andra tillverkare utom IBM i praktiken försvunnit, är miljön mycket homogen. Delarna passar bra ihop, eftersom de utvecklats för varandra. Med tiden har många av felen hittats och rättats och nya fel upptäcks i princip bara i applikationer som fortfarande vidareutvecklas. I vissa verksamheter är stopp inte acceptabla, till exempel processindustri, flygtrafikledning och militära sammanhang. Det är mycket svårt att utifrån hacka sig in i en stordator. Minnesskydd gör att varje användare enbart kommer åt sin egen area i minnet och behörighetsskydd gör att man enbart kommer åt de datafiler som man uttryckligen givits behörighet för. Detta innebär inte att det är omöjligt att begå databrott i stordatormiljö, men man måste då ha mycket hög behörighet i systemet, i klass av systemprogrammerare, operatör och driftsansvarig. Utifrån kommande attacker göre sig icke besvär. Detta gör att till exempel banker och försäkringsbolag ogärna går från stordator. De i pressen omskrivna attackerna mot banker handlar i huvudsak om att man på internet har skapat egna webbsidor som på olika sätt snyltar på bankernas internetbank, vilken som sådan befinner sig utanför bankens eget datasystem – på det fria Internet, som avsiktligt ska vara svårkontrollerat på grund av sitt ursprung i ARPANET. Traditionellt finns stordatorer på de större företagen och i offentlig sektor. Dessa har under åren tagit fram ett mycket stort antal system som de använder för verksamheten. Att byta ut samtliga samtidigt låter sig inte göra. I stället brukar man förse de gamla systemen med ett grafiskt gränssnitt genom att stordatorns befintliga programvara tar fram begärda data snabbt och pålitligt (systemen kan i vissa fall vara över tjugo år gamla och nästintill problemfria). Någon form av middleware i stordatorn formaterar om data till en snygg grafisk layout och skickar det till den intelligenta terminalen eller via internet till den frågande användarens PC för presentation. All behörighetskontroll sker i stordatorn, man kontrollerar om den som ställer frågor har rätt att ställa dem och om den har rätt att ändra eller ta bort data. Dessa funktioner kan inte delegeras ut till servrar utanför stordatorn. (I vissa fall har man valt att göra layouten i server eller i den mottagande PC:n, och då måste den datorn ha särskild programvara installerad. Detta är dock inte en säkerhetsrisk, endast presentation av data har delegerats ut.). IBM:s stordatorsystem heter System z och kör vanligtvis z/OS eller z/Linux. Bulls operativsystem heter GCOS, äldre versioner av GCOS krävde ett underoperativ TOMAS. GCOS8 har ett värdoperativ samt ett antal gästoperativsystem som konfigureras separat.
