Spansk litteratur
Spansk litteratur är i första hand litteratur från Spanien, skriven på spanska. Den växte fram under medeltiden, parallellt med framväxten av det kastilianska (spanska) språket. En storhetstid inleddes med pikareskromanen Don Quijote, och under 1900-talet var Federico García Lorca och Camilo José Cela två av de mer framstående författarnamnen. Den äldsta spanska litteraturen har sitt ursprung i en blandning av latinska, judiska och arabiska litterära traditioner. Senare har lokala traditioner i bland annat Katalonien, Galicien och Baskien bidragit till dess utveckling. Verseposet Cantar de mio Cid skrivet av en eller flera okända författare omkring 1200-talets början är den äldsta bevarade episka dikten i spansk litteratur. Under 1300-talet möter vi den spanska medeltidens mest originelle och begåvade skald, Juan Ruiz, ärkeprästen av Hita (d. omkr. 1350), som efterlämnat ett långt poem, Libro de buen amor, som i en tämligen lös ram innehåller en mängd berättande episoder, mest efter främmande källor, men dock originellt behandlade och mycket belysande för tidens seder, jämte åtskilliga till formen varierande cantigas (visor). Huvudtemat är kärleken, och verkets glada galanta grundton förtas inte av den förmodligen av försiktighetshänsyn påsmetade moralisk-religiösa fernissan. Under 1500-talet uppstår pikareskromanen i Spanien. Lazarillo de Tormes från 1554, skriven av en okänd författare, anses vara det första verket i genren. Riddarromanen blev mycket populär. En av tongivarna för denna nya genre var den katalanskspråkiga Tirant den Vite av Joanot Martorell, vilken publicerades 1490. Miguel Cervantes parodi på genren i Don Quijote, som utgavs i två delar 1605 och 1615, är en tidlös symbol för motsättningen mellan idealism och realism och betraktas som den första moderna romanen. Barockens litteratur med bland andra Luis de Góngora, Francisco de Quevedo, Lope de Vega och Pedro Calderón de la Barca ses som den spanska litteraturens guldålder. Inom barockens lyrik blev gongorism med namn efter Luis de Góngora, ett särskilt begrepp. Miguel Cervantes publicerade utöver sitt centrala verk Don Quijote även flera andra verk under perioden som romanen La Galatea (1585) och novellsamlingen Novelas ejemplares (1613). 1700-talet betraktas allmänt som en tid av förfall i Spanien, även litterärt. 1800-talets romantik följde europeiska förebilder. José de Espronceda och Gustavo Adolfo Bécquer var ett par av få betydande lyriker. Realismens prosa bestod mest av allmogeskildringar. 1898 års generation företrädd av bland andra Miguel de Unamuno och José Ortega y Gasset inledde en ny era i spansk litteratur. Prosaister som Benito Pérez Galdós, Vicente Blasco Ibáñez och Pío Baroja y Nessi tog sig an social problematik i naturalismens anda. Lyriker som Antonio Machado och Juan Ramón Jiménez bröt med senromantiken och skapade en syntes av folkliga traditioner och samtidsengagemang. Generation 27 med poeter som Federico García Lorca, Jorge Guillén, Luis Cernuda, Rafael Alberti och Vicente Aleixandre fick stort genomslag och inflytande, men rörelsen splittrades av spanska inbördeskriget. Nästan inga författare anslöt sig till den segrande Francosidan, García Lorca mördades, Miguel Hernández dog i fängelse och de flesta andra gick i landsflykt. Jorge Semprun, Fernando Arrabal, Miguel Delibes, Juan Goytisolo, Luis Goytisolo, Juan Marsé, Luis Martín-Santos, Ana Maria Matute, Rafael Sánchez Ferlosio och nobelpristagaren Camilo José Cela var några uppmärksammade prosaister under 1900-talet. Javier Marías och Enrique Vila-Matas är uppmärksammade prosaister. Liksom Antonio Muñoz Molina, Juan José Millás, Bernardo Atxaga och galiciern Manuel Rivas. Antonio Gamoneda är en framstående poet. Mario Vargas Llosa, nobelpristagare i litteratur 2010, är spansk medborgare sedan 1993. Även i Ekvatorialguinea finns litteratur på spanska. Juan Ramón Jiménez 1956. Mario Vargas Llosa (född i Peru, spansk medborgare sedan 1993) 2010. Bra böckers lexikon 1989.
Fernán Caballero
Fernán Caballero [kavaljérå], pseudonym för den spanska romanförfattarinnan Cecilia Böhl von Faber, född 1796 i Morgues (Schweiz), död 1877 i Sevilla, gift först med infanterikaptenen Antonio Planeils y Bardaji, sedan med markisen av Arco Hermoso och slutligen med generalkonsuln Arron de Ayala. Under alla sina äktenskap begagnade hon städse pseudonymen Fernan Caballero och publicerade aldrig något under sitt verkliga namn. Hennes far, som var tysk konsul i Cadiz, hade ett levande intresse för gammal spansk litteratur och gav sin dotter en synnerligen vårdad uppfostran, som för spanska förhållanden på den tiden kan kallas lysande. Den sköna Cecilias hem i Sevilla var under hennes andra äktenskap samlingsplatsen för den förnäma och intelligenta sevillanska societeten samt för framstående utlänningar, såsom baron Taylor, William Stirling, Washington Irving med flera. Fernán Caballero blev andra gången änka 1835, efter ett lyckligt äktenskap, och levde i sträng tillbakadragenhet, tills hon ingick sitt tredje gifte, mer av medkänsla för lidandet än av kärlek. Hon stod i nära förhållande till hertiginnan av Montpensier, som genom henne utövade en storartad välgörenhet, såväl som till spanska kungahuset, varigenom hon i Sevillas Alcazar erhöll fri bostad för sina återstående dagar. Denna bostad innehade hon dock endast i tolv år, tills revolutionen 1868 fördrev henne därifrån. Hon framlevde ännu därefter nio år, innan hon slöt ett liv, som fyllts av religiös entusiasm, brinnande tro och trösterik levnadsvishet, egenskaper, som genomsyrar alla hennes skrifter. - Av de två riktningar, som märks i den spanska sederomanen på 1800-talet, gick C. i spetsen för den ena, en ljus realism med romantisk färgläggning. Hennes första litterära produkt skrevs på tyska för en litterär tidskrift i Hamburg 1831 och översattes av författarinnan för "Semanario pintoresco espanol" arton år därefter under titel: Sola, cuadro de costumbres sevillanas, skildrande en händelse, som då väckt mycket uppseende i Sevilla. Denna novell finns ej införd i hennes samlade arbeten. Samtidigt härmed syntes 1849 i "El heraldo de Madrid" de första kapitlen av La Gaviota (Fiskmåsen), där sydspanska förhållanden träder levande fram i ypperlig lokalfärg. Romanen, som snart utkom i bokform, gjorde mycken lycka in- och utomlands, i synnerhet som skildringen av själva folkets liv var något nytt. Till hennes större romaner räknas ytterligare Clemencia (1852), ett stycke av hennes eget liv, Elia o la Espana treinta anos ha och Lagrimas, där hennes intransigenta katolicism skarpt framträder, samt La familia de Alvareda, en folklivsbild full av behag och gripande tragik, med mästerligt tecknade figurer. Ett mindre omfång äger sju berättelser från tiden 1852-61: Cosa cumplida...solo en la vida, Un servilon y un liberalito, teckningar från de politiska striderna under Ferdinand VII, Un verano en Bornos, full av gott lynne och fina karaktärsteckningar, Lady Virginia, en kärlekshistoria med skarp antiprotestantisk tendens, Una en otra, medelklassliv i en landsortsstad (i brevform), Con mal y con bien a los tuyos te ten, historien om en tjurfäktares dotters sorgliga öde, och Pobre Dolores!, interiör från fiskarlivet. Alla dessa benämns av författarinnan "novelas de costumbres". En annan klass av sina publikationer kallar hon "Relaciones" och "Cuadros de costumbres" (bilder ur vardagslivet). Deras antal är stort: Las dos Gradas, Vulgaridad y nobleza, La jarisea, La noche de Navidad, Paz y luz, Callar en vida y perdonar en muerte, Simon Verde, El ultimo consuelo, Obrar bien . . . que Dios es Dios, Mas honor que honor es m.fl.
