Operation Stella Polaris
Operation Stella Polaris var en hemlig finländsk underrättelseoperation i samband med slutet av Fortsättningskriget, med syfte att flytta utrustning och känsligt underrättelsematerial från Finland till Sverige så att verksamheten skulle kunna fortsätta i Sverige och materialet inte skulle hamna i Sovjetunionens händer. Operationen hade sin bas i den lilla fiskebyn Nämpnäs i Närpes, Österbotten, varifrån arkivet skeppades till svenska hamnar. Operation Stella Polaris planerades under sommaren 1944, när det började bli uppenbart att Finland skulle förlora kriget, och det bedömdes att Sovjetunionen skulle kunna ockupera Finland. En av avsikterna från finländskt håll var att kunna etablera finländsk militär signalspaning på svensk mark åt en möjlig finländsk exilregering. Den 22 september 1944 överflyttades en mycket stor del av den finländska signalspaningen till Sverige. Operation Stella Polaris kom att bli betydelsefull för uppbyggnaden av det svenska Försvarets radioanstalt (FRA). Från svensk sida var det majoren Carl Petersén, chef för försvarsstabens underrättelsetjänst (C-byrån), som ansvarade för operationen. Ungefär 750 personer transporterades genom Finland och med tre fartyg över Bottenviken mellan Närpes och Härnösand och ett fartyg mellan Nystad och Gävle. Fartygen var också lastade med packlådor med arkiv och signalspaningsutrustning. Eftersom Sovjetunionen inte annekterade Finland efter Mellanfreden i Moskva den 19 september 1944, återvände majoriteten av den finländska personalen med familjer hem, utom de som anställdes av FRA, runt årsskiftet 1944/45. De fick på egen hand ta sig över gränsen vid Torne älv i smyg. Sverige erbjöds att överta utrustning och vissa handlingar. FRA fick på så sätt tillgång till teknisk utrustning och sju arkivlådor, vilket blev en viktig grund för det nystartade FRA:s verksamhet.. Operationsledaren sålde också mikrofilmat material till Japan, USA och andra länder. Operaration Stella Polaris ledde till att Sverige fick tillgång till en stor mängd kvalificerat material samt kunskap från signaltekniker, vilka i vissa fall dessutom anställdes. För Finland innebar affären inrikespolitiska förvecklingar och, som en följd av kommunistpartiets starka inflytande i regeringen, statuerades exempel mot flera av de så kallade "sovjetfientliga" inblandade, med fängelsestraff som följd. Från oktober 1944 sorterades underrättelsematerialet i källaren till Hotel Aston i Stockholm. Därefter fraktades det iväg av FRA. Stora delar av materialet förvarades sedan av Carl C:son Bonde på Hörningsholms slott och 29 lådor av Svante Påhlson på Rottneros från 20 mars 1945. Sju lådor för Sverige intressant material hade tidigare lämnats till Försvarets Radioanstalt. Det i Sverige lämnade originalmaterialet kom i december 1960 att brännas på Lövsta sopstation i Stockholm, även det som då tillhörde FRA. Detta skedde efter ett irreguljärt ingripande av den pensionerade svenske generalen, och tidigare chefen för armén, Carl August Ehrensvärd. Denne hade vid tidpunkten för Operation Stella Polaris varit försvarsstabschef. De finländare som var inblandade i Operation Stella Polaris förföljdes och arresterades efter återkomsten av den kommunistdominerade finländska Statspolisen (säkerhetspolisen, den så kallade Röda Stapo). Inte förrän i början av 1950-talet förklarade Finlands justiekansler att de som deltagit i Operation Stella Polaris inte var aktuella att anklaga för krigsförbrytelse. Operationsledaren Reino Hallamaa hade på Hotel Aston låtit mikrofilma material, vilket han sålt till flera länders underrättelseverksamheter. Operation Stella Polaris har från 1990-talet dokumenterats i böcker, radiodokumentärer och tevefilmer, men många oklarheter består.
Jevgenij Rodionov
Jevgenij Alexandrovitj Rodionov (ry: Евгений Александрович Родионов), född den 23 maj 1977, död den 23 maj 1996, var en värnpliktig rysk gränsjägare som tillsammans med tre kamrater tillfångatogs och halshöggs av tjetjenska separatister. Idag är han föremål för en folklig religiös kult där han vördas som helgonet-krigsmannen-martyren Jevgenij. Jevgenij Rodionov döptes som barn, inte på grund av föräldrarnas starka tro, utan för att hans mor ansåg honom sjuklig. När han var tio år började han, som den rysk-ortodoxa kyrkan föreskriver, bära ett kors om sin hals och vägrade sen att ta av det trots att hans mor, som var rädd för repressalier, bad honom inte visa det offentligt. Han avslutade den nioåriga grundskolan och började arbeta i en möbelfabrik. När han skulle göra sin värnplikt tilldelades han gränsbevakningen och skickades till Tjetjenien. Natten till den 13 januari 1996 bemannade han och hans kamrater en vägspärr, då han och kamrater tillfångatogs av tjetjenska separatister. Gränsjägarna hölls fångna, medan krav på lösensummor sändes till de tillfångatagnas föräldrar. Föräldrarna kunde inte betala de summor som begärdes, men separatisterna gav de fångna en möjlighet att överleva genom att avsvärja sig sin kristna tro, vilket de vägrade. De halshöggs därför, på Jevgenijs födelsedag den 23 maj. När de upptäckte att vägspärren var obemannad, rapporterade gränsjägarnas befäl att Rodionov och hans kamrater hade deserterat vilket upprepades i officiella skrivelser till de saknades föräldrar. När Rodionovs mor, Ljubov Vasiljevna Rodionova, fick ett telegram som underrättade henne att sonen hade deserterat, vägrade hon att tro på det. Hon beslöt därför att själv bege sig till Tjetjenien för att få reda på sanningen. När hon mötte Rodionovs chefer fann hon dem likgiltiga inför sonens öde och de bad henne återvända hem. Istället tillbringade hon de nästa tio månaderna på jakt efter upplysningar om sonen. Hon mötte många andra soldatmödrar som sökte efter sina barn. Samtidigt erfor hon en religiös väckelse och tog för första gången emot nattvarden. Slutligen fick modern kontakt med den tjetjenske separatistbebefälhavare som hade halshuggit sonen. Genom att betala 100 000 rubler fick hon honom att berätta om sonens död och visa henne var kroppen fanns. Han redogjorde för hur sonen hade vägrat att ta av sig korset och hur befälhavaren därför hade sågat av hans huvud med en såg. Sonens och hans tre kamraters kroppar grävdes ned i en krevadgrop och täcktes med kalk och jord. Med hjälp av ryska militärer kunde hon lokalisera platsen och ta hand om sonens och hans kamraters kvarlevor. Han blev begravd i hembyn och modern lät uppföra ett gravmonument över honom, hans far vilken dött strax efter att sonens lik upptäcktes, och en bror som dött tidigare. Sex år efter Rodionovs begravning i hembyn gjordes ett tevereportage om bykyrkan. Lokalbefolkningen berättade för teveteamet om hans öde och moderns kamp och det gjordes en tevefilm med detta tema, som fick stor spridning och pilgrimer började inom kort besöka hans grav. Ikoner målades och bilder av Rodionov spreds i Ryssland och han hyllades som en modern martyr för Kristus. Berättelser om hur han uppenbarat sig för framförallt barn och soldater spreds och 2002 rapporterades att en ikon som avbildade honom börjat avge en välluktande doft av myrra. Kulten av krigsmannen-martyren Jevgenij har störst spridning bland unga soldater och bilder av honom bärs av många soldater när de skickas ut i strid. "Soldaterna i Tjetjenien känner sig övergivna av staten och av sina chefer. De vet inte vart de skall vända sig, men de känner att Jevgenij är en av dem.".
