Vattenkran
En vattenkran är en anordning som används till att tappa vatten ur en cistern eller en vattenledning. I dagligt tal kallas även en blandare som med hjälp av ett eller två reglage blandar varmvatten med kallvatten för vattenkran. Duschblandare kopplar ihop en varmvattenledning och en kallvattenledning till ett utloppsrör, som vanligtvis via en duschslang leder till en handdusch. En manuell handdusch kan ha en kran för vardera tilloppsröret, men det har blivit allt vanligare med en utloppskran och ett temperaturvred. Temperaturvredet är ofta (men inte alltid) kombinerat med en termostat som gör att utloppstemperaturen är konstant (inom rimliga gränser) även om temperaturen i varmvattenledningen ändras, vilket är vanligt i villor med lång ledning från värmepannan. Vattenkranar för utomhusbruk brukar kallas vattenutkastare.
Gröna skrapan
Gröna skrapan, i folkmun och av göteborgshumorn även kallad Svartbygget, är ett kontorshus i stadsdelen Gårda i Göteborg. Det har adressen Johan på Gårdas gata 5 och ligger vid E6/E20. I huset finns bland annat göteborgskontoret till byggföretaget Skanska, som också byggde huset. Höghusdelen hara en höjd av 64 meter, har 16 våningar och stod färdigt år 2010. Gröna skrapan är en av de första i byggnaderna i Norden med en precertifiering på den allra högsta nivån, platinum, enligt det internationella miljöcertifieringssystemet LEED. För att lyckas har Skanska vidtagit en lång rad åtgärder för att minska fastighetens miljöpåverkan. Det handlar exempelvis om att elen tillförs från lokalt producerad vindkraft, sedumtak har lagts för fördröjning av dagvattnet, snålspolande blandare och toaletter används genomgående och att stor vikt lagts på inomhusklimatet, samt att alla arbetsplatser får ta del av dagsljus och utsikt. Dessutom renar huset sin egen frånluft och förbättrar på det sättet luften omkring sig.
Elektronik
Elektronik är den gren av elektrotekniken som bygger på rörelserna hos elektroner i vakuum, gaser eller fasta material (inklusive halvledare). I modernt språkbruk omfattas även användningen av elektroniska komponenter, inom bland annat radio, television, datateknik, kommunikation, informationsteknik och mätteknik. Traditionellt betecknas elektrisk apparatur utan aktiva komponenter som ej elektronisk. Exempel på icke-elektronisk utrustning är därför värme-element, elmotorer och enklare elkraftöverföring. Elektroniken har en central roll i den pågående "informationsrevolutionen" eftersom datorer och annan kringutrustning är uppbyggd av olika elektroniska komponenter. De mest grundläggande lagarna som beskriver hur elektronik fungerar är Ohms lag och Kirchhoffs lagar samt även Maxwells ekvationer. Beståndsdelarna i elektronik kallas komponenter. Komponenterna är uppdelade i olika typer beroende på deras egenskaper. När komponenter kopplas samman så bildas kretsar. Komplexa komponenter brukar även kallas kretsar. Exempel: transistor, MOSFET, CMOS, diod, DIAC, TRIAC, operationsförstärkare, tyristor. Exempel: motstånd, kondensator, spole. Exempel: förstärkare, oscillator, blandare. Kraftigt integrerade komponenter. Exempel: relä, strömställare. EDA-programvara som till exempel Kicad används för att sätta samman ett kopplingsschema. Detta överförs sedan till en mönsterkortslayout där bland annat korrigeringar för fysiska och mekaniska förhållanden görs.
Bidé
En bidé, franska bidet, är en anordning för personlig hygien, där en vertikal vattenstråle rengör underlivet. Bidén kan användas efter toalettbesök vilket minskar åtgången av toalettpapper. Bidén kom på 1700-talet och man trodde att den skulle förebygga allvarliga underlivssjukdomar och andra besvär, eftersom man tyckte att underlivet var särskilt utsatt för bakterier och smuts. Särskilt vanlig var bidén på finare bordeller där kvinnorna snabbt kunde rengöra underlivet före mottagandet av nästa kund. Dagens moderna bidéer är gjorda helt i porslin och har en blandare för tempererat vatten på porslinet eller på väggen. Bidén hade i Sverige ett litet uppsving i badrummen under 1970-talet men har sedan dess tappat i popularitet och syns mycket sällan i nyproducerade hus eller lägenheter. I filmen Crocodile Dundee har en bidé en viss roll där huvudpersonen som normalt lever i vildmarken funderar på hur man använder en bidé som finns i ett hotellrum som han bor i.
Glögg
Glögg (vinglögg) är en nordisk varm dryck baserad på kryddat vin (vanligtvis rött) eller sprit. Ordet glögg kommer av det äldre ordet glödg, bildat av verbet glödga 'värma upp' (jämför glöda). I andra språk förekommer varmt kryddat vin under namn som vin chaud (franska), Glühwein (tyska) och mulled wine (engelska). Glögg kan även vara alkoholfri, baserad på saft eller alkoholfritt vin. Att dricka varmt kryddat vin har sina anor långt bakåt i tiden. Redan under antiken tillsatte greker och romare kryddor i vin, av hälsoskäl eller som smakförbättrare. Gustav Vasa höll sig med en egen blandare av klaret, vilken utgjordes av rhenskt vin, socker och honung, kryddat med kanel, ingefära, kardemumma och nejlikor m.m. År 1609 dök uttrycket "glödgat vin" upp för första gången. Namnet syftar på tillverkningsmetoden, där en sockertopp dränktes in i cognac och antändes, varpå smältande socker rann ner i brygden och gav sötma åt glöggen. I Sverige växte glöggens popularitet vid 1800-talets slut och de privata vinhandelsfirmorna började tillverka färdigblandad glögg. Det fanns både vinglögg och en starkare variant som kallades cognacsglögg eller julglögg. Man började förknippa glöggen med julfirandet och dekorerade etiketterna med tomtenissar som kokade eller smakade på den rykande drycken. På en skål med brännvin eller cognac och kryddor läggs ett galler, och på gallret en bit toppsocker. Spriten antändes och sockret smälter ner i spriten. Vanliga kryddor är kryddnejlika, kanel, kardemumma, ingefära, pomerans och pepparkorn. Spritglöggen kallas även brylå. Seden att krydda vin finns i de flesta kulturer och i äldre tider var det vanligt eftersom vinet kunde vara av låg kvalitet på grund av dåliga lagringsförhållanden eller långa transporter. I den svenska kulturen är det varma kryddade vinet (vinglöggen) fast förankrad under den kalla årstiden i synnerhet före och under julen. Även i andra kulturer med kalla vintrar är det vanligt med varmt kryddat vin. Glögg görs också på avalkoholiserat vin eller på saft av mörka bär (saftglögg). Uppvärmd får denna saft en glöggkaraktär. Det finns också glöggkoncentrat, där man själv kan blanda ihop sin egen glögg. Gjord på sprit , vin eller en alkoholsvag bas. Under medeltiden kom seden att under vintern dricka varmt, kryddat vin till Norden och Baltikum via det tysktalande Europa. I dessa områden dricks olika varianter av drycken fortfarande, särskilt i advents- och jultider. Glöggdrickandet är ett stående inslag i den svenska jultraditionen från första advent till tjugondedag Knut. Glögg säljs i Sverige mest i november och december. I vanliga livsmedelsaffärer tillhandahålls endast sådana sorter vars alkoholhalt ligger under den högsta tillåtna styrkan 2,25 procent (Se: Alkohollagen). Alkoholstarkare glögg, gjord på lättvin eller starkvin, säljs på Systembolaget. Det är också vanligt att göra egen glögg enligt spritmetoden eller genom att krydda ett rödvin, eventuellt spetsat med annan alkohol. Glögg dricks ur små koppar och till detta serveras vanligen mandel (eller nötter) och russin. Det finns för ändamålet avsedda koppar att köpa i handeln, ofta tillsammans med skålar för tillbehören och gryta med varmhållning (oftast med värmeljus). Det finns även färdiga blandningar med exempelvis mandlar och russin som ofta marknadsförs som "glöggmix". Till glöggen äts pepparkakor och vid lucia lussekatter. Det danska ordet gløgg kommer från svenskans glögg. Tidigare kallades det glødet vin och sedermera glødg. Först på slutet av 1800-talet blev glögg en jultradition i Danmark men troligtvis ansåg man att det var passande med en varm och söt dryck mitt i vintern. Traditionen hjälptes på traven av företagsamma personer och omkring år 1900 började svenska sprittillverkare förse glöggflaskorna med färggranna etiketter med nissar vilket ledde till att glöggdrickandet blev en del av den danska jultraditionen.
Grafit
Hårdheten är 1-2 mohs och densiteten 2,26 g/cm3. Grafit kan vara glansigt eller matt till utseendet med en grå till svart färg. Grafit leder elektrisk ström, precis som metall, men resistiviteten är högre. Grafit förekommer i naturen i vissa metamorfa bergarter som skiffrar, marmor och gnejser. Den kan också hittas som ådror i pegmatit.I Sverige har man hittat grafit i skiffrar och gnejser. I de mellansvenska sedimentgnejserna kan man lokalt hitta mycket grafit. Nedlagda grafitgruvor finns i Håtuna i Uppland samt i Halvarsbenning vid Norberg. I nutid har det brutits i Kringelgruvan i Ovanåkers kommun. Utomlands har grafit brutits i Bayern, Sri Lanka, Kanada, Nordkorea, Ryssland (Sibirien) och på Madagaskar. Naturlig grafit innehåller 1-8% flyktiga beståndsdelar och 1-32% aska. Grafit används också till tillverkning av smörjmedel, polermedel, grafitelektroder och smältdeglar. Det uppskattas finnas tre miljoner ton grafit i Sverige, framför allt i norra Sverige. Grafit har sedan 1996 brutits från och till i Kringelgruvan i Ovanåkers kommun. Det australiensiska företaget Talga Mining har hittat grafit i Nunasvaara vid Torneälven, tio kilometer väster om Vittangi. Konstgjord grafit för t.ex. grafitelektroder och grafitanoder görs av olika petroleumprodukter. Man delar upp råmaterialet för tillverkningen av elektrografit i tre huvudgrupper. Fyllnadsmaterialet är petroleumkoks som erhålls vid fraktionering av råolja. Bindningsmaterial är stenkolstjära och beck. Tillsatsmedel är olja som fungerar som smörjmedel vid vissa moment i processen. Innan petroleumkoksen kan användas i processen måste den genomgå en reningsprocess som kallas kalcinering. Den renade koksen blandas med beck i bestämda proportioner. Blandningen sker i ånguppvärmda blandare varvid en temperatur på 150 grader Celsius uppnås. Efter nedkylning till 100 grader Celcius är blandningen klar att formas. Formningen sker i pressar där en hydraulisk kolv pressar ut materialet genom ett munstycke. Presstrycket varierar beroende på vilken elektroddiameter slutprodukten ska ha. Det pressade ämnet avskäres till önskad längd och kyles i ett vattenbad. Detta ämne som ska vidareförädlas till grafitelektrod kallas i detta skede "green stock" eller mer populärt kallat "grönkol". Första steget är baking. Elektroderna "bakas" i stora ugnar med något undertryck under 12-14 dygn efter en noggrann kontrollerad temperaturökning till 850 graders värme. Baking är en kritisk process. Vid för hastig temperaturökning av kolämnena kan interna spänningar med risk för sprickbildning uppstå. Det färdiga ämnet består av 15% bindningsprodukter och resten fyllnadsmaterial. En del elektroder går vidare till grafitering medan merparten går till impregnering. Impregneringen ger elektroderna större täthet och hållfasthet. Efter impregnering går elektroderna till re-baking, de bakas en gång till i 60 timmar i temperaturer upp till 850 grader. När re-baking är klar ska elektroderna grafiteras, det amorfa kolet ska omvandlas till grafit i temperaturer upp till 2850 grader. De färdiga elektroderna kyls ned och går till maskinbearbetning innan de är klara för leverans. I kärnkraftverk används grafit som moderator och reflektor. Om man blandar grafit med olja blir det ett utmärkt smörjmedel. Pulveriserad grafit utan olja är bra för smörjning av lås, som då fungerar även i sträng kyla utan att kärva. Grafit är lämpligt för smörjning av de skruvar av trä, som finns i äldre hyvelbänkar. Grafit används som pigment, C.I. Pigment Black 10 (77265). Den har en mörkt grå färg med metallisk lyster, men inte sällan är användningen primärt motiverad av grafitens övriga egenskaper. Grafit har tidigare använts som rostskyddsfärg. Om man blandar grafit med lera och värmebehandlar denna blandning får man blyerts. Grafitgarn (engelska Graphite Yarn) används för att täta ångrör och ventilspindlar, gemenligen kallat "kranar".
Svävning
Svävning är ett ljudfenomen som uppstår då två ungefär lika starka toner som ligger mycket nära varandra i frekvens når örat samtidigt. Ljudet uppfattas som en enda ton som regelbundet ökar och minskar i styrka. Det är denna styrkevariation som kallas för svävning. Ju mindre frekvensskillnad mellan tonerna, desto långsammare blir svävningen. En musiker som stämmer sitt instrument efter en stämton, lyssnar efter svävningen och justerar instrumentet tills svävningen upphör. Då ljuder instrumentet med samma frekvens som stämtonen. Beräkningsmässigt är det alltid likvärdigt att beskriva två toner var för sig eller att uttrycka dem som en enda ton med en frekvens mitt emellan ursprungstonerna och som svävar med en frekvens som är skillnaden mellan ursprungstonernas frekvenser. Det gäller oavsett hur mycket tonerna skiljer i tonhöjd. Örat uppfattar dock normalt två toner var för sig. Det är bara när tonerna ligger så nära varandra i tonhöjd att örat har svårt att skilja dem åt, som vi övergår till att uppfatta dem som en svävning. Fysikaliskt kan man förklara en svävning som två vågor som först samarbetar, men som efter ett tag kommer ur fas därför att den ena vågen släpar efter (har något lägre frekvens). Så småningom motarbetar de varandra helt och ljudstyrkan når ett minimum. Efter ytterligare eftersläpning kommer svängningarna alltmer i takt och ljudstyrkan ökar. Man säger också att vågorna interfererar. Ur de grundläggande trigonometriska sambanden för addition och subtraktion av två vinklar a och b får vi. Vi kan betrakta ekvationen som en ögonblicksbild av ett förlopp där vinklarna a och b ökar med olika hastighet med tiden. Varje sin- och cos-uttryck beskriver då en enkel harmonisk svängning mellan amplitudvärdena 1 och –1 där vinkeln inom parentesen beror på svängningens frekvens. Antag att a motsvarar tonen 500 Hz och b motsvarar 1 Hz. Formelns vänsterled lägger i så fall samman tonerna 501 Hz och 499 Hz. Högerledet säger att detta lika gärna kan beskrivas som tonen 500 Hz med dubbel styrka (faktorn 2) och ytterligare en faktor cos(b) som långsamt varierar tonstyrkan upp och ner i tiden och som utgör själva svävningen. Faktorn cos(b) varierar här med frekvensen 1 Hz. Men ljudstyrkan är som lägst när cos(b) passerar 0, och det sker två gånger under varje variation från 1 till –1 och tillbaka. Därför hör vi svävningen med 2 Hz, vilket precis är skillnaden mellan tonerna 501 Hz och 499 Hz. Samma ekvation kan i princip användas för att förklara (en kraftigt överstyrd) amplitudmodulering. Då måste man dock fysiskt modulera bärvågen a med svävningsfrekvensen b i en multiplikativ blandare för att åstadkomma 2 • sin(a) • cos(b). Ekvationen säger att resultatet lika gärna kan uppfattas som en addition av två nya svängningar. Amplitudmodulering kräver alltså en olinjär signalprocess, medan svävning kan uppstå av sig själv så fort två olika signaler når en lyssnare samtidigt. Svaret kan vara både ja och nej, beroende på vad man lägger i ordet modulation. Inom modulationsteorin har modulation en ganska snäv betydelse. Där ska en konstant bärvåg påverkas av en informationsbärande insignal i en modulator för att skapa en utsignal där bärvågen varierar i takt med insignalen. Insignalen kan antingen påverka bärvågens amplitud, frekvens eller fas. En mottagare utnyttjar vetskapen om att bärvågen var konstant före modulationen och att all variation därför beror på den informationsbärande insignalen för att demodulera signalen och återskapa informationen. Man menar då med modulation den process som skapar den modulerade signalen. Enligt detta sysnätt är det svårt att se svävning som modulation. Man kan slutligen tolka modulation som alla situationer där två vågor påverkar varandra så att en ny våg uppstår. Vid svävning räcker det då med att ta bort den ena tonen och konstatera att svävningen upphör för att visa att svävning är modulation i denna mening.
