Landskapet i Lojo kännetecknas av herrgårdar och trädgårdar. Området delas av Lojo-åsen, som utgör ett vattendrag för det största sjösystemet i Nyland, Lojo sjö, mestadels därför kallas Lojo också för "sjöstaden" (järvikaupunki). Administrativt centrum är Lojo centraltätort, med 33 084 invånare (2017). Stadens tvåspråkig slogan är: Lohja - Järvikaupunki, Lojo - Insjöstaden. Lojo omnämns första gången såsom pastorat 1323. Dess tidiga betydelse markeras av Sankt Lars kyrka i stadens centrum, som är Finlands tredje största medeltidskyrka. Geografiskt har Lojo alltid utgjort ett naturligt centrum för denna trakt, vilket torde vara orsaken till att orten redan under medeltiden var även den kyrkliga verksamhetens vagga i västra Nyland. Denna del av Lojo varur staden uppkommit ligger mitt i socknen, på en udde i Lojo sjö. Nämnda del av socknen kallades tidigare Kiviniemi och sedermera Lojo by (Lohjankylä), men i folkets mun var den mest känd under namnet Lojobacken (Lohjannummi). Redan under medeltiden hölls här vid Sankt Lars kyrka en betydande marknad, Larsmässan, en sedvänja som höll i sig in på 1800-talet. Då näringslivet i slutet av nämnda århundrade blev friare grundades här ett antal handelsföretag, men den egentliga starten till ortens utveckling skedde i och med de i början av 1900-talet här grundade industrianläggningarna. Den av kammarherre Hjalmar Linder år 1906 startade sulfatcellulosafabriken var den första. I början av 1900-talet flyttades marknadsplatsen Lojo salutorg från att ha legat vid Garvargatan till den nuvarande platsen vid Handelsgatan, Smedsgatan och Torggatan. På torget ligger röd gatsten av granit från Liessaari, den sattes i början av 1930-talet. Lojo salutorg utvidgades i början av 1960-talet när den gamla brandstationen vid torget revs. Lojo blev köping 1926 och fick stadsrättigheter den 1 januari 1969. I Lojo stad och Lojo kommun hölls en folkomröstning om en sammanslagning av dessa två kommuner, vilken önskades av invånarna och den 1 januari 1997 uppstod den geografiskt mycket större Lojo stad. Man valde att såsom stadsvapen använda sig av Lojo kommuns vapen (1952-1996), vilken symboliseras av ett i blått fält ett stolpvis ställt halster av silver, vars skaft på båda sidor åtföljs av en nötklase av guld. Halstret syftar på Sankt Lars huvudattribut och nötklasarna på traktens bördighet. Den gamla stadens vapen togs ur bruk. År 2009 gick Sammatti ihop med Lojo stad. Fyra år senare i 2013 fusionerade också Karislojo och Nummi-Pusula kommuner med Lojo och därmed blev Lojo stads stadsdelar. Ingå och Sjundeå bestämde sig att inte fusionera med Lojo. Lojo fyller 700 år i 2023. Lojo omnämndes i skriftliga källor i 1323. Det finns bara tre äldre landskommuner i Finland i Egentliga Finland och bara en stad, Åbo, som är äldre enligt skriftliga källor. Jublieumsårets huvudfest har man planerat att hålla 10-13.8.2023. Esbo stifts biskop Kaisamari Hintikka och några minister har redan bjudits på plats. Mika Sivula är kommunchef för Lojo. Kommunchefen övervakar kommunkommittén. Förutom kommunkommittén har Lojo ett kommunfullmäktige med 51 platser. Resultatet av riksdagsvalet i Finland 2015 i Lojo. Industrierna har en stor betydelse för Lojo och staden har växt fram i huvudsak tillsammans med gruv- och skogsindustrin. Gustav Vasa gav redan 1542 Erik Joakimsson Fleming rättigheter att bryta järnmalm i Ojamo i Lojo och dess gruva sägs vara Finlands första och verkade ända fram till 1862, om med många avbrott dessemellan. Järnmalmen i Lojo-nejden är dock av dålig kvalité, så det senaste århundradet, alltsedan 1897, har man istället brutit kalk och gör så ännu idag under namnet Nordkalk Oyj Abp, med huvudkontor i Pargas. 1959 grundades även Oy Minerit Ab, vilken tillverkar byggnadsmaterial och Abetoni Oy som i sin tur tillverkar betongelement.