Kvarteret Ortdrivaren
Kvarteret Ortdrivaren är ett arkitektoniskt känt kvarter i centrala Kiruna med modern bebyggelse ritad av arkitekten Ralph Erskine. Kvarteret, som färdigställdes 1961, ligger i skärningen av Lars Janssonsgatan, Hjalmar Lundbomsvägen och Seger Svanbergsgatan. I Kirunas centrum revs stora delar av den tidiga bebyggelsen av trähus för högre betonghus på 1960-talet. En av platserna för denna ombyggnad blev kvarteret Ortdrivaren. Kvarteret består av flera karakteristiska byggnader. Det finns två punkthus kallade Snusdosan och Spottkoppen samt två bostadslängor kallade Mullbänken och Berlinmuren. Även den gamla Missionskyrkan är del av komplexet och kallas i folkmun Herrens pris. Ralph Erskine tog hänsyn till både det funktionella och det estetiska när han ritade kvarteret. De mest iögonfallande byggnaderna i Kirunas centrum är de två punkthusen som av kirunaborna fått smeknamnen Snusdosan och Spottkoppen. Snusdosan, som är högst, har tolv våningar medan Spottkoppen har tio. Ortdrivaren består också av huskropparna "mullbänken" och "Berlinmuren". 1961 byggdes det första huset i kvarteret, det högsta brunmålade huset som är 13 våningar högt och i folkmun kallades för Snusdosan. Namnet härrör säkerligen från husets bruna färg och namnet blev snart det officiella namnet på huset. Färgen kallas i Erskines ritningar för Miramatt nr 169. Huset är 10 våningar högt och har en liknande brun nyans som Snusdosan. Fasaden har samma lättbetongplank och svarta plåttak. Huset har samma fönstermodeller som Snusdosan. Det finns tre längor med balkonger på fasaden mot torget och de består av 7, 6 och 6 stycken balkonger sett från den mindre byggnadslängan. Huset innehåller två- och fyrarumslägenheter. I samband med att området byggdes revs en kyrka, vilket ledde till att Erskine ritade en kyrka i det nybyggda området. Kyrkan tillhör Missionskyrkan och är placerad ut mot torget mellan tygaffären och Nordea. Färgen på kyrkan och den lägre byggnadslängan är något rödare och ljusare än de övriga bruna husen. Baksidan på Hus 2 och husen 3, 4 och 5 bildar tillsammans ett gårdsrum uppbyggd av ytor med asfalt, kullersten och några få gräsytor. På gården finns en lekplats och några få parkeringsplatser. Parkeringsplatserna är nya inslag och fanns inte där vid byggtiden. Det är en asfalterad yta som känns inramad och har en privat karaktär. Hus tre kallas Mullbänken och är byggt som ett souterränghus med olika höjd. Det är högst mot gården där det är fem våningar högt. Framsidan på hus 3 och baksidan på hus 1 bildar ett mindre uterum med piskställningar. Fasaden är uppbyggd av gulmålade betongplank med samma utförande som de brunmålade husen. Balkongerna och fönstren är även de av samma typ. Västerfasaden mot gården har 10 balkonger, mot Hus 1 finns 10 balkonger och på gaveln mot hus 2 finns tre balkonger. Det finns två trappuppgångar och dessa nås från österfasaden som vetter mot baksidan av hus 1. Husen ger nästan ett sken av att hänga ihop men det är två fristående hus även om de till utseendet är mycket lika. Längs Hjalmar Lundbomsvägen är husen indragna i gatulivet på samma sätt som de äldre husen längre ned på gatan, vilket ger en kontinuitet och harmoni åt gatan. Hus 5 är längre än hus 4, mot innergården två våningar höga. Det kanske mest uppseendeväckande med husen är de färgrika ytterdörrarna som är blåa, röda och vita. På hus 4 röda och två vita, det vill säga sammanlagt åtta ytterdörrar. Hus 4 har fyra balkonger in mot gården och fem balkonger ut mot gatan. Mot gatan (Hjalmar Lundbomsvägen) finns också fem uteplatser. På gaveln mot Mangigatan finns en balkong. Hus 5 har fjorton dörrar in mot gården och sju balkonger. Mot gatan finns åtta uteplatser och åtta balkonger. På ena gaveln finns en balkong. I januari 2017 köpte LKAB de 138 bostadsrätterna i bostadsrättsföreningen Ortdrivaren. Kvarteret finns med på listan över de byggnader som kommer att behöva rivas pga gruvverksamheten.
Kvarteret Spikbrädan
Kvarteret Spikbrädan ligger i Stureby i Enskede söder om Stockholm. Fastigheten, som består av sex portar och två huskroppar, ligger längs Bastuhagsvägen nära Sturebyskolan och är en bostadsrättsförening sedan 2010. På baksidan av fastigheten går den smala Boxholmsvägen som leder fram till några radhus. Spikbrädan ligger precis i början av Bastuhagsvägen där den ansluter till Skönsmovägen. Kvartersnamnet "Spikbrädan" föreslogs som namn för Stockholms stadsfullmäktige den 30 oktober 1950 då ett förslag om ändrad och utvidgad stadsplan för stadsdelarna Örby och Stureby lades fram. Flera kvarter för flerbostadshus runt om Spikbrädan heter istället "Bastuhagen", "Farfarstäppan" och "Gubbtäppan" medan villorna i närheten har kvartersnamn som refererar till sågindustrin, exempelvis "Timmerlasset", "Stöttingen" och "Getdoningen". Bastuhagsvägen var, innan det blev en gata fram till fastigheten, en mindre väg från Örbybanan längs med det som idag är Skönsmovägen som ledde till det lilla torpet i området, Ektorp som låg där Sturebyskolan ligger idag. Kvarteret låg i det som tidigare var Örby, tillhörande Örby säteri. Enligt en karta från 1934 var området inte bebyggt men villatomter hade ritats ut där flerbostadshusen idag ligger. Detta ändrades dock i senare stadsplaner. Bygglovet för Kvarteret Spikbrädan 1 ritades av HSB:s arkitektkontor och chefsarkitekt Curt Strelenert 1951. Strehlenert var chefsarkitekt på HSB mellan 1942 och 1975 vilka uppförde ett av tio hus i Sverige under perioden. Uppdragsgivare för byggprojektet var Familjebostäder, ett kommunalt bostadsbolag som förvaltade byggnaden som hyresrätter fram till 2010 då fastigheten ombildades till en bostadsrättsförening. De första hyresgästerna kunde flytta in 1952. Huset uppfördes som lamellhus i tre våningar och källare i rött tegel. Fönstren i trapphusen är högre än lägenhetsfönstren och har små skyddsräcken framför den nedre delen av fönstren i form av små bågar av svart metall med diagonalt ställda stjärnformationer. Detta stjärnmönster syns även o balkongräckena på baksidan av fastigheten. Då HSB och Familjebostäder även stod för resten av husen längs Bastuhagsvägen repriseras dessa små skyddsräcken men med där mönstret i form av stjärnor är annorlunda på de andra fastigheterna. Trapphusfönstren är också omgärdade av tegel i ett annat mönster än resterande väggar. Portarna omgärdas av sten samt ett litet koppartak. Varje port har tre rombformade fönster varav två utgör huvuddörren, den tredje rombformade fönsterdelen går också att ställa upp. Lägenhets- och trapphusfönster är tvåglas och i original medan badrumsfönster är utbytta i treglas. Portarna utbyttes när fastigheten blev en bostadsrättsförening men med bibehållet utseende efterliknande originalen. Den huskropp närmast Skönsmovägen (Bastuhagsvägen 4, 6, 8 och 10) består av enrummare, tvårummare och trerummare. Ettorna är på 19 kvm, tvåorna på 57 kvm och treorna på 76 kvm. Treorna på 76 kvm, består av två lägenheter som slagits ihop, en etta och en tvåa och har därmed två ytterdörrar. På originalritningarna för bygglovet syns dock en svart markering i väggen där lägenheterna idag är sammankopplade, vilket tyder på att de redan från start var anpassade för att kunna användas antingen som en trea eller som en tvåa och en etta. Flera av de som bott i huset sedan inflyttning 1952 använt treorna som just det. Trerummarna har således två badrum, ett med toalett, handfat och dusch/badkar, och ett med handfat och toalett. I de små ettorna, "uthyrningsdelen", fanns från början ett kokskåp i vad som idag många använder som garderob. På baksidan av husen sticker "uthyrningsdelarna" ut från fasaden med ett sadeltak som bryter av.
Halvdörr
En halvdörr, tvådelad dörr eller stalldörr är en dörr som är delad horisontellt på mitten, vilket gör att man kan ha övre halvan öppen medan den nedre är stängd. Halvdörrar används som ytterdörrar och gör att man kan hålla djur ute och barn inne men ändå släppa in ljus och luft. Halvdörrar förekommer främst på äldre hus på landsbygden och bondgårdar.
Köksdörr
Köksdörr, köksingång, köksväg är en ytterdörr till köket. I "finare hushåll" har köksdörren ofta varit avsedd för hushållspersonalen, och låg ofta intill jungfrukammaren. Under 1920-talet blev jungfrukammare allt mindre vanligt i nybyggda hus. I större verksamheter är köksdörren till för leveranser.
Sankt Nicolai kyrka, Arboga
Sankt Nicolai kyrka (tidigare Arboga landsförsamlings kyrka) med omgivande kyrkogård ligger i norra utkanten av Arboga stadskärna och tillhör Arbogabygdens församling i Västerås stift. I söder gränsar den muromgärdade kyrkogården till en före detta prostgård - idag församlingsexpedition. Den i huvudsak medeltida kyrkobyggnaden har ett treskeppigt långhus med koppartäckt sadeltak, samt i öster ett polygonformigt kor. I väster ansluter ett torn med pyramidformig huv. Fasadmurarna och utstickande strävpelare består mest av gråsten. Mellanliggande fogar är brett utdragna, strukna med en kalkfärg som skiftar i grågult/vitt. Södra långsidans och korets murar stöds med strävpelare, medan norra långsidans murar saknar strävpelare. Tornets övre del avviker med tegelmurar och dekorativa blinderingar. Flertalet fönsteröppningar är rundbågiga och har fönster av smidesjärn med blyinfattade rutor. Kyrkans huvudingång är Västportalen, med en vitrappad omfattning i flera språng och port med smidda bangångjärn och engelskröd panel. Ytterligare en ingång finns på södra långsidan, nära koret. Kyrkorummet omfattar välvda mitt- och sidoskepp, avdelade med sex fristående pelare. Över mittskeppet täcker tre stjärnvalv. Sidoskeppens valv är något lägre. Koret täcks av ett så kallat klostervalv. Fragment av medeltida muralmålningar förekommer. I gångar och öppna ytor ligger kalkstensgolv, medan bänkkvarteren står på oljade brädgolv. I koret ligger tre gravhällar. I kyrkorummets västra del finns en läktare med uppgång från norra sidoskeppet. Läktarens grågröna barriär och orgelfasad har formats i nygotik. Bänkinredningen som är sluten har fasader bestående av grått laserat ramverk, marmorerade fyllningar och förgyllda ramlister. Bänkarna innanför är målade i en kraftigt röd nyans. Predikstol finns på norra långväggen, med murad uppgång från sakristian. Korgen är fyrsidig, målad i en grågrön nyans. I öster finns koret, som jämte Posses gravkor i sydost ligger tre steg högre. Koret har ett murat altare, vilket tjänar som podium för ett medeltida altarskåp med dubbla flygeldörrar. Framför finns en sluten grönt marmorerad altarring. På korets norra sida leder en spetsbågig muröppning mot sakristian, som täcks av ett lågt kryssvalv. Kyrkan uppfördes förmodligen på 1100-talet, en kort tid före stadens grundande. Sedan stadsrättigheter utfärdats på 1200-talet blev kyrkan församlingskyrka både för stad och omgivande landsbygd. Ursprungligen omfattade kyrkobyggnaden ett enskeppigt långhus med vapenhus i söder. Tidigt tillkom västtornet. I mitten av 1300-talet utbyggdes koret och norra sidoskeppet. Under 1400-talets senare hälft utvidgades kyrkan med ett sidoskepp i söder och sakristia i norr. Tornet förhöjdes med tegelmurar, prydda med blinderingar. Kyrkorummet välvdes och dekorerades med muralmålningar, varav fragment återstår. Gissningsvis är taklaget från 1500-tal att döma av knutpunkter, och flaggmarkeringar samt den fina behuggningen. Taklagets virkesbearbetning och hophuggning är systematisk och professionell, vilket tyder på skråväsende. En högre, spetsig tornspira restes åren 1650-52. Bygget leddes av Anders Tornresare från Jäders bruk. I mitten av 1700-talet höggs fönsteröppningarna upp till nuvarande storlek och fick fönsterbågar av smidesjärn, från Jäders bruk, med blyinfattade rutor. Vid en storm den 25 januari 1889 nedstörtade tornets resliga spira. Den ersattes med dagens låga, pyramidformiga huv. Kyrkans senaste stora upprustning skedde 1994-95, efter program av arkitekt Jerk Altons program. Då lagades fasadernas fogstrykning med rent kalkbruk och avfärgades i "vitockra" nyans. Fönstren målades med svart linoljefärg och ytterdörrar engelskröda. I kyrkorummet fick bänkinredningen en mer varierad färgsättning än förut. Alla tekniska installationer förnyades. Dopfunten är en så kallad nodfunt, daterad till perioden 1415-1425. Altarskåpet tillverkades troligen i Lübeck 1510-20.
Brantenbergska huset
Brantenbergska huset är en borgargård i kvarteret Kronan Större vid Hamngatan 6 i Åmål. Byggnaden, som uppfördes år 1846, är byggnadsminne sedan den 17 april 1978. Kvarteret Kronan Större anlades vid stadens grundande på 1640-talet. Det kom att indelas i femton icke genomgående tomter. Efter 1777 års brand, som helt ödelade kvarteret, upprättades en ny tomtordning, där endast hörntomterna fick bebyggas medan mellanliggande partier skulle hållas öppna. Denna kvartersindelning, som skulle motverka förödande eldsvådor, kan till vissa delar ännu skönjas. Kvarteret är numera indelat i sju tomter, vilka alla är bebyggda. Brantenbergska huset är uppfört 1846 i två plan av timmer. Byggnaden är ursprungligen uppförd som privatbostad av färgaren Robert Brantenberg men har senare inrymt magasin och kontor. Under åren 1892–1901 inrymde huset A. G. Rålins Orgel- och Pianofabrik, varefter den flyttade till en intilliggande tegelbyggnad. Det byggdes om till privatbostäder år 1982. Byggnaden ägs av Åmåls kommunfastigheter AB. Brantenbergska huset ligger i stadsdelen Plantaget i nordöstra hörnet av kvarteret Kronan Större, med långsidan mot Hamngatan och gaveln mot Rålinsgatan (före detta Plantagegatan). Byggnadsminnet omfattar ett tvåvånings timmerhus i två våningar med gulmålad panel och skiffertäckt sadeltak. Huset står på tomten Kronan Större 8 som avstyckats från den större fastigheten Kronan Större 5, vilka tillsammans utgör byggnadsminnets skyddsområde. Fastigheten var tidigare bebyggd med ett gathus längs Plantagegatan samt gårdshus längs den västra tomtgränsen. Dessa byggnader är rivna och ersattes i slutet av 1980-talet med ett större trevånings flerbostadshus med gulmålad träpanel längs Plantagegatan hopbyggt på mitten med ett tvåvånings bostadshus i vinkel in mot gården, även detta klätt med gulmålad panel. Båda husen har tegeltäckta sadeltak. En ny gårdslänga med tegeltäckt pulpettak och gulmålad träpanel har uppförts längs den sydvästra tomtgränsen bestående av en carport närmast Hamngatan hopbyggd med en servicebyggnad med tvättstuga och pannrum för bergvärme längre in på gården. Byggnaden står på en sockel av grovhuggen granit och är uppförd av timmer i två våningar. Fasaderna har gulmålad lockpanel av smala brädor samt vitmålade, pilasterliknande knutlådor som tillsammans med takfotens listverk sätter en lätt klassicistisk prägel på huset. Pilastrarna har i enlighet med bruket i Västsverige påspikade lockbrädor vilket bidrar till att minska deras massivitet. Den profilerade taklisten avslutas vid gavlarna, ovan knutlådorna, som rikt utbildade kapitäl. Mellan kapitälen löper vid gavlarna tvärgående våningsband. Sadeltaket är täckt med skiffer. Huvudentrén vetter mot Hamngatan där en trappa av granit leder upp till en gråmålad parspegeldörr med två fyllningar av trä nedtill samt en delvis glasad fyllning upptill, träfälten har urfrästa dekorationer. Mot gården finns en enklare entré med lågt placerade parspegeldörrar i samma kulör. Ytterdörrarna är asymmetriskt placerade på husets långsidor då huset har sexdelad plan som förlängts mot nordost. Huset har gråmålade tvåluftsfönster med tre rutor i varje båge och karm med utskjutande överstycken.
