Stekpanna
En stekpanna, även kallat stekjärn, är ett köksredskap som används för stekning av mat. Moderna stekpannor tillverkas i många olika material. Vanligast är gjutjärn, aluminium och rostfritt stål. Eftersom det rostfria stålet i sig inte leder värme särskilt bra är dessa pannor ofta utrustade med så kallad sandwich-sula, det vill säga botten består av flera lager: rostfritt stål – aluminium – rostfritt stål. Detta för att aluminium sprider värmen jämnt i kärlet, förhindrar att maten bränns vid och ger kärlet en stabil stomme. Gjutjärnspannor behöver inte någon extra sula utan sprider värmen även upp i kanterna. Ordet "stekpanna" är belagt i svenska språket sedan tidigt 1500-tal. En grillpanna är en stekpanna med räfflad yta. Stekning i pannan ger en randig grillyta på maten som steks. En pannkakslagg är en typ av stekpanna särskilt avsedd för pannkakor. Pannkakslaggen har inte högre kant än vad som behövs för att hålla kvar smeten i pannan, för att man enkelt ska komma åt att lyfta upp pannkakan med stekspaden. Liksom stekpannan är pannkakslaggen vanligtvis gjord av gjutjärn. Plättlaggen är en stekpanna speciellt avsedd för stekning av plättar. Den har flera runda mindre stekytor, vanligen sju, med en i mitten och de andra sex i ring runtomkring. Materialet är oftast gjutjärn. Precis som pannkakslaggen har den ingen egentlig kant. Stekytorna är nedsänkta några millimeter i förhållande till det omgivande materialet. Den finns i olika varianter för hjärtformade plättar och plättar med motiv. Traktörpannan skiljer sig från en vanlig stekpanna genom att traktörpannan har en 5–7 cm hög, oftast rak, kant. Den höga kanten gör att man förutom att steka även kan koka matvaror i pannan. De flesta traktörpannor har lock. Vanligen är traktörpannan tillverkad helt i metall, så att den även kan användas i ugnen. En stekhäll, ibland kallad murbottenpanna eller muurikka, är en större stekpanna som kan användas för matlagning, antingen stående på avtagbara ben, stativ eller på vagnar kallade "sommarkök". En stekhäll kan användas med många olika värmekällor, som till exempel gasol eller öppen eld utomhus. En "muurikka" kan rengöras med kokhett vatten efter användning. Stekhällar finns i olika storlekar och tillverkas av gjutjärn eller varmvalsat stål och är till formen svagt skålade. Denna lätt konkava form kombinerat med pannans storlek gör den till ett mellanting mellan att vara en större stekpanna och en wokpanna. En stekhäll kan användas till att steka, fritera och baka - dessutom kan en stekhäll tack vare sin lätt rundade form rymma större mängder vatten för exempelvis kokning. Benämningen "en muurikka", efter det finländska varumärket Muurikka, har i vardagstal kommit att bli synonymt för stekhällar, speciellt i Finland. Företaget var ett av de första att producera stekhällar under 1970-talet.
Stekning
Stekning är en matlagningsmetod som innebär att matvaran läggs på en het yta, oftast en stekpanna eller ett stekbord. För att undvika att det som steks bränns fast kan man tillsätta matfett. Feta matvaror, till exempel bacon, kan stekas i sitt eget fett. Lättare stekning på lägre temperatur eller under kortare tid kallas bryning. Grundidén med stekning är att få en stekyta på matvaran för att på så vis fördjupa och förbättra smaken genom kemiska reaktioner, till exempel maillardreaktionen för kött. En uppfattning är att man försluter porer på köttet vid bryning så att köttsaften stannar kvar i det. I själva verket tappar köttet mer vätska vid förfarandet än om man kokar eller ugnssteker det, men bryningen anses förbättra smaken i så hög grad att det är värt förlusten av vätska. Moderna stekpannor kan ha en extra hal yta, med teflon eller liknande specialpolymer. Den hala ytan ersätter mer eller mindre behovet av matfett. Vid hård stekning, speciellt av kött och fisk, kan det bildas stekytemutagener, vilket är ämnen som kan inverka negativt på kroppens celler. Riskerna med dessa ämnen är inte helt klarlagda, men det finns trots det allmänna hälsorekommendationer att undvika alltför flitig konsumtion av hårt stekt föda. Att halstra eller sota är benämningar på en teknik då en råvara steks i panna eller på (grill)galler på hög värme utan fett. Tekniken ger råvaran en lätt rökt smak och är vanlig vid tillagning av t.ex. feta fiskar som röding eller andra laxfiskar.
Pasta alla carbonara
Pasta alla carbonara eller spaghetti alla carbonara (förenklat carbonara) är en pastarätt som ingår i det italienska köket. Rätten består av fläskkött i form av guanciale eller pancetta, ägg, hårdost av typen pecorino eller parmesan, svartpeppar och pasta, ofta spaghetti. Tillagningen är förenklat enligt följande. Pastan kokas i lättsaltat vatten samtidigt som fläsket steks. Såsen skapas genom att äggen knäcks i en skål och vispas lätt varefter blandningen smaksätts med riven ost och mald svartpeppar. Den kokta pastan vänds ned i stekpannan och smaksätts av det smälta fettet från fläsket. Därefter hälls äggblandningen ned i stekpannan och genom omvändning täcks pastan av äggblandningen, som värms utan att koagulera. Slutligen grovmals svartpeppar över rätten. Det förekommer recept där de hela äggen helt eller delvis ersätts av äggula, vilket ger såsen en gräddig konsistens. Ibland används vitlök som smaksättare vid stekning av fläsket. Den ursprungliga italienska rätten är baserad på ett begränsat antal ingredienser, men ibland förekommer varianter med ytterligare tillsatser eller billigare råvaror. Vissa varianter innehåller grädde och Dijonsenap, vilket dock sällan förekommer i Italien där traditionen är att såsens gräddiga kvalitet ska komma från den värmda, lättvispade äggsåsen. Fläskköttet är ibland ersatt av skinka, rimmat sidfläsk eller bacon. Varianter kan även innehålla andra ostar. Det förekommer vidare att gul lök, ärtor eller champinjoner tillsätts. Den liknande italienska rätten pasta alla gricia finns i skrift från 1839, men uttrycket spaghetti alla carbonara är först från 1950. Det har tolkats som att man inte gjorde skillnad på maträtterna före andra världskriget, utan kallade båda för pasta alla gricia. Termen carbonara kommer från det italienska carbonare eller kolmila och kan syfta på svartpepparn på toppen, som liknar kol.Carbonari betyder bokstavligen kolare, men var också namnet på ett hemligt sällskap. Det har föreslagits att spaghetti carbonara ska tolkas som kolarhustruns spaghetti.
Elgitarr
En elgitarr är en elektrofon, baserad på en gitarr, som bygger på tekniken med en eller flera pickuper placerade under strängarna som utgör den svängande delen. Pickupen består av en magnet och en spole. När metallsträngarna vibrerar i fältet från magneten skapas en ström i spolen som varierar i takt med strängens vibrationer. Denna ström kan sedan förstärkas och producera ljudet från gitarren, som normalt sett har mycket lite ljud i sig själv. Det finns flera sorters pickuper, till exempel single coil- och humbucker-pickuper. Även ovanligare varianter som Tri Coil och Piezo finns. Om gitarren har mer än en pickup har den oftast också en switch, där det går att välja mellan de olika pickuper eller kombinationer av dem. I övrigt är den ganska lik en vanlig gitarr, men istället för en ljudlåda har den oftast en solid kropp. Elgitarren utgör ett grundinstrument inom en mängd olika musikstilar, till exempel rock, blues, punk, metal, rock'n'roll med flera. Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet användes gitarren främst som ackompanjemangsinstrument till sång eller dans i till exempel blues och flamenco. I takt med framväxandet av nya musikstilar, framförallt jazz och rythm och blues fick gitarren svårt att höras över mer ljudstarka instrument, och gitarrister experimenterade med olika former av förstärkning för att höras. Under 1920-talet gjordes en del tidiga experiment med inbyggda mikrofoner av gitarrmakaren Gibson, där teknikern Lloyd Loar stod för konstruktionen. Loar använde elektrostatiska mikrofoner som fångade upp vibrationer i gitarrkroppen, men denna lösning blev aldrig riktigt populär. I slutet av 1920-talet experimenterade musikern och uppfinnaren George Beauchamp som arbetade vid National String Instrument Corporation med olika former av mikrofoner till lap steel gitarrer. Hans experiment blev inte riktigt lyckade, men så småningom slog han sig ihop med en kollega, den blott 17-årige Paul Barth som dessutom var systerson till en av Nationals ägare, John Dopyera och tillsammans lyckades de med hjälp av två hästskomagneter och lite koppartråd skapa den första riktiga gitarrpickupen. I början av 30-talet lämnade Dopyera företaget som en följd av långvariga konflikter med de övriga ägarna vilket skapade stora problem för National och det blev dags för Beauchamp och Barth att hitta en ny försörjning. De slog sig ihop med en av Nationals leverantörer, den Schweiziskfödde mekanikern Adolph Rickenbacker som förutom ett färdigt mekanikföretag också hade pengar nog att starta företaget Ro-Pat-In vars affärsidé var att tillverka och sälja elektriska stränginstrument, framförallt gitarrer. Företagets storsäljare var A-22, vanligen kallad the frying pan (stekpannan) på grund av sin form - en liten rund kropp och en lång, smal hals. A-22 var en lap steel-gitarr av trä eller gjuten aluminium med den av Barth och Beauchamp konstruerade pickupen. Gitarren patentsöktes 1934 och patentet beviljades den 10 augusti 1937. 1934 bytte Ro-Pat-In namn till Electro String Corporation, vilket det hette fram till 1953 då det bytte namn till Rickenbacker. Dessa nya elektriska gitarrer blev relativt populära i jazzorkestrar och kom tidigt att användas av till exempel Eddie Durham i Jimmy Luncefords orkester. Men det var den unge Charlie Christian (1916-1942), gitarrist i Benny Goodmans band, som trots sin korta karriär hann med att förvandla gitarren till ett framträdande soloinstrument inom jazzmusiken. De första inspelningarna med elektrisk gitarr var av "hawaiimusik" framförd på lap steel-gitarr, till exempel Andy Iona så tidigt som 1933. Bob Dunn med Milton Brown's Musical Brownies använde en steelgitarr för att spela swing på inspelningar från Decca i januari 1935 där han nästan helt övergav den Hawaii-influerade musiken till förmån för jazz och blues. Alvino Rey förde ut lap steel-gitarren till en bred publik i en stor orkestersättning, och utvecklade senare en pedal steel guitar åt Gibson. 11. Volym- och tonkontroller.
Skärbräda
Skärbräda eller skärbräde är ett husgeråd avsett att lägga de råvaror som behöver delas på. Skärbrädor finns i olika material, såsom trä, plast och glas. Eftersom bakterier kan ta sig ned i de skåror som uppkommit vid användandet kan skärbrädor vara ohygieniska. Av detta skäl ges ofta rådet att man inte bör skära rått kött på samma skärbräda som tillrett kött eller grönsaker. Livsmedel med stark lukt, som lök och fisk brukar också skäras på en separat skärbräda eftersom lukten sätter sig i brädan och kan föras över till andra livsmedel. Mycket utspätt blekmedel är det bästa för att sterilisera skärbrädor. Träskärbrädor bör aldrig köras i diskmaskin eller lämnas i vatten under längre tid. Om de vårdas väl kan träskärbrädor ärvas av nästa generation. Trä- eller plastskärbrädor med många eller djupa skåror bör ges en ny yta då det kan finnas bakterier i skårorna, detta kan vara lätt ordnat med brädor av trä, jämfört med de av plast. Plastskärbrädor är dock oftast så billiga att det är enklare att köpa en ny. Trä har fördelen framför plast att det är något "självläkande", att ytliga skåror sluter sig själva. Hårda, täta träslag med små porer, som lönn är bäst. Bra hårdhet och täthet hjälper till att skydda från att vätska och smuts tränger in i träet. Röd ek som har stora porer där bakterier kan frodas, även efter rengöring, är exempelvis ett olämpligt material för skärbrädor. Tropiska träslag kan innehålla gifter eller allergener. Även om bambu egentligen är ett gräs, kan laminerade bambubitar vara ett bra och hållbart material för skärbrädor. Träskärbrädor bör regelbundet behandlas med för ändamålet avsedd olja, till exempel paraffinolja, vilket motverkar sprickbildning. Även om plastskärbrädor teoretiskt sett skulle kunna vara mer hygieniska än träskärbrädor har det visat sig att så inte alltid är fallet. Antibiotika kan blandas i plasten för att hindra tillväxt av bakterier som annars kan ge missfärgningar och dålig lukt, men det kan inte ta bort eventuella bakterier i mat. Ett av de stora problemen med skärbrädor av plast är det faktum att de ofta är betydligt mjukare än trä, och till skillnad från detta naturmaterial så är det inte självläkande. Det finns också en risk att mögel och andra svampar växer i skårorna som bildas. De tål dock desinfektionsmedel bättre än trä, och kan diskas i hett vatten eller i diskmaskin utan att ta skada. Plastskärbrädor finns i olika tjocklekar där de tunnare har fördelen att vara mycket böjliga. På så vis kan skärbrädan rullas ihop något för att underlätta överförandet av de skurna matvarorna till stekpannan. Fördelen med skärbrädor i glas är att de är lättare att rengöra och kan placeras i diskmaskin. Även om de är lättare att rengöra kan glasskärbrädor skada knivars egg, eftersom de har en yta som är hårdare än knivarnas material. Tandade knivar håller längre, men skadas också kraftigt. Cooking For Engineers - Cutting Boards.
Pastel de choclo
Pastel de choclo (paj av majs på svenska) är en Chilensk paj gjord på bland annat nötkött, kyckling och majs som gratineras i ugn. Den tillagas i traditionella chilenska lerskålar portionsvis eller i större form för flera portioner. Rätten har sitt ursprung i Chile. Receptet är taget från bloggen "Carolina En La Cocina", publicerat 13/3/17. Receptet är för 6 personer, och kan dupliceras vid tillagning för fler portioner. - 1/2 hackad färsk basilika. - Kryddor: paprikapulver, spiskummin, chilipulver, oregano, salt och peppar (tillämpas efter smak). - Russin inkluderas även ofta i denna maträtt men framgår inte i receptet från "Carolina En La Cocina". Följande tillagningsmetod är baserad på recept ovan. Kycklingen kokas i vatten tillsammans med lagerblad, salt och peppar, eventuellt bryns i stekpanna med kryddor och smör. I separat stekpanna steks gullök tills den blivit mjuk, och därefter tillsätts pressad vitlök samt kött- eller blandfärs och kryddas med salt, peppar, spiskummin, chilipulver och oregano. Låt puttra och blanda ihop ingredienserna med ungefär 1/2 dl vatten. När detta stått ett tag tillsätts svarta oliver och russin. Koka upp ägg i ungefär 6 minuter, eller till hårdkokta. Äggen delas i skivor för att läggas över fyllningen vid pajens tillagning i ugn. Under och över fyllningen sprids en röra av malen majs. Denna görs i en matberedare eller mixer och kryddas med socker och basilika, samt eventuell mjölk om så önskas. Denna gratineras tillsammans med fyllningen i ugn. Efter förberedandet av fyllning och majsröra läggs detta i traditionella chilenska lerskålar som sedan gratineras i ugn. Först läggs ett lager av majsröra i botten till följd av köttfärs, kyckling och äggskivor. Pajen toppas med resterande majsröra och lite socker överst för att majsen ska få en karamelliserad yta efter gratinering. Pajen ska gratineras på ugnens grilläge på ungefär 225 grader celsius. Beroende på recept, hur varm ugnen är och hur stor form pajen ligger i kan den behöva gratineras olika länge, men en riktlinje är cirkus 20 minuter.
