Konkursgäldenär
En konkursgäldenär är i Sverige en fysisk eller juridisk person som befinner sig i konkurstillstånd. Tidigare försattes makar enligt den äldre giftermålsbalken i konkurs även om konkursbeslutet avsåg endast mannen. Idag kan äkta makar kan oberoende av varandra försättas i konkurs. Konkursgäldenären äger rätt att från konkursboet utfå vissa nödvändiga medel för sitt uppehälle. Konkursgäldenären har också edsplikt att uppge boet till bouppteckning samt skyldighet att vid det första borgenärssammanträdet med ed fästa bouppteckningens riktighet. Konkursgäldenären är även skyldig lämna alla för konkursutredningen erforderliga uppgifter. Innan edgången fullgjorts, får han ej begiva sig från det land där han är bosatt och även därefter kan hans rörelsefrihet på visst sätt inskränkas om rätten beslutar om det. I omyndigs el. juridisk persons konkurs åligger edgångsskyldighet förmyndaren och för juridiska personer ställföreträdaren. Om en konkursgäldenär inte iakttar vad sina skyldigheter kan han hämtas eller hållas i häkte till dess att han fullgjort sina skyldigheter. Tidigare fråntogs konkursgäldenärer sin allmänna rösträtt och var inte valbara till offentliga förtroendeuppdrag. Konkursgäldenär, Svensk uppslagsbok, 1955.
Finanskrisen 2007–2008
Finanskrisen 2007–2008 var en global finansiell kris som betraktas som den värsta finansiella krisen sedan den stora depressionen på 1930-talet. Den finansiella krisen 2007–2008, som tog sin början på USA:s lånemarknad, drabbade större delen av världen från och med mitten av 2008, framför allt till följd av en övervärderad och överbelånad bostadsmarknad i USA (se även subprime-krisen). På flera håll i världen ledde finanskrisen till den så kallade stora recessionen under flera år, då hela länder riskerade att gå i konkurs (se finanskrisen på Island 2008, Greklands skuldkris, Spanien med flera) och även eurosamarbetet hotades. Krisen pågick i flera år och ännu flera år senare pågick arbetet med att städa upp i efterdyningarna av krisen, bland annat genom pågående rättsprocesser och utförsäljningar av tillgångar ur konkursbon. Finanskrisen anses ha startat i USA med en ökning av kreditförluster för så kallade subprimelån, det vill säga fastighetslån med sämre säkerhet. Bankerna lånade ut pengar till individer med dålig återbetalningsförmåga med tanken att värdestegringen på husen skulle skapa en säkerhet och kunde därmed skjuta både ränteinbetalningar och amorteringar på framtiden när huset skulle anses vara mer värt. Lånen såldes ofta vidare av bolåneinstituten till andra finansiella aktörer, ibland i flera steg. Vanligen användes den underliggande tillgången i form av fordringar på fastighetsägare som säkerhet för emittering av olika obligationspaket som såldes vidare. Krisen utlöstes dels av att prisökningarna på hus stagnerade och lånen skulle sättas om, dels av en ökad osäkerhet om sysselsättningen där ökad arbetslöshet kunde göra det omöjligt för fler att sköta sina lånebetalningar. En kedja av fallande fastighetsvärden samt att ingen visste vem som satt på de "dåliga" säkerheterna satte igång en kedja av osäkerhet i USA:s finansbransch som snabbt spred sig över världen. Reglerna i USA gjorde att banken satt med "Svarte Petter" om låntagaren inte hade råd att lägga om lånen, banken tvingades i många fall ta över husen och förlusten när den boende gjorde en så kallad "walkout", vilket innebär att låntagaren förlorar huset men slipper ytterligare krav på ett hus som är värt mindre än lånebeloppet. Det är lagligt i USA, medan i Sverige skulle låntagaren personligen få ansvara för hela lånet plus ränta. Den amerikanska fastighetsbubblan är en följd av en lång rad beslut av myndigheter för att stimulera bostadsmarknaden. 1997 höjde kongressen frigränsen för skatt på reavinster från husförsäljning från US$125 000 till US$500 000. 1999 gavs bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac ett explicit mål från Clinton-administrationen om att 42 % av lånen måste gå till personer med en inkomst under medianen för ett visst geografiskt område. Kravet höjdes till 50 procent år 2000, upphörde sedan till 2004 för att därefter under Bush-administrationen höjas till 52 % år 2005. Ett tilläggskrav var att 12 procent av bostadslånen skulle gå till verkliga låginkomsttagare, kravet skärptes senare till 28 %. 2004 beslöt den amerikanska finansinspektionen, SEC, att låta fem investmentbanker låna ut 40 gånger volymen av det egna kapitalet (mot tidigare 12). Fannie Mae och Freddie Mac ger inte lån direkt till husägarna utan till de banker som svarar för lånen till husägarna. Dessa institut svarar för hälften av alla huslån i USA. För att finansiera sin egen verksamhet sålde instituten lånen vidare med hjälp av investmentbanker som Bear Stearns och Lehman Brothers. Dessa banker är mindre reglerade än de reguljära bankerna. Bankerna ska kunna garantera att en viss mängd kunder kan göra uttag från banken trots att täckning för samtliga lån ej finns tillgängliga på banken. Detta sker genom så kallad fractional reserve banking . Detta innebär i korthet att för varje gång pengarna lånas ut reserveras en liten del medan majoriteten av kapitalet kan lånas ut igen.
Sätra brunn (kurort)
Sätra brunn har vid flera tillfällen tagit emot flyktingar. Under krigsåren 1940-1944 erbjöds skydd för totalt 3000 personer, de flesta danskar samt ett antal judar. I slutet av 1944 etablerades Danska brigaden på Sätra brunn. Verksamheten gick under täckmantel som polisskola, men var i själva verket ett militärt träningsläger för en dansk exilstyrka under benämningen DANFORCE. Stora områden kring brunnen, däribland Haraker, Fläckebo och Gullvalla, ingick som övningsområden. Skyttegravar grävdes lite varstans i trakten. Skjutbanan låg mellan Sätra brunn och Grällsta. På Sätra brunn kom danskarna att bli hågkomna för att de startade en brand, som tros ha orsakats av att danskarna inte var vana vid att hantera svenska kakelugnar. Branden kunde begränsas till en enskild byggnad. Byggnaden återuppfördes och kallas idag Riksrådet. I samband med Ungernrevolten bereddes plats för 200 flyktingar under åren 1956-1957. Även under 1970-talet togs flyktingar emot genom dåvarande Invandrarverket. Flyktingmottagandet gjorde att Skogsgården torftigt anpassades för vinterkyla. Sedan tidigare var byggnaderna på Sätra brunn avsedda för att inkvartera människor endast under sommarsäsongen. Till följd av de omgivande landstingens nedskärningar på 1990-talet minskade antalet patienter till Sätra brunn. Uppsala universitet valde 1998 att begära Sätra brunn i konkurs. Jan Rydh, landshövding i Västmanlands län bildade 1999 Stiftelsen Sätra Brunn som fortsatte verksamheten med ett större fokus på privatgäster och konferenser. Stora kostnader för tidigare renoveringar gjorde dock att stiftelsen inte kunde nå lönsamhet, och 2001 försattes brunnen på nytt i konkurs. Efter den andra konkursen tillsattes Kurt Sjölander som konkursförvaltare. Sjölander gav den 26 augusti 2002 klartecken till en grupp av 15 privatpersoner från bygden att köpa konkursboet. Sätra Brunn ekonomisk förening anordnade invigningshelg 1 november 2002. Verksamheten drivs idag med ledorden läkande, lärande, skapande. I april 2015 påbörjades en kommersiell verksamhet för buteljering av vatten med en egen anläggning på området. Vattnet klassas som naturligt mineralvatten av Läkemedelsverket. Inom brunnsanläggningen finns flera naturliga källor samt anlagda parker och alléer. Brunnens platser, parker och alléer har historiskt sett haft en viktig funktion för i den medicinska behandlingen och möjlighet till rekreation. Alléerna är den äldsta och viktigaste parkstrukturen. Källorna har en gång varit viktiga målpunkter i allésystemet och bidrar till att förklara allépromenadernas funktion. Perioden 1739-1744 ägdes brunnen av regementsfältskären Valentin Wolff. Från 1753 ända fram till 1991 har enbart läkare från medicinska fakulteten vid Uppsala universitet varit intendenter på Sätra brunn. Ove Hidemark kom att göra stort avtryck på Sätra brunns arkitektoniska utveckling under 1960- och 1970-talen. Hidemark besökte Sätra Brunn första gången sommaren 1963, kallad av då nytillträdde intendent Nils-Johan Höglund förådgivning i samband med ombyggnaden av Biskopsgården. Hidemark kom därefter att anlitas för bland andra byggandet av Gymnastiksalen (1965) samt restaureringarna av Granbacken (1973) och Nybygget. Arbetsterapin började byggas 1969 och stod klar 1970. Denna byggnad var kontroversiell, delvis på grund sin storlek av 800 m2, den speciella utformningen och den särpräglade gröna färgen som inte ansågs passa in bland de faluröda gamla byggnaderna. Insändare i lokalpressen beskrev byggnaden som "stilvidrig" och att det pågick ett "arkitektoniskt lustmord" på brunnen. Under 1990-talet konstaterades att byggnaden utsatts för omfattande mögel, och byggnaden stod under lång tid oanvänd. I april 2016 började byggnaden rivas för att sedan återuppbyggas med samma, om än modifierade, planlösning och utseende. Den nya arbetsterapin började uppföras 30 maj 2016 och är den första nybyggnationen på Sätra brunn sedan det nya badhuset 1994.
Sveriges Allmänna Restaurangaktiebolag
Bolaget övertog 1918 hela den av Stockholmssystemet bedrivna matserveringsrörelsen. 1926 ägde man 27 restauranger, därav 20 folkrestauranger samt två förstaklassrestauranger genom dotterbolag, nämligen Hotell Kronprinsen vid Drottninggatan och Fenixpalatset vid Adolf Fredriks kyrkogata. Restaurangerna inom exempelvis Stockholms Restaurangaktiebolag började på 1920-talet att samverka i saker som varuinköp, centraliserad brödbakning, svinstallar, trädgårdsmästeri för blommor, systuga för linnet, tvätteriverksamhet och egna iskarlar. Man hade under första världskriget ett eget tvålkokeri som processade matavfallet från köket. Konstruktionen med ett kommunalt drivet bolag var inte okontroversiellt, särskilt då den ursprungliga målgruppen kring kroppsarbetande vidgades i något som av vissa uppfattades som strävandet efter ett kommunalt restaurangmonopol. År 1937 fick de regionala restaurangbolagen en gemensam bolagsordning och den 1 januari 1946 förstatligades de som dotterbolag under Sveriges Centrala Restaurangaktiebolag SCRA. Detta år uppgick antalet restauranger i bolaget till 157 stycken, vilket utgjorde en tredjedel av alla restauranger i Sverige med fullständiga rättigheter. Därtill drev man 44 hotell. Spritrestriktionerna inom Brattsystemet och den så kallade motboken avskaffades 1955. Samtidigt avskaffades SCRA:s monopol på folkrestauranger och bolagen fick därmed konkurrera på lika villkor med den övriga branschen. Branschen drabbades av en kris, och på kort tid minskade antalet gäster kraftigt. Exempelvis uppvisade VARA en gästminskning med 73 procent mellan 1955 och 1956. Inom hela koncernen minskades personalstyrkan med 20 procent och elva restauranger och tolv restaurangavdelningar stängdes. Marknadsandelen minskade successivt med 30–40 procent. Man slog 1973 samman de regionala bolagen och SCRA bytte namn till SARA (men nu i betydelsen Sveriges Allmänna Restaurangaktiebolag), och 1974 bildades tre olika divisioner för restauranger, hotell och personalrestauranger. Trots den minskade dominansen var SARA i början av 1970-talet Sveriges största hotell- och restaurangkedja. Man satsade på storhotell som Amaranten på Kungsholmen i Stockholm och Hotel Europa i Göteborg. Det blev emellertid svårt att få lönsamhet på storhotellen. När konjunkturen vände nedåt tvingades bolaget ta koncernbidrag från Statsföretag. Den statliga koncernen Procordia (fram till 1985 Statsföretag) bolagiserade 1983 divisionerna och bildade SARA Restauranger, SARA Hotels och SARA Företagsservice. SARA Restauranger namnändrades till Procordia Restauranger. År 1976 köpte man hamburgerkedjan Carrols och gjorde om dem till sitt eget koncept Clock och 1985 började man samarbeta med Pizza Hut. Slutligen såldes Clock 1991 till det privata bolaget Provobis. Efter 1987 inleddes en stor satsning utomlands med ett antal hotell i USA under namnet Park Suite Hotels samt två hotell i Kina. Därtill kom etableringar i Norge och Danmark. I praktiken innebar detta att satsningar på den svenska marknaden uteblev. SARA Hotels fusionerade med RESO och bildade 1989 SARA Travel och Hotel Group med KF som ägare. Sämre konjunkturer och en överetablering, exempelvis i Oslo där både SARA och Reso byggde var sitt lyxhotell med tillsammans 1200 rum, ledde till konkurs den 4 maj 1992. I konkursboet fanns många av Sveriges förnämsta hotell: Europa och Gothia i Göteborg, Amaranten, Anglais, Continental, Frösundavik, Malmen, Park och Reisen i Stockholm, Plaza i Västerås, Stadshotellet i Växjö, Gillet i Uppsala, Jägersro och Winn i Malmö, Winn i Östersund, Stadshotellet i Värnamo, Billingehus i Skövde, Strand i Sundsvall, Grand Hotel i Falun, Grand Hotel i Borås, Stadshotellet i Örnsköldsvik och Royal Christiania i Oslo.
Backe sjukhus
Backe sjukhus byggdes av Västernorrlands läns landsting och ansågs vid invigningen 1964 vara ett av Sveriges modernaste länsdelssjukhus. I samband med kommunreformerna överfördes det 1974 till Jämtlands läns landsting och avvecklades sedan successivt som akutsjukhus. Backe sjukhus har sitt ursprung från 1879 då Backe sjukhem stod klart för att 1883 upphöjas till lasarett och senare till sjukhus. År 1961 beslutade landstinget i Västernorrland att bygga ett nytt sjukhus i Backe, där bland bevekelsegrunderna fanns misstankar om att en sedan före andra världskriget planerad kommunreform i Sverige skulle kunna innebära att Backe och kringliggande kommuner skulle kunna överföras till Jämtlands län och därmed sjukhuset till Jämtlands läns landsting. Tre år senare, 1964, invigdes det nya sjukhuset, som då var mycket modernt och välutrustat till en kostnad av 55 miljoner kronor. Det fanns fyra vårdavdelningarna: Ettan och Tvåan för de akut sjuka och Trean och Fyran för de inte lika akut sjuka samt två operationssalar, där såväl planerade som akuta operationer utfördes. Laboratorier och röntgen, ambulanscentral och övriga servicefunktioner samt personalbostäder kompletterade. År 1974 överfördes Backe kommun, angränsande småkommuner i nordvästra Ångermanland och Landstinget Västernorrlands engagemang i aktuella kommuner till Jämtlands län och Jämtlands läns landsting, som var fattigt och för Backe sjukhus innebar det turbulenta förändringar. Vägen till den numer i stort sett tomma sjukhusbyggnaden gick via att Jämtlands landsting hade vare sig behov av eller råd till ett fullt modernt och välfungerande sjukhus, "Sjukhuset i skogen", i det glesbebyggda området och bara några år efter invigningen lades förlossningsvården ner och patienterna hänvisades till närmaste sjukhus, Sollefteå sjukhus i Västernorrlands landsting. Därefter försvann efterhand det mesta som operationssalar, vårdavdelningar och personal, så verksamheten som akutsjukhus monterades ned och 2020 återstår nästan bara skalet - en gråblå betongkoloss i fem våningar med långvårdsmedicin och några öppenvårdsmottagningar. Ägandet och skötsel av fastigheten blev en brokig historia. Landstinget och sedan Strömsunds kommun ägde den fram till dess att en affärsman med vidlyftiga planer kom in i bilden, köpte fastigheten och ombildade den till aktiebolag. Plastikoperationer skulle göras på välbeställda utländska patienter som kunde komma inflygande med helikopter. Av detta blev intet, men med kommunen och landstinget som hyresgäster rullade det vidare, trots tomma våningar tills bolaget i februari 2013 överläts eller såldes vidare och bytte namn till Millimind No1 AB, som gick i konkurs vintern 2013-2014. Konkursboet såldes senare på exekutiv auktion 2016. Bland mer originella verksamheter på det före detta moderna sjukhuset fanns en period omkring år 2010 tillverkning av nikotinfritt snus, men den avvecklades senare och under en tid tjänade byggnaden som flyktingförläggning. År 2020 bedriver landstinget långvårdsmedicin samt hälsocentral i huset. Det gamla sjukhusets personalbostäder på andra sidan vägen är uthyrda och utefter ån är det åter stillsamma promenadstråk.
