Lise Meitner
Meitner föddes i en judisk familj och var det tredje av Hedwig (Skovran) och Philip Meitners åtta barn. Under sin uppväxt hade hon få vänner och kände sig ofta ensam. 1908 lät hon döpa sig när hon konverterade till protestantismen och blev lutheran. Trots en del motstånd från sin familj började hon studera fysik vid Wiens universitet under Ludwig Boltzmann. Efter att hon år 1899 avslutat sin lärarutbildning valde hon att påbörja privata gymnasiestudier för att komma in på Wiens universitet. Lise studerade intensivt i två år och tog examen år 1901. Samma år började hon sina studier på Wiens universitet och blev en av de första kvinnliga studenter som studerade fysik där. På universitetet inspirerades hon av fysikläraren Ludwig Boltzmanns föreläsningar, vilka hade stort inflytande på hennes ambition att fullfölja sina planer att bli fysiker. Hon disputerade 1907 som första kvinna på universitetet. Efter att Meitner hade disputerat i Wien 1907 reste hon till Berlin för att få tillfälle att gå på Max Plancks föreläsningar. Enligt universitetets regler var kvinnor inte tillåtna att gå på föreläsningar, såvida föreläsaren inte hade empati för kvinnan och det fanns lediga platser. Planck gjorde därför ett undantag och tillät, att Meitner fick studera för honom. Detta trots sitt tidigare uttalande omkring 10 år tidigare, att kvinnliga studenter vilka har begåvning för fysik endast är undantag som bekräftar regeln, att kvinnor inte är lämpade för högre utbildning. Plancks föreläsningar var en helt annan typ av undervisning än den hon hade vant sig vid under sin tid med Boltzmann, men med Planck som föreläsare upptäckte hon snart, att föreläsningarna gav henne mer kunskap. I september 1907 märkte hon dock att föreläsningarna i teoretisk fysik inte fyllde hennes tid som hon ville. Då hon ville skaffa sig mer experimentell erfarenhet gick hon till Heinrich Rubens som var universitetets professor i experimentell fysik, detta för att se om hon kunde få tillgång till en laborationsplats. Till hennes förfäran fanns det endast plats i hans eget personliga laboratorium vilket hon fann otänkbart då hon var mycket tillbakadragen och blyg som person. Lise fann det omöjligt att fråga Rubens om de saker hon inte förstod, vilket skulle vara nödvändigt i början för att komma igång. Då hon frågade Rubens om en forskningsplats första gången, namngav han ett flertal yngre medarbetare som eventuellt skulle finna intresse av att samarbeta med henne. Rubens sa att en annan yngre kemist, Otto Hahn, hade uttryckt intresse för att samarbeta med henne innan hon hann tacka nej till Rubens första erbjudande. Ett fåtal minuter senare inträdde Hahn i rummet. Redan vid första intrycket som Lise fick var hon säker på att hon skulle finna modet att fråga Hahn om allt hon inte förstod då han uppträdde på ett mycket informellt sätt. Meitner bad om åtta dagars betänketid, vilket hon blev beviljad. Under den tiden var Otto Hahn tvungen att söka tillstånd hos professor Emil Fischer, föreståndare för den kemiska institutionen. Fischer var känd för att inte tolerera kvinnor på sin institution, med undantag för städerskor. Vid första beskrivningen av den känsliga situationen utbröt han "På inga villkor får en kvinnlig forskare börja här" men efter ett par andetag tillade han "Om hon blir i källaren och aldrig kommer in på institutionen så må det vara hänt". Meitner fick nöja sig med snickeriverkstaden i källaren som arbetsplats. Hahn hade redan inrett denna verkstad som ett laboratorium och gjort den åtkomlig från källardörren. En följd av Fischers begränsningar var att hon inte fick bruka toaletterna på institutionen, utan hennes behov fick lösas på en restaurang längre ner på gatan.
