Sängkläder
Sängkläder är de olika hemtextilier som används i sängen, främst lakan, påslakan, örngott och överkast. Örngott kallas även det man stoppar kudden i. En gång i tiden sov man på sänghalm med kuddar av sämskskinn (mjukbehandlat skinn vanligen av get o får) fyllda med dun och renhår samt täcken av fällar eller slitrya (med luggen nedåt i sängen). Begrepp och uttryck som innefattar sänghalm lever kvar än idag. Vita linnelakan med spetsar och broderier är kända sen 1500-talet. Paradsängar bäddades upp i lanthemmen och stickade vaddtäcken till överkast är kända sedan 1600-talet. Sängkläderna spelade en stor social statusroll på den tid då kvinnans textila hemgift var av betydande ekonomiskt värde. När sänghalmen och dess underbredor (fällar) ersattes runt 1700-talet med stoppade madrasser eller bolstervar, utvecklades också sänglinnet. Och traditionen med spetsar och broderier levde kvar länge. Över bädden placerades prydnadstäcken av finare fällar eller ryor och från slutet av 1800-talet vita bomullstäcken. I finare hem förekom himmelssängar, förlåt, sängomhängen och sparlakan. År 1949 infördes sängstandard och seklets senare del nydanade sängkläderna till dagens former. Skumplasten ersatte vadd och lump, överlakan byttes mot påslakan med färger och mönster i standardiserade storlekar.
Hålkrus
Hålkrus är en fyrskaftad drällvävnad, där mönstereffekten utgörs av "hål", gropar i ytan, benämns även gagnefskrus. Hålkruset vävs vanligen med bomull i varpen och med två slags garn för inslaget, vilket "spolkastas". ett finare bomullsgarn för "hålens" botten och grövre linnegarn för de markerade ränderna. Hålkruset anses ha uppkommit på 1870-talet ur äldre drällvävnadstekniker, och används för särskilt i dalarna till dräktdelar. Särskilt var det vanligt på kjolar, samt förekom även som mönsterbård bland annat på underkjolar. Hålkruset togs upp av hemslöjdsrörelsen och blev i början av 1900-talet vanligt i färgade vävar till möbeltyger, överkast och dylikt. Hålkrus förekommer sällan som löpare eller bordsdukar, men desto mer bland kuddvar och gardiner eftersom tyget inte blir direkt slätt. Hålkrus kan också vara ett stickmönster. Stickningen har inspirerats av vävmönstret. Hålkrusstickning finns dokumenterad från landskapet Medelpad vid tiden kring sekelskiftet 1800 –1900. Hur man stickar hålkrusstickning.
Boj (textil)
Boj är ett grovt, tättvävt vävt och ruggat tyg av ull vävt i tuskaft alltid enfärgat. Boj har bland annat använts som draperityg att brodera på, även som möbeltyg eller till överkast. Boj användes under 1600-1800-talet bland annat som fodertyg i militära uniformer. Benämningen boj har använts i svenskan sedan 1624 och kommer av franska och italienska ord för brun, vilka i sin tur härrör från latinets badius (kastanjebrun).
Lappteknik
Lappteknik (kallas även skarvsömnad eller patchwork) är en textil teknik där mindre tygbitar sys ihop till större föremål, till exempel täcken, dukar eller mattor. Det ursprungliga syftet med lappteknik var att ta tillvara tygspill från annan sömnad. Detta utvecklades genom att tygbitarna syddes ihop i olika mönster, så att föremålen blev dekorativa. I huvudsak används idag bomullstyg i tuskaft för lapparbeten. Detta på grund av att bomullstyg är formbart och lagom strävt för att kunna arbetas med smidigt. Vanligen blandar man inte olika tygsorter, som bomull och polyester, i ett och samma arbete eftersom det blir problematiskt att tvätta. Siden har under vissa perioder också använts till lappteknik. Tyglapparna kan klippas i en mängd olika geometriska former, till exempel kvadrater, romber, sexhörningar och trianglar. Traditionellt har lapparna sytts samman för hand, men idag sys enklare lappformer (till exempel kvadrater och rektanglar) även ihop på maskin. Om man syr för hand klipps de önskade formerna ut i stadigt papper eller kartong och tygbiten viks runt och nästas fast. Allteftersom arbetet går framåt tas mallarna loss och används på nya delar av arbetet. Det är vanligt att ett lapptäcke som avslutning kviltas. Mönstret och tekniken varierar mycket mellan olika länder och kulturer. Ett exempel på välkända lapptäcken är de som sys av amishfolket i USA. Förr var det vanligt att man hade ett lapptäcke i sängen tillsammans med ett överlakan, men då påslakan gör att täcket inte syns är det numera vanligare att använda lapptäcket som överkast eller extrafilt. Ett lapptäcke är en form av handarbete som innebär man syr ihop bitar av tyg i ett större mönster. Det färdiga täcket bygger på upprepade mönster som byggts upp med olikfärgade lappar. Lapparna mäts noggrant och skärs i geometriska grundformer som gör dem lätta att "pussla" ihop. Sömmarna måste sys med stor noggrannhet för att lapptäcket ska ligga plant. Ett färdigt lapptäcke består av tre lager: överst själva lapptäcket, i mitten ett mellanfoder, och underst ett stödlager. För att mellanfodret ska ligga på plats är lapptäcken ofta kviltade. Vänskapsquilt kallas ett lapptäcksarbete som flera personer bidragit till. Dessa är vanligtvis uppbyggda av lika stora fyrkanter och alla medlemmarna i gruppen gör lika många fyrkanter i lappteknik som antalet medlemmar. Sedan byter man med varandra tills alla har en fyrkant från varje medlem. Varje medlem i gruppen syr sedan ihop sina lappar på det sätt som han eller hon önskar.
Rya
Rya är en vävnad i knuten flossa och används som sängtäcke (ryatäcke) eller som golvmatta (ryamatta). Ryaullen har här sitt främsta användningsområde, och är också orsaken till att ryafåret (helt enkelt fårraser med täckhår i sin ull) räddades från utrotning i början av 1900-talet. Rya är en vävteknik vars popularitet gått i vågor. Eftersom den är ett mellanting mellan vävning och rent handarbete hamnar tekniken ofta "på undantag". Ryaknytning skiljer sig i knytningen inte från flossa men har längre nock och kan vara något glesare. Ryaknytning har använts i mattor, dynor och väggbonader. Ordet rya dyker upp först på 1400-talet, men troligen är ryan äldre. I angelsaxiskan betydde ordet "ryhae" ett grovt ulltäcke. Flossaknytningen har mycket gamla anor. Äldsta belägget är inventarium från Biskops-Arnö, upprättat 1444 och vidimerat 1467, där 8 ryor finns upptagna. I Arboga stads tänkeböcker omtalas 1469 några "ryio hatter", vilket visar att ryeknytningen användes även annat än fällar. I Hjälsta kyrkas räkenskapsbok från 1479 uppges att det då fanns 2 "ryghior" i kyrkan. Ryor omtalas även i Vadstena klosterregler. En uppgift om en stulen båt i Stockholms stads tänkeböcker 1489-90 innehållande en rya visar att ryorna redan då även användes som täcken i båtarna. Det finns gott om sentida belägg på detsamma, inte bara från Sverige utan även från Norge, Åland och Estland. På 1800-talet börjar de dock att ersättas av filtar. 1584 åtalas en man i Stockholm för att han sagt att Kongen schal icke legre sticke fothen utan rijan recker, alltså inte lägga sig i det han inte hade att göra med, vilket visar att ryorna då var så vanliga att de inkorporerats i ett talesätt. Det fanns också gott om ryor på de kungliga slotten, på Uppsala gård fanns 1541 35 ryor, 1545 44 ryor, 1568 105 stycken och 1578 112 stycken. De äldre ryorna indelas i Slitryor och Prydnadsryor de förra var enkelt mönstrade, medan de senare kunde vara dekorerade med både bildmotiv och mönster i klara färger. Prydnadsryan fungerade ofta som brudtäcke, eller som överkast. Normalt placerades ryan i sängen med nocken nedåt. Ryan kan dock även vara dubbelnockad med ryeknutar på bägge sidor av väven. Det finns även varianter med en dekorerad "uppviksbit" överst, den del av nocken som skulle synas. Om luggen täcker vävnadens hela yta talar man om helrya. Om lugg binds in enbart för att bilda ett dekorativt mönster på delar av vävnaden, medan resten utgörs av traditionell väv, vanligen tuskaft, kallas vävnaden halvrya. Under 1930-60-talet var det populärt med trasmattor med inslag av ryeknytning. De bekämpningsmedel som efter andra världskriget använts för malimpregnering av ull i textilindustrin – Eulan, Mitin och DDT – är mycket stabila ämnen, vilket påverkat bedömningen av deras farlighet. Senare varianter av Eulan, som Eulan SPA, är fortfarande godkända i vissa EU-länder och Mitin FF är fortfarande godkänt i USA, medan dessa medel ej längre är godkända i Sverige. Gamla, så kallade "malsäkra", yllefiltar och yllemattor räknas idag i Sverige som farligt avfall. Filtarna får inte slängas som hushållsavfall, utan ska destrueras på särskilt sätt. Kemikalieinspektionen avråder numera från att ha sådana äldre ylleprodukter i direkt kontakt med huden under lång tid och att undvika att barn använder dem. Eskil Cronlund, "Upplands ryor," Rig 1932. Inger Estham, "Upplands äldre ryor", Årsboken Uppland 1963. U.T. Sirelius, Finlands ryor, 1924. Vivi Sylwan, Sveriges ryor, 1934. Emelie von Waltersdorf, Svenska vävnadstekniker och mönstertyper., 1940.
