Soldäck
Soldäck är ett båtdäck med syfte att erbjuda möjlighet till solbadande, frisk luft och ibland möjlighet för dricka samt matmöjligheter. Begreppet soldäck eller trädäck används även om låga altankonstruktioner på land och med samma användning.
S Stena Scandinavica
M/S Stena Scandinavica är ett av Stena Lines fartyg på rutten Göteborg–Kiel. Fartyget hette tidigare M/S Stena Britannica och gick på rutten Hoek van Holland–Harwich. Efter ombyggnad på Remontowavarvet i Gdansk, Polen där hon bland annat fick fler passagerarhytter, sattes hon in på rutten Göteborg–Kiel den 19 april 2011. I november 2010, under renoveringarna inför flytten till Göteborg, inträffade en brand ombord. Ombord finns en à la carte-restaurang och en bufférestaurang. Man har också fem barer ombord, varav två utomhus på soldäcket och här finns lättare maträtter och drinkar. Livingroom erbjuder även smörgåsar och snacks och där finns det även möjlighet att titta på tv. Vid C-View Lounge så finns det även en scen med musikuppträdanden, underhållning och discon. Det finns även ett café ombord. Ombord finns också spelmaskiner, lekrum, taxfree-shop, informationsdisk, växelautomater, hytter och lounge. Tidigare fartyg med namnet M/S Stena Scandinavica.
Oxhålsbadet
Oxhålsbadet (tidigare Stora Essingebadet) är ett kommunalt friluftsbad i Oxhålssundet på Stora Essingen i Stockholm. Badet är ett så kallad bryggbad med tre stora bryggor, badstegar, trädäck och grässlänt för solbad samt sittplatser. Essingebornas första friluftsbad låg i Essingedjupet vid norra delen av nuvarande Broparken, ungefär där Essinge Båtsällskap har sin småbåtshamn. Denna badplats hade uppkommit "spontant". Det fanns ingen sandstrand, bara klippor och vattendjupet var direkt 10-15 meter. Här slutade Badstrandsvägen och påminner fortfarande om Stora Essingens första strandbad. Stockholms namnberedning motiverade namnet 1924 med "att vägen leder till Essingebornas badstrand". Nuvarande Oxhålsbadet ligger i slutet av Gammelgårdsvägen, direkt söder om Oxhålshamen och vid foten av Oxhålsberget. Badet anlades redan 1929/1930 och kallades Stora Essingens friluftsbad, senare bara Essingebadet. Redan från början fanns en smal och långgrund sandstrand. På 1940-talet tillkom flytbrygga, omklädningshytter för damer och herrar och dusch, dessutom ett hopptorn för tre och fem meter och ett sommarcafé som låg på en liten kulle vid norra sidan av Gammelgårdsvägen. År 1955 tvingades badet att stänga på grund av paratyfusepidemin som drabbade Stockholm. Ett av stadens avlopp gick ut i närheten. Så småningom förbättrades vattenkvalitén men det dröjde till den 16 juni 1999 då badet kunde öppnas igen, nu som Oxhålsbadet. Sandstranden var borta och stället blev ett rent bryggbad med en badbrygga. Anläggningen upprustades 2014 med ytterligare två badbryggor och en gång till inför badsäsongen 2020 med soldäck på grässlänten. Bryggorna ligger i året runt. Det finns gräsytor och trädäck för solbad samt iordningställd grillplats. Under badsäsongen tillhandahåller kommunen några bajamajor. Badet har inga duschar eller omklädningsmöjligheter.
HSS Stena Carisma
HSS Stena Carisma är en snabbgående färja av katamarantyp, ägd av Stena Line. Hon trafikerade rutten Göteborg-Fredrikshamn. Idag är hon mer känd som Stena Line Express, eftersom tiden att ta sig över är betydligt mindre än med de andra färjorna. Carisma framdrivs av två vattenjetstrålar, som skapas av två turbiner (en i varje skrov). Jetstrålarna sprutar (vid maxfart) ut cirka 30 kubikmeter vatten per sekund och sida. Gasturbinerna som driver fartyget konsumerar cirka 30 kubikmeter olja på en resa tur-och-retur till Göteborg-Fredrikshamn och suger vardera i sig cirka 90 kubikmeter luft per sekund. Höga oljepriser har slagit hårt mot sjöfarten och särskilt mot höghastighetsfärjor som Carisma. Därför trafikerades rutten Göteborg-Fredrikshamn endast under högsäsong (mitten av maj till slutet av augusti). Anledningen till att Carisma kan nå dessa höga farter är att hela båten är byggd i aluminium och "skalad" på saker som inte är vitala för rutten. Ett exempel är att båten har sina separatorer (oljerenare) på kaj istället för på båten. Därmed blir båten av med onödig vikt. Stena Line har dock inte använt expressfärjan sedan sommaren 2013 och den har sedan dess legat vid kaj i centrala Göteborg. Det finns dock planer på att åter ta den i drift någon gång i framtiden. Ombord finns ett café, en bar, en restaurang, ett lekrum, en taxfree-shop, ett casino, vilstolar, en lounge, soldäck och en informationsdisk.
Vinterviken
En tidig industri i Vinterviken var en färgstoffabrik kallad Wintervikens målarfärg. Den hade grundads 1847 av den från Tyskland invandrade kemikern Johan Georg Gentele. Fabriken låg i anslutning till Wintertorpet där han bodde med hustru och två döttrar fram till 1849. År 1865 köptes hela området av Alfred Nobel som flyttade hit från Heleneborg på Södermalm eftersom verksamheten där blev för farlig för allmänheten. I Vinterviken anlade han en fabrik och testverksamhet för tillverkning av framför allt dynamit. Platsen var vald med omsorg, i en smal dalgång omgiven av höga berg med skog och direkt anslutning till Mälaren. Ett intyg bifogades där ägarna i Vintervikens närhet, Aspudden, Blommensberg, Mörtviken och Örnsberg inte hade något emot att en sprängämnesfabrik byggdes. När köpet var klart, flyttades apparaturen in i ett stall, ett växthus fick bli laboratorium osv. I starten var Alfred Nobel själv VD, driftingenjör, korrespondent, kassör och reklamagent. Åren 1866–1875 tjänstgjorde Alarik Liedbeck, som även medverkat vid uppförandet av anläggningen, som verkmästare. År 1865 lämnade Nobel Sverige för Hamburg. Han upptäckte att sanden i Krümmel lämpade sig för dynamittillverkning han lät bygga en anläggning liknande Vinterviken där, samt eget laboratorium och privat bostad. Han fortsatte att besöka anläggningen i Vinterviken. Den drabbades av flera explosioner ända in på skiftet 1900, men byggdes upp och ut med fabriksbyggnader, spränggropar (för sprängexperiment), lagerlokaler, hamn och bostäder, samt en stor båtbrygga dit godset transporterades på en smalspårig järnväg. Nobel släppte aldrig företaget i Vinterviken utan stod i ständig brevkontakt med bolagets ledning och genom besök. I juni 1868 inträffade en stor explosion i laboratoriet, då 14 arbetare dödades. Olyckan var den största i Vintervikens historia. År 1874 exploderade återigen fabriken och 12 personer omkom. I slutet av 1800-talet beslutade man på grund av olycksrisken att flytta dynamitlagren till ett skogsområde i nuvarande Botkyrka kommun, det fick namnet Vinterskogen och var i bruk ända in på 1970-talet. Tillverkning av sprängmedel fortsatte i Vinterviken till 1921 men Nitro Nobel AB hade viss verksamhet kvar till ända till 1980-talet. På grund av olyckorna på fabriken byggdes spränggropar där de olika momenten i dynamitframställningen delades upp. Vissa av dessa spränggropar byggdes även i berget. Nobels spränggropar från 1870-talet blev en lagskyddad fornlämning 1995. På 1950- och 1960-talen bedrev statliga dåvarande AB Atomenergi viss framställning av kärnbränsle på området. Mörtvikens dalgång, som ligger strax norr om Vinterviken, förvärvades på 1870-talet. Här uppfördes bostäder för fabrikens arbetare. Man valde denna plats av säkerhetsskäl, mellan bostäderna och Nobels farliga verksamhet ligger en skyddande bergsrygg. Som mest fanns här tre bostadshus, handelsbod, förråd, vedbod, flera utedass och några uthus. I Vinterviken anlades en hamn och invid vikens norra sida, i det område som kallades Rävudden, låg Nobelfabrikens stora båtbrygga. Dynamiten fraktades från kajen dels på pråmar för vidaretransport på Mälaren eller med hästfordon försedda med en röd varningsflagga till Liljeholmens järnvägsstation. Till båtbryggan gick även en smalspårig järnväg som transporterade gods mellan fabrikslokalerna och hamnområdet. Intill bryggan låg på 1910-talet en salpetersyrefabrik, som av säkerhetsskäl var delvis insprängt i berget. Kajen och byggnader finns idag inte kvar, däremot en mindre brygga som är upprustad och tjänar sommartid som soldäck för badande. Sedan 1974 är Stockholms stad ägare till Vinterviksområdet och i mitten på 1980-talet var platsen i förfall. I en stor upprustning iordningställdes i början av 1990-talet parken med skulpturstråk, koloniträdgårdar (se Vintervikens kolonilottsområde) och promenadvägar med sittplatser efter landskapsarkitekten Torbjörn Anderssons planer.
