Slussen (tunnelbanestation)
Slussen är en station på Stockholms tunnelbanas gröna och röda linje vid Slussen på Södermalm i Stockholms innerstad. Stationen utgör en kollektivtrafikknutpunkt tillsammans med Saltsjöbanans ändstation, en bussterminal för SL:s busstrafik mot Nacka och Värmdö, och anslutningar till många av innerstadens busslinjer vid hållplatser på Katarinavägen och Södermalmstorg. Slussen har 138 300 påstigande resenärer per dag och är därmed Stockholms nästörsta kollektivtrafikknutpunkt efter T-Centralen. Tunnelbanestationen i sin första och enklaste form invigdes av konung Gustaf V den 1 oktober 1933. Den var ändstation för de spårvagnar som gick i tunnel från Skanstull. Benämningen var redan då tunnelbanan. Den 1 oktober 1950 byggdes spårvägstunneln om till "riktig" tunnelbana. Slussen förblev ändstation för den södra tunnelbanan fram till 1957, då sträckan Slussen–Hötorget invigdes. Stationen är nollpunkt för kilometerräkning på den gröna och röda linjen, det vill säga det är härifrån alla avstånd räknas. Stationen ligger mellan Gamla stan och Medborgarplatsen samt Mariatorget. Plattformarna är belägna under Ryssgården, 7–24 meter under marken. Den västra plattformen anlöps av tåg norrut, och den östra av södergående tåg. Stationen har tre biljetthallar med ingångar från Ryssgården, Götgatan 17, samt från Saltsjöbanan och bussterminalen. Tunnelbanestationen har 81 300 påstigande resenärer per dag, näst mest i tunnelbanenätet. Många byter mellan röda och gröna linjen här om de ska fortsätta i samma riktning. På T-Centralen är det trappor för de som vill byta så, men inte på Slussens station. Konstnärlig utsmyckning i den södra biljetthallen: Väggdekoren "Entre 70 öre" av Astor och Birger Forsberg 1965. I gången upp mot Götgatan finns väggdekor i emaljerad plåt och sten av Sune Fogde, 1965. Mellan plattformarna finns genombrutna blå skärmar med triangelmönster av Bengt Rafael Sundberg, 1990. I biljetthallen mot Ryssgården finns glasmålningen "Ur spår" av Harald Lyth, 1983. Den 4 juni 2018 öppnades den tillfälliga tunnelbaneentrén på Ryssgården mittemot den befintliga. Anledning till bygget av ett tillfälligt stationshus är att den befintliga tunnelbaneentrén inte ensam klarar av den ökade mängden resenärer till och från den tillfälliga bussterminalen som står klar på Stadsgården våren 2018. Läget på den tillfälliga entrén ligger ovanför trapporna som leder från Slussens perrong till den befintliga bussterminalen som kommer att rivas. Stationshuset är en limträkonstruktion med fasader i sträckmetall. År 1936 flyttades Saltsjöbanans ändstation från Stadsgården till Slussen. Den stationen hette ursprungligen formellt Stockholm–Saltsjöbanan, men populärnamnet Slussen blev helt officiellt sedan SL tagit över driften. Stationen är mycket enkel och består endast av ett spår med en stoppbock. Från stationen upp till gatuplanet togs år 1936 Stockholms första rulltrappa i offentlig miljö i bruk. Den revs 1987 sedan den stått stilla efter 1975. Då var den helt utsliten och förbindelsen går i stället genom tunnelbanestationen. Katarinahissen har sitt nedersta stannplan i anslutning till stationen. Saltsjöbanans station har 6 200 påstigande resenärer per dag. I anslutning till Saltsjöbanans station fanns tidigare en mindre bangård för växling av godsvagnar till hamnspåren. Denna revs i början av 1970-talet och hit förlades bussterminalen för all busstrafik från Stockholm ut till Nacka och Värmdö. Denna trafik fick därmed en centralt belägen terminal med anslutning till tunnelbana. Bussarna hade tidigare sin ändhållplats vid Tjärhovsplan. Bussterminalen har 49 000 påstigande resenärer per dag och det är den största bussterminalen i Stockholm och i Sverige.
Internetuppkoppling
Internetuppkoppling eller internetaccess är ett begrepp för olika accesstekniker som låter datorer, handdatorer, mobiltelefoner och liknande att ansluta till Internet. Fast uppkoppling i hög hastighet kallas bredbandsaccess. Att vara uppkopplad innebär att (för tillfället eller kontinuerligt) ha tillgång till Internet. Den vanligaste metoden för att koppla upp sig var under 1990-talets andra hälft att skaffa ett abonnemang hos en internetleverantör och använda uppkopplad förbindelse via det allmänna telefonnätet, mobiltelefonnätet eller leverantörens (egna eller hyrda) förbindelser för att via leverantörens apparatur ha kontakt med det övriga Internet. Det innebar vanligtvis en uppringd, analog anslutning med hjälp av ett modem kopplat till och via det publika telefonnätet, men kunde även vara en uppringd digital anslutning via ISDN, som även den förmedlades av telefonnätets kablar och växlar. Modemen för det publika telefonnätet möjliggör en överföringshastighet på högst 56 kbit/s nedströms och 48 kbit/s uppströms (på grund av att telefonväxeln bandbassfiltrering och begränsade digitala interna kapacitet), medan ISDN till privatpersoner möjliggjorde 128 kbit/s samtidigt i båda riktningarna. En så kallad bredbandsaccess, fast anslutning eller direktuppkoppling till Internet innebär att man är uppkopplad dygnet runt via en egen eller hyrd kabel eller fast radioförbindelse. Som "bredband" räknar man enligt en definition en förbindelse på minst 500 kbps, då den inte konkurrerar med vanlig telefonanvändning och inte behöver stängas mellan sessioner. Universitet och större företag har länge kunnat hyra svart fiber eller kapacitet i telefonnätets fiberkablar för ändamålet. ADSL kom i slutet av 1990-talet att möjliggöra fast anslutning även till bostäder och mindre företag. Tekniken utnyttjar höga frekvenser i telefonkablarna mellan bostaden och närmaste telefonstationsbyggnad (accessnätet), endast frekvenser väsentliga för att uppfatta tal vidareförmedlas i telefoninätet. Vid ADSL kan man uppnå 24 Mbit/s nedströms om man bor nära telefonstationen (2 Mbps för längre förbindelser). Uppkoppling via kabeltelevisionsnätet förekommer också i många bostadsområden, men accessnätets kapacitet delas då med grannarna och hastigheten blir därför i hög grad beroende av hur många som för tillfället utnyttjar områdesnätet. Dessa tekniker avsedda för privatpersoner är asymmetriska, det vill säga högsta överföringshastighet vid nedladdning är högre än högsta uppladdningshastigheten. Digital mobiltelefoni tillät tidigt även dataförbindelser, men det tidiga nätet (2G, GSM) gav endast långsamma förbindelser. Numera är mobil internetaccess via 3G och 4G (mobilt bredband) allt vanligare. Uppkoppling med 4G tillåter i teorin 1 Gbit/s, men idag (2015) finns ingen utrustning som klarar sådana hastigheter. Sverige skiljer sig från andra länder med att optisk fiber blev vanligt tidigt i områdesnät och stadsnät, och inte bara i nationella stamnät. I flerfamiljshus är det sedan sekelskiftet därför vanligt att man limmar tvinnad kopparkabel (Ethernetkabel) i trapphuset från en switch i källaren till en varje lägenhet. Switchen i källaren ansluts i sin tur via områdesnätets optiska fiber. Fibre-to-the-home, det vill säga fiber i accessnätet ända till bostaden (villa eller radhus), började bli vanligt i Sverige efter mitten av 00-talet. På vissa orter, särskilt hotell, tåg, vänthallar, bibliotek och Internetcaféer, finns publika surfzoner, det vill säga trådlösa nätverk avsedda för allmänheten, ibland kostnadsfritt. Möjlighet till bredband saknas på vissa orter på landsbygden, då ingen av ovanstående bredbandsaccesstekniker är tillgängliga över hela Sverige. I bostaden eller på företaget finns vanligen en router som möjliggör att flera datorer kan dela på samma Internetuppkoppling. En trådlös router möjliggör att datorer i hemmet kan anslutas till Internetuppkopplingen via ett trådlöst nätverk.
Hypoteksförening
Hypoteksförening, tidigare förening av fastighetsägare i ändamål att upplåna penningar för att åter utlåna dem i form av hypotekslån åt föreningens medlemmar. Den första hypoteksföreningen bildades 1770, då ett antal ägare av riddargods i Schlesien slöt sig samman efter en plan, som gjorts upp av köpmannen Bühringi Berlin. Av Sveriges till sammanlagt 2,556 miljarder kronor taxerade jordbruksfastigheter var vid 1907 års slut omkring 33 procent av värdet belånat i hypoteksföreningarna, vilkas återstående kapitalskuld då utgjorde 279.194.902 kronor, fördelade på 73.631 delägare. Skånska hypoteksföreningen (bildad 1836, mellan jordägare i Skåne. Östgöta hypoteksförening (bildad 1845, mellan jordägare inom Östergötland, med anslutning 1846 av sådana inom norra delen av Kalmar län. styrelsens säte: Linköping). Smålands med flera provinsers hypoteksförening (bildad 1846, inom Jönköpings, Kronobergs, Hallands och södra delen av Kalmar län med Öland, med anslutning 1847 av Blekinge och Skaraborgs län. styrelsens säte: Växjö). Mälarprovinsernas hypoteksförening (bildad 1847, inom Uppsala, Stockholms, Västmanlands, Södermanlands och Örebro län. styrelsens säte: Stockholm). Örebro läns särskilda hypoteksförening (bildad 1849, inom Örebro län. styrelsens säte: Örebro). Värmlands hypoteksförening (bildad 1850, inom Värmlands län. styrelsens säte: Karlstad). Älvsborgs med flera läns hypoteksförening (bildad 1851, inom Älvsborgs, Göteborgs och Bohus samt Hallands och Skaraborgs län. styrelsens säte: Göteborg). Gotlands hypoteksförening (bildad 1861, inom Gotlands län. styrelsens säte: Visby). Gäfle-Dala hypoteksförening (bildad 1861, inom Gävleborgs och Kopparbergs län. styrelsens säte: Gävle). Norrlands hypoteksförening (bildad 1861, inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. styrelsens säte: Härnösand). Hypotekskassan för bruksegare (upphörd 1884). Hypoteksförening i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1910).
Jordningssystem
Jordningssystem är den del inom elektriska distributionssystem som säkrar systemets jordning. Jordningssystemet har betydelse för elsäkerheten och elektromagnetisk kompatibilitet hos elförsörjningen. Regelverket för jordningssystem varierar kraftigt mellan olika länder. Den internationella standarden IEC 60364 skiljer mellan tre familjer av jordningsarrangemang, som använder tvåbokstavskoder TN, TT, och IT. Den första bokstaven indikerar förbindelse mellan jord och elförsörjningsutrustning (generator eller transformator). Den andra bokstaven indikerar anslutning mellan jord och den elektriska enheten som tar emot elenergi. PEN-ledare är en direktjordad ledare som har gemensam funktion som skyddsledare och neutralledare. I Sverige matas hushållen enligt TN-C-S-koppling. Det vill säga en kombinerad skyddsjord- och neutralledare (PEN-ledare) fram till distributionspunkten (gruppcentralen), där ledarna uppdelas till separata skyddsjord- och neutralledare. Uppdelningens syfte är att minska risken för jordströmmar (vagabonderande strömmar) och därmed öka elsäkerheten. I ett TT-jordningssystem ansluts jordningen genom en lokal anslutning till jord, oberoende av jordningsanslutning vid generatorn. Den stora fördelen med TT-jordningssystem är att den är fri från hög- och lågfrekventa störningar som kommer via neutralledaren från apparater anslutna till den. Det är därför som TT-jordning alltid har varit att föredra för speciella applikationer som till exempel telekommunikationscentraler som har nytta av interferensfri jordning. TT-jordning riskerar heller inte avbruten neutralledare. Före eran med jordfelsbrytare (JFB) brukade TT-jordning vara oattraktivt för generell användning på grund av dess – i jämförelse med TN-jordning – sämre förmåga att hantera höga strömmar ifall fas-till-skyddsjords-kortslutning uppstår. Men då jordfelsbrytare förhindrar denna nackdel, har TT-jordning blivit attraktivt för installationer där all växelströmsel är skyddad med jordfelsbrytare. I IT-jordningssystem saknar distributionssystemet anslutning till jord över huvud taget, eller har endast en hög impedansanslutning. I sådana system används en isolationsbevakningsmätare för att kontinuerligt kontrollera denna impedans.
Krigsarkivet (Sverige)
Krigsarkivet (KrA) är en arkivmyndighet inom Riksarkivet för myndigheter under försvarsdepartementet. Krigsarkivet har verkat sedan 1805, och är sedan 2020 baserat i Täby med lokaler vid Mätslingan 17 i Arninge. Arkivet innehar militära handlingar från 1500-talet och framåt. Krigsarkivet tillkom som särskild institution 1805, i samband med att Fältmätningskårens arkiv upprättades och benämndes Konungens krigsarkiv. År 1805 omfattade arkivet endast kartor och krigshandlingar. Arkivet var 1805–1878 inrymt på Munkbrogatan 2, i Piperska palatset tillsammans med Krigskollegium. Åren 1878–1926 var det istället inrymt i Rosenhaneska palatset på Riddarholmen och åren 1926–1947 i Generalstabsbyggnaden på Östermalmsgatan 87. År 1947 flyttade man in i egen byggnad vid Banérgatan 64 på Ladugårdsgärdet, ritad av Cyrillus Johansson, i anslutning till Tre Vapen. Det arkivtorn som planerats att byggas intill den nya arkivbyggnaden uppfördes aldrig till sin fulla storlek. I och med Riksarkivets utvidgning av lokalerna i Arninge flyttade även Krigsarkivet dit 2020. År 1873 förenades Krigsarkivet med Generalstabens krigshistoriska avdelning och konstituerades som arkivdepå för de militära myndigheternas äldre handlingar. År 1935 skildes Krigsarkivet från krigshistoriska avdelningen och blev en egen enhet, först under Chefen för Generalstaben, från 1937 under Arméstaben. År 1942 beslutade riksdagen att Krigsarkivet skulle vara en egen myndighet knuten till Försvarsstaben och att dess verksamhet också skulle inkludera marinen. Sedan 1995 är Krigsarkivet en avdelning inom Riksarkivet. Krigsarkivet innehåller cirka 80 000 hyllmeter handlingar, 600 000 fotografier och 250 000 böcker. Krigsarkivet har en mycket betydande kartsamling med omkring 1 miljon kartor och ritningar varav cirka 35 000 är handritade kartor från 1600–, 1700– och början av 1800-talet. Samlingen innefattar kartor och sjökort från hela världen. De flesta handlingar äldre än 40 år är offentliga. Släktforskare kan använda Krigsarkivet för att forska i gångna tiders soldater. Närmaste vården om arkivinstitutionen har en krigsarkivarie. I anslutning till Krigsarkivet finns ett referensbibliotek, som tar emot allt militärt tryck - bruks- och skötselanvisningar, dokumentation av materiel, riktlinjer och regelverk med mera. Den ansvariga chefen för arkivet har titeln krigsarkivarie. Den förste krigsarkivarien var major Paul Grice. den stora och värdefulla kartsamlingen, vari ingår omkring 35 000 handritade stads- och fästningsplaner, de äldsta från 1500-talets slut, krigskartor, topografiska kartor och så vidare. Krigskollegiums och Amiralitetskollegiums med efterföljares Arméförvaltningens. Marinförvaltningens, Flygförvaltningens och Försvarets materielverks handlingar. Marinstabens, Flygstabens, Generalstabens, Arméstabens, Försvarsstabens och Överbefälhavarens arkiv. övriga militära myndigheters och institutioners, särskilt de olika regementenas, örlogsstationernas, marinförbandens och flygflottiljernas arkiv. fältarkiv och samlingar av krigshandlingar, särskilt omfångsrika över det stora nordiska kriget och 1808–1809 års krig. Rullor med mera över militär personal från 1500-talets slut och framåt. uppgifter från värnpliktsmönstringar och individuella värnpliktskort (stamkort). en omfattande biografisk samling samt flera enskilda arkiv från militära befattningshavare och föreningar med militär inriktning.
Innerstaden, Luleå
Innerstaden betecknar den centrala delen av Luleå. Innerstaden utgörs av en halvö mellan Inre Stadsfjärden och Gråsjälfjärden. I väster går Bergnäsbron mot Bergnäset. Innerstaden gränsar i övrigt mot Mjölkudden, Skutvikens industriområde, Bergviken, Östermalm, Malmudden och Svartölandet. På halvöns högsta punkt, 13 meter över havet, står Luleå domkyrka, invigd 1893. År 1649 flyttades staden Luleå från Gammelstad. Den Nya staden motsvarade i stort sett området mellan våra dagars Tullgatan och Nygatan. Stadens torg var en del av nuvarande Stadsparken. 1858 tillkom en stadsplan för hela innerstadshalvön. 1886 utvidgades stadsplanen med området mellan Lulsundsgatan och Hertsögatan (nuvarande Svartövägen). 1887 drabbades staden av en förödande brand, som endast ett fåtal byggnader undslapp. Med Malmbanans ankomst på 1880-talet tillkom den första förbindelsen med Svartölandet, och en järnvägsstation byggdes vid Skurholmsfjärden. Under 1900-talet växte ett modernt centrum fram på innerstadshalvön, särskilt längs Storgatan. 1954 fick Innerstaden landförbindelse västerut genom Bergnäsbron. Stadsdelens äldsta byggnad ärödlundsgården vid Rådstugatan. Det är en träbyggnad av okänd ålder, men man vet så mycket som att en flicka som döptes till Barbro föddes där 1690. Den äldsta stenbyggnaden är det allmänna läroverket vid Storgatan, nu en del av Gymnasiebyn. På Gültzauudden finns en replik av stadens rådhus från 1700-talet. I Storgatans västra ände finns länsresidenset från 1856. Söder om detta, i förlängningen av Köpmangatan, ligger Länsstyrelsens huvudbyggnad från 1894. Kring Stadsparken finns flera av stadens märkesbyggnader. Domkyrkan från 1893 ligger på samma plats som stadens tidigare kyrkor. Stadshotellet byggdes under 1890-talet. Stadshuset är ett modernistiskt höghus från 1950-talet. Shopping från 1955, ritat av arkitekten Ralph Erskine, var världens första inomhusgalleria. Vägg i vägg ligger ett samtidigt byggt postkontor, vars stora hall kröns av ett magnifikt betongvalv. Kring Norra hamn ligger flera rekreations- och kulturbyggnader, bland annat Pontusbadet. Norrbottensteatern byggdes under 1980-talet i en regionalt färgad träarkitektur. Kulturens Hus som invigdes på motsatt sida av Stadsviken år 2007 anknyter stilmässigt till denna byggnad. Parken har flera gånger varit med i tävlingen Sveriges vackraste park. Den har utsetts till Sveriges vackraste park i vinterskrud. En specialitet är snö- och isskulpturerna. Varje vinter sedan 1986 uppförs en stor djurskulptur i parken. På ryggen av djuret anläggs en isrutschkana. Till påsken smyckas parken med påskkycklingar eller dylikt. Parken ligger i anslutning till Luleå domkyrka. Hermelinsparken är en större park i centrala Luleå, döpt efter Samuel Gustaf Hermelin. Parken ligger i anslutning till Luleå Gymnasieskola och Norrbottens museum finns i parken. Parken ses ibland som förträdgård till Länsresidenset, där landshövding Sven-Erik Österberg huserar. Floras kulle är ett grönområde som ligger mellan Storgatan, Köpmangatan, Prästgatan och Hermelinsgatan i centrala Luleå. Diagonalt genom Floras kulle går en mycket trafikerad gång- och cykelväg där i princip alla som går mot stans östra stadsdelar passerar. Luleå kommun utsmyckar varje sommar området rikligt med blommor och det är ett populärt tillhåll under sommaren för ungdomar som till exempel fikar eller spelar hackysack. Enligt vandringsägen har kullen fått sitt namn av en kvinna som vid namn Flora som testamenterade området till Luleå Kommun med villkoret att det skulle få förbli ett grönområde. Luleås Busstation, Loet, och järnvägsstationen ligger i direkt anslutning till Floras kulle. I närheten av Östra skolan och Charlottendals förskola ligger Boulougnerskogen som har fått sitt namn efter den berömda parken i Paris där det finns en barnvänlig del – Járdin d 'Acclimation. Några delar av innerstadshalvön har populära namn. Kvarteret Lärkan (Hermelinsparken) innefattar.
