Stenparti
Ett stenparti är en del av en trädgård eller park som är avsedd att likna en naturlig växtplats för bergs- eller fjällväxter. Stenpartier byggs upp av sten, sand och jord. De är väldränerade och värms på grund av stenarna upp fortare än en vanlig plantering, så därför odlas ofta solälskande växter som inte trivs i blöt miljö i stenpartier. Vanliga stenpartiväxter är krypande växter som backtimjan, fetblad, fetknopp, silverarv och taklök. Andra vanliga inslag är låga träd, olika gräs och små buskar.
Silverarv
Silverarv (Cerastium tomentosum) är en växtart i familjen nejlikväxter. Den är en mattbildande flerårig ört med silvergrå hår på bladen och stjälkarna. Silverarv odlas ofta i stenpartier och som kantväxt i rabatter.
Stjärnklocka
Stjärnklocka (Campanula poscharskyana) är en art i familjen klockväxter. Stjärnklocka upptäcktes så sent som under 1930-talet. Det är en växt som bildar ganska långa rankor, 20–25 centimeter långa, men den blir bara runt 10 centimeter hög. Lämpar sig väl för odling i ampelväxt, men kan också odlas i balkonglådor, eftersom den trivs utomhus sommartid. Blommorna är ganska små och mer stjärnlika än klockformade. Rikblommande art som blommar hela våren och sommaren, och kan då oftast finnas i butikerna. När den blommat färdigt inomhus kan man plantera ut den i trädgårdens stenparti. Det vetenskapliga namnet campanula betyder "liten klocka", som är en diminutivform av latinets campana som betyder "klocka". Stjärnklockan kommer ursprungligen från bergen i västra delarna av före detta Jugoslavien. Stjärnklockan kräver en mycket ljus växtplats för att blomma riktigt rikligt. Direkt sol bör man inte utsätta den för, framför allt inte mitt på dagen. Även under eventuell vinterförvaring måste den stå ljust. Stjärnklocka tål inte uttorkning så det vill till att man håller efter den med vatten under sommaren framför allt, men den får heller inte stå i vatten för då kvävs rötterna. Vintertid, om man bestämt sig för att försöka övervintra den inomhus, ska den bara ha så mycket vatten att jorden inte torkar ut. Under vintern klipper man ner plantan och planterar om på våren. Växtnäring kan ges varannan vecka under sommarhalvåret, men under resten av året ges ingen näring alls. Normal rumstemperatur passar bra under blomningstiden, men vintertemperaturen bör vara mellan 5 och 10°C. Stjärnklockan kan placeras utomhus under sommaren, bara det är vindskyddat och inte alltför soligt. Trips och bladlöss hör till den ohyra som vanligtvis angriper denna växt. Stjärnklockan förökas med toppsticklingar på våren.
Calochortus
Calochortus eller prärieliljesläktet är ett släkte av liljeväxter, som ingår i familjen liljeväxter, med ca 70 arter, alla förekommande i Nordamerika (främst västra USA). Calochortus har en eller flera blommor på en stam som utgår från en lök, vanligtvis på våren eller tidigt på sommaren. Till skillnad från de flesta andra Liliaceae skiljer sig Calochortus kronblad i storlek och färg hos dess täckblad. Blommor kan vara vita, gula, rosa, lila, blåaktiga eller strimmiga. Kronbladens insidor är ofta mycket "håriga". Dessa hårstrån, tillsammans med nektarn, används ofta för att skilja arter från varandra. Släktet Calochortus omfattar ca 70 arter fördelade från sydvästra British Columbia, genom Kalifornien och Mexiko, till norra Guatemala och österut till New Mexico, Nebraska och Dakota. Calochortus är den mest spridda släkten Liliaceae på den nordamerikanska Stillahavskusten. Av dessa är 28 arter endemiska för Kalifornien. År 1998 genomförde T. B. Patterson en fylogenetisk analys av släktet och delade upp det i sju huvuddelar. Studien visade på starkt lokaliserad specialicering, så att olika grupper var starkt kopplade till specifika livsmiljöer, enligt följande. Lökarna av många arter äts av indianer. De äts råa, eller samlades på hösten och kokades, och blomknopparna när de var unga och färska. De åts av mormonska bosättare mellan 1853 och 1858 när hungersnöd hotade nya invandrare i Great Salt Lake Valley på grund av felslagna skördar. Indianer kallade Calochortus "sego" och använde den som mat, i ceremonier och som en traditionell medicinalväxt. Vissa Calochortusarter odlas som prydnadsväxter av specialskolor och handelsträdgårdar till försäljning. Lökarna planteras för sina blommor, i traditionella, inhemska trädgårdar och naturträdgårdar, i stenpartier och i krukodlingar. Mariposas: torra gräsmarker, öppen kaktusmark, halvöknar. Stjärntulpaner: våta ängar. Kattöron: montan skogsmark. Fe-lyktor: ekskogar, täta skogar. Calochortus ghiesbreghtii. Calochortus longibarbatus. Calochortus panamintensis. Calochortus tiburonensis.
Närkes runinskrifter 29
Runinskrift Nä 29, eller Apelbodastenen, är en runsten som står rest på en åkerholme 150 meter söder om gården Apelboda i Glanshammars socken och Örebro kommun i Närke. Stenen ristades och restes troligen i mitten av eller under senare delen av 1000-talet. Den hittades av en bonde i Apelboda på hans ägor 1885 när han letade efter sten som skulle användas till ett ladugårdsbygge. Eftersom stenen låg omkullfallen med ristningsytan vänd nedåt upptäckte han inte runinskriften utan sprängde stenen i tre delar för att få den mer lätthanterlig. När han väl vände på en av bitarna och upptäckte runorna lät han stenen ligga och meddelade länsman i församlingen om fyndet. Den förste som beskrev stenen vetenskapligt var Gabriel Djurklou, som undersökte stenen samma år. Stenen lagades därefter med krampor och restes på fyndplatsen med ristningsytan vänd mot väster och på uppdrag av Riksantikvarieämbetet förbättrades lagningen 1952 på så sätt att sprickorna kittades igen med cement. Man lade även till det oristade stenpartiet vid stenens nedre vänstra del. Stenen är av mörkgrå granit och är 2.15 meter hög. I stenens mitt finns en del ornamentik och de i stort sett välbevarade runorna finns i ett band längs stenens kant och texten lyder. Translitterering av runraden. Normalisering till fornvästnordiska. Översättning till nusvenska. Huvudstaven till n är bortsprängd men av sammanhanget och den delvis bevarade bistaven kan man ändå sluta sig till att det rör sig om en n-runa. Ristaren har använt sig av en blandning av normalrunor och kortkvistrunor: s återges konsekvent med kortkvistrunor medan det varierar vilken typ som används för a och n. Runstenen är alltså rest av en Bofriðr till minne av hans döde bror Biorn. Namnet Bofriðr finns inte på någon annan runsten och är heller inte belagt frånågra medeltida källor och måste alltså ha varit ovanligt. Stenens fulldrængila är det enda kända belägget från Sverige av detta ord. Adverbet drængila ensamt förekommer dock på flera svenska runstenar och betyder 'manligen' eller 'som det anstår en god man' och prefixet full- används här som förstärkning av detta ord. Tyvärr berättar stenen inte något om vart Björn hade farit.
Downhill
Downhill är en tävlingsgren inom mountainbike som går ut på att cykla ned för ett berg längs en markerad bana på kortast möjliga tid. Sporten kallas ofta för cyklingens störtlopp, en liknelse till den alpina skidåkningsgrenen. Banorna består i huvudsak av naturliga hinder såsom stenpartier, rotsektioner, feldoserade svängar på gräs och annat. Men byggda ingredienser som hopp, dropp, doserade kurvor (berms) är även vanliga. En downhillcykel har i regel 200 mm dämpning både fram och bak. Vikten ligger mellan 16 och 25 kg beroende på komponenter och ram. Dämpningen på downhillcyklar blir hela tiden mer och mer avancerad och kan jämföras med dämpningen på motocrosscyklar och rallybilar. Downhilldäck har till skillnad från vanliga mountainbikedäck tjockare sidoväggar med dubbla lager cord (sk. dual ply). Däck med olika gummiblandning används vid olika underlag och väder. Lerdäck, så kallad spikes, är vanliga på leriga banor. De har ett glesare mönster och rejält utstickande dubbar som greppar bra i mjukt gräs, jord och lera. Cyklarna är utrustade med hydrauliska skivbromsar. En stor skillnad på en DH-cykel och en "vanlig" är geometrin på cykeln, det betyder i praktiken att en DH-cykel är mer "bakåtlutad" och har en flackare gaffelvinkel. Detta för att motverka att cyklisten hamnar för långt fram på cykeln när det är brant lutning. Den flackare gaffelvinkeln gör även att cykeln blir stabilare i höga farter. Deltagarna har ofta skydd i form av handskar, ryggskydd, armbågsskydd, knäskydd, fullfacehjälm, bröstskydd och så kallade goggles på sig. Lättare skador så som blåmärken, skrubbsår och liknande är väldigt vanliga men allvarligare skador är inte vanligare än i någon annan likvärdig sport. Detta mycket tack vare skydden man har på sig. Det hålls flera stora tävlingar i downhill varje år, varav många i Europa i länder som till exempel Tyskland, Spanien och Storbritannien. I Sverige hålls varje år en officiell tävlingsserie i downhill som går under namnet Svenska Downhillcupen. Den sanktioneras av det Svenska Cykelförbundet. Utöver cuptävlingarna arrangeras även SM (Svenskt Mästerskap) och NM (Nordiskt Mästerskap) där cyklister från hela norden deltar och VM (Världsmästerskap) där elitcyklister från hela världen deltar.
Rolfstorp
Rolfstorp är en tätort i Varbergs kommun i Hallands län och kyrkbyn i Rolfstorps socken. Namnet kommer från mansnamnet Rolf eller Roald och efterledet torp, i betydelsen nybygge. Efterledet antyder att byn fått sitt namn under perioden 1000-1200-talen. Hösten 2005 genomförde Varbergs fornminnesförening en provundersökning vid Rolfstorps kyrka under ledning av Lena Bjuggner från Länsantikvarien, Halmstad. Anledningen till detta var att man i samband med sammanställningen av Rolfstorps hembygdsbok fann äldre dokument från Kungliga byggnadsstyrelsen från 1923, där man hade dokumenterat upptäckten av en cirkulär byggnadsrest omedelbart öster om kyrkogårdsmuren. Ett 1 meter brett och 7,2 meter långt schakt grävdes för hand rakt igenom anläggningen och i den sydöstra delen frilades en mur med en svag bågform, med en tänkt centrumpunkt i schaktets mittdel. Kärnmuren var lagt med natursten i hårt kalkbruk och med en yttre skalmur bestående av både kallmurade och brukmurade kluvna stenar. Denna del av muren vilade på ett stenparti som antogs bestå av fast klippa men kan eventuellt bestå av ett större stenlagt parti av hällar. I schaktets nordvästra del frilades och framrensades endast fasaden av insidan av den cirkulära byggnaden (utsidan är här borttagen vid ombyggnaden av kyrkogårdsmuren). Fasaden, eller mur-resten, bestod av en tuktad kallmur, fem skift hög och som även denna hade en svag bågform. Utrymmet mellan dessa två murar bestod av raseringsmaterial från den ursprungliga byggnaden och bestod mest av mindre sten med fastsittande kalkbruk samt en del större sten som sannolikt har ingått i skalmurarna. Byggnaden har således sannolikt haft en cirkulär form med ca 3,8 meters innerdiameter. Fyndresultaten från utgrävningen omfattade glaserad och oglaserad medeltida keramik, fragment av kritpipor, djurben (mestadels mindre gnagare), järnbeslag, hästskosöm (medeltida), kol, slagg, flinta(!), samt ett mindre beslag av brons. Någon mer preciserad datering av anläggningens uppförande eller bruksperiod kan i nuläget inte göras mer än till medeltid. De fynd som gjordes ger heller inte någon större vägledning mer än att anläggningen bör ha blivit raserad senast under 1700-talet, av fynden av kritpipor att döma. Byggnadsstyrelsens dokumentation från 1923 anger en kastal eller borgtorn och det kan naturligtvis vara så. Andra tolkningar , framförda vid utgrävning, anser att det är en tidig medeltida rundkyrka liknande de kyrkor som finns idag bevarade i såväl Danmark som i Sverige. En omfattande byggnationen av stenkyrkor uppstod under tidig medeltid och antas idag i stor utsträckning ha initierats av lokala stormän, som då också haft ett personligt ägandeskap till dessa kyrkor. I flera fall från Danmark kan man dessutom påvisa ett intimt sammanhang mellan kyrkbyggandet och en närliggande stormansbebyggelse. Allt för att följa den "nya tidens trend" med ett kristnande och naturligtvis för att markera och stärka sin maktposition i samhället. Inga av de framlagda hypoteserna har ännu kunnat beläggas. Utanför undersökningsområdet fann gruppen visuella strukturer som behöver undersökas mer noggrant: österut på åsen finns högliknande markformationer som kan tyda på fler, numer raserade byggnader. Strax sydost om det förmodade gravkoret fann de i samband med återställandet av utgrävningsplatsen i dagen synliga, tätt liggande huggna stenar i jämn och rak linje och med en tänkt front mot söder. Linjen, som löper i ostsydostlig riktning går lätt att följa i sin fortsättning genom jordsondering och är ca 5,5 m lång, för att därefter i 90 graders vinkel bryta av i nordnordostlig riktning ca 4 meter varefter den är svårare att finna med jordsond på grund av topografin. Dessa stenrader kan eventuellt ingå i någon ytterligare byggnadskonstruktion och dessutom vara relaterade till den cirkulära anläggningen vilket i så fall kan ge fler ledtrådar om platsens ursprungliga funktion. Bengt Källquist, ägare av Cirkus Maximum.
Kyndel (krydda)
Kyndel är en krydda från endera växterna sommarkyndel eller vinterkyndel. Den används i bland annat korv, viltfågel, grönsaker, bönor, sallad och olika grytor. Sommarkyndel har mer smak än vinterkyndel. Ingår som beståndsdel i kryddblandningen Herbes de Provence. Smärtan efter humla- geting- bistick lindras omgående om stickstället gnuggas med sommarkyndel. En dekokt på sommarkyndel, oegentligt kallat te, anses bra mot. Underarten Satureja montana var. citriodora kokad med vatten kan användas som dryck, oegentligt kallat "te". Prydnadsväxt i en trädgårds stenparti. Samodlade med bönor kan vinterkyndel avskräcka för bönorna skadliga skalbaggar. Samodling med rosor kan minska mögelangrepp. Odlas för att ge nektar till bin.
Aurikel
Aurikel (Primula auricula), även vildaurikel, är en art inom vivesläktet. Namnet auricula betyder litet öra och syftar på att bladen liknar små björnöron. Bladen sitter i rosett och är tjocka, kala och tandade med brett skaft. Stjälken är bladlös och bär en liten flock blommor. Blommorna har smal kronpip med ett stort utbrett kronbräm. Den vilda arten är ljusgul men det finns odlade sorter med andra färger. Som trädgårdsväxt trivs den bäst i sol eller halvskugga i stenpartier och rabatter. Härdig vårblommare med tvåfärgade, sammetslika blommor i klasar. Höjd cirka 15 cm.
