Cykelbud
Ett cykelbud är en transportarbetare på cykel. Vanligast utrustning är en cykel, stor ryggsäck och komradio eller mobiltelefon. Cykeln kan vara av varierande typ. I Sverige är mountainbike utrustade med dubbdäck vanligt under vintern. Heltidsarbetande cykelbud sliter hårt på cykeln, därför prioriteras en så enkel cykel som möjligt så som fixie eller singlespeed. Godset läggs i en stor ryggsäck som kan rymma mer än ett hundratal liter. Det finns dock de som använder större transportcyklar med flak. Kommunikationen med centralen har länge skett via kom-radio, men sker nu oftast med mobiltelefon. Självständiga cykelbud tar direkt emot order från kunden på mobiltelefon. Men oftast jobbar cykelbud för en budfirma som tar emot order och delar ut bud. Det är mindre och mindre vanligt att cykelbud är anställda av budfirman. De arbetar nu mest som egenföretagare och underleverantörer. Sedan cyklar började massproduceras mot slutet av 1800-talet, har de använts för att transportera mindre gods. Efter att nästan ha utkonkurrerats av bilen, har cykeln som transportfordon kommit tillbaka av olika skäl. Den främsta anledningen är att cykeln är det i särklass snabbaste fordonet i stadstrafik. Ökande oljepriser gör cykeln till ett allt mer attraktivt budredskap, främst i större städer. Uppkomsten av nya kommunikationsmedel, Internet via bredband i synnerhet, har betytt att många meddelanden som transporterats av cykelbud tagits över av dessa. Cykelbud ser dock positivt på framtiden. Det finns fortfarande en stor marknad av mindre gods och originaldokument som inte kan digitaliseras. Allt snabbare flöden av information har haft effekten att företag efterfrågar snabbare transporter. Dessutom har den ökande uppmärksamheten på klimathotet skapat ett sug efter miljövänliga tjänster. Det finns en egen kultur som förknippas med cykelbud. En ritual där cykelbud möts är en så kallad Alleycat, en sorts cykelorientering i stadstrafik, ofta nattid. Större evenemang så som Europa- och världsmästerskap organiseras varje år i olika städer. Där möts cykelbud i diverse grenar som Alleycat, cykelorientering på bana, trackstand (balanstävling), skid (sladd), cykelbrottning, cykelpolo eller vad som helst som värdstaden kan hitta på. En annan tillställning som förknippas med cykelbud är Critical mass. Dessa sker i de flesta städer den sista fredagen i månaden. Det är en form av gatufest på cykel. Tanken är att samla så många cyklister som möjligt för att nå den kritiska massan då cyklister är så numerärt överlägsna bilister att de blir gatans kungar. Video - Så är det att vara cykelbud i New York.
Cykel
En cykel, förr kallad velociped eller bicykel, är ett vanligen endast av mänsklig muskelkraft drivet fordon, oftast med två eller tre hjul, men både enhjulingar och fyrhjulade cyklar förekommer. De flesta cyklar saknar motor, men vissa, mopeder, har en mindre förbränningsmotor. Elcykel är en trampcykel som har försetts med en elektrisk motor som förstärker cyklistens trampkraft. Enligt svensk lag räknas även vissa andra fordon med elmotor som cykel, såsom elskoter och Segway. Fordonet benämndes ursprungligen i slutet av 1800-talet bicykel efter engelskans bicycle (tvåhjuling) eller velociped efter franskans vélocipède (latin velox "snabb" och pes "fot"). Bicykel förkortades efter hand till cykel och velociped är numera ålderdomligt. Ytterligare en synonym till ordet cykel är trampcykel, men det begreppet brukar bara användas när man vill poängtera att det inte rör sig om en sparkcykel eller motorcykel, samt tvåhjuling som används för att skilja det från en trehjuling, ofta om barncyklar. Traditionellt har ramarna med anpassning till kvinnors och mäns traditionella klädsel utformats olika för damcyklar (öppen ram) och herrcyklar (sluten ram). På senare år har dock damcyklar blivit alltmer populära även bland män. Ramen till en cykel byggs oftast av olika metallegeringar av stål och aluminium, men även dyrare ramar i titan förekommer. För tävlingscyklar används ofta kolfiber eller kombinationer av kolfiber och aluminium. Brukscyklar har en vikt på 16–20 kg, medan racercyklar för tävlingsbruk väger drygt 7,5 kg (6,8 kg är minimigräns för tävling enligt Internationella Cykelunionen, UCI). En cykelrams storlek anges i centimeter eller tum och avser avståndet mellan vevlagret och sadelstolpsklämman. En rörlig framgaffel och en fast backgaffel sitter på ramen för hjulen. De kan vara fjädrande. Hjulen byggs upp av nav, ekrar, ekernipplar och fälg monterade med fälgband, slang och däck. De vanligaste dimensionerna på hjul är på nya cyklar, 203 mm (12 tum), 406 mm (20 tum), 507 mm (24 tum), 559 mm (26 tum) och 622 mm (28 tum) i diameter. På äldre cyklar förekommer dessutom 584 mm och 590 mm (26 tum), 609 mm och 630 mm (27 tum), 635 mm och 642 mm (28 tum). Ett hjuls storlek mäts oftast i tum, men millimeter förekommer också. Det finns tre etablerade system för att mäta däck: mäta i millimeter, mäta med systemet 700c eller mäta i tum. Standard-systemet där däck mäts i millimeter kallas för ETRTO-systemet. Till exempel motsvarar "37-609" en innerdiameter på 609 millimeter och en bredd på 37 millimeter i enlighet med det systemet. De invändiga växelnaven, eller oväxlade nav har vanligtvis en invändig bromsmekanism, bestående av en trumbroms som verkar vid ett kortare trampande bakåt. De utvändigt växlade cyklarna har istället bara frihjul i navet och bromsar som verkar på fälgarna, så kallade fälgbromsar, men även skivbromsar och vajermanövrerade trumbromsar förekommer. Skivbromsarna är av mekanisk eller hydraulisk typ. Principen är densamma som på de flesta bilar och motorcyklar och fungerar genom att bromskraften överförs från ett handtag till bromsklossar i ett ok som sitter vid fram- och/eller bakgaffeln på cykeln. Bromsklossarna klämmer om en skiva som fästs vid cykelns nav och följer hjulets rotation. Cyklar med fotbroms saknar ibland helt broms på framhjulet, men då det finns var det på de tidigaste cyklarna en mekanik som bromsade mot däcket, men har på cyklar tillverkade efter 1930-talet ersatts helt av trumbromsar och efter 1970-talet tillkom även fälgbromsar, även om trumbromsar börjat komma tillbaka från 2000-talet och framåt. Riktningen bestäms oftast av framhjulet som sitter monterat på en rörlig framgaffel som via styrlager, styrstam och styre tar cyklisten åt valfritt håll, samtidigt som en viss lutning av kroppen äger rum. Den moderna cykeln med pedaler och kedja samt två lika stora hjul, den så kallade säkerhetscykeln, uppfanns 1885 av John Kemp Starley. Lätta cykelkärror utvecklades under 1990-talet.
Cykelpump
En cykelpump är en pump varmed luft under tryck förs in i den på ett luftfyllt cykeldäcks insida belägna gummislangen. En vanlig, handdriven cykelpump är ett slags kolvpump och finns i olika utföranden. Oftast används en enkel handpump eller en fotpump. Den första cykelpumpen kom i samband med uppfinningen av det luftfyllda cykeldäcket i Skottland, men exakt vem som uppfann den är okänt. De äldsta cykelpumparna var försedda med en kort slang som skruvades fast på den gängade ventilen. Med denna konstruktion var det ganska arbetsamt att pumpa cykeln. Numera pressas pumpen, handpumpen, direkt mot ventilen. Tätning sker genom en gummipackning i pumpens ände. Med denna konstruktion går pumpningen mycket lättare än med den gamla metoden med slangkoppling. Förr medfördes alltid pumpen under färd, fastsatt i särskilda hållare på cykelramen, en tid i ett låsbart rör. Pumpen är stöldbegärlig, varför man numera oftast lämnar pumpen hemma under en kortare cykeltur. En mindre arbetskrävande pump är konstruerad för att trampas med foten, men den är alltför klumpig för att kunna medföras under färd. I början av 2000-talet kom en handhållen cykelpump med en liten kompressor driven av ett uppladdningsbart batteri. Med denna pump pumpas ett normalt cykelhjul från tomt till fullt på ca 2 minuter. Det finns i huvudsak tre olika ventiler i bruk idag och åsikterna varierar om vilken typ som är bäst. Presta-ventilen även känd som racerventil är en smalare ventil som till en början främst användes på racercyklar. I de fall cykeln utrustats med racerventil är oftast fälgens hål också borrat att passa till den smalare racerventilen, vilket omöjliggör utbytet av slang med annat än denna racerventil utan uppborrning. Uppkallad efter dess uppfinnare, August Schrader, som var en tysk emigrant bosatt i New York. Schrader-ventilen används på i princip alla bildäck och på senare år även cyklar. Woods-ventil ibland kallad Dunlop-ventil (efter John Boyd Dunlop) eller "vanlig" cykelventil är den vanligaste ventilen i Sverige på äldre cyklar. Den är uppkallad efter C. H . Woods och patenterades 1891 och ersatte Dunlops egen ventil. Woods-ventilen och Schrader-ventilen kan ersätta varandra då hålet för ventilerna har samma diameter. En ventilräddare är en adapter som används för att förminska cykelfälgens ventilhål. Därmed kan en innerslang med racerventil (Presta) användas utan problem på en cykelfälg, som är förberedd för bilventil (Schrader) och vanlig cykelventil (Dunlop). Utan en ventilräddare skulle racerventilens infästning i innerslangen snabbt vickas sönder. Lämpligt tryck beror bland annat på däckens bredd. På standardcyklar och mountainbikes används ofta 2–3 bar, på racercyklar 6–8 bar eller mer. Däcken brukar vara märkta med uppgift om maximalt tryck. I en del städer finns offentliga cykelpumpstationer. Dessa får sin tryckluft från kompressorer. Ibland finns "cykelluft" tillgänglig på välutrustade bensinstationer, men det kan vara mekaniska problem med att pumpslangens koppling är utformad främst med tanke på mopeder, och därför inte alltid passar till standardventilen på cyklarnas slangar. Cykelhistoriska Föreningen.
Cykelcross
Cykelcross (Cyclo-cross)) är en tävlingsform inom cykelsporten samt cykeltypen som används där. I Sverige administreras tävlingsformen av Svenska Cykelförbundet (SCF). Cykelns egenskaper är optimerade för tävling i enklare terräng, och förenklat kan cykelcrossen förklaras vara en landsvägscykel men med mer robusta hjul, växlar och bromsar. Däcken är också bredare och har större mönster och luftkammare än landsvägsdäck. Ramarna är ofta byggda med horisontella överrör där kablage och vajrar är dragna på ovansidan av överröret. Detta med anledning av att tävlingsmomenten innebär att cykeln ofta måste bäras över plankhinder, trappor eller andra hinder. Vanligt rammaterial är aluminium, men även inom cykelcrossen är numera ramar i kolfiber vanliga. Stålramar förekommer också. Tävlingarna framförs vanligen på varvbana där varvtiden är omkring fem till tio minuter och den totala tävlingstiden i elitklassen (elite, prestige) nära 60 minuter, alternativt ett varv på en längre bana med motsvarande totaltid. Banan skall innehålla variationer mellan till exempel stig, sand, väg, park eller äng för att ge cyklisterna tempovariation. Därutöver är hinder vanligt förekommande för att skapa situationer där cykeln måste bäras, de skickligaste cyklisterna kan forcera de vanligt förekommande plankhindren genom att hoppa över dessa i farten. 1/3 av banan ska utgöras av terräng som innebär att cyklarna behöver bäras. Allt detta tillsammans med den i cykelsammanhang relativt korta tävlingstiden medför hög intensitet för de tävlande där stor syreupptagningsförmåga samt manöverskicklighet är två betydelsefulla parametrar. Speciella moment för cykelcross är just av- och påstigningar i fart, lyft- och bärmoment, kurvtagning samt cykling i sand. Cyklister rekryteras både från landsvägscykling och mountainbike. Sporten har sitt ursprung på den europeiska kontinenten och sägs ha sin bakgrund som en förlängning av cykelsäsongen och för att effektivisera vinterträningen. Stora nationer inom cykelcross är Belgien, Nederländerna, Tyskland, Storbritannien och USA. Sporten har funnits sporadiskt i Sverige men har först på senare år formaliserats av SCF. Sedan 2006 finns en nationell tävlingsserie (cup) i Sverige. De första svenska mästerskapen i cykelcross (Mölndals CK, 2008) vanns av Kajsa Snihs, IK Jarl Rättvik (dam), och Jens Westergren, Falu CK (herr).
Cykelns historia
Cykelns historia behandlar cykeln som ett transportfordon med två hjul som kräver förarens balans. De första cyklarna kan då dateras till slutet av 1700-talet. Ordet cykel kan härledas ur det franska ordet bicycle som började användas på 1860-talet. Cykeln påstås felaktigt ha uppfunnits av Leonardo da Vinci som runt år 1500 skulle ha gjort en ritning av en cykel med ram, två lika stora hjul, styre och ett kedjehjul som via kedja drev bakhjulet. Denna skiss har vid analys visat sig vara en banal senare teckning helt olik alla andra av Leonardos alster, möjligen gjord av ett barn. Runt år 1600 dök ett och annat rullande experiment upp. De flesta hade dock 3–5 hjul, vilket gjorde dem tämligen svåra att styra samt dyra att tillverka. Dessa namnlösa uppfinningar slog aldrig igenom. En allmän uppfattning har varit att upphovet till den moderna velocipeden antagligen var den av fransmannen de Sivrac i Paris 1790 gjorda uppfinningen célérifère (snabbförare). Denna bestod av två efter varandra ställda trähjul, förenade med ett trästycke över vilket man satt gränsle och gav fart med sparkar i marken. Redskapet fick snart det nya namnet vélocifère. Detta lär dock vara en påhittad historia av journalisten Louis Baudry de Saunier – i hans bok Histoire de la Velocipedie (1891) – som av patriotiska skäl ville att upphovsmannen skulle vara fransk. År 1816 eller 1817 utvecklade den tyske baronen Karl Drais ett tvåhjuligt fordon där styrning av framhjulet var möjlig via ett slags styre. Tekniken att ta sig fram var densamma som för snabblöparen, nämligen att sparka sig fram sittande. Den första beskrivna turen lär ha varit från Mannheim till Rheinau 12 juni 1817. Under januari 1818 fick Drais patent på denna Laufmaschine (springmaskin), som i England kallades Hobby horse eller Dandy horse. Maskinen kallades senare allmänt "Draisine" efter sin uppfinnare. Karl Drais uppfinning slog igenom internationellt, främst bland förmögna, som en modefluga. Störst popularitet fick den i Paris och London kring åren 1818–1819. Denis Johnson i London fick störst enskild framgång med den nya fordonstypen. Utvecklingen av cykeln tog sina små och stora kliv blandat med många år av stiltje i utvecklingen. År 1839 lyftes dock fötterna ovan jord då skotske Kirkpatrick MacMillan satte vevstakar på bakhjulet som drevs av hävstänger fram, som på en trampbil, vilket gjorde den svårcyklad. Efter en tur till en närbelägen stad bötfälldes MacMillan då han råkade köra omkull ett nyfiket barn och blev då historisk som första bötfällda cyklist. Någon gång kring år 1861 monterade Fransmannen Pierre Michaux vevarmar och pedaler på framhjulet. Om Michaux var först med detta är inte helt klart. En annan fransman, Pierre Lallement, påstås ha kommit på konstruktionen ungefär samtidigt. Lallement flyttade år 1863–64 till Amerika och tog då cykeln till USA. År 1867 tog fabrikör Fredrik Runstedt, Vrigstad, (nuvarande Sävsjö kommun) initiativ till att tillverka en velociped - en trampmaskin. Våren 1867 hade vagnsmeden Johan Håkansson och smeden Hans Johan Karlsson, båda från Vrigstad, tillverkat det första exemplaret. I folkmun kallades velocipeden - trampmaskinen - cykeln: "Runstedts Träbult". Cykeln hade styrinrättning och tramporna roterade kring sin egen axel, vilket var unika konstruktioner för sin tid. Cykeln finns bevarad i Nordiska museets samlingar och dokumenterad i Östgötakorrespondenten 1899. År 1865–1870: För att öka hastigheten på maskinerna (man tävlade ofta i både hastighet och sträcka), gjorde man framhjulet allt större. Stålet fick även en allt större betydelse i produktionen av de första cyklarna. Under 1890-talet fick cykeln allt mer det utseende vi är vana vid, den så kallade femkantsramen vann mark. Under andra halvan av 1890-talet kan man säga att cykeln var färdigutvecklad. Höghjulingarna försvann snabbt under perioden 1890–1895 och ersattes helt av säkerhetscykeln och dess ättlingar.
