Villa Gadelius, Saltsjöbaden
Villa Gadelius (ursprungligt namn Villa Sjötäppan) är en byggnad vid Sjötäppsvägen 1 i Saltsjöbaden, Nacka kommun. Villan ritades 1896 för bankdirektören Carl Jansson och förvärvades 1928 av affärsmannen Knut Gadelius som gav huset sitt alternativa namn. Med sin höga placering vid Neglingeviken har villan blivit ett välkänt landmärke för omgivningen. Enligt Nacka kommun har byggnaden "en välhållen äldre karaktär och kan därför betraktas som ett för kulturmiljövården särskilt värdefullt objekt". På en kulle vid Neglingevikens norra strand, den så kallade Kaptensbacken, uppfördes 1896 en trävilla för bankdirektören Carl Jansson, kompanjon med bland annat Ernest Thiel. Även Thiel hade en villa i Saltsjöbaden, Villa Bikupan från 1892. Tomten begränsas idag av Neglingevägen och Sjötäppsvägen och omfattar 13 282 m², men var ursprungligen dubbelt så stor. På en tomtkarta från 1916 avtecknar sig Janssons fastighet som den i särklass största på Neglingehöjden. Till arkitekt anlitade Jansson Gustaf Wickman som var välkänd i bankkretsar på grund av sina många bankhusuppdrag. Wickman ritade ett delvis spånklädd trähus i nationalromantisk stil och gav byggnaden två våningar, ett torn i nordöstra fasaden och en stor, öppen veranda i motsatta hörnet. Vid norra ytterväggen placerade arkitekten, på engelsk vis, en hög skorsten. Fasaderna avfärgades i brun kulör, listverk samt räcken fick en faluröd nyans. Husets olika byggnadskroppar, verandor, burspråk och pittoreska utbyggnader ger inte samma stramhet som exempelvis Villa Lugnet (ritad 1893 av Ferdinand Boberg). Men byggnaden får ändå ses som en typisk representant för den välbeställda borgerlighetens arkitektursmak från tiden. År 1928 flyttade familjen Gadelius från Japan tillbaka till Sverige och köpte då "den tornprydda villan på höjden av Sjötäppan" i Saltsjöbaden, som de sedan kallade Villa Gadelius. År 1930 såldes halva tomten till Saltsjöbadens köping och en ny stadsplan fastställdes för området. Då drogs Neglingevägen fram genom trädgården ner till lindallén, som var villans infart och som fortfarande finns delvis kvar vid stranden. Efter Knut Gadelius bortgång 1932 bodde änkan, Gabriella Gadelius, kvar med sina sju barn, fem söner och två döttrar. Bland sönerna fanns Taro Gadelius som 1961 lät bygga Villa Gadelius på Lidingö efter ritningar av arkitekt Ralph Erskine. År 1949 förvärvats även Villa Gadelius restfastighet av Saltsjöbadens köping som 1953 lät uppföra ålderdomshemmet Sjötäppan direkt söder om villan. Samtidigt ändrades villans användning från bostadsändamål till allmänt ändamål. Därefter hyrdes villan ut för ateljé, förskola och ungdomsgård. Ålderdomshemmet byggdes till 1964 och 1992. År 2014 fanns korttidsboende för flyktingar i villan och i slutet av 2015 stod huset obebodd. Spånbeklädnaden är numera utbytt mot panel i olika riktningar och interiören anpassad till tidigare verksamhet som förskola. I en begäran om planbesked för fastigheten Neglinge 13:5 (Villa Gadelius) från augusti 2014 önskade Nacka kommuns fastighetskontor möjliggöra avstyckning av villan från Sjötäppans pensionärshem samt ändra användning tillbaka från allmänt ändamål till bostadsändamål. Meningen är att kunna sälja villan som bostadsfastighet. Nacka kommun meddelade 2016 att Villa Gadelius skulle hyras ut till företaget Jobblotsen som ska driva hem för 14 afghanska pojkar/ungdomar. Boende i området organiserade sig och påpekade det olämpliga i detta samt hur kommunen brustit i såväl analys som kommunikation och inhämtande av grannsamtycke. De boende föreslog även att man skulle låta flyktingfamiljer bo i villan istället för ungdomar/män och det blev också det som skedde.
Villa Kivi
Villa Kivi är Finska författarförbundets hus, som ligger vid Tölövikens strand i centrala Helsingfors. Ursprungligen var det en privatvilla, som Nikolaij "Niilo" Michelsson lät bygga år 1890. Det var ursprungligen tänkt som ett "hyreshus för herrskap", och villan låg då långt utanför den dåvarande stadskärnan. År 1984 köpte Helsingfors stad villan för kulturella ändamål, och 1990 fick den namnet Villa Kivi för att hedra Finlands nationalförfattare Aleksis Kivi. I huset har numera 14 författare sina arbetsrum, och i bottenplanet finns gemensamma utrymmen för olika litteraturevenemang och fester. I strandbyggnaden bredvid Villa Kivi finns bland annat tre gästrum, som i första hand hyrs ut till författare och översättare som gästar Helsingfors. Allt som allt byggdes femton villor vid Djurgården, som området vid Tölövikens strand då hette, och Villa Kivi är en av dem och fick vid stadsplanen ordningsnumret 10, och kallades därför Villa nr 10. Framför den låg Djurgårdsvägen, som från 1978 heter Fågelsångsvägen efter området som fick namnet Fågelsången. Området hade inspirerats av parkområdet Djurgården i Stockholm och i planen för området ingick förutom parkområde även en djurpark och en vattenkurort. Men planen genomfördes aldrig. Villa nr 10:s byggherre Nikolaij "Niilo" Michelsson lät uppföra villan 1890 och bodde själv i den till sin död 1922. Finlands blivande förste president Kaarlo Juho Ståhlberg bodde där 1902–1903. Under årens lopp har villan bebotts av många kända finska författare, översättare och andra kulturpersonligheter som Maila Talvio och hennes man Jooseppi Julius Mikkola, som bodde där i 15 års tid. Speciellt Maila Talvios litteraturcirklar blev ett begrepp under åren 1907–1919 och samlade nästan alla centrala författare, såsom Juhani Aho, Ilmari Kianto, Veikko Antero Koskenniemi, Eino Leino, Kasimir Leino, Otto Manninen och Frans Eemil Sillanpää. Paret Mikkola besöktes även av bildkonstnärer som Tyko Sallinen, Akseli Gallen-Kallela och scenkonstnärer som Ida Aalberg, Aino Ackté och Eino Kalima. Men villans grannar var inte lika förtjusta, hyresvärden Michelsson bad paret Mikkola flytta eftersom de utgjorde en fara för huset, som användes "som mötesplats för folksamlingar som för de närmaste grannarna betydde ett starkt orosmoment". Efter paret Mikkola beboddes villan av bland andra paret Hedvig och Hannes Gebhard, båda engagerade inom kooperationen (andelsverksamheten) och aktiva politiker i lantdagen. På 1950-talet bytte huset ägare till släkten Moisander och stannade i deras ägo till år 1984, då villan var i ytterst dåligt skick när den köptes av Helsingfors stad som bestämt sig för att rädda den. Stiftelsen Villa Kivi grundades år 1985 av Finlands undervisningsministerium, Helsingfors författare, Finlands Svenska författarförening och Finlands Dramatikerförbund, för att administrera villan. Det första uppdraget blev att renovera villan. Villa Kivi blev författarnas hus på Aleksi Kivis födelsedag 10 oktober 1990. Villan hade då helrenoverats för att skapa en bra miljö för långsiktigt skapande med arbetsutrymmen för fjorton författare och kontor för Läscentrum som arrangerar regelbundna litterära evenemang som Diktklubben, samt författarbesök, och publicerar två litterära tidskrifter, en för barn, Vinski, och en för ungdomar, Lukufiilis. Fyra av arbetsrummen är reserverade för medlemsorganisationernas egna författare, och de resterande tio hyrs ut för tre år i taget till professionella författare. Flera som belönats med Finlandiapriset har arbetat i Villa Kivi: Markku Envall, Arto Melleri, Helena Sinervo och Kjell Westö. Andra betydande finska och finlandssvenska författare som har arbetat i Villa Kivi är Annika Idström, Leena Lander, Marko Leino, Rakel Liehu, Marja-Leena Mikkola, Hannu Salama, Eira Stenberg och Fredrik Lång. Utsiktstornet fanns inte med på ursprungsritningen utan tillkom på en reviderad ritning från 1889, ett år innan Villa Kivi byggdes.
Villa Tusculum, Skärholmen
Villa Tusculum (även stavat Tuskulum) var en sommarvilla strax väster om Skärholmens gård i nuvarande stadsdelen Skärholmen i södra Stockholm. Villan uppfördes på 1870-talet och brann ner 1981. Villa Tusculum har sitt namn efter den forntida romerska staden Tusculum omkring 17 kilometer sydöst om Rom. Här hade välbärgade romare sina lantgårdar (villor). Egentligen var det Ciceros villa Tusculanum som gav upphov till att "tusculum" blev benämningen på "en framstående lärds eller statsmans lantställe, dit vederbörande kan dra sig undan från göromålen och världsbullret". Villa Tusculum vid Mälarens strand byggdes på 1870-talet som sommarnöje strax väster om Skärholmens gård. Samtidigt uppfördes Sjövillan och Villa Bergudden som alla var ungefär lika stora. Tusculum var en träbyggnad i två våningar om sju rum och kök. Fasaderna var klädda av gulmålad liggpanel med vita snickeridetaljer under ett flackt plåttäckt sadeltak. Huset var enligt tidens smak för sommarvillor rikt smyckat med lövsågerier. Till Tusculum hörde trädgård och egen brygga. Under många år var Villa Tusculum sommarnöje för läkaren Gustaf Dunér. Han underhöll en ansenlig trädgård med växthus och odlade och sålde frukt, bland annat persikor och meloner samt framställde vin från sina egna vindruvor. Villan vid Mälaren blev Dunérs tusculum dit han kunde "dra sig undan från göromålen och världsbullret". 1906 tog han avsked med pension och flyttade till sin hemprovins Skåne. Därefter var Tusculum uthyrd till sommargäster ända fram till 1930-talet. När Stockholms stad förvärvade Skärholmens gård 1944 följde Villa Tusculum, Sjövillan och Villa Bergudden med i köpet. På 1960-talet och framåt var Tusculum uthyrd till Mälarhöjdens IK:s orienteringssektion och kallades Tuscis av medlemmarna. 1962 utfördes en inventering (dock ingen uppmätning) av Stockholms stadsmuseum som bedömde byggnaden vara i gott skick. Den 16 april 1981 brann Villa Tusculum ner. Idag kvarstår husets stengrund och man kan se välvuxna bokar (ursprungligen planterade) vid sydvästra kanten av Tusculums numera förvildade trädgård där fruktträd, örter och buskar växer. Nere längs vattnet passerar Hälsans stig, här finns resterna efter Tusculums brygga. Lite längre österut (mot Skärholmens gård) ligger en okänd stor husgrund bestående av mäktiga huggna gråstensblock. Villa Bergudden brann ner 1970 men Sjövillan finns kvar.
Villa
Villa är ett friliggande bostadshus, avsett för ett hushåll, samt tillhörande tomt. Begreppet villa går tillbaka till antikens Rom och betyder "herrgård" eller "lanthus". I romerska riket var villa rustica benämning på en större jordbruksfastighet. Ett privathus i en stads utkanter kallades villa suburbana. En vanlig villa har ovan mark oftast en, en och en halv, eller två våningar, i mer sällsynta fall tre. Även källare och/eller vindsvåning kan förekomma på många håll. I svenska massmedia kallas ofta alla fristående hus som bebos av ett hushåll felaktigt för "villa", till exempel vid husbränder. Villor i Sverige är dock huvudsakligen uppförda i utkanten av stad eller i förort eller annan tätort, på mindre fastighet som avstyckats för att bygga en villa på. Bostadshus på landet är oftast inte villor utan mangårdsbyggnader uppförda på lantbruksenheter tillsammans med tillhörande ekonomibyggnader. Ordet villa användes under medeltiden främst syftande på slott och adelsgods. Det fick senare under 1700- och 1800-talet främst betydelse av ofrälse lantegendomar, sommarbostäder för städernas välbärgade borgare. I slutet av 1800-talet växte villastäder fram i utkanterna av storstäderna. Områdena köptes upp och styckades till tomter som såldes genom olika företag. Några av dessa områden var Djursholm etablerat 1889, Saltsjöbaden 1891, Stocksund och Storängen 1904 samt Lidingö villastad 1906. I Malmö växte villaområdena Fridhem och Bellevue upp vid havet i väster under årtiondena kring 1900. Många av de hus som till en början kallades villor var hus byggda för en bättre bemedlad medelklass, till exempel Storängen i Nacka och Stocksund i Danderyd, medan det även byggdes egnahemshus för välbeställda arbetare och tjänstemän i något mindre attraktiva områden som till exempel Duvbo, Älvsjö och Örby. De dyrare områdena karakteriseras av sin närhet till vatten och kommunikationer med järnväg emedan de något enklare områdena ofta bara hade närhet till järnvägen. Egnahemsrörelsen bildades under slutet av 1800-talet i Sverige för att underlätta för arbetare, lägre tjänstemän och andra personer utan större tillgångar att skaffa sig en egen bostad i form av ett egnahem och i vissa fall också en försörjningskälla i form av ett småjordbruk, ett småjordbruksegnahem. Det kunde dock dröja innan innehavaren helt och fullt själv ägde sitt egnahem då det ofta var nödvändigt att ta upp lån som skulle betalas tillbaka under lång tid. En del av egnahemsområdena kallas idag för villaområden. Ordet egnahem var från början avsett som ett ord för blygsamma bosättningar, till skillnad från större villor. Under samtiden kallades dessa hus inte villor. Under 1920-talet började byggandet i högre grad nyttja standardiserade och ibland prefabricerade delar. Borohus, eller Bo-i-Ro som Landsbro Trävarubolag först kallade det, var bland de första att ge ut en huskalatog med typhus för egnahem som kunde beställas via bolaget. Prefabricerade hus var dock inget nytt, redan på 1820-talet fanns monteringsfärdiga hus, dock inte i huskataloger som riktade sig till medelklassen. Boro-hus kom att följas av flera framgångsrika husleverantörer, redan slutet av 1920-talet fanns flera tillverkare, bland annat Myresjöhus och Standardhus i Hultsfred. Efter andra världskriget kunde plötsligt betydligt fler i medelklassen få tillgång till bil, varför områden kunde tillåtas växa även utanför de platser som kunde nås från järnvägen. "Fristående villa" definieras av Skatteverket som en underavdelning av småhus. Kommersiella aktörer kan inskränka definitionen till att avse endast hus med en bostad för ett hushåll. En villa står på friköpt mark eller tomträtt. Fastigheten som villan står på tillhör fastighetstypen småhusenhet och har någon av de tillämpliga typkoderna, till exempel "220 Småhusenhet, bebyggd". har en eller två bostäder. är inte sammanbyggd med annat småhus, vare sig direkt eller genom komplementhus.
Villa Spies
Villa Spies (även kallad Villa Fjolle, den "tokiga villan") är en villa på ön Torö utanför Nynäshamn, i Stockholms södra skärgård, som byggdes 1969 för den danske affärsmannen Simon Spies. Byggnaden med sin futuristiska stil ritades av arkitekten Staffan Berglund. Villa Spies går tillbaka till en arkitekttävling initierad av Spies resebolag år 1967. Inbjudna var ett antal arkitekter från Skandinavien och Spanien. Projektet gick ut på att skapa nya boendeformer för charterturister i Spanien istället för de traditionella och enkelt utformade hotellrummen. Den svenske arkitekten Staffan Berglund vann tävlingen med ett enplans typhus som visade en cirkulär byggnad med ett kupolformat tak i plast. Väggarna var flexibla och köket skulle utrustas med bland annat engångsbestick och -tallrikar. Familjen på semester kunde, om så önskades, köpa färdiglagat mat genom resebyrån. Projektet realiserades aldrig, möjligtvis insåg spanjorerna att prefabricerade typhus inte gav några lokala arbeten. Men Staffan Berglund fick istället uppdraget att rita Simon Spies egna privata villa på en hög klipphylla på västra Torö. Det finns flera skillnader mellan Villa Spies och det ursprungliga tävlingsprojektet, bland annat har villan två våningar där den undre våningen liknar en stor cirkulär skål i betong. Taket är en självbärande kupol bestående av prefabricerade element i glasfiberarmerad plast, med en tjocklek av 10 centimeter. I takets centrum släpper en ljuskupol in dagsljus. Huset uppfördes på tre månader. Kupoltaket levererades i triangulära segment som kunde lyftas på plats av två man. Inga kranar behövdes. Det var just plasttaket som försenade kommunens bygglov, man befarade att havsstormar kunde lyfta av och blåsa iväg det, men noggranna beräkningar utförda av KTH bevisade motsatsen. En av villans finesser är en rund matsalsgrupp i husets mitt som kan höjas och sänkas mellan våningsplanen. Per knapptryckning sänks sittgruppen ner till köket i nedre planet eller lyfts högst upp under kupolens tak, där gästerna kan njuta av utsikten. Andra tekniska innovationer är elektrisk mörkläggning av fönsterrutorna, anpassning av inomhusmiljön genom ändring av klimat, ljus och ljud samt flera diaprojektorer som projicerar bilder på väggar och tak. Allt styrs från en panel i orangeröd plast, infälld i soffan. Utomhus ansluter en cirkulär uteplats och en likaså cirkulär pool. Härifrån har man en storslagen utsikt över Svärdsfjärden. Simon Spies gillade sin nya villa och nyttjade den som fritidshus och arbetsplats samt för konferenser och exklusiva möten. Det futuristiska runda huset i vitt blev mycket omskrivet i pressen när det stod klart. Det gav Spies och hans verksamhet ovärderlig "gratisreklam". Men Villa Spies presenterades aldrig i facktidskriften Arkitektur och inte heller i SAR:s engelskspråkiga guide för samtida svensk arkitektur 1968–1978. Inte alla arkitekter var kritiska, bland dem Ralph Erskine som själv var öppen för experimentellt byggande, och hans Kupolvillan från 1956 cirka tio kilometer väster om Nynäshamn har vissa drag av Villa Spies. Villan ägs fortfarande av Simon Spies änka Janni Spies och har aldrig byggts till eller om. Även den ursprungliga poppiga inredningen och möbleringen är bevarad.
