Lingon
Lingon (kröson) (Vaccinium vitis-idaea) är ett ris som är vintergrönt. Lingonets bär, som också heter lingon, är ätliga, och mognar i augusti–september. Lingonväxter odlas sällan och bären plockas ofta från vilda växter. Lingon blir 10–40 centimeter hög med kompakt växtsätt. Lingonväxter har blad året om, även under de kallaste vintrarna. De sprider sig med underjordiska rötter. På sommaren har de vita blommor och frukten mognar på hösten. Lingonets bär äröda och sura. Lingon liknar mjölon och kan förväxlas med denna växt. Mjölonet har fått sitt namn av att bäret är torrare och mjöligare än lingonet, vilket är den tydligaste skillnaden. Hos lingon är bladkanterna nedvikta och hos mjölon är kanterna platta. Lingonriset växer också mer upprätt, medan mjölon har liggande ris. Lingon trivs i halvskugga och med sur, fuktig jordmån. I Sverige är lingon vanligt i gles barrskog, särskilt i närheten av tall. Obördig jordmån tåls men inte basisk jordmån. Lingonväxter är mycket tåliga mot kyla, de kan tåla -40 °C och eventuellt lägre, men växer dåligt där somrarna är mycket varma. Lingonets naturliga utbredningsområde är norra halvklotets skogsbälte i Europa, Asien, och Nordamerika, från tempererade till nästan arktiska klimat. Lingon är en populär frukt i nordliga Europa, särskilt i Skandinavien, där alla får plocka dem i skogen, tack vare allemansrätten. De bär som inte har blivit övermogna kan plockas med bärplockare. Bären kokas och sockras i allmänhet innan de ätes som sylt, saft, kompott eller gelé. De kan också serveras rårörda, vilket innebär att de krossas och blandas med socker. Tack vare dess höga innehåll av bensoesyra är hållbarheten hög för produkterna även vid lågt sockerinnehåll. Traditionellt serveras lingon till bland annat vilt, små svenska köttbullar, blodpudding, kroppkakor och fläskpannkaka. Regionalt serveras Lingon till stekt strömming och plattfisk. Lingon ingår i olika kakor och bröd samt såser och desserter. Lingon innehåller organiska syror, vitaminer (A, C, B1, B2, B3), och grundämnena kalium, kalcium, magnesium, och fosfor. Osötade lingon används i folkmedicinen som ett medel mot urinvägsinfektion. En amerikansk studie visade 2004 att lingon innehåller lika mycket resveratrol som vindruvor. Lingonben – sång av och med Povel Ramel. På lingonröda tuvor – alternativ titel på Flickorna i Småland, sång av Karl Williams. Hur många lingon finns det i världen? – svensk film med Glada Hudikteatern.
Kråkbär
Kråkbär eller kråkris (Empetrum nigrum) är ett vintergrönt ris, som hör till växtfamiljen ljungväxter. Det är enkelt att känna igen kråkbär, eftersom de små barrliknande bladen har en tunn vit linje längs med kanten. Blommorna är normalt enkönade, men tvåkönade kan förekomma. Underarten nordkråkbär (Empetrum nigrum L. ssp. hermaphroditum (Lange) Böcher) har oftast tvåkönade blommor, men enkönade populationer är inte ovanligt. Nordkråkbär är svåra att skilja från vanliga kråkbär. Vissa botaniker anser nordkråkbär vara en självständig art, eftersom kromosomtalet är olika, 2n = 26 hos vanliga kråkbär och 2n = 52 hos nordkråkbär. Frukten är ett svart, ganska torrt bär, som påminner om blåbär, men är mindre och har större och hårdare kärnor. Bäret är en aning sött, men smaken är i stort fadd. Vissa anser att smaken blir bättre om bären utsatts för frost. Intag av kråkbär kan ha en laxerande effekt. Kråkbär är underskattat som föda, främst för att mognare människor inte uppskattar smaken. I äldre tider har dock alla åldrar ätit kråkbär i Nordsverige, i början av 1900-talet mest barn. Sannolikt kunde de lättare uppfatta en söt smak som är maskerad av viss faddhet för de äldre. En svensk björn kan tillgodogöra sig 20 000 kcal/dag genom att beta kråkbär och blåbär på hösten. En stor del, kanske större delen, av detta kommer från kråkbär. Kråkbär växer på skogs-, hed- och myrmark eller i kanten av sandstränder. Vinterhärdigheten är god. Kråkbär har i stort en sydlig och östlig utbredning, medan nordkråkbär, som namnet antyder, växer mest norr om Mälardalen. De kan betraktas som vikarierade underarter. Se utbredningskartorna nedan. 1. Norden 2. Norra halvklotet. 3. Norden 4. Norra halvklotet. Empetrum nigrum ssp japonicum finns i norra Japan, Sachalin och öarna norrut fram till sydspetsen av Kamtjatka samt i Sydkorea. Nigrum betyder svart, och syftar på bären, som dock i praktiken ofta syns mer blå än svarta, och t o m ibland misstas för blåbär. Hermaphroditum betyder tvåkönad. Den virtuella floran - Kråkbär. Den virtuella floran säger att Nordkråkbär är en egen art. Kråkbär i Carl Lindman, Bilder ur Nordens flora (andra upplagan, Wahlström och Widstrand, Stockholm 1917–1926).
Kråkris
Kråkris – ett vintergrönt ris som hör till växtfamiljen ljungväxter, se kråkbär. Kråkris (lägereld) – en benämning inom friluftslivet på torra tunna kvistar.
Hemlock
Hemlock (Tsuga canadensis) är ett barrträd från östra Nordamerika som tillhör familjen tallväxter. Trädet är vintergrönt och kan bli över 30 meter högt och över 500 år gammalt. Det är delstatsträd för Pennsylvania. Hemlocken uppskattas för sitt dekorativa växtsätt och har därför planterats i parker och trädgårdar, även utanför Nordamerika. Till Europa kom trädet år 1736, då det introducerades som prydnadsträd i engelska trädgårdar. Det finns över 300 odlade sorter, av vilka många är dvärgformer eller buskartade former med ett utseende som starkt skiljer sig från det vildväxande trädet. Hemlocken har vanligen en rak och upprättväxande stam, och endast sällsynt förekommer träd med grenade stammar. Barken på stammen är gråbrunaktig och har en fårad struktur, särskilt med stigande ålder. En annan egenskap för barken är att den är flagande. Kronan är bred och konisk. Barren är mörkgröna och platta med smal spets. Ett kännetecken för arten är att barrens undersida har två ljusare band. Kottarna är små, endast omkring 1,5 till 2,5 centimeter, och är till en början gröna för att när de mognar bli bruna. Hos de omogna kottarna ligger fjällen tätt slutna, men när kottarna mognar blir de utstående. Hemlockens utbredningsområde sträcker sig från nordöstra Minnesota österut genom södra Québec till Nova Scotia och söderut genom Appalacherna till norra Georgia och Alabama. Det växer också i några mer avgränsade områden, som i sydöstra Piedmont, från västra Ohio och in i Illinois och i östra Minnesota. Trädet växer företrädesvis på en nivå av 600 till 1 800 meter över havet, men i de norra delarna av utbredningsområdet växer det även i mer låglänta områden. Främst växer det på platser med relativt hög fuktighet. Arten tål skugga väl och förekommer både i blandskogar och i mer rena bestånd. I sitt ursprungsområde är hemlocken ett av de träd som brukas inom skogsbruket och det bearbetas också inom pappersindustrin. Hemlockgranens bark har i stor utsträckning använts i Nordamerika till garvmedel, företrädesvis av sulläder, som genom detta garvmedel blir tungt och fast. Det s.k. hemlocklädret, som kännetecknas av sin mörkröda färg, har även exporterats till Europa. Ett särskilt extrakt av barken har även haft användning inom den europeiska garveriindistrin. Detta är tjockflytande, mörkrött och löser sig ej klart i kallt vatten. Den virtuella floran: Hemlock.
