Filmformat
Fotografisk film består av ljuskänsligt material som används inom fotografi eller film och finns i många olika filmformat. 120-film och 127-film kallas även rullfilm. Detta är den vanligaste filmen till systemkameror, pocketkameror/kompaktkameror och engångskameror. Formatet kallas ibland för småbildsformat. Negativet ger ett bildmått på 24 × 36 mm. Halvformatskameror som till exempel Canon Dial använder samma film men med en hälften så stor bild. På motsvarande rulle film kan man alltså få ut dubbelt så många bilder som med småbildsformatet. 120-film är en mellanformatsfilm som ger 8 bilder i formatet 6 × 9 cm, 12 kvadratiska bilder (6 × 6 cm) (Hasselbladskameran), 16 bilder i formatet 4,5 × 6 cm, eller annat beroende på kamera. Denna film introducerades av Kodak år 1901 som ett alternativ till 117-filmen som introducerades året innan. Filmbredden är densamma, men 120-filmen medger dubbelt så många bilder. Spolarna skiljer sig åt mellan 117 och 120, så 120-film kan inte användas i kameror för 117-film, men tvärtom går bra. Namnet "120" kommer sig av Kodaks system att namnge sina filmformat med nummer, och har således inget att göra med filmbredden. Andra tillverkare kallade formatet för "B2" eller "6×9-film". Filmen är tejpad på en pappersremsa som skyddar mot ljus och upprullad på en spole. Skyddspapperet har numrering för bildrutor på baksidan, vilket medger användning i kameror med rödfönster på bakstycket istället för mekaniskt räkneverk. I början fanns bara märkningar för formatet 6 × 9, men detta utvidgades till att gälla även nedanstående format. Allteftersom filmen matas fram i kameran spolas den upp på en mottagande rulle, och när hela filmen är exponerad lindas de sista varven av skyddspapperet runt den mottagande spolen med hjälp av kamerans frammatning. Längden på 220-film är den dubbla jämfört med 120-film, och ger således dubbelt så många bildrutor. Många kameror för mellanformat kan ta både 120- och 220-film, men långt ifrån alla. Den pappersremsa som skyddar filmen mot ljus är på 220-film påtejpad endast i början och slutet av filmen, medan 120-film har papper bakom hela filmen. Detta gör att man med 220-formatet får plats med dubbelt så mycket film på lika tjocka spolar. Eftersom filmen utan papper är mycket tunnare än film med papper bakom måste emellertid kameran ställas om för den nya tjockleken för att inte bilderna ska bli oskarpa. År 1931 introducerade Kodak 620-film som ett alternativ till 120-filmen. Skillnaden är att 620-filmen har en tunnare spole, med den fördelen att kameror kan göras tunnare. Det är enda skillnaden mellan 620- och 120-film, då själva filmens längd och bredd är densamma. Kodak lade ned tillverkningen av 620-film 1995. Filmformatet 127 finns ej längre i handeln. Det är en 4 cm bred rullfilm som lanserades 1912 av Kodak och som huvudsakligen användes i enkla kameror av typen "Box". Filmen kunde även användas i den tvåögda spegelreflexkameran "Babyflex" från tyska Rollei. Filmformatet hade sin blomstringstid på 1930-talet. 18 × 24 cm, finns hos studiokameror för proffsbruk och äldre kameror som laddas med glasplåtar.
Film, Östhammars kommun
Film, även Films kyrkby, är kyrkbyn i Films socken och en småort i Östhammars kommun, Uppsala län. Film är beläget uppe på en ås. I Films närhet ligger två fina fågelsjöar, Filmsjön (öster om orten) och Lillbyasjön (norr om orten). Enligt sägnen så är orten döpt efter en kung Filmer som påstås ha haft sin borg på Filmers kulle i närheten av Filmsjön. Detta är dock en legend utan större sannolikhet. Mer troligt är namnet kopplat till ordet film i betydelsen "tunn hinna" (samma som det moderna ordet). Det kan syfta på tunn genomskinlig is . Film är känt som ett "köldhål", där vinternattens temperaturer ofta är kallare än omgivningens temperaturer. På orten bildas också is tidigare än på omgivande platser. Orten har kyrka, en samlingslokal och en idrottsplats. Upplandsleden passerar orten. Och en nedstängd skola. Films SK finns på orten. Sportklubben är aktiv inom handboll och fotboll. Konstnären Carl Eldh är född i Film.
Svenskar i amerikansk film
Vid början av 2000-talet började massmedia prata om den svenska invasionen av Hollywood. Trots detta har både engelsk och amerikansk film fått svenska inslag sedan tidigt 1900-tal och framåt, ända fram till idag. För övrigt så har svensk film haft stora framgångar i USA, och även varit förlagor till ett antal amerikanska filmer, och flera svenska filmarbetare har varit förebilder inom den amerikanska filmvärlden. USA har även producerat ett flertal filmer med svenska böcker som förlagor. De senaste av dessa filmer är gjorda efter att de svenska versionerna gjort stor succé i USA. De centrala svenskarna som Hollywood-skådespelare var bland annat Ingrid Bergman och Greta Garbo. Båda två har, tillsammans med fyra andra svenskar, fått en stjärna på Hollywood Walk of Fame. Kvinnan som även räknas som Sveriges första filmstjärna hade huvudsaklig karriär i USA. Anna Q. Nilsson emigrerade dit 1905, endast 17 år gammal, för att bli barnflicka. Hon drogs in i filmindustrin och medverkade i över tvåhundra filmproduktioner, blev utsedd till Amerikas vackraste kvinna och fick en stjärna på Walk on Fame. Vid mitten av 1920-talet åkte regissören Mauritz Stiller till USA med sin nyfunna stjärna Greta Gustafsson, mer känd som Greta Garbo, efter en inbjudan att göra film i Amerika. Stiller fick en problematisk vistelse i Hollywood på grund av sin dåliga engelska, bättre gick det för Garbo. När Stiller reste hem till Stockholm igen, gjorde hon karriär. Efter fem år i USA hade hon ett förhållande med skådespelaren John Gilbert och hade även fått två Oscarsnomineringar för hennes framträdanden i filmerna Anna Christie och Romantik på den tredje Oscarsgalan. Hon fortsatte att vara amerikansk skådespelare och medverkade i ett flertal andra filmer, tills hon år 1941 slutade spela in film, nio år senare blev hon amerikansk medborgare. Greta Garbo blev senare av Amerikanska Filminstitutet rankad som Amerikas femte bästa skådespelerska. I motsats till hur det gick för Stiller gick det framåt för hans vän och kollega Victor Sjöström i USA när han kom dit 1923, men det blev endast ett fåtal år i Hollywood. Ingen av hans filmer har blivit särskilt ihågkomna till dagens filmfolk. Den sista film som han regisserade blev hans tionde engelska film, Under den röda kappan. År 1936 spelade svenskan Ingrid Bergman i filmen Intermezzo, i regi av Gustaf Molander. Tre år senare så spelade hon i en film med samma titel, samma roll och berättelse, men med ett amerikanskt filmteam bakom. Filmen blev starten på hennes amerikanska karriär. 1942 blev hon internationell stjärna genom sitt framträdande som norskan Ilsa Lund i succéfilmen Casablanca, trots att både hon och hennes medskådespelare Humphrey Bogart ångrade att de hoppat på projektet.. Ingrid blev sedan av Filminstitutet rankad som den fjärde bästa skådespelerskan i Amerika, under Katharine Hepburn, Bette Davis och Audrey Hepburn. År 1949 blev den första svenska filmen belönad med en Oscar, detta var i kategorin Bästa dokumentär. Filmaren var Arne Sucksdorff, och filmen hette Människor i stad. Anita Ekberg gjorde filmdebut i Hollywood 1953. Howard Hughes ville att hon skulle byta namn för att Ekberg var för svårt att uttala. Men hon vägrade och menade att om hon blev känd skulle folk lära sig att uttala hennes namn, och om hon inte blev känd spelade det ingen roll. Ekberg uppmärksammades första gången på film för sin roll i Krig och fred (1956). Ekberg fick dock sina största framgångar i Italien i filmer regisserade av Federico Fellini. Den svenska Bondvågen stannade av på 90-talet, men i filmen Goldeneye, då Pierce Brosnan spelade rollen som Agent 007, fick polskfödda svenska skådespelaren Izabella Scorupco spela den smarta och vackra ryskan Natalya Simonova, filmens bondbrud. En annan svensk som delvis arbetat i USA, är Reine Brynolfsson. Hans enda framträdande är filmen Les Misérables, baserad på originalberättelsen av den berömda franska författaren Victor Hugo.
Exploateringsfilm
Exploateringsfilm är en filmgenre med många underkategorier. Det som utmärker en exploateringsfilm är dess fokus på våld, opåkallat sex, lockande/lögnaktiga titlar (ofta har en film fem-tio olika titlar - ibland fler) och filmaffischer, samt diverse tabun som ofta används för att locka publik snarare än dess konstnärliga kvaliteter. Filmerna är oftast gjorda på en låg budget med dåliga skådespelarinsatser. Många filmer har dock uppnått kultstatus, och vissa filmer har till och med blivit erkända som några av filmvärldens mest uppskattade, till exempel spaghettiwesternfilmen Den gode, den onde, den fule som rankas högt på IMDbs lista över världens bästa filmer. Det finns dock inte någon klar definition av exploitation-genren och dess ramar, utan det är ofta en fråga om subjektiva uppfattningar om filmens innehåll och syfte. Exploateringsfilmer kan egentligen tillhöra vilken genre som helst, vanligast är dock skräck, action och dokumentär. Filmer som lever på ett rikt innehåll av exempelvis våld, sex, droger, förståndshandikappade, primitiva infödingar och annat som väcker fascination har existerat nästan lika länge som själva filmkonsten. Den första kända pornografiska filmen är inspelad redan 1896, bara ett år efter den första offentliga filmvisningen. Censurlagar (och i USA produktionskoden) och dåtidens teknik försvårade dock för dessa filmer att få någon större spridning utanför till exempel bordeller. Först på 1930- och 40-talet började man med filmer som Reefer Madness ta sig runt dessa lagar genom att rättfärdiga sitt fokus på tabubelagda ämnen med en saftig moralkaka som föll censuren i smaken - till exempel farorna med föräktenskapligt sex och droger, i synnerhet cannabis. Child Bride från 1942 släpptes under förevändningen att uppmärksamma och skapa debatt om avsaknaden av lagar mot barnäktenskap i många amerikanska delstater. Det var dock i första hand den långdragna nakenbadsscenen med tolvåriga skådespelaren Shirley Mills som drog publik och som skrivit in filmen i historieböckerna. Det skulle dock dröja fram till 1960- och 70-talet innan genren fick sitt stora genomslag i och med lättade censurlagar och en i största allmänhet mer avslappnad syn de tabun som utgör själva stommen för exploitationgenren. Framförallt i Italien och USA öste man ur sig filmer fullproppade med övergrepp på allt vad moral och anständighet heter. På grund av TV:s genombrott så blev många mindre biografer tvungna att slå igen eller erbjuda något som TV och de större biograferna saknade - det vill säga exploitationfilm, porr och liknande obskyr film. Dessa biografer skulle komma att kallas "grindhouses", en term som i USA blivit synonymt med exploitationfilm. Under 1980-talet tvingades dock dessa biografer stänga i och med att VHS-tekniken slog igenom. Sverige - Himmel eller helvete är en italiensk mondodokumentär från 1968. I filmen framställs Sverige som ett sexuellt depraverat land med skyhög självmordsstatistik, enorma missbruksproblem och MC-gäng som tillåts härja fritt på landsbygden. "The children listen dutifully, perhaps a trifle bored, the same boredom that they will show when they fall in love, make love, commit suicide and so on". Filmen är dock mest känd för att ha innehållit hitlåten "Mah Nà Mah Nà". Thriller - en grym film är en svensk rape och revengefilm från 1973. Filmen fick ett visst internationellt genomslag och räknas som en av de främsta filmerna inom rape och revengegenren. Regissören Quentin Tarantino har uppgett filmen som en inspirationskälla till Kill Bill. Thriller – en grym film. The Last House on the Left.
Irene Huss (filmer)
Irene Huss-filmerna är en samling filmer om en fiktiv svensk polis som spelas av Angela Kovács. Totalt har 12 filmer producerats mellan åren 2007 och 2011. Samtliga filmer utom tre bygger på böcker med samma titlar, skrivna av författaren Helene Tursten. De tre sista filmerna som har producerats bygger istället på böckernas rollfigurer och är således fristående historier. Filmerna utspelar sig i Göteborg med omnejd, där tittarna får följa Irene Huss i arbetet som polis men också i hennes familj, som ofta påverkas starkt av hennes arbete. De tolv filmerna gjordes i två omgångar: en första omgång där filmerna släpptes under åren 2007-2008 och sedan en andra omgång där filmerna släpptes under år 2011. Samtliga filmer utom den första släpptes direkt på dvd, medan den första filmen gick upp på bio innan den släpptes på dvd. Filmerna har också visats ett antal gånger på Kanal 5 i Sverige och Das Erste i Tyskland, då dessa har varit några av finansiärerna till filmerna. Johan Fälemark och Hillevi Råberg var filmproducenter i första säsongen medan Daniel Ahlqvist tillkom som tredje filmproducent i den andra säsongen. I denna säsong producerades totalt sex filmer vilka samtliga byggde på böckerna om Irene Huss. Utöver Angela Kovács i huvudroll som Irene Huss fanns flera återkommande roller gällande Huss' familj och arbetsplats: Reuben Sallmander (Irenes make Krister), Mikaela Knapp (tvillingdottern Jenny), Felicia Löwerdahl (tvillingdottern Katarina), Lars Brandeby (Irenes chef Sven), Dag Malmberg (medarbetaren Jonny), Anki Lidén (obducenten Yvonne), Emma Swenninger (medarbetaren Birgitta) och Eric Ericson (medarbetaren Fredrik). Den första filmen i serien, Tatuerad Torso, gick först upp på bio innan den släpptes på dvd. De resterande fem filmerna släpptes istället direkt på dvd vid olika utvalda tidpunkter. Filmerna i denna säsong samproducerades mellan ARD/Degeto Film GmbH i Tyskland, Kanal 5, Film i Väst, TV2 Norge, DR, MTV3, Nordisk Film, och Nordisk Film- och TV-fond. Efter att den första säsongen hade producerats klart och dess filmer hade släppts på dvd togs en paus på två år innan en ny säsong började produceras. Denna säsong spelades in under 2010 och filmerna släpptes sedan direkt på dvd. Samtliga huvudskådespelare utom Emma Swenninger (spelade medarbetaren Birgitta) återkom till denna säsong. Swenninger hade i denna säsong bytts ut mot karaktären Elin Nordenskjöld, spelad av Moa Gammel. Tre av filmerna i säsongen byggde på böcker skrivna av Helene Tursten, medan resterande tre filmer var fristående historier. Även i denna säsong samproducerades filmerna mellan ARD/Degeto Film GmbH, Kanal 5, Film i Väst, TV2 Norge, DR, MTV3, Nordisk Film, och Nordisk Film- och TV-fond.
