Vinterträdgård
En vinterträdgård är en trädgård belägen inomhus och som därför går att njuta av även på vintern. Växterna är ofta planterade i krukor och flyttas ibland ut under sommaren. Vinterträdgårdar medger odling av sådana perenna växter som annars inte skulle klara sig genom vintern. Vinterträdgården, Tölöviken, Helsingfors. Vinterträdgården, Grand Hôtel Royal, Stockholm.
Hundertwasserhaus
Hundertwasserhaus är ett kommunalt bostadshus i hörnet av Kegelgasse 34-38 och Löwengasse 41-43 i stadsdelen Landstraße i centrala Wien. Det är formgivet av den visionäre idégivaren Friedensreich Hundertwasser och projekterat av arkitekten Peter Pelikan i samarbete med Josef Krawina, professor i arkitektur vid Wiens universitet. 400 meter bort, på Untere Weißgerberstraße 13, ligger Kunsthaus Wien, Hundertwassers eget museum, som slog upp portarna 1991, likaså efter samarbete mellan Hundertwasser och Peter Pelikan. Arbetet med huset påbörjades 25 år efter Hundertwassers första uppläsning av "Mögelbildningsmanifestet mot rationalismen inom arkitekturen" vid en konstfestival 1958. Där formulerade Hundertwasser sin konstruktiva kritik av den förhärskande funktionalismen inom arkitekturen och dess avsaknad av konstnärlighet. Och här prövades några av hans idéer för första gången, idéer som skulle omsättas i många fler byggnadsprojekt under de följande 15 åren av Hundertwassers liv. Det tog drygt två år att färdigställa huset, från den 6 augusti 1983 till den 15 oktober 1985. Inflyttning ägde rum 1 mars 1986. Vid 20-årsfirandet i september 2005 var huset den fjärde största sevärdheten i Wien och Österrike. Huset består av 50 lägenheter i olika storlek, från 36 m² till 150. Fem affärslokaler finns och en läkarmottagning, två lekplatser och en vinterträdgård. Riktigt hur fria hyresgästerna på Kegelgasse är tål förmodligen att undersöka, inte minst eftersom de bor i en annans förverkligade dröm, men liksom all visionär konst är även denna mest ämnad att vara vägvisande. Fönsterrätten framhålls gärna i samband med Hundertwasserhaus. Det var en frihet eller rättighet som Hundertwasser förde fram i sitt visionära manifest ett kvarts sekel tidigare med udden mest riktad mot den nya förorts-funktionalismens liksidiga betongkolosser. 1958 hette det: "En lägenhetsinnehavare måste ha rätt att luta sig ut genom fönstret och så långt armen räcker göra om utsidan av sin bostad. Och han eller hon måste få tillåtelse att ta en lång borste och så långt armen räcker måla allting rosa, så att man på långt håll, från gatan, kan se: där bor en människa..!" Hundertwasserhaus är ett mycket färggrant hus redan från början och ingen hyresgäst har ännu praktiserat sin principiella fönsterrätt. Huset är målat i olika starka färger. Just färg men också olikhet och oregelbundenhet, är ytterst viktiga arkitekturprinciper för Hundertwasser. I portgångar och liknande yttre utrymmen är golvet medvetet ojämnt och mjukt vågformat, något som också är mycket kännetecknande för Hundertwassers formgivning. Huset är yppigt grönskande både längs fasaderna med träd som växer ut genom fönster och på de gräsbevuxna taken. Gröna tak är egentligen en mycket gammal byggnadsteknik, men varken på landsbygden förr eller i modern stadsmiljö hade det tidigare genomförts så här. På tak och terrasser till Hundertwasserhaus lades 900 ton jord ut 1985, runt 250 träd och buskar planterades. Sedan dess har träden vuxit till sig och blivit resliga, mycket tack vare hyresgästernas egen försorg. Denna omsorg är också en viktig komponent i Hundertwassers tankevärld. Det har blivit en riktig park på hustakets terrasser, något som var helt nytt och ytterst sensationellt vid tiden för husets öppnande. På taket finns 16 enskilda takterrasser och tre allmänna med en sammanlagd yta på 1000 m².
Palmhuset, Göteborg
Palmhuset är ett stort växthus byggt i gjutjärn och glas i Trädgårdsföreningen i Göteborg. Det uppfördes 1878 med Kristallpalatset i Hyde park i London som förebild. Palmhuset har en yta på nästan 1 000 kvadratmeter. I Palmhusets mellersta del, som har den högsta takhöjden, finns ett trettiotal olika växter – bland annat de palmer (Arecaceae) som gett byggnaden dess namn. Ibland anordnas utställningar i denna del. På var sida om mittsektionen finns två andra rum, Tropikhuset och Vattenhuset i öster samt Medelhavshuset och Kameliahuset i väster. Palmhuset förklarades som byggnadsminne den 5 februari 1976. Göteborgs Trädgårdsförenings park som helhel blev byggnadsminne den 2 juni 1992. Fastighetsbeteckningen är Heden 705:11. Georg Löwegren, Trädgårdsföreningens dåvarande direktör, ville anlägga ett stort växthus i parken. Trots de höga kostnaderna beslöt man att uppföra Palmhuset, med det berömda Kristallpalatset i London som förebild. Palmhuset beställdes i Skottland. Byggnaden ritades av Alexander Shanks och Son i Arbroath. Kostnaden blev 165 000 kronor, och bygget finansierades med obligationslån från allmänheten. Palmhuset färdigställdes på hösten 1878. Det kallades då för den Nya vinterträdgården. Trots den höga entréavgiften blev det mycket populärt hos göteborgarna. Åren 1980-85 restaurerades Palmhuset i sin helhet, efter att stora sättningar i grunden konstaterats och orsakat skador på husets gjutjärnsstomme. Huset behövde även ny grundläggning, nya bärande pelare och huvudbågar samt nya horisontella balkar. Kostnaden för arbetet uppgick till cirka 17 miljoner kronor, där Riksantikvarieämbetet stod för en tredjedel. Palmhuset består av fem byggnadskroppar som bildar en symmetrisk helhet. Delarna ligger vinkelrätt mot varandra. Mittdelen skjuter fram sin gavel och dominerar genom sin väldiga volym. Samma tema går igen i de yttersta flyglarna som visar sina gavlar men i underordnad skala. Vinkelrätt och som förbindelselänk mellan dessa delar går sidoskeppen som har långsidorna utåt. De är något högre än flyglarna, men betydligt mindre än mittskeppet. Samtliga fem byggnadskroppar kröns av en lanternin utmed hela taklängden. Hela växthuset upptar en yta på cirka 925 kvm och mittskeppet är 14,5 meter som högst. När Palmhuset stod färdigt 1878 fanns inte det lilla entréhuset på mittskeppets framsida. Det byggdes till först 1890. Palmhusets huvudmaterial är gjutjärn och glas. Vissa balkar var dock gjorda av trä, speciell Kanadafur, som skulle vara motståndskraftig mot fukt. Gjutjärnspelarna vilade direkt på en granitsockel. I sidoskeppen och flyglarna uppbärs takkonstruktionen av pelare som står direkt under lanterninen. I det stora mittskeppet är det däremot fria rymder. Hela takkonstruktionen och lanterninen bärs av bågformiga balkar, vars krafter tas upp i pelarna runt byggnaden. De halvcirkelrunda taken bestod av bågformiga takspröjsar av gjutjärn. Glasrutorna vilade på plana avsatser gjutna i takspröjsarna. I de lodräta fönsterpartierna fanns det träspröjsar mellan gjutjärnspelarna. Gjutjärnspelarna är dekorativt utformade med kapitäl och bas. Övriga gjutjärnsdetaljer som fönsterbord och balkongräcke är skirt sirliga i formen. Det palmhus som fanns att beskåda 1878 hade betydligt mer av estetiska element än vad som finns idag. Flyglarnas gavlar var prydda med grekiska vaser och alla lanterniner avslutades med ett mönstergjutet järnräcke. På sidoskeppens söderfasader fanns också överst på fönstren ett dekorativt gallerverk. Hela Palmhuset var ursprungligen målat i en pärlvit färg. Palmhuset består av olika avskilda sektioner, som var och en har sitt eget klimat. I Tropikhuset förevisas olika tropiska fruktträd och kryddor. Vattenhuset domineras av en bassäng med väldiga jättenäckrosor (Victoria), vars blad kan ha en diameter på över en meter. Dessutom finns olika epifyter, bland annat spansk mossa (Tillandsia usneoides). I Medelhavshuset finns växter från Medelhavsregionen.
Kim Söderlund
Kim Elvira Viktoria Söderlund, ogift Andersson, född 5 oktober 1921 i Spånga församling, död 27 september 2007 i Matteus församling, Stockholm, var en känd svensk mannekäng och moderedaktör. Kim Andersson, som hon hette som ogift, växte upp i Sundbyberg och blev tidigt mannekäng för NK. Hon fick sitt genombrott 1942 då hon slog igenom vid en modegala på Grand Royal i regi av Svensk filmindustri och blev känd under smeknamnet "The Beauty of the bones". 1950 öppnade Söderlund en modevisning i Vinterträdgården på Grand Hotell Royals för NK:s Lejakatalog som tioårsjubilerande mannekäng. "Skön-Kim" hyllades med blommor under modevisningens avslutning. Efter en aktiv modellkarriär grundade Söderlund en form av agentur och förening, Mannekängernas svenska huvudorganisation, MSH, och en stilskola, Kims Stil. Under sextio- och sjuttiotalet skrev hon en frågespalt för tidningen Allers. Söderlund gifte sig 1946 med Per-Eric Söderlund och fick tre barn.
Grand Hôtel, Stockholm
Grand Hôtel är ett femstjärnigt lyxhotell beläget på Blasieholmen i centrala Stockholm, grundat 1874. Hotellet disponerar flera angränsande fastigheter och har 300 rum, varav 31 sviter, 24 konferens- och festvåningslokaler, cocktailbar, tre restauranger varav två drivs av den välkände kocken Mathias Dahlgren. Hotellet har även en spa-avdelning Nordic Spa och Fitness. Hotellet är kunglig hovleverantör och det enda svenska medlemshotellet i "The Leading Hotels of the World" och ägs via The Grand Group av Investor AB. Efter Stockholmsutställningen 1866 då Stockholm och Sverige blev allmänt känt nere i Europa insåg man att Stockholm hade för dålig hotellkapacitet för att möta den ökade tillströmningen av internationella gäster och ett riktigt storhotell av högsta klass saknades. Fransmannen Jean-François Régis Cadier som hade anlänt till Stockholm 1852 blev den som fick uppdraget att fundera på ett nytt exklusivt storhotell i Stockholm. Som arkitekt valde han Axel Kumlien. De första ritningarna var klara i februari 1872. Byggarbetena utfördes av byggmästaren Hans Jacob Hallström och påbörjades i mars 1872. På försommaren 1874 kunde hotellet ta emot de första gästerna. 1889 förvärvades det närliggande Bolinderska palatset som införlivades med hotellet. 1899 påbyggdes hotellet och fick en ny fasad gestaltad av Ludvig Peterson och Ture Stenberg. I samband därmed hade Aktiebolaget Nya Grand Hotel bildats, med ändamål: "att i egendomarne nr 16—18 i kvarteret Blasieholmen, Stockholm, drifva hotell- och annan därtill hänförlig rörelse." Bolagsordning antogs den 10 januari och 7 februari 1898. Aktiekapitalet uppgick 1901 till 1 339 000 kronor. År 1909 tillkom Grand Hôtel Royal med Vinterträdgården, byggt som ett annex till det ursprungliga hotellet under Wilhelmina Skoghs ledning. 1926 genomfördes en om ombyggnad och modernisering där byggnaden fick en fasad utformad av arkitekten Ivar Tengbom. Efter andra världskriget, då resandeströmmen till Sverige tog fart på allvar, fattade Marcus Wallenberg intresse för hotellbranschen. Han började med att köpa 50% av aktiestocken i Carlton Hotell. Hans nästa stora hotellinvestering blev Grand Hôtel då han den 1 januari 1968 via Carlton Hotell förvärvade hotellet. Nyheten blev en smärre sensation att det "lilla" hotellet Carlton skulle gå in som ägare, med stor oro bland hotellets personal. Faran över blåstes dock när det kom framkom att det var Marcus Wallenberg som låg bakom det hela. Marcus Wallenberg blev vid övertagandet hotellets styrelseordförande. Idag ägs Grand Hôtel av Investor AB som kontrolleras av familjen Wallenberg. 2004 förvärvades det intilliggande Burmanska huset, som införlivades med hotellet och lanserades 2006 som Burmanska palatset. En omfattande renovering och ombyggnad av huvudbyggnadens fasad skedde 2017-2018 då byggnaden fick en ny fasad. I arbetet deltog bland annat Stockholms tidigare stadsarkitekt Per Kallstenius. Fasaden är inspirerad av huset tidigare fasader. Grand Hôtels verksamhet bedrivs i fyra olika angränsande byggnader på Blasieholmen. Grand Hôtel - huvudbyggnaden, uppförd 1874. Bolinderska palatset, förvärvat 1889. Grand Hôtel Royal, uppfört 1909. Burmanska palatset, förvärvat 2004.
Världsutställning
En världsutställning är en internationell utställning av bland annat hantverks- och industriprodukter, teknik, arkitektur och konst. Huvudsaken var i början att främja industriell och ekonomisk utveckling. I en tid då kommunikationerna ännu var outvecklade - det fanns knappt järnväg, ingen telefon eller telegraf, endast tidningar - fanns ett stort behov av att skapa ett forum där alla kunde mötas, för att skapa internationella handelskontakter, presentera uppfinningar och tekniska innovationer, ta hem idéer och annat nyttigt (innan patentverket satte stopp för det), osv. Den första världsutställningen ägde rum i London 1851 efter en "tävlan" mellan Frankrike och Storbritannien om vem som skulle komma först med en internationell utställning. 1849 ordnade Frankrike en stor industriutställning i Paris, men de vågade inte ta steget fullt ut till en internationell utställning eftersom de var rädda för den brittiska konkurrensen. England blev först, tack vare drottning Victorias gemål Prins Albert och hans samarbetspartner i arbetet, Sir Henry Cole. Londonutställningen, "The Great Exhibition" var inrymd i det för ändamålet uppförda Kristallpalatset i Hyde Park. Byggnaden inspirerade och utgjorde startskottet till extensiv byggnadskultur i glas och järn i världens metropoler i form av varuhus, vinterträdgårdar, så kallade Passager (skulle idag kallas shoppingmall) och liknande. Londonutställningen blev en kulturell och industriell brytpunkt för 1800-talets Europa. Utställningen besöktes av 6 miljoner människor vilket på den tiden var en ansenlig siffra. Sedan dess har besökarantalet bara stigit och räknats i tiotals miljoner. År 1928 grundades Internationella utställningsbyrån, Bureau International des Expositions (BIE) som en mellanstatlig organisation med säte i Paris för samordning, reglering och tillsyn av världsutställningar. Det är också BIE som väljer värdland. I organisationen finns 168 medlemsländer representerade. Världsutställningar äger nuförtiden rum vart femte år men under mellantiden görs andra mindre utställningar runt om i världen i BIE:s regi. Så har det varit från första början. De "riktiga" stora världsutställningarna är försedda med en asterix (*) efter årtalet i listan nedan. Alla övriga här listade, och många fler här icke listade, ville gärna kalla sig världsutställning men tillhör inte de "officiella". Utställningarnas ekonomiska betydelse avtog under 1900-talet då många andra kommunikationsformer och transportmedel hade utvecklats. Den kulturella betydelsen har dock fortsatt till dags dato med oförminskad styrka. Efter en nedgång efter andra världskriget och en rejäl svacka mellan Osaka 1970 och Sevilla 1992 (ingen utställning) är världsutställningarna återigen oerhört populära, under 2000-talet har besökarantalet på utställningarna nått upp till över 100 miljoner besökare. Efter Sevilla blev utställningarna på nytt också intressanta för industrierna, närmast i marknadsföringssyfte. Det var under 1800-talets senare hälft som världsutställningarna, eller expositionerna som de också kallas, kom att få stort inflytande. Dels på kulturlivet och på industrins område likaså på teknikens utveckling och arkitekturen, men också på själva idén om hur civilisationen och det moderna livet skulle gestaltas, uttryckas och göras meningsfullt. Utställningsområdet kunde vara stora som mindre städer där besökarna mötte en mångfald av varierande byggnader såsom restauranger, barer, kaféer och liknade. Där fanns också montrar och interiörer som visade upp olika aspekter av seklets kulturella och sociala historia. Föremålen framstod som symboliska manifestationer av industriell utveckling. . Världsutställning utgjorde en möjlighet för besökarna att praktisera det urbana livet. Tanken är att hela världen retoriskt ska sluta sig bakom ett motto. I Milano 2015 var mottot "Feeding the planet, energy for life". Not: * – större utställning listad i BIE:s översikt.
