Brandvägg
Det främsta syftet med en brandvägg är därför att skydda serverprocesser (nätverkstjänster) avsedda för internt bruk från dataintrång från klienter utanför det privata nätverket. I synnerhet vill man stoppa externa användare från att komma åt traditionella LAN-tjänster såsom delad diskaccess och delad skrivaraccess, eftersom dessa ofta har använts för att sprida skadlig kod eller göra dataintrång. Det är därför vanligt i brandväggar att grundinställningen är att inkommande trafik blockeras till de så kallade välkända portarna med nummer under 1024, som används för de flesta serverprogram men inte för klienter. Emellertid kan man i inställningarna "öppna hål" i brandväggen för vissa servertjänster, det vill säga göra undantag för inkommande anrop till vissa IP-adresser och vissa portnummer under 1024, exempelvis för en webbserver som man vill ska vara publikt åtkomlig. Alternativt kan man helt ändra policy, exempelvis så att man öppnar för all trafik som inte betraktas som särskilt suspekt. Traditionellt är grundinställningen för nätverksbrandväggar att inte stoppa interna klienter från att kontakta externa servrar. Emellertid finns möjlighet att stoppa trafik till serverportnummer som utgör kända säkerhetsrisker, i syfte att stoppa trojanska hästar och Internetmaskar. Vidare kan en arbetsgivare vilja stoppa portnummer som brukar användas för piratkopiering eller för spel. Dock använder många servrar tcp-port 80 för dessa ändamål (samma portnummer som för webbservrar), och därför kan det vara svårt att stoppa utgående illegitima anrop enbart genom att titta på portnummer utan att också stoppa användarnas möjlighet att surfa på webben. I webbens barndom var det vanligt att HTTP-trafik styrdes via en proxyserver, som fungerade som mellanlagrande nätverkscache, i syfte att minska belastningen på externa förbindelser. Brandväggar spärrar ofta självmant datapaket som inte följer IP-standarden, som utnyttjar ovanliga funktioner som är lätta att missbruka eller annars kan antas illegitima. Där det kan finnas orsak att godkänna sådan trafik kan detta ofta göras med skilda inställningar. Inkommande trafik filtreras avseende så kallad IP-adressförfalskning (IP spoofing), det vill säga ip-adresser tilldelade i inre nätet, som inte får förekomma som avsändaradresser i inkommande trafik, något som ofta utnyttjas för Denial of Service-attacker. På samma sätt kontrolleras ofta att avsändaradresser (på ip-nivå) för utgående trafik ligger inom de intervall som tilldelats det inre nätet, för att försvåra vissa typer av attacker på nätet utanför. Första generationens brandväggar analyserade enbart enskilda IP-, TCP- och UDP-pakets pakethuvuden. Andra generationens brandväggar är även innehållsfiltrerande, och analyserar UDP- och TCP-paketens innehåll genom så kallad djup inspektion, exempelvis vad gäller applikationsprotokollets meddelande, URL:er och filtyper. De kan då filtrera trafiken också gällande till exempel material som misstänks vara olämpligt för barn eller som inte anställda bör gå in på arbetstid, webbplatser och filtyper som är kända säkerhetsrisker. En sådan brandvägg är emellertid långsammare och betydligt mer komplicerad att konfigurera och därmed ökar risken för säkerhetsluckor i själva brandväggen. Inte heller en sådan brandvägg kan skydda mot attacker som den inte kan skilja från legitim trafik. På vissa företag har det förekommit försök att stoppa filtyper som kan innehålla konfidentiell information och på så sätt försvåra att detta sprids vidare från det privata nätverket. För att en brandvägg säkert skall kunna skydda mot utsmuggling av information måste den emellertid stoppa alla krypterade förbindelser, något som är svårt och sällan önskvärt. Dessutom måste den analysera trafiken med tanke på steganografi. Sådana brandmurar kräver aktivt underhåll och används ytterst sällan idag.
Brandsläckning
Brandsläckning är släckning av brand som en viktig del av samhällets räddningstjänst. Mindre bränder släcks oftast av personer som inte är yrkesmän. Man kan fysiskt se till att flammor och bränsle skiljs åt, exempelvis med ett lock på en brinnande kastrull eller med en brandfilt. Man kan också hindra fortsatt spridning genom att slänga ut det brinnande föremålet som sedan får brinna ut. Om branden vuxit sig lite större behövs en (hand)brandsläckare. Professionell brandsläckning utförs av brandmän. Ytkylning bygger på att man kan se föremålet som brinner. Vatten eller annat släckmedel sprutas direkt på brandhärden, eller de ytor som pyrolyserar (avger brännbara gaser). Detta är den självklara tekniken för brandsläckning utomhus, men också vid användning av brandsläckare. Vatten som träffar heta ytor ger kraftig ångbildning (1 liter vatten ger 1700 liter vattenånga), vilket kan innebära problem vid brandsläckning inomhus. Då måste tekniken kombineras med brandgaskylning. Den utrustning som krävs måste ha tillräcklig kastlängd och sprida släckmedlet tillräckligt för att kunna täcka in hela den brinnande ytan. Normalt används någon form av spridd stråle, eller sluten stråle om avståndet är långt. Ibland är ett brandrum för varmt för att man skall kunna komma in i rummet och kyla bränsleytorna. Då krävs brandgaskylning. Strålbilden anpassas till att precis nå igenom brandgaslagret och täcka så stor volym som möjligt av brandgaserna. Förångningen av vattnet i brandgaserna kyler dessa så att de inte antänds. Dessutom minskar volymen. Efter hand som brandgaserna kyls kan rökdykarna avancera in i lokalen för att nå bränsleytorna med vatten. Den utrustning som används är normalt ett dimstrålrör, som finfördelar vattnet till droppar med en storlek mindre än 0,1-0,2 mm. Fram till början av 2000-talet användes regelmässigt släckbilar inom räddningstjänsten med pumpar som gav ca 1 MPa vid pumpen. Från 2000-talet är det normala med släckbilar som ger alternativen 1 MPa (lågtryck) eller 4 MPa (högtryck eller förhöjt lågtryck) vid pumpen. Med högre tryck kan mindre droppar fås ur strålröret. Tekniken, ibland kallad indirekt släckning beroende på förmågan att slå ner brand i intilliggande utrymmen, togs fram av US Navy för att kunna släcka bränder på fartyg. Vattenstrålen hålls ganska samlad och dropparna bör vara ganska stora för att inte förångas i gaserna. Målet är att täcka in så stor del av ytorna som möjligt. Vattnet sprutas in i rummet mot heta ytor och sedan stängs dörren. Vattenångan får verka som ett gasformigt släckmedel och därefter öppnas dörren. Vid behov görs släckmomentet om igen. Metoden kräver att brandmännen befinner sig utanför brandrummet. Med denna teknik får inte vattnet förångas i brandgaserna, utan skall förångas mot heta ytor, helst glöd men även obrännbara ytor går bra. Då måste vattendropparna vara stora (större än 0,5 mm i diameter) för att nå ytorna. Detta åstadkoms med en sluten eller möjligen en något spridd stråle. Det går även att bekämpa bränders konsekvenser utan att släcka dem. Byggnader är konstruerade med dels brandceller (som skall hålla branden innestängd under normalt en timmes tid) och åtskilda med brandväggar eller ett fysiskt avstånd. Att säkerställa dessa begränsningslinjer är också ett sätt att begränsa konsekvenserna av en brand. Om branden består av utströmmande brandfarlig gas eller vätska, blir den bästa åtgärden att stoppa tillförseln av bränsle till branden. Automatiska släcksystem fungerar utan en manuell insats även om en sådan kan vara möjlig, men då oftast genom enkla handgrepp. Exempel på vanliga automatisk släcksystem är vattensprinkler, gasläcksystem och skumsläcksystem. Automatiska släcksystem aktiveras oftast av mekaniska eller elektriska komponenter aktiverade genom värme, rök eller flammor.
Brandgavel
Brandgavel eller brandmur är en yttervägg eller gavel i en byggnad som i avsikt att förhindra spridandet av en brand till eller från grannfastigheten saknar fönster och dörröppningar. Brandgavlar uppförs vanligen också i tegel eller sten även i byggnader som annars är av trä. Brandvägg är den byggnadsteknisk termen om väggar av brandtåligt material, ofta sten, som kan stå emot mekanisk påverkan och bibehålla bärförmågan under en längre tid av brand. Carlquist, Gunnar, red (1939 (nyutgåva av 1930 års utgåva)). Svensk uppslagsbok. Bd 4. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 966 .
Intranät
Med intranät (av engelskans intranet, "inomnät") avses traditionellt ett privat datornätverk inom ett företag eller en organisation, bestående av ett antal sammankopplade lokala nätverk som är skyddade från omvärlden av en nätverksbrandvägg. Intranät i denna ursprungliga bemärkelse används för delad åtkomst av nätverksdiskar, databasservar, webbservrar, skrivare och annan nätverksutrustning endast från datorer som är anslutna till nätverket. Idag har begreppet i vissa sammanhang kommit att få den mer avgränsade innebörden internwebb, det vill säga en samling webbsidor och webbapplikationer på företagets webbservrar, som endast är tillgängliga för inloggade medarbetare inom en organisation, eller från datorer som är anslutna till organisationens interna datornätverk. Ordet intranät är vanligare än intranet i det svenska språket, och överensstämmer med Svenska datatermgruppens principer för främmande ord. Intranät är baserade på samma teknik som Internet (eng. "mellannät"), som är ett globalt nätverk bestående av många sammankopplade nätverk. Intranät skiljer sig från en organisations extranät (eng. extranet, "utanförnät"), som också är ett skyddat privat nätverk, men vars informationsinnehåll och servrar är tillgängliga för inloggade kunder och andra externa samarbetspartners. Inom nätverksteknik har intranät traditionellt betydelsen skyddat datornätverk eller företagsnätverk (eng enterprise network), där vissa kommunikationstjänster och informationsresurser endast är åtkomliga från datorer som är anslutna till intranätet men inte från övriga Internet. Vanliga exempel på sådana tjänster är åtkomst av nätverksskrivare, delad diskåtkomst (åtkomst av filer på en central filserver, i ett Storage Area Network eller på datorer som tillhör användare inom samma arbetsgrupp), elektronisk kalender, elektronisk telefonbok, databasåtkomst, fjärrinloggning samt gruppvara. Intranät har fått sitt namn därför att de bygger på samma teknik som Internet ("mellannät"), som är ett globalt nätverk som också består av många sammankopplade lokala nätverk (LAN), men även av stadsnätverk (MAN), områdesnätverk, nationella stamnät och globala nätverk (WAN). Tjänsterna använder således TCP/IP-baserade kommunikationsprotokoll, vilket gör att billig internetteknik kan utnyttjas. Intranättjänster är väsentligen samma tjänster som förr kallades LAN-tjänster, men dessa var då inte alltid TCP/IP-baserade. Intranät i betydelsen skyddat privat nätverk kan inte nås från valfri dator på Internet, till skillnad från intranät i betydelsen internwebb som ofta kan nås av inloggade användare på valfri dator även utanför det privata nätverket. Omvärldens tillgång till det privata nätverkets servrar förhindras vanligen genom en nätverksbrandvägg. Det privata nätverkets resurser kan emellertid nås av behöriga användare, exempelvis medarbetares som arbetar från bostaden eller är på tjänsteresa, från särskilt utvalda datorer utanför brandväggen som ingår i organisationens virtuella privata nätverk (VPN), på vilka ett särskilt VPN-certifikat har installerats. Intranätet kan bestå av ett eller flera fysiska nätverk (subnät), exempelvis Ethernet, som sammankopplats med IP-routrar. Ett fysiskt nätverk kan i sin tur kan bestå av ett eller flera lokala nätverk (LAN) som vart och ett täcker en byggnad eller ett campus. "Hål" kan öppnas i brandväggen till servrar som är anslutna till något av organisationens LAN så att de blir publikt tillgängliga utifrån. Dessa servrar tillhör det privata nätverkets demilitariserade zon. Klientprogram inom ett intranät kan i allmänhet nå externa servrar på Internet. Intrawebben kan vara en skyddad del av organisationens webb, och kan hanteras med hjälp av samma webbpubliceringssystem (web content management system). Ett sådant system möjliggör att många kan redigera samma webbsidor.
Brand
En brand eller eldsvåda är en eld som kommit lös och som växer okontrollerat. Bränder utgör ett hot mot liv, egendom och miljö varför en mängd teknik och släckutrustning har skapats för att förhindra eller lindra dem. Många hem har idag brandvarnare, brandfilt och i alla lokaler kan det finnas brandsläckare eller sprinklersystem. Det finns också passiva brandskyddsåtgärder, som brandväggar och indelning av byggnader i brandceller. De flesta samhällen har en räddningstjänst för professionell brandsläckning. Vid klassificering av handbrandsläckare delas bränder in i klasser utifrån vilket material som brinner. Till dessa kan läggas bränder i elektrisk utrustning, vilket normalt är en A-brand. Förr utgjorde dessa en egen klass, E, men den är numera avskaffad. Istället märks handbrandsläckare med om de är lämpliga att använda mot bränder i elektrisk utrustning. De vanligaste brandorsakerna i bostad är glömd spis, tekniskt fel, soteld och anlagd brand med uppsåt. Tre av fyra brandskador inträffar i bostadshus. Det är i regel slarv som orsakar att det börjar brinna men även tekniska fel är vanligt bland brandorsaker. Statistik visar att de vanligaste orsakerna till brand är elfel, levande ljus, rökning, och köksspisen. Elrelaterade bränder är en av de vanligaste brandorsakerna i Sverige. Överhettning eller felaktigt användande av olika hushållsapparater är två vanliga sätt för en brand att starta. Att elektriska apparater överhettas kan bero på glappkontakt eller överbelastning på elnätet. Apparaterna kan alltså bli för varma av överbelastningen och ta fyr. Att glömma bort levande ljus är orsaken till många bränder. Två vanliga brandorsaker är att ett glömt ljus brinner ner och tänder fyr i ljusstaken, eller att ljuset av någon anledning trillar och sätter eld på möbler eller inredningssaker i hemmet. Den vanligaste orsaken med dödlig utgång vid brand ärökning. Att röka inomhus är inget att föredra, ligga i sängen och röka är förenat med livsfara, liksom att somna med cigaretten i soffa eller liknande. Gaserna som kan uppstå från textilier dödar på bara några minuter om man andas in dessa. Köket är den vanligaste platsen i huset där det börjar brinna och detta beror oftast på spisen. En vanlig orsak till spisbrand är bortglömda spisplattor då bränder kan uppstå på många sätt med en glömd spisplatta. Värmen från spisplattan kan smälta fettet i fläkten, som brinner väldigt lätt och antingen droppar ner och börjar brinna eller så tar fettet i fläkten fyr och branden sprider sig snabbt. Torrkokning är en annan orsak som kan uppstå vid spisen. Att glömma bort mat i kastrullen är lätt och på en påslagen platta kan maten lätt fatta eld. Lågorna letar sig sedan vidare i köksinredningen och branden sprids.
