Jack Uppskäraren
Den sammanlagda listan på offer som utreddes av polisen och arkiverades i mappen "Whitechapel Murders" är. Prins Albert Victor, hertig av Clarence och Avondale, earl av Athlone (1864–1892), äldste son till den engelske tronföljaren kronprins Edvard (sedermera kung Edvard VII). Det var en populär teori att försöka knyta Uppskärarens identitet till högt uppsatta personer i det brittiska samhället. Prinsen lades för första gången fram som misstänkt av den 80-årige pensionerade läkaren Dr. Thomas E. A. Stowell år 1970 i en artikel i tidskriften Criminologist, en teori som mynnade ut i en offentlig skandal för dess författare. Eftersom prins Albert inte kunde knytas till något av morden då han bevisligen inte varit i London då flera av dem ägde rum, är sannolikheten att han var Uppskäraren obefintlig. Själva anledningen till att prinsen begick morden – att han skulle ha drabbats av sinnessjukdom på grund av syfilis – är också osannolik eftersom det som regel tar ett eller två decennier för sjukdomen att utveckla sinnessjukdom och död. Dessutom har ingen lyckats spåra Stowells påstådda källa till historien, hovläkaren Sir William Gulls (se nedan) "privata journaler", vari prinsens sjukdom påstods vara angiven. James Kenneth Stephen (1859–1892), lärare och prins Albert Victors informator som antogs ha haft ett homosexuellt förhållande med prinsen. Enligt teorin, som framlades i en biografi från 1972 över prins Albert Victor av den engelske författaren Michael Harrison (eg. Maurice Desmond Rohan), så skulle han ha begått morden av hämndlystnad då deras påstådda förhållande tog slut. Som bevis för teorin lade Harrison fram J. K. Stephens misogyna skrivelser samt att hans handstil ska ha haft likheter med "From Hell"-brevet som påstås eller antas ha skrivits Jack Uppskäraren. Sir William Withey Gull (1816–1890), drottning Viktorias extra ordinarie privatläkare. Han skall ha utfört morden på order för att eliminera förmodade vittnen till ett olaga bröllop mellan prins Albert Victor och en katolsk flicka vid namn Annie Elizabeth Crook. Om en medlem av den brittiska kungafamiljen gifte sig med en katolik, vilket förbjöds i lagen The Royal Marriages Act som gällde från 1772–2015, skulle detta skaka det engelska kungahuset i grunden. När så påstods ha skett var man tvungen att ta hand om vittnena efter att bröllopet annullerats. Vittnena till bröllopet skulle ha varit en Uppskärar-misstänkt, Walter R. Sickert, och ett av offren – Mary Jane Kelly. Enligt teorin, skulle Gulls medbrottslingar ha varit drottning Victoria, den dåvarande premiärministern Markisen av Salisbury, frimurarna, polismästaren för Metropolitanpolisen, chefen för kriminalpolisen Sir Robert Anderson och utredaren av Uppskärarmorden, kommissarie Frederick George Abberline. Denna teori drevs av journalisten Stephen Knight och Walter Sickerts av sig själv påstådde (oäkta) son Joseph Gorman (också känd som Joseph Sickert). Knights teori fick enorm genomslagskraft med boken Jack the Ripper: The Final Solution (1976), men Joseph Gorman Sickert (som avled 2003) drog senare tillbaka den del av historien som rörde Uppskärarmorden genom att erkänna att han hittat på alltihop, något Knight dock försökte bortförklara. Efterforskning utförd i folkräkningarna och i det polisiära materialet från 1888 av författaren Donald Rumbelow – presenterad 1988 i hans andra upplaga av boken The Complete Jack the Ripper – har sedermera visat att majoriteten av Knights och Gorman Sickerts faktauppgifter antingen är helt felaktiga eller rentav påhittade och att flera adresser aldrig existerat, samt att flera fakta rörande omständigheterna kring morden inte stämmer överens med verkligheten. Detta har dock inte hindrat teorin från att ha fortsatt medial slagkraft in i modern tid, mycket tack vare Hollywoods åtskilliga återgivningar av berättelsen.
Livet är en fest
Livet är en fest är ett musikalbum av Nationalteatern, inspelat i maj 1974 och utgivet senare samma år på skivbolaget MNW. Skivan kom att bli gruppens genombrott. Här återfinns några av gruppens mer kända låtar som titelspåret "Livet är en fest", "Speedy Gonzales" och "Hanna från Arlöv". "Livet är en fest" framfördes ursprungligen i en pjäs med samma namn, i vilken tre ungdomar med namnen Greven, Plast och Clown gradvis sjönk ner i alkoholism. Tagen ur sitt sammanhang kan den lätt uppfattas som alkoholromantisk. "Speedy Gonzales" handlar om droger och drogpolitik och "Hanna från Arlöv" om en vild strejk på ett tvätteri. "Mr John Carlos" handlar om John Carlos som gjorde en black power-hälsning under prisceremonin i OS 1968. Albumet är en av titlarna i boken Tusen svenska klassiker (2009). Skivan rankades av Sonic Magazine i juni 2013 som det 47:e bästa svenska albumet någonsin. "Jack the Ripper" (Anders Melander/Peter Wahlqvist) - 4:48. "Plast'sång" (Ulf Dageby) - 3:44. "Stena Olssons Compagnie" (Trad. Arr: Anders Melander/Peter Wahlqvist) - 3:07. "Mr. John Carlos" (Ulf Dageby) - 6:43. "Innerst inne" (Anders Melander/Peter Wahlqvist, fritt efter Jesper Jensens "Sang om bevidsthed") - 3:16. "Livet är en fest" (Ulf Dageby) - 4:16. "Speedy Gonzales" (Anders Melander) - 4:09. "Paradisets berg" (med panflöjt) (Nationalteatern) - 2:01. "Lägg av!" (Anders Melander) - 2:28. "Hanna från Arlöv" (Ulf Dageby) - 3:41. "Bängen trålar" (Anders Melander/Hans Mosesson) - 4:15.
Jane Seymour (skådespelare)
Jane Seymour, egentligen Joyce Penelope Wilhelmina Frankenberg, född 15 februari 1951 i Hayes i Hillingdon, Greater London, är en brittisk skådespelare. Seymour fick sitt stora genombrott som Bondbrud mot Roger Moore i Leva och låta dö. Jane Seymour är känd i rollen som läkaren Michaela Quinn i tv-serien Doktor Quinn. I miniserien Krig och hågkomst gjorde hon en stark rollgestaltning som Natalie Henry. En av hennes tidigaste roller var som Emma Fogarty i Onedinlinjen. 2004–2005 medverkade hon i några avsnitt av tv-serien Smallville. Jane Seymour tog sitt artistnamn från Henrik VIII:s tredje fru. 1972–1973 – Onedinlinjen (TV-serie). 1973 – Leva och låta dö. 1977 – Sinbad och tigerns öga. 1980 – Somewhere in time. 1981 – Öster om Eden (TV-serie). 1982 – Den röda nejlikan. 1983 – Fantomen på Operan. 1988 – Prinsen och mrs Simpson (TV-film). 1988 – Jack the Ripper (TV-serie). 1988 – Krig och hågkomst (TV-serie). 1989 – Franska revolutionen. 1993–1998 – Doktor Quinn (TV-serie). 2000 – Yesterday's Children. 2004–2005 – Smallville (TV-serie). 2005 – The Wedding Crashers.
Peter Sutcliffe
Efter att han dömts, började Sutcliffe använda sin moders flicknamn Coonan och kallade sig Peter William Coonan. Polisen fortsatte att söka efter den person som fått fempundsedeln i lön. Sutcliffe förhördes, han kontaktades flera gånger av utredningsgruppen, men man undersökte inte saken närmare. I januari mördade han två prostituerade: en 21-åring och en 18-åring. I maj mördade han en 40-årig kvinna på en parkering. Det gick nästan ett år innan Sutcliffe mördade igen. Under denna period dog hans mor, 59 år gammal. I april 1979 mördade han en 19-årig banktjänsteman. Ett inspelat meddelande hånade den polis som ledde utredningen. Polisen började söka efter en man med en Wearside-accent, men det hela visade sig vara en bluff. Mannen som kom att kallas Wearside Jack skickade två brev undertecknade "Jack the Ripper" till polisen i vilka han skröt om sina brott. Han dömdes 2006 till åtta års fängelse. I september mördade Sutcliffe en 20-årig student. Sutcliffe förhördes två gånger av polisen 1979, men betraktades inte som ett viktigt spår. Totalt hördes han av polisen nio gånger. I april anhölls Sutcliffe för rattfylleri. Under tiden han väntade på rättegång dödade han ytterligare två kvinnor, en 47-åring och en 20-åring. Han attackerade även en 34-åring och en 16-åring som överlevde. I november anmälde Sutcliffes vänner honom till polisen som misstänkt, men informationen försvann. Vännerna trodde att polisen undersökt honom och avskrivit honom. I början av januari 1981 stoppades Sutcliffe och en 24-årig prostituerad i en bil med falska nummerplåtar. Han anhölls och utfrågades angående Yorkshire Ripper-morden. De hittade en kniv, en hammare och ett rep. Sutcliffe hade även lyckats gömma en kniv i en toalettcistern på polisstationen. När de klädde av honom upptäckte man att han bar en v-ringad tröja under byxorna, med ärmarna dragna över knäna och v-ringningen vid hans könsorgan. Det var stoppning vid knäna. Den här informationen släpptes inte till allmänheten förrän 2003, i boken Wicked Beyond Belief: The Hunt for the Yorkshire Ripper av Michael Bilton. Efter två dagars intensiv utfrågning erkände Sutcliffe att han var the Yorkshire Ripper och beskrev lugnt attackerna. Några veckor senare hävdade han att Gud hade sagt åt honom att döda kvinnorna. Han förklarade sig oskyldig till mord i dessa 13 fall, men erkände dråp med nedsatt ansvar (Diminished responsibility). Han menade att han agerade som Guds verktyg, Han menade att han börjat höra röster under tiden han arbetade som dödgrävare. Han erkände sig skyldig till sju fall av mordförsök. Fyra psykiatrer gav honom diagnosen paranoid schizofreni, men det ogillades av domaren och han menade att saken skulle prövas av en jury. Rättegången varade i två veckor. Sutcliffe ansågs vara skyldig på alla punkter och han dömdes till 20 livstidsdomar för 13 mord och 7 mordförsök . Domaren menade att Sutcliffe aldrig bör släppas fri, men att han borde sitta minst 30 år innan han skulle kunna få villkorlig frigivning. 2010 blev domen ändrad till livstid utan benådning, se nästa avsnitt. Sutcliffe kom till HMP Parkhurst den 22 maj 1981. Även om han ansågs frisk vid rättegången så fick han snart diagnosen schizofreni. Man försökte få honom förflyttad till en säker psykiatrisk klinik, men det förhindrades till en början. Under denna period blev han svårt misshandlad för första gången, av en 35-årig yrkeskriminell från Glasgow. Han misshandlade honom med en trasig kaffeburk så Sutcliffe fick sy 30 stygn. I mars 1984 skickades till Broadmoor Hospital. Han skildes från sin fru 1994. I februari 1996 blev han utsatt för ett mordförsök, en annan intagen försökte strypa honom med sladden till ett par hörlurar, men han skrek och räddades av två intagna. I mars 1997 skadade en annan intagen hans syn med en penna, han förlorade den helt på det vänstra och det högra skadades kraftigt. I december 2007 attackerades han återigen.
Joel Rifkin
Joel David Rifkin, även kallad Joel The Ripper och The New York strangler av amerikansk media, född 20 januari 1959 i New York, är en amerikansk seriemördare. Mellan 1989 och 1993 mördade han 17 kvinnor i New York. Han är dömd för 9 mord, men har själv erkänt 17.. Hans offer var mestadels missbrukare och prostituerade. Han plockade upp dem på gatorna och utgav sig för att vilja köpa sex, därefter tog han hem dem till sitt hus där han antingen ströp eller slog ihjäl sina offer. Eftersom han dumpade sina offer på platser som låg långt ifrån varandra lyckades polisen inte koppla ihop morden. Ett flertal av hans offer har aldrig hittats. 1993 åkte han dock fast för fortkörning och när polisen undersökte hans bil fann de en död och delvis förruttnad kropp inlindad i en presenning. När han greps började han i förhör erkänna det ena mordet efter det andra. Polisen trodde först inte på erkännandena men sedan han talat om var han dumpat ett flertal av sina offer och sedan man funnit flera av offrens tillhörigheter i Rifkins hus anhölls han. Han dömdes år 1994 för nio mord till 203 års fängelse. I en intervju har Joel Rifkin beskrivit sitt mördande som det enda han någonsin varit bra på och att han troligen, om han släpptes fri, skulle börja döda igen. I ett avsnitt av Seinfeld dejtar Elaine Benes (spelad av Julia Louis-Dreyfus) en man som av en slump heter Joel Rifkin. I det avsnittet sägs den riktige Joel Rifkin dock ha mördat 18 kvinnor istället för 17.
Koreakriget
Den 25 juni 1950 gick de nordkoreanska trupperna över gränsen. En resolution antogs av FN:s generalförsamling den 7 oktober om återförening av ett demokratiskt och självständigt Korea. Detta följdes av att också amerikanska styrkor gick över gränsen. Den 14 oktober träffades MacArthur och Truman på en uppmärksammad konferens på Wakeöarna. Presidenten frågade MacArthur om det fanns någon risk för att Kina skulle ingripa i kriget. MacArthur sade att risken var mycket liten och uppskattade att kineserna hade mellan 50 000 och 60 000 man som kunde sättas in, men att de inte hade något flygvapen och således: "if the Chinese tried to get down to Pyongyang there would be the greatest slaughter". Kriget skulle, enligt MacArthur, vara avslutat före jul. Även CIA hade tidigare rapporterat att Kina sannolikt inte skulle ingripa. Offensiven fortsatte och den 19 oktober intogs Nordkoreas huvudstad Pyongyang. FN gick vidare norrut och i slutet av oktober 1950 stod man nästan vid kinesiska gränsen vid Yalufloden. Kinas ingripande i kriget gjorde att MacArthur började argumentera för hårdare insatser och utökning av kriget genom bland annat flygbombningar av kinesiskt område. Han krävde även att kärnvapen skulle sättas in. MacArthurs kampanj skedde delvis i amerikansk press där han kritiserade Truman för att vara för slapphänt gentemot kommunisterna. Det hela underlättades inte av att MacArthur hade politiska ambitioner inom det Republikanska partiet medan Truman var demokrat. Den 7 mars 1951 började motoffensiven, kallad Operation Ripper, med Matthew Ridgway som befälhavare för USA:s 8:e armé. Ridgway hade ersatt Walton Walker efter att denne dött i en bilkollision i december 1950. Offensiven föregicks av den mest omfattande bombningen under hela kriget. Den 16 mars lyckades FN-trupperna åter inta Seoul – det var fjärde gången staden bytte sida – och i slutet av mars hade man nått 38:e breddgraden. Konflikten mellan MacArthur och Truman hade fortsatt. Den 11 april 1951 avskedades general MacArthur av president Truman, och Ridgway blev ny befälhavare för FN-styrkorna. Det blev därmed bara ett begränsat krig. Den sista händelsen i dispyten hade inträffat den 5 april. Den republikanske minoritetsledaren i Representanthuset, Joseph W. Martin, läste inför en fullsatt kammare upp ett brev som MacArthur hade skickat till honom: "Det verkar märkvärdigt svårt för vissa att inse att det är här i Asien som kommunistkonspiratörerna har valt att spela spelet om att ta över världen [...] om vi förlorar kriget mot kommunismen i Asien så är Europas fall oundviklig [...] vi måste vinna. Det finns ingen ersättning för seger." MacArthur sade senare att anledningen till att han inte vunnit Koreakriget var att Washington tvingade honom att slåss "med en arm bakom ryggen" mot kommunisterna. Från både FN:s och Kinas håll tyckte man nu att kriget hade nått ett dödläge, att man bara slösade med soldaters liv. De båda ursprungskontrahenterna, Syngman Rhee och Kim Il Sung, ville båda fortsätta kriget. Förhandlingstrevare slängdes ut via Sovjetunionens FN-ambassadör Jacob Malik och förhandlingar började i juli 1951, men det dröjde ända till den 27 juli 1953 innan ett avtal om vapenstillestånd skrevs under i byn Panmunjom. Undertecknare (signatärer) var militära överbefälhavare från Kina och Nordkorea, å ena sidan, och Förenta Nationerna å den andra. Under tiden fortsatte striderna. En av anledningarna till att det drog ut på tiden var att mycket få av de nordkoreanska krigsfångarna ville återvända, medan nästan samtliga sydkoreanska ville hem. Vapenstilleståndslinjen går till största delen strax norr om 38:e breddgraden. På nordkoreanska sidan, nära gränsen till Sydkorea, finns Ingen återvändo-bron (koreanska: 돌아올 수 없는 다리), känd för att koreanerna efter Koreakrigets slut fick välja vilken sida de ville leva på.
