Spindeldjur
Spindeldjur (Arachnida) är en klass i stammen leddjur. De andas liksom insekter och tusenfotingar genom luftrör (trakéer), vilka på olika sätt kan vara ombildade till så kallade lungsäckar, det vill säga ihåliga blad, vilka liksom bladen i en bok ligger i stort antal bredvid varandra (boklunga). Endast de enklaste spindlarna saknar särskilda andningsorgan och andas genom huden. Spindel djur skiljer sig från insekter och tusenfotingar genom att huvudet och mellankroppen är sammanväxta till ett stycke. Ett annat kännetecken är att de är utrustade med fyra benpar, fast i vissa fall har det främre benparet omvandlats till ett känselorgan. Annars är kroppens form mycket växlande. Abdomen är ibland klotrund och bildad av ett enda stycke som hos egentliga spindlar, ibland långdragen och ledad som hos skorpioner, och ibland fullständigt sammanväxt med främre kroppsdelen som hos kvalster. Karakteristiskt är vidare att pannspröt (antenner) saknas. I munöppningens närhet finns två tugg- eller gripredskap, pedipalper, som är obildade benpar. Nervsystemet utgörs hos de enklare spindeldjuren av en gemensam, svalget omgivande massa. Men i regel finns tydliga skillnader mellan hjärna och ryggmärg. Spindeldjur har aldrig fasettögon utan 2 till 12 orörliga punktögon. Från magsäcken utgår 3 till 5 blindsäckar, som ofta sträcker sig in i benen. De flesta arter i klassen spindeldjur är skildkönade. Klassen indelas i ordningar (se faktarutan till höger).
Spindlar
Spindlar (Araneae) är en ordning inom klassen spindeldjur med över 42 000 arter spridda världen över. Gruppen är rovlevande och olika insekter är den viktigaste födan. Kännetecknande för spindlar är att kroppen kan indelas i två övergripande delar, framkropp och bakkropp, och att de har åtta ben ordnade i fyra benpar. På bakkroppen finns spinnvårtor för produktion av silkestrådar, en egenskap som skiljer dem från andra spindeldjur. Silkestråden som spindlar producerar består av en tunn och stark proteinsträng och har många olika användningsområden. Bland annat används silkestråden för att spinna nät, för att vira in byten och som material för äggsäckar. Spindlar har ett par chelicerer, även kallade käkar, som används för att hugga byten. Alla spindlar, undantaget några som saknar eller möjligen saknar giftkörtlar, kan injicera gift för att skydda sig själva eller för att döda och bryta ner byten. Endast omkring 200 arter har dock ett gift som är starkt nog för att orsaka hälsoproblem för människor. Flera större arter har bett som kan vara tämligen smärtsamma även om de inte orsakar långvariga skador eller problem för hälsan. I ekosystemen håller spindlarna i sin roll som predatorer nere antalet av framförallt insekter och de är nyttiga för människan genom att de fångar många skadeinsekter, som exempelvis myggor och flugor. Spindlar har även en roll som föda för många andra djur, exempelvis fåglar, grodor, paddor och ödlor. Det vetenskapliga studiet av spindlar kallas araknologi. Spindlar hör till gruppen palpkäkar inom stammen leddjur. Kroppen kan indelas i två delar, framkropp och bakkropp. Framkroppen eller prosoma, består av huvudet och bröstkorgen som är sammanväxta till en enhet som kallas cephalothorax (av cephalon som är härlett från äldre grekiska och betyder huvud och latinets thorax som betyder bröstkorg). Bakkroppen kallas opisthosoma, eller ibland abdomen, och är oftast mer eller mindre rundad eller närmast oval, men det förekommer också andra former. Framkropp och bakkropp förenas genom en smal midja, kallad pedicel. Någon yttre synlig segmentering av framkroppen och bakkroppen finns inte eller går bara att ana vagt hos vissa primitiva spindlar, de ursprungliga segmenten är fullständigt sammanväxta. Spindlar har ett hudskelett som vanligen är hårdare på framkroppen än på bakkroppen som ofta är ganska mjuk. Framkroppens ovansida täcks av en ryggsköld. På framkroppens undersida finns i mitten mellan benen en oval platta, sternum, och framför denna mot käkarna en mindre platta, labium. Alla spindlar har åtta gångben ordnade i fyra benpar som är fästade på undersidan av framkroppen. Benen är ledade. Det finns sju segment på varje ben. I ordning heter dessa: coxa (höft), trochanter (lårring), femur (lår), patella (knä), tibia (skenben), metatarsus (ankel) och tarsus (fot). Det yttersta segmentet, tarsen, är försedd med två eller tre små klor. Hos spindlar med tre klor är två klor vanligen större och en klo, den i mitten, mindre. Hos spindlar med två klor finns ofta en tätare tofs med styvare hår istället för en tredje klo, så kallade kloborst. Vid sidan om käkarna har alla spindlar känsliga utskott som kallas pedipalper. Hos spindelhanar har pedipalperna en särskilt viktig funktion eftersom det är med dem hanen överför sperma till honan. Spinnvårtorna sitter bak på bakkroppen och är förbundna med silkeskörtlar som finns inne i bakkroppen. Antalet spinnvårtor är oftast sex stycken, ordnade i tre par. Hos vissa spindlar finns framför spinnvårtorna ett särskilt spinnorgan kallat cribellum, som ser ut som en platta. Cribellum är täckt med mycket små utskott och gör att spindeln kan spinna krusiga silkestrådar. Silkestråden har många olika användningsområden, exempelvis till fångstnät, ankartrådar, signaltrådar, parningstrådar, äggsäckar, spermanät, vårdnät, för passiv spridning och för att fodra bohålor och paketera byten. Se även tabell över spindelfamiljer.
Skorpioner
Skorpioner föredrar att leva i områden där temperaturen ligger mellan 20 °C och 37 °C, men överlever i temperaturintervallet 14–45 °C. Trots att skorpioner har ett starkt gift kan de falla offer för stora spindlar, fåglar, eller gnagare, som bryter av svansen och äter upp resten. Även vissa apor kan äta skorpioner. Skorpionernas föda utgörs i huvudsak av insekter och andra spindeldjur, men större arter av skorpion dödar och äter även mindre kräldjur. Det är en missuppfattning att skorpioner alltid använder sin giftgadd för att döda sitt byte: giftgadden används visserligen om bytet är stort eller svårhanterligt men den används också i självförsvar. I regel så räcker det med att skorpionen griper tag i sitt byte med sina kraftiga klor och håller det i ett stadigt grepp, eller krossar bytet mellan klorna, för att sedan börja äta av bytet. Alla skorpioner är vivipara, det vill säga att äggen utvecklas i honans kropp, och föder alltså levande ungar. Hos de allra flesta arterna sker detta genom sexuell förökning, men hos en dryg handfull arter förekommer istället partenogenesi (förökning utan befruktning), och honorna kan då få ungar ur obefruktade ägg utan behov av hanne. Skorpioner uppvisar omsorg om avkomman. De nyfödda ungarna klättrar efter födseln upp på honans rygg och honan kan bära dem och skyddar dem mot faror i upp emot två veckor. Ungarna är i början färglösa och deras yttre skelett är inte helt hårdnat, men efterhand mörknar de och antar allt mer en vuxen skorpions färg. När de är redo att klara livet på egen hand lämnar de modern. Inför parningen uppvisar skorpioner ett beteende där hanen och honan rör sig kring varandra på ett sätt som påminner något om en dans. Beteendet kan pågå i flera timmar och rörelserna kan innefatta förflyttningar framåt eller bakåt eller i sidled eller att individerna cirklar runt. Hanen kan beroende på art antingen gripa tag i honans klor eller så utförs beteendet utan att individerna rör vid varandra. Hanen avsätter till slut ett paket med spermier (spermatofor) på en lämplig plats och för honan över den så att hon kan ta upp spermierna i sin kropp och befruktning ske. Alla arterna har två körtlar som producerar gift, vilket mynnar i en gifttagg längst ut på svansen. Körteln producerar en mängd olika sammansatta gifter, bland annat neurotoxin och nefrotoxin, men också signalsubstanser såsom histamin och serotonin. Cirka 50 arter har ett gift som är farligt för människor, och hos ungefär 25 arter är giftet så rikligt och/eller kraftigt att det till och med kan vara dödande. Farligheten är dock kraftigt överdriven. För en vuxen frisk person är ett skorpionstick aldrig dödligt, inte ens av den giftigaste arten Leiurus quinquestriatus även kallad israelisk guldskorpion eller, i zoohandeln, dödsskorpion. Det är barn, allergiker, åldringar och personer med hjärtsjukdomar som riskerar att dö. Däremot gör sticken från de giftigaste arterna mycket ont och såren som blir efter sticken kan vara svåra att läka, två tillräckligt starka skäl att trots allt vara försiktig med dessa djur. Fossil visar att skorpioner existerat i minst 400 miljoner år. De landlevande skorpionerna utvecklades ur tidigare havslevande former. Vissa urtida skorpioner kunde bli 80 centimeter långa. Anledningen var att syrehalten i luften var högre då än nu. Skorpioner lever vanligen undanskymda liv, men de kan ibland upptäckas när de uppträder på oönskade platser i människans närhet. Det händer ibland att skorpioner hittas inomhus, oftast i något mörkt skrymsle eller spricka. Om skorpionen då blir trängd kan ett stick bli följden. Trots att de flesta arters gift inte är farliga för människan är skorpioner ofta fruktade och dödas då de påträffas på platser där de inte är önskvärda. Det förekommer dock även att skorpioner hålls som husdjur i terrarium.
Lockespindlar
Lockespindlar (Opiliones) är en ordning inom spindeldjuren. Lockespindlar har liksom spindlarna fyra benpar, två pedipalper och två käkar. Hos lockespindlar ser framkroppen och bakkroppen ut att vara sammanvuxna, till skillnad från spindlars markanta delning. De flesta arter har ett ögonpar, vissa saknar dock ögon helt (till exempel den grottlevande Giupponia chagasi). Lockespindlar saknar förmåga att producera gift och silke. De är herbivorer, asätare och rovdjur. De jagar levande föda genom att springa ifatt sina byten. Lockespindlarna andas med trakéer. De ska inte förväxlas med harkrankar, som är insekter. Anna Birgitta Rooth menade att den nordiske guden Loke från början var en spindel, och hänvisade bland annat till hans dialektala namn "Locke" och Lockespindlar.
Gisselskorpioner
Gisselskorpioner (Uropygi) är en ordning som tillhör klassen spindeldjur. Dessa djur har en bakkropp som är delad i 12 leder och har en viss likhet med skorpioner, särskild i formen och ställningen av de långa, framsträckta extremiteterna, de så kallade pedipalperna, som sluter antingen med en tång eller med en enkel klo. Från skorpionerna skiljas de genom den platta formen av bakkroppen, som är inte i hela sin bredd förenad med framkroppen (cephalothorax). Dessa kroppsdelar är skilda genom en insnörning. Gisselskorpioner saknar även den för skorpioner utmärkande krökta gifttaggen i svansens spets. Vid framkanten av cephalothorax sitter 8 ögon. Av dessa ligger 2 större i mitten och 3 små på varje sida. Det mest iögonfallande gemensamma kännetecknet för de i övrigt ganska olika hithörande formerna är beskaffenheten av det främsta benparet, som är trådlikt förlängda i spetsarna. Dessa benpar liknar antenner och används även som trevorgan. De övriga tre benparen har däremot vanlig form och slutar med dubbla klor. Andningsorganen är två par lungsäckar, som med lika många springformiga andhål öppnar sig på bukens sida vid andra och tredje leden av bakkroppen. Gisselskorpionerna föder levande ungar. De finns uteslutande i varma länder. Gisselskorpioner har inga giftkörtlar, men kan utsöndra ett sekret från "svansen" som luktar vinäger (därav det engelska namnet "vinegarroon") som avskräcker eventuella predatorer. Man känner omkring 180 arter som fördelas på två underordningar. Schizomida – med cirka 18 millimeter långa arter. Thelyphonida – med upp till 75 millimeter långa arter.
Vanlig padda
Den vanliga paddan (Bufo) är en art i familjen äkta paddor. Dialektalt har den kallats klossa (med o-ljud som i "ost"), vilket i Svenskfinland fått formen klopsa. Vanlig padda är en robust, påtagligt vårtig padda med stora och röda ögon med avlång, vågrätt pupill. Den är brunaktig till gråbrun med mörkare vårtor. Hanens längd ligger mellan 5 och 8 cm, medan honan kan bli mellan 7,5 och 12 cm lång. Buksidan är ljusgrå, även denna med mörkare vårtor. Ungdjur är ofta rödare i färgen än äldre. Parotidkörtlarna (giftkörtlarna) bakom ögonen är stora och välutvecklade. Trumhinnan syns svagt under främre delen av parotidkörtlarna. Bakbenen är korta, vilket ger paddan en kravlande gångstil med korta, små hopp. Den har simhud på nästan hela bakfoten. Den vanliga paddan är inte lika vattenkrävande som de flesta andra groddjur. Hanarna kan leva upp till en halv kilometer frånärmsta vattensamling, honorna ännu längre, upp till en kilometer. I undantagsfall förekommer det att paddorna avlägsnar sig så mycket som 4 kilometer från vattnet. Den kan förekomma i många olika biotoper: Löv- och barrskog, trädgårdar, brukad mark, hedar, stranddyner, moss- och myrmark, bergsterräng, stenrösen och liknande. I Alperna går den så högt som 2 000 m, i Nordafrika upp till 3 000 m. Den sitter ofta stillasittande och väntar på sitt byte i form av insekter (även larver), spindeldjur och sniglar. Den har inte krafter nog att dra upp maskar ur sina hål, dessa ätes endast om de påträffas på markytan. Den vanliga paddan har en lång, klibbig och effektiv tunga som den kastar ut mot bytet. Enligt vissa källor kan den även ta större byten, som andra groddjur, kräldjur och möss. Paddan sover vintersömn, nergrävd på frostfritt djup, från september till maj i norra delen av sitt utbredningsområde, från december till januari i södra delen. Hanarna blir könsmogna vid omkring 3 års ålder, honorna vid 4 till 5 år. Fullvuxna blir de först senare. Den vanliga paddan blir normalt 7 till 10 år gammal, även om en ålder av 36 år har konstaterats för vilda paddor. I fångenskap har den kunnat bli så gammal som 50 år. Paddan finns i nästan hela Europa med undantag för Irland och de flesta av medelhavsöarna (utom Sicilien). I Norge finns den dock bara sparsamt, i Sverige finns den i hela landet, dock bara fläckvis i västra delen av Svealand och Norrland, och i Finland saknas den längst i norr. Vidare sträcker den sig österut bort till norra Kazakstan och östra Sibirien. Den finns också i större delen av Turkiet, nordvästra Syrien, lokalt i de libanesiska bergen och i Nordafrika (främst i bergen). Arten är fridlyst i Skandinavien. Paddan leker gärna i samma sjö eller vattensamling där den har kläckts. Den vandrar, ofta i stora flockar, mot lekplatsen strax efter vinterdvalans slut, honorna senare än hanarna. Den leker oftast i sjöar och större, permanenta vattensamlingar, men kan också leka i brackvatten. Amplexus, hanens omklamring av honan, sker just bakom frambenen. Hanarna är mycket ivriga, det är inte ovanligt att flera hanar omfamnar en hona, vilket i värsta fall kan leda till honans död. Äggläggningen varar i 6 till 12 timmar, och under denna tid lägger honan mellan 1 200 och 6 800 ägg i form av strängar, som lindas kring vattenväxter. Äggen kläcks efter 8 till 12 dygn, och den färdiga paddan är färdigutvecklad efter 8 till 12 veckor. Paddan har giftkörtlar i huden, som avsöndrar ett slemhinneretande och muskelförlamande gift, bufagin. Detta gör att de flesta predatorer skyr paddan. Snok och igelkott tål emellertid giftet, grävling, kråkfåglar och ormvråk sprättar upp magen på paddorna och undgår på så sätt att bli förgiftade. Den vanliga paddan kan också angripas av larverna till en spyfluga, Lucilia bufonivora, som tränger in i paddans huvud via näsborrar eller ögonhålor, och äter upp paddans huvud inifrån. När paddan efter ett par dagar har dött, fortsätter larverna med resten av kroppen.
