Elektricitet i Sverige
Problemet med användandet av elkraft för ljus och motorer låg i att dåtidens teknik med likström inte tillät längre överföringssträckor. Försök att överföra elenergi över längre sträckor strandade på de höga ledningsförlusterna. I samband med utbyggnaden av Trollhättefallet genomfördes en utredning om huruvida staten borde tillvara sina regaleintressen i vattenkraften genom att i stället för utarrendera själva bygga vattenkraftverk. Efter långa tvister och olika planer kring utbyggnaden bildades 1905 Styrelsen för Trollehätte kanal- och vattenverk med Wilhelm Hansen som VD. 1910 togs anläggningen i drift. Redan under konstruktionen av Trollhättans vattenkraftverk hade behovet av en ny organisationsform för statens vattenkraftsrörelse blivit kännbart. 1909 tillkom Kungliga Vattenfallsstyrelsen, och Trollehätte kanal- och vattenverk avvecklades. Kort därefter började byggnationen av vattenkraftverken i Porjus och Älvkarleby. Första världskriget innebar ett uppsving för elektrifieringen. Under de första krigsårens högkonjunktur kunde de existerande ång- och vattenkraftverken tillgodose behovet i Sverige. Med de senare årens brist på kol, olja och fotogen blev det allt svårare att få energin att räcka till. Fotogenbristen kom att drastiskt öka landsbygdens efterfrågan på elektricitet och en rad lokala småkraftverk tillkom. Man kom att efterfråga statligt stöd för fortsatt utbyggnad. Vattenfallsstyrelsen genomförde under den här tiden även en omfattande utbyggnad av ledningsnätet och organiserade även landsbygdselektrifiering på kooperativ bas. Man hade ju tidigt upptäckt fördelarna med elektrifiering av järnvägen, men de privata järnvägsföretagen drog sig för den kostnad det skulle medföra. 1910 beslutades om en elektrifiering av Riksgränsbanan, samtidigt om utbyggnaden av Porjus påbörjades. 1915 var elektrifieringen av bansträckan Kiruna-Riksgränsen klar, och några år senare utsräcktes den elektrifierade sträckan till Luleå. I takt med anläggandet av allt fler elkraftverk runtom i landet ökade även kraven på säkra och kraftfulla överföringar. Så etablerades 1921 Sveriges första så kallade stamlinje, en kraftledning på 120 kV 50 Hz mellan Trollhättan och Västerås, 1950 höjdes spänningen till 220 kV. 1934 bestod ledningsnätet av linjen Säffle–Trollhättan–Göteborg, linjen Trollhättan–Uddevalla, linjen Göteborg–Alingsås–Trollhättan, linjen Trollhättan–Skara–Skövde och linjen Trollhättan–Lidköping–Moholm–Hallsberg. Högsta spänning var 130 kV 50 Hz. År 1936 togs den 36 mil långa Krångedelinjen i drift med spänningen 220 kV. Den första stamledningen i Sverige med den spänningen vilket var den högsta spänningen i stamnätet fram till 1952. Sträckningen var Krångede, Ljusdal, Ockelbo till Horndal. Den ledningen matade också från början omformarstationerna för järnvägens elektrifiering som samtidigt pågick efter norra stambanan. Krångede-ledningen blev den första förbindelsen från Norrland till mellan och södra Sverige. Detta var inledningen på samkörningen mellan Norrlandsälvarna och produktionsanläggningarna i södra Sverige. I samband med beslutet att återuppta bygget i Harsprånget 1945 beslutades även att bygga en 380 kV stamledning från Harsprånget till Hallsberg, den så kallade Harsprångslinjen. Denna nya 100 mil långa stamlinje var startskottet till en mer storskalig överföring av elkraft från norrländska älvar till södra Sverige. Fram till att Harsprångets tredje aggregat togs i drift 1952 drevs linjen med 220 kV. Idag är Sverige täckt av ett omfattande kraftledningsnät som delas upp i stamnät (220 kV och 400 kV), regionnät (40 kV - 130 kV) och lokalnät (upp till 20 kV). Sveriges stamnät förvaltas idag av statliga Svenska kraftnät. De största regionnätsägarna är Vattenfall, Ellevio och Eon. Sedan finns det 150 bolag som distribuerar elen till konsumenterna, däribland dessa tre (siffror från 2019).
AB Gustavsberg
Numera produceras bara hushållsporslin i mindre omfattning av HPF (Hushållsporslinsfabriken) i Gustavsberg AB samt utrustning för vattenskärning. År 2014 startade rivningen av vissa fabriksbyggnader för att ge plats för bostadshus. Under 1870-talet började Gustavsberg fira konstnärliga framgångar. Bakgrunden var debaclet vid Konst- och industriutställningen i London 1871 där porslinet fick usla omdömen. Isæus och Malmström skapade som ett alternativ serviser i fornnordisk stil. En annan viktig milstolpe blev porslinsserien Blå blom, som kom att bli Gustavsbergs definitiva och tillverkades oavbrutet från 1874 till 2006. Företaget utvecklades genom att utländska specialister rekryterades och tekniska förbättringar genomfördes. Resultatet blev att Gustavsberg firade framgångar på utställningar i Moskva, Köpenhamn, Wien, Drammen och Bogotá. I Ryssland mottog Gustavsberg guldmedalj och Drammen-utställningen ledde till stor export till Norge. Odelberg hade stor betydelse för fabrikens utveckling då han införde sociala inrättningar för att förbättra arbetarnas villkor, främst genom att bygga arbetarbostäder men även genom en livsmedelsaffär för de anställda. Han förnyade även tillverkningen i fabriken, såväl tekniskt som konstnärligt. 1875 blev Gustavsbergs ett aktiebolag och 1878 tog familjen Odelberg över aktierna i bolaget när Samuel Godenius hamnade på obestånd. På 1890-talet arbetade 900 personer på Gustavsberg och av dessa var 15 procent barn. Barnen började arbeta i fabriken från elva års ålder. Barnen var billig arbetskraft. På kvällarna fick de gå i rit- eller slöjdskola. 1898 stod ett nytt huvudkontor klart efter ritningar av Johan Laurentz. Gula byggningen kom då att kallas Gamla kontoret. På 1890-talet byggdes även det vattenhjul som fortfarande kan ses på det tidigare fabriksområdet. Hjulet byggdes under ledning av byggmästaren Carl Viktor Danielsson. 1895 började Axel Odelberg i bolaget och inledde en modernisering, bland annat genom att låta uppföra ett elkraftverk. Från 1905 fick fabriken sin elförsörjning från Kattholmens kraftverk innan Gustavsberg anslöts till Älvkarlebynätet 1921. Wilhelm Odelberg styrde över Gustavsberg i en patriarkalisk anda och för att slippa inblandning från Värmdös kommunalpolitiker såg han till att Gustavsberg bildade en egen kommun 1902. Villkoren för arbetarna var då så goda i Gustavsberg att det dröjde till 1919 innan en fackförening bildades där, nästan en mansålder senare än i övriga Sverige. Dess bildande sågs med oblida ögon från fabriksledningen. Gustafsbergs Fabriks Uppköpsförening AB var ett företag som bildades av Gustavsbergs porslinsfabriks ledning som ett led i att förbättra arbetarnas levnadsstandard. Föreningen upplöstes 1919 och i stället bildades Gustavsbergs Konsumtionsförening U.P.A., som övertog verksamheten. Under Wilhelm Odelbergs tid började man knyta betydande konstnärer till fabriken, främst bland dessa märks Gunnar G:son Wennerberg och Herman Neujd. Särskilt Wennerberg kom att sätta sin prägel på produktionen med sina alster. Han kom till Gustavsbergs porslinsfabrik år 1895 som mönstertecknare och konstnärlig ledare och kom att formge en rad serviser för fabriken fram till 1908. Gustavsberg gjorde en stor satsning på Stockholmsutställningen 1897. Wennerbergs företrädare som konstnär vid fabriken var Helmer Osslund kommit till Gustavsberg 1890. Han inspirerades av naturen och lämnade Gustavsberg 1894 för att arbeta som fri konstnär och blev en känd landskapstolkare. Josef Ekberg blev ny konstnärlig ledare efter Wennerberg 1908. Ekberg som var bördig från Värmdö började redan som tolvåring på Gustavsberg 1889. Tillsammans med Wennerberg utvecklade han sin sgraffitoteknik och duon representerade bolaget på Världsutställningen i Paris år 1900. 1910 anställdes även den första kvinnliga konstnären, Beata Mårtensson.
Hydrofob
En hydrofob (av grekiskans hydro'phobus där hydro betyder "vatten" och fobos, "fruktan") är en molekyl eller molekyldel som tenderar att inte komma i kontakt med vatten. Detta kan yttra sig genom att de till exempel inte löser sig i vatten. En hydrofob kallas ofta lipofil, som snarare anger att den tenderar att befinna sig i kontakt med fett. Hydrofoba ämnen är vanligen lipofila, men det finns undantag som fluorkarboner och silikoner. Exempel på hydrofoba ämnen är teflon, vissa typer av silikon, fetter och kolväten. Dessa egenskaper finns på grund av skillnader i elektrostatisk attraktionskraft mellan par av molekyler. Vattenmolekyler har medelstark attraktion till varandra, vätebindning. Hydrofoba molekyler har mycket svag attraktion till varandra och något starkare attraktion till vattenmolekyler. Det är attraktionen mellan vattenmolekylerna som pressar ut den hydrofoba molekylen. Det finns inte någon repulsion (åtskiljande kraft) inblandad i detta fenomen. Kolvätens hydrofobiska egenskaper kan förklaras med hjälp av olja och vatten. Anledningen till att vatten och olja separeras när de blandats kan jämföras med en attraktionslag som gör att vattenmolekylerna och kolvätemolekylerna delar på sig för att binda sig med andra molekyler av samma slag. Vattenmolekyler binder sig enkelt med varandra, de binds samman med vätebindningarar, men binder sig sämre med kolvätemolekyler. Därför håller sig vattenmolekylerna till varandra istället för att binda sig med kolvätemolekylerna, vilket får till följd att vattnet och oljan separerar. Lotusblomman har vattenavstötande egenskaper som forskare använt som modell för att skapa hydrofoba ytor, där vatten rinner bort i form av små droppar istället för att väta ned blomman. Lotusens blad har nanometerstora piggar över ytan, och genom att efterlikna dem tror forskare sig kunna skapa ytor som repellerar vatten, exempelvis på bilar eller elkraftverk. Fysikern Chuan-Hua Chen har kommit fram till den fysikaliska förklaringen för lotusens egenskaper. lotusen blir av med vattnet genom att skaka av sig vattendropparna med hjälp av olika vibrationer i naturen. Olika funktionsmaterial för vattenavvisande ytterkläder använder sig av olika tekniker för att skapa hydrofoba ytor. Flera av materialen fungerar på det sättet att de har minimala hål/öppningar för att materialet ska kunna andas, vilka även släpper in och ut små vattenmolekyler som vattenånga och svett men stänger ute de större molekylerna som vattendroppar. På detta sätt blir kläderna vattenavstötande samtidigt som de andas. Även många fåglar har hydrofoba fjädrar, så att vatten rinner av deras kroppar istället för att sugas upp. Exempelvis antarktiska pingviner har en otroligt vattenbortstötande fjäderdräkt, med hjälp av minimala hål som fångar luft – vilket gör fjädrarna hydrofoba. De har även en form av skyddande olja som produceras ur en körtel på deras stjärt, som de täcker sig själva med. Motsatsen till hydrofob kallas hydrofil, vilket betyder att ämnet eller ytan istället tycker om vatten och i kontakt med vatten sprider vattendropparna ut sig över ytan istället för att behålla droppformen, vilket är ett tecken på en hydrofob yta. Det finns även molekyler som både löser sig i fett och vatten, till exempel etanol och tensider, sådana molekyler består både av en polär (hydrofil) del och en opolär (hydrofob) del.
Gustavsfors bruk
Gustavsfors bruk var ett svenskt företag, ursprungligen järnbruk, senare pappersbruk i Gustavsfors, Bengtsfors kommun i Dalsland. Gustavsfors bruk grundades 1747 av bröderna Nils och Jöns Koch. Det hade järnmanufakturtillverkning med tillhörande ämnesjärnsmide. Gustavsfors bedrev tillsammans med Billingsfors bruk och Bäckefors bruk ståltillverkning under 1700-talet. Man tillverkade brännstål i stålugnar, vilket innebar att stångjärnet bäddades in i kolstybb och vid långvarig upphettning i stålugnen tog järnet upp kol och övergick till stål. Liksom för övriga järnbruk i Dalsland betydde 1800-talet för Gustavsfors expansion och undergång. I och med att Gustaf Ekman fick intressen i bruket 1838 börjar en ny tid för Gustavsfors, bland annat infördes Lancashireprocessen där 1845. Två år senare installerades på bruket ett av de första spårvalsverken i Sverige. Produktionen av stångjärn kulminerade 1870 men endast två år därefter lades Gustavsfors ned som järnbruk. Istället omvandlades bruket till Gustavsfors Fabrikers Bolag 1873, och Gustavsfors gick i täten för den nya pappersindustrin och 1874 anlades en av Sveriges första pappersmassefabriker under Johan Ekman som disponent. Under några år på 1890-talet fanns i Gustavsfors ett pappersbruk som tillverkade omslagspapper, men detta överflyttades snart till Skåpafors, där fabriken även drev ett dubbelramigt sågverk. I början av 1900-talet tillkom vid Krokfors en ny fabriksanläggning och man uppförde där ett träsliperi, som nedlades 1927. Istället anlades ett elkraftverk för kraftleverans till Gustavsfors. 1944 uppgick Gustavsfors Fabrikers AB i Billingsforskoncernen och kort tid därefter nedlades sulfatfabriken och sulfatmassetillverkningen centraliserades till Billingsfors. Istället startades en fabrik för tillverkning av mineralull 1948. Denna nedlades dock efter några år och 1956 bildades Gustavsforsverkens AB med grovplåtarbeten som ändamål. Även denna verksamhet upphörde dock snart.
P (SAB)
P.0 Teknik: särskilda aspekter P.01 Materialvetenskap P.014 Hållfasthetslära. P.02 Mätteknik och mätinstrument. P.03 Maskiner och redskap. P.06 Hantverk och småindustri. P.08 Energiförsörjning P.081 Energi ur organiska bränslen P.0811 Biomassa. P.086 Kärnenergi och kärnteknik P.0864 Fusionsenergi och fusionsreaktorer. P.09 Amatör- och hobbyverksamhet. Pa Teknisk fysik Paa Teknisk akustik Paae Elektroakustiska apparater Paaeb Bandspelare. Pab Teknisk optik Pabl Laserteknik. Pb Maskinteknik Pba Maskinelement Pbaa Fästdetaljer. Pbac Lager, axlar, tappar m.m. Pbb Värmemaskiner Pbba Ångmaskiner. Pbbb Förbränningsmotorer. Pbbö Övriga värmemotorer. Pbc Vattenturbiner och pumpar Pbca Vattenturbiner. Pbe Transportanordningar. Pbf Kylteknik, tryckluftteknik och luftpumpar Pbfa Kylteknik. Pbfb Tryckluftteknik och luftpumpar. Pc Elektroteknik Pca Elkraftverk. Pcb Elektrisk kraftöverföring. Pcg Elektrisk värmeteknik. Pci Elektronik Pcia Elektriska kretsar. Pcib Elektriska komponenter. Pcif Mikrovågselektronik. Pcj Radio- och teleteknik Pcja Telegrafi. Pd Bergsbruk Pda Prospektering och mineralutvinning Pdaa Prospektering. Pdb Metallurgi Pdba Järnets metallurgi. Pdbb Övriga metallers metallurgi. Pe Metallbearbetning och metallindustri Pea Gjutning. Pec Bearbetning och formning. Ped Värme- och köldbehandling. Pee Svetsning, skärning, lödning och limning Peea Svetsning. Pej Metallmanufaktur och smideshantverk. Pel Finmekanik Pelk Urmakeri. Pg Glas, keramik och porslin Pga Glasindustri. Ph Träindustri Pha Virkesframställning. Phj Kork och korkprodukter. Pi Massa- och pappersindustri Pia Cellulosa- och pappersmasseindustri. Pj Textil- och beklädnadsindustri Pja Textil- och konstfiberindustri Pjaa Bast (material)fibrer. Pjad Silke och konstfiber. Pjb Textilkemi Pjba Textilfärgning. Pjd Övriga textilprodukter. Pk Läder- och pälsvaruindustri Pka Läderbearbetning. Pkc Skor och andra lädervaror. Pl Övriga produkter Plb Leksaker. Plc Halm- och hårarbeten m.m. Pm Kemiteknik och kemisk industri Pma Bränslen och sprängämnen Pmaa Bränslen. Pmb Livsmedel och njutningsmedel Pmba Drycker och njutningsmedel Pmbaa Drycker och bryggerinäring Pmbaab Vin och öl. Pmbaac Destillerade drycker. Pmbb Livsmedel Pmbba Livsmedelstillsatser m.m.
