Behå
En bysthållare (behå, bh eller BH, bestämd form bh:n, plural bh:ar, i det senare fallet) är ett underklädesplagg för kvinnor, som stöder, samlar och formar brösten. Bevis för bysthållare kan finnas så långt tillbaka i tiden som 4500 f.Kr. Kvinnorna i Grekland bar under antiken en bröstsnörning, vilken kallades apodesmos eller mastodeton, som gav deras byst stadga när de tränade. I den antika kvinnodräkten återfinns ett behå-liknande plagg (latin strophium, av grekiska strophion, bröstbinda) som bestod av ett brett tygband som kvinnan virade runt sin byst. Ibland var detta försett med axelband. Ordet bysthållare kommer av tyskans Büstenhalter. På engelska heter det bra, som är en förkortning av franskans brassière. (Ett fransk-svenskt "hand-lexikon" från 1841 översätter brassières (plural) till liten kort tröja att hålla kroppen stadig.) På franska heter dock behå soutien-gorge. Behå-storlekar anges med två mått: storleken på brösten (kupan) (AA-L) och omkretsen på kroppen (60-115). Den allmänna uppfattningen är att den moderna behån uppfanns av fransyskan Herminie Cadolle 1889. Uppfinningen som hon kallade le bien-être ("välgöraren") bestod av två delar. Den nedre delen var en korsett för midjan, och den övre delen gav bysten stöd med hjälp av axelband. 1905 började den övre delen att säljas separat under namnet soutien-gorge ("nackstöd"). Cadolles företag existerar än idag. Ida Rosenthal skapade år 1922 den första behån med kupor för brösten, och hennes företag Maidenform införde sedan de kupstorlekar som ännu används internationellt. Denna historieskrivning kan komma att påverkas då forskare 2008 hittade delar av en behå med en matchande trosa, som påminner om dagens, på slottet Lengberg i södra Österrike. Kuporna är sydda av ett finare tyg och axelbanden i ett grövre. Vid en kol-14-analys av tyget daterades underkläderna till 1400-talet. Det behålösa modet slog igenom efter 1968, först bland radikala feminister och unga kvinnor. Det blev snabbt uppfattat som modernt, ungt, fräscht och naturligt och efter hand ett allmänt mode. Omkring 1980 blev behån åter ett modeplagg, då i ännu fler variationer i form, förstärkning och stoppning, inte sällan med tydlig retrokänsla. Många tror att behåbränning förekom som någon slags protest hos vänsterradikala feminister på 1960- och 1970-talet, men mycket talar för att det bara är en faktoid, eller var något som journalister konstruerat för att få rubriker. Begreppet behåbränning myntades i och med en Miss America-tävling år 1968 där en grupp vänsterradikaler protesterade mot att kvinnosynen hade blivit sexistisk. De protesterande slängde då sina accessoarer som förknippades med kvinnoförtryck. Saker som de slängde var allt från behåar och lösögonfransar. Enstaka små grupper av kvinnor brände sina behåar men inte i någon större skala. Reportrar som skrev om behåbränning ville nog förknippa dessa handlingar med flaggbränning och inkallelsebränningar som förekom under denna tid i en mer utbredd omfattning. Det finns två mått som ska sammanställas för behåns storlek: måttet under bysten och måtten där bysten är som störst med behå på. Behåns storlek anges därefter med en bokstav och ett nummer. Bokstaven representerar ett standardiserat kupmått. Numret representerar ryggbandets storlek som är ett mått under bysten. Måtten under bysten anges i olika enheter i olika länder. Eftersom kupstorleken avgörs både av bröstmassa, bröstens bredd och projicering kan den egentliga storleken skilja sig från den storlek som uträkningen ger. En större kupstorlek ska då prövas med ett mindre bandmått, eller ett större bandmått med en mindre kupa, samma person kan pröva A80, B75, C70 och D65 eftersom kupbredden som regel är proportionell i förhållande till bandbredden under bysten. Den största brösthållaren som överhuvudtaget tillverkats hade kupstorlek WW eller 60 centimeters skillnad, enligt Guinness rekordbok.
Behålös
Behå i modern mening etablerades först på 1930-talet och dess form, förstärkning och stoppning kunde anpassas efter modets önskade silhuett, men enklare motsvarigheter har funnits i äldre tid. Antikens kvinnor har vid behov burit brösthållare motsvarande en bandå. Senare kom korsetter, först för högre samhällsklasser, på 1800-talet mer utbrett. Den delades innan sekelskiftet i en nedre del och en övre, som kom att utvecklas till 1900-talets behå. Redan från renässansen finns avbildningar där kvinnors bröstvårtor framträder genom kläderna, kanske arrangerade, konstnärligt symboliska framställningar. Men från 1780, i förromantiken, finns ett behålöst dräktskick dokumenterat i porträtt. Det var ett klassiskt mode, del i direktoarstil och empir och tydligast i Frankrike. Korsetter försvann till förmån för en naturlig figur med hög midja. Kroppen tilläts vara synlig genom klädseln. Att bröst och bröstvårtor kunde anas genom klädseln ansågs vara en klassisk look. Brösten beskrevs i modet som estetiska och naturligt sexuella. Modet var delvis inspirerat av omlottklänningar som bars av skådespelerskor i orientaliska roller. Ett porträtt av Marie Antoinette från 1783, med tunn vit muslin-klänning i tunikamodell, gjorde skandal eftersom klädseln ansågs opassande för en drottning, men den skapade ett mode. År 1784 besökte Abigail Adams Paris, och chockerades av fashionabla franska kvinnor, inklusive Madame Helvétius, med "de mer avslöjande och skira versionerna av tidens klänningar". Än mer utpräglat blev modet under direktoartiden 1795–1799 genom Incroyables et Merveilleuses, en fashionabel och festande aristokratisk subkultur i Paris, med ännu mer transparenta linnen och flor med grekisk-romersk inspiration. Modet kritiserades, Horace Walpole menade att kläderna liknade peignoirer, underkläder. Andra stördes av de genomskinliga materialen siden, gas och muslin. Då textilen berörde kroppen skapades en nakenhet "à la grecque". Louis-Sébastien Mercier beskrev franska kvinnors klädskick som "a la sauvage": "en skir muslin-klänning, buren över en kroppsfärgad bodystocking, med bröst, armar och fötter bara". Han befarade att dåtidens offentliga uppvisning av nakna skulpturer uppmuntrade denna oanständighet. Det transparenta kvinnomodet blev även föremål för satir från tidens tecknare, exempelvis Isaac Cruikshank. Även under Napoleontiden fram till 1810 följde modet de klassiska naturliga idealen. Det avklädda modet uppfattades inte längre som provocerande och man accepterade till och med den antika idén om "heroisk nakenhet", med exempel som Antonio Canovas välkända skulpturer av kejsaren och hans syster. Under det påföljande 1800-talet var kvinnors sommar- och aftonklänningar fortfarande en tid utförda av transparent textil. Men de blev efter hand mer fodrade eller burna över helt ogenomskinliga underkläder. Och från cirka 1830 blev korsetterna vanliga. Viktorianismen slog igenom. I mitten på 1800-talet kom den första vågens feminism, senare tätt knuten till sekelskiftets "nyromantik" och en reformrörelse. En "klädreform" förespråkades, men även en enklare livsstil, "tillbaka till naturen", naturenlig odling, hälsokost, naturläkemedel, friluftsliv, vandring, nakenkultur, sexuell frigörelse, sociala och andliga reformer. Med Ellen Key i spetsen bildades den Svenska drägtreformföreningen, man ville frigöra kvinnorna från hård korsettering och snörliv. Istället för ojämställd modedräkt förespråkades en ledigare stil, med bekvämt linne och underbyxor. De propagerade för ett mjukare reformliv som på ett behagligt sätt stödde midja och byst. Det blev efterfrågat, men den gav inte tillräckligt stöd för alla, så när behån lanserades under 1900-talets första decennier kom många att lämna reformlivet.
BH-bygel
En bygel är bland mycket annat en U-formad skena av ståltråd eller nylon som sitter i underkanten av behån för att stödja bysten. På finlandssvenska betyder en bygel en klädhängare. Den första bygelbehån gjordes i USA 1938, men blev vanlig först 1945. Den blev åter på modet runt 1984 då bland annat Wonderbra blev populära. Byglar fastnar lätt i tvättmaskinsfilter. Därför läggs bygelbehåar vanligen i tvättpåsar vid tvättning. 1999 började Triumph International att sälja behåar med löstagbara byglar.
Arnbergs korsettfabrik Höganäs
Arnbergs korsettfabrik grundades av Olof Arnberg i Höganäs våren 1893, då han var knappt 25 år gammal. Den låg först på Köpmansgatan 8 i Höganäs centrum, och sedan 1907 på Storgatan 58. Fabriken på Storgatan byggdes även ut 1936. Fabriken var en stor arbetsplats där många Höganäskvinnor fick jobb. Korsetter med namnen Grace, Graciform och Graciella tillverkades, och arbetet blev en viktig inkomstkälla för många kvinnor i gruv- och bruksarbetarorten. Många började som fjortonåringar, som spring- eller putsflickor som klippte trådar. De män som jobbade i fabriken var i packsalen eller avdelningsföreståndare. 1918 fanns 200 anställda och antalet var som mest 1939, då 635 personer arbetade på företaget, huvudsakligen kvinnor. De kvinnor som arbetade med att väva silke blev sjuka av att andas fabriksluften, som innehöll silkefibrer. Import av snörliv till Sverige hade belagts med tull precis innan fabriken grundades. Graciella var den första modellen att tillverkas med sicksackfjäder i rostfritt stål, efter att brittiska Spirellas patent på sådana fjädrar förföll 1920. Spirella stämde Arnberg, men han blev friad och kunde fortsätta tillverkningen. Reformliv tillverkades och såldes 1913-1955 och företaget fanns kvar trots det rakare modet under 1920-talet. På 1930-talet återkom det kurviga modet och BH:n blev populär. När Olof Arnberg startade företaget hade han hjälp av en dansk kvinnlig tillskärare med efternamnet Lerche. Tillsammans med henne började han tillverka snörliv. De hade problem i början, eftersom stärkelsen i tillverkningen klistrade fast på provdockorna. I Köpenhamn fick han tipset att använda en kopparbyst och forma med ånga. Arnbergs sålde inte bara sina produkter i Sverige utan hade även en omfattande export till Norge och England. Allt från strama snörliv och platta korsetter på 20-talet till senare modeller i mer elastiska material med toppiga bröst. Det mesta av råmaterialet, 10 000 meter resårväv i veckan, tillverkades på fabriken. Det blev till 50 000 plagg varje vecka. De sista åren lades tillverkningen om lite och utöver korsetter, korseletter och gördlar, så framställdes också nattlinnen och tidstypiska morgonrockar. Företaget tillverkade även slipsar under en tid. Plaggen tillverkades av bomull, men också av pappersgarn under första världskriget då det var ont om bomull. Även gummiväv och konstsilke användes. Olof Arnberg lät tillverka ett tyg av bomull (varp) och konstsilke, som han hade ensamrätt på i flera år. Han tog även fram en konstsilke-väv med liknande ensamrätt. 1941 blev firman aktiebolag med namnet Arnbergs fabriks-aktiebolag och aktierna fördelades inom familjen Arnberg. När Olof Arnberg dog 1953 axlade äldste sonen Max Olle som direktör och yngste sonen Lennart som disponent ansvaret för företaget. Glansperioden var på 1950-talet då tillverkningen ökade under Max Olles och Lennarts ledning, från 5 till 25 miljoner kronor, tack vare förbättrad maskinpark och marknadsföring. Som mest omsatte företaget 70 miljoner. När Arnbergs Korsettfabrik skulle annonsera för första gången någonsin, 1952, började de med storsäljaren Graciette. De räknade med att sälja 12 000 men det blev 60 000 plagg. De goda förtjänsterna under slutet av 1950-talet, gjorde att Arnbergs kunde bygga två nya fabriker. En i Klippan och en i Kävlinge, och 1959 byggde man också en fabrik i Goes, Nederländerna. I början av 1960-talet var 40-45% av alla behåar, 33% av alla gördlar och 25% av alla underkläder, på den svenska marknaden tillverkade av Arnbergs Korsettfabrik. 1969 lyckades man sälja företaget till Tyska Triumph och slapp på så sätt att gå i konkurs. Lennart Arnberg tackade ja till erbjudande om arbete i Triumphs fabrik i Åbo. Där arbetade han sedan i 16 år. Kvar i Höganäs fanns endast lager och kontor. Fabriksbyggnaden i kvarteret utmed Storgatan revs 1982. I stället byggdes en ny fastighet med bland annat en större livsmedelsbutik.
BH
Det behålösa modet slog igenom efter 1968, först bland radikala feminister och unga kvinnor. Det blev snabbt uppfattat som modernt, ungt, fräscht och naturligt och efter hand ett allmänt mode. Omkring 1980 blev BH:n åter ett modeplagg, då i ännu fler variationer i form, förstärkning och stoppning, inte sällan med tydlig retrokänsla. Traditionellt är behåbränning en symbol för en protest hos vänsterradikala feminister på 1960- och 1970-talet. Begreppet myntades i och med en Miss America-tävling år 1968 där en grupp vänsterradikaler protesterade mot att kvinnosynen hade blivit sexistisk. De protesterande slängde då sina accessoarer som förknippades med kvinnoförtryck. Saker som de slängde var allt från behåar och lösögonfransar. Enstaka små grupper av kvinnor brände sina behåar men inte i någon större skala, och att det var utbrett faktoid och var något som journalister konstruerat för att få rubriker. Reportrar som skrev om behåbränning ville möjligen förknippa dessa handlingar med flaggbränning och inkallelsebränningar som förekom under denna tid i en mer utbredd omfattning. Uppmaningen "Bränn BH:n!" blev ett etablerat uttryck för uppror mot patriarkatet. Det finns två mått som ska sammanställas för BH:n storlek: måttet under bysten och måtten där bysten är som störst med BH på. Storleken anges därefter med en bokstav och ett nummer. Bokstaven representerar ett standardiserat kupmått. Numret representerar ryggbandets storlek som är ett mått under bysten. Måtten under bysten anges i olika enheter i olika länder. Till följd av standarden EN 13402 anges måttet i centimeter i EU, avrundat till närmaste femtal (70, 75, 80, etc). EU:s standard för ryggbandets storlekar är. Kupstorleken avgörs av bröstens massa, vidd och projicering, och räknas fram genom att subtrahera måttet över med måttet under bysten. Kupan är alltså skillnaden mellan måtten. EU:s standard för kupstorlek är. Eftersom kupstorleken avgörs både av bröstmassa, bröstens bredd och projicering kan den egentliga storleken skilja sig från den storlek som uträkningen ger. En större kupstorlek ska då prövas med ett mindre bandmått, eller ett större bandmått med en mindre kupa, samma person kan pröva A80, B75, C70 och D65 eftersom kupbredden som regel är proportionell i förhållande till bandbredden under bysten. Vid större kupstorlekar kan det dock bli lite förvirrande eftersom en del tillverkare kallar storleken som kommer efter D för DD istället för E och det som logiskt sett borde bli För DDD. Detta gäller dock oftast brittiska (UK) och amerikanska (US) storlekar men inte europeiska storlekar. Den största brösthållaren som överhuvudtaget tillverkats hade kupstorlek WW eller 60 centimeters skillnad, enligt Guinness rekordbok. BH-håkupor finns som hela, 3/4, 1/2 och någon gång som 1/4 (öppen) för olika typer av urringning. Måttet under bysten som används för bestämmandet av ryggbandets storlek skapar ofta problem. Kroppars olika egenskaper måste hållas i åtanke. Det primära stödet i en behå kommer från just ryggbandet. För att ryggbandet ska ha ett funktionellt stöd så måste det sitta tillräckligt åtsittande och stadigt på kroppen. Beroende på kroppstyp och mängden mjuk kroppsvävnad så måste måttet under bysten mätas med anpassad åtstramning. Axelbandslös bh är en BH som sitter uppe utan axelband. Den hålls uppe genom att byglar och silikon klämmer åt under bröstet och formar bysten. Viktigt är att byglarna sitter åt runt bröstet så att silikonet på insidan fäster mot huden. Finns i storlekar upp till H-kupa. Balconette är en upplyftande, vadderad bygelbehå, som får bysten att sticka ut likt en balkong. Första designen utfördes i USA 1938. Balconetten var mode i mitten av 1950-talet, då bystdrottningarna var skönhetsideal. Balconetten kan ha avtagbara axelband och kan användas till djupt urringade klänningar. Den har ofta halvkupor och bygel.
