Konferenstelefon
Konferenstelefon är en avancerad högtalartelefon som överför ljud i båda riktningarna utan att ljudet "klipps" medan samtalet pågår, så kallad duplex. Med en konferenstelefon kan flera personer aktivt delta i mötet med deltagare från olika platser. Det finns konferenstelefoner för alla typer av telefonisystem – traditionell telefoni, IP-telefoni, trådlös telefoni (DECT) och mobiltelefoni. Förutom duplex kommunikation är utrustningen också försedd med eko-kancellering för att säkra ljudkvaliteten.
DECT
DECT, Digital Enhanced Cordless Telecommunications (fram till 1995 uttytt som Digital European Cordless Telecommunications), är en standard för sladdlösa (engelska: cordless) telefoner. Benämningen DECT kommer från det europeiska standardiseringsorganet ETSI och är numera i många länder synonymt med sladdlösa telefoner för hemmabruk. DECT har en liknande historia som GSM. Båda är digitala lösningar för trådlös telefoni, och båda har standardiserats av ETSI. I fallet DECT togs standarden fram 1988, och den fastställdes 1992. Under tidigt 1980-tal spreds de första analoga sladdlösa hemmatelefonerna från fabriker i Östasien till europeiska butiksdiskar. Problemen med analoga system inkluderade brus och risk för avlyssning, vilket ledde den vidare sladdlösa utvecklingen i digital riktning. 1987 hade två tidigare digitala teknologier utvecklats – den brittiska CT2-standarden och den svenska CT3-diton. Det europeiska standardiseringsorganet beslöt att utveckla en gemensam standard baserad på fördelarna hos dessa två, vilket januari 1988 kom att konkretiseras som DECT. Benämningen DECT finns beskriven i ETSI-standarden ETS 300.175, där den första utgåvan av standarden härrör från 1992. DECT är ETSI:s näst mest framgångsrika standard, efter GSM. År 2011 användes DECT-standarden i 73 procent av världens sladdlösa telefoner för hemmabruk. Fram till år 2011 har uppskattningsvis 800 miljoner DECT-telefoner tillverkats, och antalet ökar med 100 miljoner per år. DECT-standarden har introducerats i minst 110 länder. USA introducerade DECT-standarden 2005, och man är numera en av de största växande DECT-marknaderna. En av de största marknaderna som ännu inte anammat DECT är Japan, där man istället använder den egna standarden PHS. DECT har en räckvidd på cirka 50 meter inomhus och 300 meter utomhus. Maximal överföringshastighet av data är 384 kbit/s per frekvenskanal (se också FDMA nedan). För att utöka interoperabiliteten mellan tillverkare har specifikationerna GAP och CAP tagits fram där CAP ger möjlighet för bland annat överlämning mellan basstationer (eng.: roaming) och även under pågående samtal (eng.: external bearer handover). DECT använder sig normalt av tio frekvenser uppdelade i tjugofyra tidsluckor. De första tolv används för upplänk från portabel part till fast part. De sista tolv används från fast part till portabel part. Tidsluckorna för upp- och nerlänk används så att portabel som sänder i en tidslucka får svar från fasta sidan exakt tolv tidsluckor senare. Det finns många utbyggnader av DECT-standarden, där GAP är vanligast. Den nya CAT-iq-standarden använder sig av två sammanhängande tidsluckor för bättre ljudkvalitet. Frekvens 1880–1900 MHz (Europa). Kanaler: 120 (full duplex). Duplexmekanism: TDD (eng.: Time Division Duplex) med 10 ms fönsterstorlek. Multiplexeringsmekanism: FDMA med tio bärarfrekvenser samt TDMA med 2 × 12 platser. Modulation: Digital GMSK (eng.: Gaussian Minimal Shift Keying). Uteffekt (Under samtal): 10 mW i genomsnitt, med topp på 250 mW. Talkodning: 32 kbit/s ADPCM. Trafikkapacitet: 10 000 Erlang / km² / våningsplan.
SJ
SJ AB kör tåg i egen regi, med koncepten SJ Snabbtåg (fordonstyperna X 2000 och SJ 3000), SJ InterCity, SJ Regional samt SJ Nattåg. X 2000 var först tänkt att vara ett tåg för affärsresenärer och långpendlare. Det hade, till skillnad från äldre vagnar, klimatanläggning. Halva tåget utgjordes av vagnar av så kallad "X2000-klass". I dessa vagnar fanns radio, servering av måltid vid sittplats samt trådlös telefoni. De övriga vagnarna var så kallade "budget-klassvagnar", i dessa vagnar var sätena trängre (90 cm stolavstånd, jämfört med tidigare vagnars 104 cm) och serveringen sköttes via serveringsvagn. Dessa klasser döptes i slutet på 1990-talet om till första respektive andra klass, precis som i övriga tåg. I mitten av 2000-talet renoverades samtliga X 2000-tåg, genom utvändig omlackering och ny stolklädsel. Fram till år 2022 kommer tågen att genomgå en helrenovering för att kunna köras i ytterligare 20 år. Intercity (IC) är ett internationellt begrepp för fjärrtåg som går mellan större och medelstora orter. Redan under mitten av 1960-talet började IC-tåg att rulla i Storbritannien och därefter spred sig begreppet till andra europeiska länder. IC-tågen är enligt dåvarande Banverkets definition ett fjärrtåg vilket innebär att det har över 100 km mellan sina två ändstationer. Begreppet Intercity började användas av SJ i början av 1980-talet och ersatte då begreppet snälltåg. Detta gjorde till en början att begreppet infattade de snabbaste av SJ-tågen, med förhållandevis få stopp. Dessa tåg gick nästan uteslutande på linjerna Stockholm-Malmö/Göteborg, några IC-tåg gick även sträckan Stockholm-Dalarna. Under 1960-talet levererades ett stort antal fjärrtågsvagnar till SJ och 1979 började stora leveranser från en nedläggningshotad, statlig fabrik i Kalmar (Kalmar Verkstad AB). De nya 1970/80-talsvagnarna mottogs med blandade känslor av passagerarna. Det var något lättare att ta sig in i vagnarna då trapporna hamnat på insidan istället för på utsidan, men sätena var trånga. De gamla 1960-talsvagnarna började dock bli slitna. Intercity-tågen hade restaurangvagn och ofta en familjevagn med lekhörna. När fjärrtåget X 2000 lanserades under tidigt 1990-tal sjönk IC-tågen snabbt i anseende och dessa ersatte istället begreppet "persontåg". Kraven minskades och vagnarna som användes var ibland omoderna och slitna. Stoppen ökades dock inte och hastigheten förblev oförändrad, detta gjorde att IC-tågen förblev relativt snabba och effektiva. InterRegio (IR) var ett begrepp som lanserades av SJ på början av 1990-talet efter tysk förebild som ett mellanting mellan IC och lokaltåg. Dessa tåg fick renoverade vagnar och kaféavdelning. Många av tågen användes på de halvlånga sträckorna i Mälardalen och Västsverige. Konceptet avslutades dock fort, då SJ ansåg att man började få för många olika begrepp inom koncernen. De renoverade vagnarna sattes istället in i vanlig IC-trafik runt om i landet. IR blev även ersatt av X2000, när man kunde byta till regionaltåg längs vägen. SJ Regional är ett begrepp som SJ använder för de tåg som går på medellånga sträckor och som i regel har fler uppehåll än till exempel X 2000, SJ 3000 och Intercity. SJ:s regionaltågslinjer är i dag (december 2021) Stockholm-Uppsala, Stockholm-Västerås–Örebro–Skövde–Göteborg, Kalmar-Växjö-Göteborg och Göteborg-Trollhättan-Karlstad. På de två förstnämnda är det främst "dubbeldäckaren" X40 som används. Detta tåg har inneburit ett lyft för SJ:s regionaltågslinjer. Tåget har bland annat en bra accelerationsförmåga, något som är viktigt för regionaltåg med relativt tätt mellan stationerna, samt en toppfart liknande X 2000, 200 km/h. Regionaltågslinjerna till och från Stockholm är vanligen lönsamma för SJ utan stöd, huvudsakligen tack vare bra beläggning och ganska snabba banor (hög medelfart ger lägre personalkostnad per km).
