Nappa (skinn)
Nappa är en typ av skinn som är framtagen för att narvsidan (hudens utsida) skall bäras utåt. Ursprungligen avsågs alun- eller vegetabiliskt garvat och kulört färgat fårskinn, ibland även get- eller kalvskinn men numera kan det även syfta på andra typer av skinn. Även andra typer av garvning förekommer. Detta är motsatsen till mockaskinn där köttsidan bärs utåt. Nappa är slitstarkt och betydligt slätare än mocka. Skillnaden mot nubuck, som också har narvsidan utåt, är att nubucken är lätt slipad för att få en matt, mjuk yta. Getnappa är mycket slitstarkt, tack vare sina korsade fibrer, och används ofta till MC-kläder. Får- och lammnappa är något smidigare och är betydligt vanligare.
Moradräkten
Moradräkten är en sockendräkt från Mora socken. Moradräkten är en av de ålderdomligare dräkterna i Sverige, med många gamla drag bevarade. Den ingår i ett dräktområde som även omfattar Sollerön, Våmhus, Orsa, Venjan och Mora där närbesläktade dräkter burits. Den vanligaste varianten av dräkten består idag av en livkjol med plisserad (eller maskinstickad) kjol och rött ylleliv med gula detaljer, en linneöverdel, halskläde, magd (förkläde) och kjolväska i skinn (kallad liråkuppa eller lidåkuppa). Gifta kvinnor bär en ytterst en vit kelinggatt "käringhatt" för att dölja håret. Förr kunde gifta kvinnor även bära en "underhatt" under sin kelinggatt. De ogifta kvinnorna bar förr en "rynkhatt" med nackstycke eller en hilka. Det finns flera olika tröjor till dräkten. En mängd magder eller förkläden har förekommit, enkelt sett har grönmagden brukats som vardagsförkläde, rödmagd till högtid, blåmagd till allvarshögtider och den svarta sorgmagden till sorg och långfredag. Detta har dock varierat. Under vissa perioder har några av magderna knappt brukats alls, och under sent 1800-tal färgades den blå magden istället starkt lila. Äldre magder har ofta något varierad randning och är ofta vävda i något grövre garn än de som är vanliga till 1900-talsdräkten/dräkten idag. Därutöver har en del andra förkläden förekommit som vitmagden för konfirmander och över det vanliga förklädet under söndagar då Mora kyrka hade vitt antependium. Raskförkläden (i vaxat ylle) har brukats vid större högtider. Vid konfirmation, bröllop och nattvard har även tryckta kattunsförkläden (spuråmagder) brukats. Fram till 1830-40-talet förekom även en loristjimpa, en luden skinnmagd av kalvskinn med hårsidan ut. Halskläde med axellappar: Utmärkande är halsklädet, "assklä" av vitt linne med fram- och bakstycke, över axlarna förenade med korta sidostycken, prydda med hålsömsfåll och på styckena med breda hålsömskrus. Halsklädet med rynkade axellappar har historiskt sett varit vanligare på Sollerön. Rakt halskläde: I Mora har raka halskläden varit vanligare. Under 1800-talet var halsklädena något kortare än senare. Golkrokstrasa eller rysstrasa: Köptes från England eller Ryssland. Idag mest använt till våmhusdräkt samt av yngre flickor. Förr även använt i hela Mora tillsammans med de andra halsklädena. Mansdräkten består av vita knäbyxor i vadmal, grönt livstycke med häktor, vit vadmalsrock med häktor, mörkblå strumpor, förskinn och hatt. Historiskt sett har även knäbyxor i sämskskinn och linnebyxor (både knäbyxor och hellånga byxor) använts. Under 1800-talet och tidigare brukades ibland livstycken av vitt vadmal eller sämskskinn till vardags. Under vissa delar av 1800-talet användes blått livstycke istället för det gröna. Det gröna livstycket togs dock åter i bruk i Mora och det blå levde kvar på Sollerön. Redan sockenstämmoprotokollet från 1666 innehåller ett mål där kyrkoherden Elavus Andreæ Skragge klagade över att "then gamlble och alfvarsemme klädedräckten nu afflägges och uthi ett nytt och lättfärdigt maneer förbytes, som ähre band, skoor medh hool och höga klacker, bruckor, långt håårh". Tre år senare klagade kyrkoherden åter över samma sak. Kyrkoherden Anders Svedelius klagade 1793 över bruket av rask och kattuner. Man ansåg även de gröna klädeströjorna som brukades av kvinnorna och de blå som brukades av männen som överflödiga, och att en vit vadmalströja kunde duga även som festplagg. Sockenborna i den västra sockenhalvan stödde förslaget, medan de i den östra höll på blåtröjans och gröntröjans bevarande. Efter många turer beslöt man dock att fortsätta att tillåta plaggen. Gröntröja är en högtidströja av grönt ylletyg med gula bandbesättningar och röda ärmuppslag. Halvfodrad med linne eller halvlinne. Vittröja är den "vanliga" tröjan i vitt vadmal. Halvfodrad med linne eller halvlinne. Kasung eller kasundj är en skinntröja av fårskinn med bräm.
Bågaskatt
Männen som var skattskyldiga kallades bågamantal. Bågaskatten betalades som ordinarie vinterskatt av bönderna i socknarna vid kusten, som dessutom betalade skatt på varor som fisk, smör och tjära. När jordeböcker för bondebefolkningen upprättades på 1500-talet utgicks ifrån bågaskattens längder, och de är därmed föregångare till gårdsregister i Norrland. Från och med 1500-talet betalades alltså bågaskatt på vintern av i princip samma personer som om sommaren betalade skatt enligt jordeböckerna, dock fanns det kvinnliga jordägare som skattade i jordeboken, men dessa finns inte uppförda i någon bågaskattelängd. Den som "skogade" (jagade) i förtid, det vill säga innan vintern, fick böta. Pilbåge, armborst, snaror och fällor var de vanliga jaktredskapen för dem som betalade bågaskatt, eftersom allmogen inte tilläts jaga med skjutvapen förrän 1702 (de fick då tillåtelse att skjuta "odjur"). Bågaskatten betalades också i svenska Finland, företrädesvis i de försvenskade kustområdena och av de jordbrukande bönderna. Skinnskatt, som motsvarar densamma jaktbeskattning, återinfördes sedan bågaskattelängderna avskaffats under 1600-talet i särskilda kolumner i jordeböcker i en del landskap. Sådan skinnskatt betalades av både bofasta bönder och samer. I Jämtland som då nyligen blivit svenskt, betalades avraden i skinn. Samerna i Jämtland betalade före detta en så kallad "fjällfinneskatt" i skinn, vilket i praktiken är detsamma som skinnskatt men vilket hade ett annat namn. På grund av att pälspriserna sjönk under 1600-talet till följd av nya handelsförbindelser med andra länder, togs skinnskatten bort i Norrland och Dalarna på 1600-talet, och i Jämtland 1653. Bågaskatt fortsatte betalas i Härjedalen till 1848. In natura-betald skatt i skinn pålades också birkarlarna som avgift för deras verksamhet, innan verksamheten avskaffades. Birkarlarnas sammanlagda avgift uppgick 1528 till åtta mårdskinn och 2280 ekorrskin. Mängden päls som kronan inhöstade gjorde att Gustav Vasa inrättade Kungliga Skinnkammaren, som fanns kvar till 1624, men där förvarades också skinn som kronan inhandlat. Det finns ytterligare skatter i skinn omnämnda i källorna, även kyrkoskatter. Olofsgärden, som underecknades 1314 i Nora socken i Ångermanland, bestod bland annat av "blaskurit" skinn, vilket brukas tolkas som ekorre eller hermelin. I Härjedalen kunde kyrkoherdarnas lön delvis betalas i ekorrskinn av församlingsborna på 1600-talet. Lappfogdarnas räkneskaper för Pite lappmark 1555 anger att varje "granlapp" ska erlägga tio ekorrskinn eller två pund gäddor, och den ogifte hälften av detta. 1559 skulle samerna i Torneå betala 75 ekorrskinn i skinnskatt, enligt anvisningarna för fogderäkneskaperna. I början av Erik XIV:s regeringstid på 1560-talet infördes bågaskatt för samerna i Ume lappmark. Denna bågaskatt var antagligen ett lån från kustbygden. Skattskyldigheten var relaterad till de skattandes ålder. När en same blivit 15 år gammal och orkade spänna en båge skulle han första året betala en mård i skatt, andra året två mårdar och tredje året tre mårdar. När han blev gammal och krafterna började sina skulle skatten minskas ett år i sänder från tre mårdar till ingen. Denna skatt gällde fram till 1602, då hertig Karl införde en ny ordning för lappskatten. Skinnskatter fanns från medeltiden och senare i andra länder. På 1200-talet fanns en skinnskatt (i kalvskinn) som bönderna i Øvre Telemark, Norge, betalade till kronan vilket medgav de skattskyldiga rätt att slippa ledungsplikten. 1661 övergick den skatten i kyrkoskatt. I tsartidens Ryssland tog staten en skinnskatt, kallad jasak, av ursprungsbefolkningen i Sibirien. Vid slutet av 1600-talet uppgick jasak till mellan 5 och 12 sobelskinn per år. Den som kristnades behövde dock inte betala jasak. Efter medeltiden betalade också bönder i Republiken Novgorod skinnskatt, men under mitten av 1500-talet övergick den skatten i penningskatt.
Knäppkängor
Knäppkängan är en känga med vadlångt skaft som stängs med knappar. För att knäppa kängan används en särskild kängknäppare. På 1860-talet började den masstillverkas i Sverige och blev mycket populär. Den vanligaste modellen var i svart kalvskinn. Knäppkängor användes in på 1920-talet.Det fanns även knäppkängor för herrar som gick över anklarna och som användes in på 1940-talet.
Boxkalv
Boxkalv (engelska box calf) är ett kromgarvat kalvskinn i svart eller kulört färg, som används som ovanläder till skor. Namnet skall komma av att skinnen under ett vist fabrikationsstadium behandlas i trälådor. Enligt andra uppgifter skall dock namnet komma från en brittisk skotillverkare, Joseph Box. Boxkalv var det första kromgarvade lädret att tillverkas i större skala, med början i USA omkring 1890. Det används ännu för vissa exklusivare skor.
Chukka boots
Chukka boots är ett par ankelhöga, tunna kängor med två eller tre par snörhål. De är vanligtvis gjorda av kalvskinn eller mocka. Skotypen var populär till ledigare klädsel i slutet av 1940-talet och 1950-talet. Namnet chukka kommer från sporten hästpolo. En variant av chukka bootsen är ökenkängan (desert boots) som bars av brittiska trupper under ökenkriget i Andra världskriget. Ökenkängan är dock lite lösare i ankeln och har crepesula.
Pergamon
I historien nämns Pergamon första gången 399 f.Kr. och synes redan då ha haft grekiskt statsskick, om än under persisk överhöghet. Dess inbyggare räknade sig själva som avkomlingar av arkadier som invandrat i landet under herakliden Telefos ledning. Dess tillväxt började under 200-talet f.Kr., då Lysimachos ståthållare Filetairos där åt sig grundade ett eget rike (281 f.Kr.). Under dennes efterträdare Eumenes I (263-241), Attalos I (241-197) och Eumenes II (197-159) utvidgades efter hand det nya riket, i synnerhet då romarna åt Eumenes II skänkte en stor del av Mindre Asien. Då Attalos II:s (159-138) brorson och efterträdare Attalos III genom testamente överlåtit sina skatter och sitt rike till romarna, gjordes det efter hans död år 133 f.Kr. och besegrandet av tronpretendenten Aristonikos till en romersk provins under namnet Asia år 129 f.Kr. Pergamon fortsatte blomstra under den romerska kejsartiden, och staden fick av kejsarna ta emot åtskilliga nådebevis. Augustus bemyndigade provinsen Asia att i Pergamon uppföra ett åt honom och gudinnan Roma (Dea Roma) helgat tempel. Nya kejsartempel uppfördes åt Trajanus och Caracalla, och då Pergamon sålunda blev en medelpunkt för kejsardyrkan, antog dess invånare titel av "kejsarens tempeltjänare". Under bysantinska tiden var Pergamon i starkt avtagande. Den drog sig åter tillbaka på Akropolis och kunde, efter vad de fästningsmurar som härrör från denna tid utvisar, inte på långt när fylla utrymmet ens där uppe. Slutligen gavs den befästa överstaden helt och hållet upp, och det nutida Bergama ligger på slätten väster om Selinos. Pergamon var en viktig kulturstad. Såväl Attalos I som Eumenes II var bildnings- och konstälskande regenter, som förskönade sin huvudstad genom storartade anläggningar och bl. a. samlade ett rikt bibliotek efter mönstret av det alexandrinska. Det framträdande stora behovet av skrivmaterial när ptolemaierna slutade exportera papyrus tros ha föranlett uppfinningen av pergamentet, som bereddes av kalvskinn. I Pergamon uppstod en ny grammatisk skola som kunde mäta sig med den i Alexandria. Dess främste man var Krates från Mallos. I staden fanns ett bibliotek som näst det stora biblioteket i Museion i Alexandria var det främsta i den antika världen. Staden var även en av Uppenbarelsebokens sju församlingar. Genom de utgrävningar som 1878-86 på preussiska statens bekostnad utfördes under ledning av Carl Humann och Alexander Conze, har det förut föga bemärkta Pergamon blivit en av de förnämsta fyndorterna för vår kännedom om den grekiska arkitekturen och skulpturen. På den nämnda bergåsen, som i norr har en rätt betydlig höjd (310 meter över havet och ungefär 270 meter över slätten) och i delvis konstgjorda terrasser sänker sig mot söder, har dessa utgrävningar bragt i dagen grundmurar och andra rester av ett antal monumentala byggnadsverk, bland vilka följande, uppräknade från norr till söder, är de förnämsta. På åsens nordöstra del, invid Athenatemplets peribolos, har man återfunnit ingången (propyléerna) till borgen och norr därom några grundmurar som sannolikt tillhört det kungliga palatset. På åsens västra sluttning, omedelbart nedanför Athenatemplet och biblioteket, ligger de tämligen väl bibehållna ruinerna av en stor grekisk teater och en därmed sammanhängande, över 200 meter lång terrass, som på västra sidan begränsas av en pelargång, tydligen en i främsta rummet för teaterpubliken avsedd promenadplats, ett slags teaterfoajé under öppen himmel. År 1900 upptogs åter grävningarna och riktades då huvudsakligen mot den nedre staden. Även där finns lämningar av betydande byggnadsverk, mestadels från den romerska tiden. Vid stranden av floden Selinos finns grundmurarna till ett stort badpalats (termer) och väster om denna flod en romersk teater, en amfiteater och en cirkus. Längre mot väster ses lämningarna efter ett från äldre tid härrörande berömt asklepieion.
Homiliariet från Mush
Homiliariet från Mush (armeniska: «Մշո ճառընտիր, Mšo Č̣aṙəntir) är ett homiliarium på armeniska. Homiliariet från Mush är den största handskriften i Matenadaran i Jerevan i Armenien. Det innehåller tal, predikningar, panegyriker, epistlar, regler, historiska berättelser och förteckningar av armeniska helgon. Homiliariet skrevs på beställning av staden Baberds härskare Astvatsatur vid slutet av 1100-talet. Handskriften skrevs av skrivaren Vartan Karnetsi i Avagklostret nära Erzincan och illustrerades av konstnären Stephanos. Den var i huvudsak färdig 1202, förutom dagboken. Samma år anföll och besegrade turkarna Baberd, varvid Astvatsatur dog och hans egendom plundrades. Homiliariet rövades av den turkiske domaren i Hlat. De kristna i Arakolotsklostret ("De heliga apostlarnas kloster") sydost om Mush köpte 1204 manuskriptet av honom och bevarade det i klostret till 2015. I klostret redigerades homiliariet och kompletterades med dagboksanteckningar till 2005. Under det armeniska folkmordet 1915 togs handskriften om hand i det övergivna klostret av två armeniska kvinnor. Det delades på grund av sin vikt i två delar. Den ena delen förde de kvinnliga flyktingarna på ryggen med stor svårighet till Tblisi. Den andra delen hittades av den ryske arméofficeren Nicholas de Goberti. Så småningom hamnade bägge delarna i handskriftsarkivet i Etjmiadzin. Skriften är gjord på pergament av kalvskinn med måtten 70,6 x 55,5 centimeter. Handskriften bevaras i två delar. Den ena delen väger 15,2 kilogram och den andra 12,3 kilogram, tillsammans 27,5 kilogram. Homiliariet från Mush har samlingsnummer 7729. Det består idag av 601 sidor av ursprungliga 660. En sida finns idag i Wien och 17 i Venedig. Två sidor överlämnades 1977 av Moskvas Leninbibliotek till arkivet i Jerevan.
