Kläder
Kläder är tillverkade produkter som människan bär på kroppen för att skydda sig mot kyla, väta eller värme, eller som kroppsprydnad. Människan klär i vissa fall även husdjur, som hundar, i kläder av samma skäl. Gångkläder är en benämning på de kläder som vi oftast bär, för att skilja dem från till exempel nattkläder och sängkläder. Det bredare begreppet beklädnad omfattar även skor, accessoarer och andra produkter som människor bär utanpå kroppen. Med kläderna kan man bland annat markera social status, social tillhörighet, yrkestillhörighet eller etnisk tillhörighet, vilket samtidigt uttrycker en avgränsning från andra individer eller samhällsgrupper. Med sin klädstil visar individen på ett enkelt sätt var den står i såväl politiska som religiösa spörsmål. För det sena 1900-talets ungdom har kläderna kommit att bli en stark markör av vilken stil man tillhör. På 1960-talet var hippiekulturen ett sätt att med hjälp av kläd- och livsstil göra andra människor införstådda med vilken kultur man ville tillhöra. Också idag är kläder ett sätt att visa tillhörighet. För att vara "inne" krävs det de nyaste kläderna från det senaste modet som ofta kostar mer än de vanliga kläderna. På så sätt blir det en makt- och statusfaktor att bära nya moderna kläder. Kläder kan tillverkas av olika material som läder, päls, vävtextil eller konstfibertextil. De kan vara avsedda för att bäras i ett yttre skikt eller, som underkläder, i ett skikt under gång- och ytterkläderna. I människans sätt att använda kläder blir det tydligt att modet är av stor betydelse. Modet skiftar under tidens lopp. Under 1900-talet har sportkläderna blivit en del av det vardagliga modet. Enligt arkeologer och antropologer bestod de första kläderna förmodligen av pälsverk, läder, löv eller gräs som draperats, omhöljts eller knutits runt kroppen. Kunskapen om sådana kläder kan inte bevisas, eftersom klädmaterial snabbt förmultnar i jämförelse med sten, ben, skal och metallartefakter. Arkeologer har identifierat väldigt tidiga synålar av ben och elfenben från omkring 30 000 f.Kr. från i närheten av Kostenki, Ryssland, 1988. Torkade linfibrer som kan ha använts till kläder har hittats i en förhistorisk grotta i Georgien som är daterade till 36 000 år före nutid. Enligt en hypotes skulle klädlusen ha utvecklats till en separat art för 107000 år sedan efter att kläder kommit i bruk. Detta skulle alltså innebära att bruket av kläder är äldre än så. Second hand-kläder är begagnade kläder. Under medeltiden hände det att man inte fick sälja annat än begagnade plagg. Under och efter 1970-talet har statusen på dessa plagg ökat, och har ansetts vara en lösning på den onödiga klädkonsumtionen. Välbevarade och högkvalitativa second hand-kläder kallas för vintage, som är ett samlat begrepp för retrospektiva modekläder. Barnkläder är kläder gjorda speciellt för barn. Storlekarna mäts i centilong och går oftast upp till 170 cl. Kläderna skiljer sig huvudsakligen från vuxenkläder genom sina storlekar, men är ofta även konstruerade för att vara rymliga och tillåta rörelser. Konfektionsindustrin innebar ett uppsving för barnkläder, som blev allt mer praktiska. Overall blev som ett resultat populära under 1920-talet. Under 1930-talet satsades i Sverige på bra och billiga kläder, vilket ökades än mer efter att barnbidraget infördes 1948. Kläderna är ofta lätta att ta på sig, för att barnen själva ska kunna ta på sig dem. Flickkläder har ofta likheter med det kvinnliga modet, medan pojkkläder har mer gemensamt med herrmodet, med en striktare stil. Sjömanskostym är ett klassiskt pojkklädesplagg. Jeans och trikåtröja har blivit en unisex-kombination. Nationen, genom förekomst av nationaldräkter, kläder i flaggmönster eller kläder som efterliknar landslagsuniformer. Ämbetet eller yrket, genom förekomst av uniformer, speciellt utformade arbetskläder eller profilkläder med arbetsgivarens logga på.
Finkläder
Finkläder kallas de kläder som många människor bär då de vill vara speciellt välklädda. Vad som räknas som finkläder och inte påverkas av faktorer som tidsepok, samhälle/land och mode. Många föräldrar har genom åren klätt sina barn i finkläder vid särskilda tillfällen, som exempelvis olika högtider, vissa helger eller andra tillfällen, som till exempel fotograferingar, kalas, besök på finare restauranger och första skoldagen eller på skolavslutningen. Förr var det också vanligt att barn var finklädda på söndagarna, särskilt om familjen reste bort eller fick främmande, och det kan fortfarande förekomma till exempel då de går i kyrkan. Från 1840-talet och fram till 1930-talet var sjömanskostym vanligt, sedan fyraårige Prins Albert Edward av Storbritannien 1846 blivit avmålad i sjömanskostym, och under 1870-talet hade klädseln blivit populär som finkläder får både pojkar och flickor över hela världen. Även om detta minskade sedan, kom det att bestå under stora delar av 1900-talet. I det tidiga 1900-talets Sverige kläddes ibland barn upp i svenska nationaldräkter under fotografering. Från 1920-talet, men även tidigare, och fram till 1970-talet hade pojkarna ofta skjorta, kostymbyxor och ibland även väst eller kavaj. Ofta hade de även slips eller fluga till. Flickorna brukade ha blus och kjol eller klänning och ibland ett tillhörande förkläde, under 1910-talet ofta med stråhatt, och i framför allt fimnare familjer hade flickor kappa då de promenerade eller gick till skolan.. Pojkarna brukade ha finskor, flickorna ibland högklackade skor. Många barn fick inte heller springa omkring och leka under den tid de var finklädda, eftersom finkläderna då kunde bli smutsiga eller trasiga. Tidigare rådde på många håll i världen ofta en mer auktoritär syn på barnuppfostran än i dag och barn hade inte så mycket att säga till om. Många tyckte att barn skulle vara finklädda ibland oavsett om de ville eller inte. Sedan 1970-talet använder barn i många länder finkläder alltmer sparsamt, och då de gör det är det alltmer frivilligt, även om det fortfarande kan variera mellan olika föräldrar och länder. Finklädda barn kan dock även i dag ses på till exempel skolavslutningar. Även flickor bär numera ofta skjorta när de är finklädda. Runt 1970 började mer informella barnfinkläder bli populära, som tröja och västklänning. Under det sena 1980-talet och det tidiga 1990-talet kläddes en del barn i så kallade "nostalgiska kläder", vilka anknöt till det tidiga 1900-talet. Ibland kallas kläder som är arbetskläder eller uniform för finkläder, särskilt om de bärs av till exempel en barnflicka, betjänt eller ett hembiträde, eller anställda på hotell och restauranger. Oftast påminner nämligen dessa kläder om finkläder, och har även delvis det som syfte. I vissa hem har det även funnits bestämmelser om att husligt anställda skall ha andra arbetskläder på helgerna än övriga dagar. eller vid till exempel servering.
Stadga om rikets borgerskaps trolovningar, bröllop, barnadop och begravningar, samt klädedräkter
Stadga om rikets borgerskaps trolovningar, bröllop, barnadop och begravningar, samt klädedräkter var en stadga för borgarståndet som undertecknades av drottning Hedvig Eleonora i egenskap av förmyndrare för Karl XI den 5 oktober 1664. Stadgan riktar sig till rikets borgarstånd, och författades samtidigt som liknande stagor för adelsståndet och prästeståndet. Lagen syftar till att skapa seder och regler vid sakramentala riter och andra kyrkliga högtider. Ingressen fastslår att stort missbruk skett vid gästabud och samkväm. Detta har lett till mångens fattigdom och till att många fick befara Guds vrede och straff. Därför måste excesser avskaffas och förbjudas, med denna stadga. Det är förbjudet med hödtidliga gästabud och samkväm vid trolovningar. Bara de närmaste anhöriga får bjudas. Högst två eller tre vittnen är nödvändiga. Det är inte tillåtet med högtidliga beridningar med ledsagare i staden eller från sitt hem på landet, vid bröllop. Vid bröllop får inte hållas gästabud eller badstugugång. Eventuellt arvskifte efter tidigare äktenskap måste vara färdigt innan lysning kan ske. Söndag är sabbatsdag och då får inte bröllop hållas. Brudar får inte utsmycka sig överflödigt. Var och en ska klä sig efter sitt stånd, inte efter brudsätans förmågor. Första gradens rangordning är borgmästare och rådmän eller magistrat. Andra graden är andra förnäma borgare eller andra som räknas som dessas vederlikar. Barn av första graden kan bära några diamanter och pärlor vid bröllop, och kläder i sidentyg, men de ska vara allvarsamt klädda. Också brudkronan kan ha några ädelstenar. Andra klassen kan klä sig som förra bara de kan urskiljas från magistratet. Tredje graden utgörs av övriga borgare eller deras vederlikar. Dessa bör klä sig enklare, utan diamanter eller pärlor i tyget, utan får nöja sig med kläder med guld. Brudkronan ska vara måttligt dekorerad. Fjärde graden utgörs av borgarnas tjänstefolk eller dessas vederlikar. Fjärde graden ska vara ännu mera gemenligare klädda, och inte ha brudkrona. Beryktade personer och brudpar som varit i lägersmål med varandra innan de gifter sig, ska inte vara beprydda vid sina bröllop. Om borgare står för tjänstefolkets bröllop, får dessa inte vara lika med dennes barns, utan ska vara enligt personens eget stånd. Bröllopsgästernas antal ska inte övergå brudparets stånd. Högst 14 par får bjudas, inbegripet musikanter, betjänter och officianter. Det är berömligt att bjuda färre och skänka pengarna till behövande. Om någon är genstörtig och dristar sig att förmena eller fördriva gästerna, ska denne straffas enligt stadens lagar. Man ska inte belasta brudhuset med drängar, pigor och pojkar, inte ens adeln ska ha större uppvaktning änödvändigt. Böter utgår efter varje onödig person. Också gällande maten ska man ta hänsyn till graderna. Första och andra graden får ha två anrättningar om borden är avlånga, allvarsamt upplagda, samt konfekt och frukt, såväl inlagd som färsk, men ingen marsipan. Tredje graden får ha en anrättning av måttliga rätter, ingen annan konfekt än bakelse, samt inhemsk, oinlagd frukt. Fjärde graden ska ha mat som anstår dem, utan bekostning och prål, och utan konfekt. Den som är av första graden får pryda brudhuset med tapeter, silver och sidentyg på väggar och som himlar i taket, ha silverljuskronor, silverljusstakar, och annan sirat, men bara om personen äger det själv. Annars får man nöja sig med tenn, och bör helst hyra för ändamålet inrättade och publika hus av magistraten. Personer av andra graden får nöja sig med måttligare sirat. Den tredje graden bör inte ha så ornerat. Fjärde graden bör inte ha ornerade brudhus alls. Om bröllop sker vid någon helgdag, får den inte störa gudstjänsten. Bröllopsgåvor är onödigt. Om brudparet är fattigt kan de ställa fram en skål på bordet där gästerna kan lägga så mycket gåvor som de vill. Brud och brudgum får heller inte ge släkt och vänner gåvor.
Modet i västvärlden under 1930-talet
1930-talet påverkades mycket av den stora depressionen och 1932 nådde den ekonomiska världskrisen kulmen med 30 miljoner arbetslösa. Detta påverkade sättet att klä sig, det blev mer nationalistiskt och modet blev därmed ett sätt att visa tillhörigheten. Många hade inte råd att köpa de dyra och lyxiga kläderna som var vanliga under föregående årtionde, vilket medförde ett skifte i fokuset till ett simplare och mer sparsamt mode. En mer konservativ inställning till mode växte då fram och många designer såg årtiondet som ett där man inte skulle experimentera alls. De gick tillbaka till det säkra modet som de visste skulle sälja. Kjolens eller klänningens längd varierade mellan dag och natt. Kvällstid klädde man sig gärna i en klänning i marklängd, till en början, med halterneck vilken senare övergick i olika axelbandslösa varianter. Det var även nytt för detta årtionde att bära klänningar med bar rygg, vilka blev mycket vanliga under 1930-talet och många gränser inom modet suddades successivt ut. Genom att göra aftonklänningarna slinkiga och mer figurföljande, likt en underklänning, blev siluetten därmed mjukare och mindre strikt. Paris fortsatte att vara modets främsta huvudstad och människor rättade sig i stor utsträckning efter modet i just Paris trots den ekonomiska krisen. Det rådde stor materialbrist under årtiondet vilket troligtvis kom att påverka att funktionalismen genomsyrade 1930-talet. Funktionalism var i allra högsta grad den dåvarande tidens kodord för modet. Kvinnorna ville ha kläder som både var funktionella och moderiktiga. De flesta sökte kläder som var bekväma och användbara, och som även skulle passa den kvinnliga livsstilen. Oavsett om de valde att klä sig färgglatt eller i neutrala färger var det mycket viktigt för de flesta kvinnor att vara eleganta. Det fanns även en uppdelning mellan kvinnor som valde kläder av modeskapare som Elsa Schiaparelli och de som valde Mainbocher. Kvinnor som ville vara eleganta men samtidigt fånga blickar valde troligen kläder från den förstnämnda medan de som föredrog att ligga lite lågt valde kläder från den sistnämnda. Spelfilmen kom från och med 1920 att vara en viktig förmedlare av mode. När ljudfilmen infördes i slutet av 1920-talet revolutionerades filmen ledde till att 1930-talets filmdräkter blev en vital beståndsdel i filmberättandet. Tidigare bars ofta samma klädesplagg under hela filmen, detta förändrades i takt med att man förstod den roll filmdräkterna fick i samhället. Därmed fick modet även en större plats på den vita duken. Filmstjärnor som Greta Garbo, Marlene Dietrich och Jean Harlow blev alla idealbilder av denna tids kvinnlighet. Det var inte enbart en uppvisning av modet som filmen medförde, den var även med och skapade moderiktningarna. Elsa Schiaparelli var en av de första som förstod filmens betydelse som modevisning för alla folkgrupper. Schiaparelli konstaterade att dagens filmkostymer är morgondagens mode. Hollywood stod för förförelsen eller "style in motion". Paris var fortsatt världens modemecka men uppmärksamheten skiftade mer mot filmduken. Det var mer spännande att se vad Greta Garbo och Jean Harlow hade på sig i sina senaste filmer. Film kom att bli det modereportage som hela världen hade tillgång till, oavsett klass eller grupptillhörighet. Elsa Schiaparelli sa till och med att det "Hollywood gör idag kommer ni att bära imorgon". Pärlhalsband var ett av de vanligaste halsbanden under 1930-talet med inspiratörer som Elsa Schiaparelli och Coco Chanel. Handskar användes även flitigt, både till vardags och till fest. En annan accessoar som var populär under 1930-talet var parasollet, som användes som ett slags paraply för solljus. Handväskorna var ofta, på dagtid, stora och rymliga medan de till kvällen byttes ut mot fina kuvertväskor av brokad, förgyllt läder eller siden.
