Johan Dillner
Johan Dillner föddes 1785 i Selångers socken som son till kontraktsprosten och riksdagsmannen Eric Johan Dillner och Catharina Elisabeth Salin. Efter studier vid Härnösands gymnasium 1799–1802 blev Dillner 1802 student vid Uppsala universitet, där han studerade teologi och blev filosofie magister 15 juni 1809. Efter prästvigning 26 juni 1809 och blev han 9 november samma år pastorsadjunkt vid Finska församlingen i Stockholm. Den 31 mars 1810 utnämndes han till extra ordinarie hovpredikant och avlade 1812 pastoralexamen. 1814 förrättade han regementspastorstjänsten vid Jämtlands fältjägarregemente under fälttåget mot Norge och blev ordinarie regementspastor 4 oktober samma år. Den 11 december 1818 höll han tal i Riddarholmskyrkan vid 100-årsminnet av Karl XII:s dödsdag. Den 15 mars 1820 utnämndes han till kyrkoherde i Östra Ryds församling och blev 12 oktober 1831 kyrkoherde i Funbo församling. År 1834 invaldes han som ledamot av Musikaliska akademien. 3 oktober 1835 utnämndes han till prost och 5 oktober 1839 kyrkoherde i Östervåla församling,. Han blev 1842 vice kontraktsprost och 26 april 1843 ordinarie kontraktsprost i Fjärdhundra norra kontrakt. Dillner blev 1860 jubeldoktor. Han avled 1862 i Östervåla socken. Dillner var mycket intresserad av sång och var ledamot av Götiska förbundet, där han brukade sjunga Erik Gustaf Geijers sånger. Han tillhörde även de första manskörsångarna i Uppsala som sjöng i den studentkör som skapades av director musices Haeffner i Uppsala hösten 1808, och var vid samma tid kurator för den Medelpado-Jämtländska nationen vid Uppsala universitet. Dillner var den som lanserade psalmodikonet i stor skala i Sverige. Han hämtade idén till instrumentet från Danmark, där Jens Worm Bruun (1781–1836) introducerat det ett par år tidigare. Dillner iordningställde ritningar och spred också noter till den då nya psalmboken med ett slags noter i sifferform. Tanken var att man, utan tidigare kunskaper i notskrift eller spel, hemma med familjen, skulle kunna lära sig de nya psalmerna. Resultatet var mycket gott och eftersom dessa notböcker till en del var satta för fyra stämmor så höjdes nivån på församlingarnas sång i kyrkorna avsevärt. År 1811 utgav han en översättning av Adam Oehlenschlägers sorgespel Axel och Walborg. År 1830 utgav han Melodierna till svenska kyrkans psalmer, noterade med ziffror. Den utkom i flera upplagor, ofta kallad Psalmodikon. Han utgav även Tilfällighetsstycken från Landsbygden (1858), en samling äldre psalmer med noter. Dillner var även uppskattad som predikant och efter hans död utgavs flera predikosamlingar, bland annat Predikningar på sön- och högtidsdagar (1882) samt Betraktelser till bruk vid daglig andakt (1895). Dillner gifte sig 4 december 1814 i Selånger socken med jungfrun Johanna Lovisa Lidström. Som var dotter till häradshövdingen och lagmannen August Lidström i Medelpad. Hon var även syster till överstelöjtnanten Mechanicus Lidströmer. Makarna Dillner fick tillsammans barnen Hanna Götilda (1817–1819), Gotthold Johan Augustin (född 1818), Hanna Dorothea Gothilda (född 1820), Willhelmina Johanna Heliodora (1822–1892), Allon Johannes Maria (1823–1898), Hulda Talmai Josefina (1826–1909), Edla Emfrid Lovisa (1827–1828) och Knut Abel Sigfrid (1830–1907). 1817 - Mag. Eric Tollstadii i lifstiden kyrkoherde i s:t Jacobs och Johannis församlingar i Stockholm, förut, under författarens namn, ströwis tryckte predikningar, samlade och å nyo af trycket utgifne. Predikningar av Erik Tolstadius, utgivna 1817 i Härnösand. 1819 - Tal, till minne af konung Carl XII, hållet i kongl. Riddarholmskyrkan, den 11 december 1818, af Johan Dillner. Utgiven 1819 i Stockholm. 1831 - Tacksägelse och liktal då ... fru Dorothea Pousette, född Brandelius, jordfästes i Östra Ryds kyrka d. 12 junii 1831, af församlingens kyrkoherde. Utgiven 1831 i Stockholm. 1840 - Sanningsord wid grafwen, wäckelser för yngre bröder, minnen för älskade åhörare. Utgiven 1840 i Örebro.
Nordens hus
Nordens hus (isländska Norræna húsið, finska Pohjolan talo) är en kulturstiftelse i Reykjavik under ledning av Nordiska ministerrådet. Dess övergripande målsättning är att främja det nordiska samarbetet, stärka banden mellan Island och de andra nordiska länderna, och stärka den nordiska samhörigheten. Institutionen är inte bara en förbindelselänk mellan Island och de övriga länderna, utan fungerar också som ett kunskaps- och kulturcenter och en kreativ mötesplats. Huset ritades av den finske arkitekten och formgivaren Alvar Aalto och invigdes den 24 augusti 1968. Biblioteket invigdes 1969. Nordens hus direktör är danske Mikkel Harder Munck-Hansen sedan 1 januari 2015. Nordens hus i Reykjavik var ett av Alvar Aaltos sista verk. Byggnaden placerades på en upphöjd plattform i mitten av ett träsk i Reykjavik. Därefter bildades en liten sjö norr om huset. Aalto ville betona platsens naturliga karaktär och relationen mellan människan och naturen, byggnaden och dess omgivning. Huset är en låg, vit byggnad. I byggnaden finns bl.a. ett bibliotek, en konsertsal, flera konferenssalar och ett café som erbjuder en utsikt mot Reykjaviks centrum och berget Esjan i norr. Alvar Aalto designade också husets möbler. Alla anordningar, lampor och nästan alla möbler är formgivarens egen design. Biblioteket öppnades 1969, ett år efter husets invigning. Biblioteket innehåller bara böcker på nordiska språk som är skrivna av nordiska. Det finns inga böcker på isländska i biblioteket men man hittar isländsk litteratur som har översatts till andra nordiska språk. Biblioteket är en samling av nordisk samtidslitteratur och av klassiska nordiska författares verk. Samlingen består inte bara av skönlitteratur och faktaböcker, utan också av barn- och ungdomslitteratur, tidningar, ljudböcker, musik på CD, filmer på DVD och VHS samt notböcker. Nordens hus i Reykjavik har också sitt eget artotek. Lånetiden på grafikbilder är 3 månader. Biblioteket har lånat ut grafik av nordiska konstnärer sedan 1976.
Ingvar Norman
Ingvar Norman, född 22 januari 1914, död 25 maj 1996, var riksspelman. Han arbetade som vårdare på Säters sjukhus. Både hans far, Johan Edvard Norman, hans farfar Carl E. Norman och flera andra äldre släktingar var spelmän. När Ingvar Norman var ung ordnades det sommartid, till exempel kring midsommar, stora evenemang i Säterdalen med flera tusen besökare där många av den tidens mest kända spelmän, till exempel Hjort Anders, Jon-Erik Öst, Anders Frisell med flera, uppträdde på scenen. Dessa övernattade sedan ofta hemma hos familjen Norman vilket gjorde att Ingvar Norman mycket tidigt fick tillfälle att lära känna och spela tillsammans med dem. Han blev riksspelman på fiol 1935 redan vid 21 års ålder under uppspelning vid spelmansstämman på Gammelgården i Stora Tuna och fick Zornmärket i guld 1956. Hans far blev också riksspelman 1935. Under 1940-, 1950- och 1960-talen nedtecknade och publicerade han beskrivningar av ett 90-tal folkdansvarianter. Dessa uppteckningar finns med i böckerna Beskrivningar av Svenska Folkdanser, del I och II. Ingvar Norman var en av initiativtagarna till att man, efter att ha visat sitt kunnande i polskdans för en jury, kan få det så kallade polskmärket. Ingvar Norman var mån om att de äldre folkliga danser han och andra upptecknat borde benämnas bygdedans eller bygdedanser, detta framför allt för att de inte bara beskrivit danser som kunde kategoriseras som polskor utan även folkliga schottisar, valser, mazurkor med mera. Ingvar Normans samlingar av noter från gamla handskrivna notböcker samt egna och andras uppteckningar blev till tre stora böcker med titeln Låtar från Dalarnes Bergslag med noter till mer än 2000 låtar. Han var också flitigt verksam som lärare på olika kurser. Han var känd för att ha mycket höga kvalitetskrav och för att på mycket kort tid kunna dra igenom ett stort antal låtar eller danser vilket inte gjorde det så lätt för hans elever att hänga med. En typ av polskor som han särskilt omhuldade var den äldre typ av åttondelspolskor från början av 1800-talet som det finns många av i hans böcker. Dessa ser ofta förrädiskt enkla ut i noter men kräver sin man för att spelas på rätt sätt. Han kunde i sin krafts dagar även spela tekniskt mycket svåra låtar med finess. I många år var Brodd Albin (Albin Brodd, 1897–1964) en flitigt förekommande spelkompis vid offentliga uppträdanden. Brodd Albin var känd för att vara mycket duktig på att hitta på och spela andrastämmor. Han var som ung regementsmusiker men återgick till att vara bonde när han övertagit föräldrarnas gård. 1954–1992 gjorde Ingvar Norman cirka 45 000 noteringar för Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala. År 2006 utgavs en CD av Stenberg Innovator AB "Ingvar Norman (1914-1996), solo" där Ingvar Normans spelar 37 låtar helt ensam. Inspelningarna gjordes i början av 1970-talet, i de flesta fall i den sedermera riksspelmannen Bengt Ohlsons kök. Hans före detta elev Bengt Ohlson har vad gäller Ingvar Normans sätt att spela låtar från Södra Dalarna påpekat ett par intressanta detaljer som oftast inte syns i tryckta noter. Enligt Bengt Ohlson spelar Ingvar Norman i de flesta låtar som finns på den CD som gavs ut 2006 något snabbare än det som är ett bekvämt danstempo. Nästan alla låtar på CD-skivan är inspelade utan dansare. När Ingvar Norman själv skulle dansa så ville han ofta ha ett långsammare tempo. Gärna mjukt, med nästan ohörbara stråkvändningar. Drilla inte för fort, dvs, få och tydliga toner i en drill, "inga kanindrillar". Spela så kallade släpdrillar. Många notskrivningsprogram förutsätter att en drill ligger i början av en ton. Så gjorde normalt inte Ingvar Norman, enligt Bengt Ohlson. Om de två första taktslagen bestod av fyra toner så drillade han gärna på andra och fjärde tonen, många vill drilla på första och tredje. Och låg drillen på en längre ton kom den gärna i slutet. Ingvar Norman använde inte själv begreppet släpdrill.
Polska (dans och musik)
Polska är en musikform och pardans i tretakt (3/4-takt) som har spelats, dansats och utvecklats sedan slutet av 1400-talet. En betydande del av Sveriges musiktradition består av polskor. Polska spelas, dansas och sjungs än i dag, och några exempel på kända polskemelodier är "Hej tomtegubbar", "Räven raskar över isen" och "Vårvindar friska". Särskilt under nationalromantiken användes ofta polskemelodier vid komposition av klassisk musik, bland annat av Hugo Alfvén. De olika varianterna av hambo är en familj inom polskedanserna. Polskan kom till Sverige vid mitten av 1600-talet som en europeisk modedans och musik. Den äldre europeiska pardansen var en svit i flera delar. Först en fördans som gick långsamt i tvåtakt eller fyrtakt där man promenerade och gjorde figuréer. Samma melodi spelades sedan i tretakt och denna del kallades proportion. Slutligen talar man om en efterdans, Serra, i tretakt där man "sprang av sig dansen" genom en omdansning på fläck. Enligt en uppsats av Eva Hov om en notsamling efter en kantor i Stora Tuna socken, verksam på 1690-talet, var det vanligt att bara den första tvåtaktsdelen av musiken blev nedtecknad eftersom musikerna förväntades kunna konsten att skapa en efterdans genom att utgå från en fördans i tvåtakt och omforma den till en efterdans i tretakt. Denna praxis bidrog naturligtvis till att olika musiker spelade tretaktsdelen på olika sätt. Under tidens lopp förändrade sig dansen och musiken. Lokala varianter uppstod, som alltid. I vissa områden försvann någon av delarna, eller så blandade man ihop dem med varandra. Enligt den kände upptecknaren av polskemelodier Karl Sporr finns det även i Sverige gamla polskor med tydliga musikaliska influenser från 1700-talets menuetter. Det finns exempel på att samma melodi i gamla notböcker ibland betecknas som menuett och ibland som polska. Man har återanvänt samma melodi men ändrat lite på taktdelarnas längd och betoning så att rytmen passat till en annan dans. Musikaliskt har många äldre polskor influerats mycket av vallåtsmusik som sjungits eller spelats på enkla blåsinstrument, har begränsat tonomfång och ofta växlar mellan dur och moll eller använde dorisk kyrkotonart. En påverkan kommer från gamla psalmer(äldre än 1820), så kallade folkliga koraler, som bevarats och utvecklats av försångare i församlingar som inte hade någon orgel. Exempel på polskemelodier är "Nu har vi ljus, här i vårt hus...", "Goder afton, goder afton...", "Anders Perssons stuga...", Prästens lilla kråka...", "Hej tomtegubbar...", "Räven raskar över isen...", "Vårvindar friska, leka och viska..." En mycket stor del av de svenska traditionella visorna är polskor. Norska danser i tretakt såsom pols och springar är nära besläktade med polskan, men eftersom detta uttryck inte används i Norge (utom möjligen som samlingsnamn för svenska tretaktsdanser som inte är mazurka eller vals) behandlas inte dessa i denna artikel. Många polskevarianter liknar varandra. Som benämning för en grundvariant av polskedans som fungerar till de flesta typer av polskemusik används ofta begreppet "vanlig rundpolska". En beskrivning finns längre ner. Det finns också många polskor som skiljer sig från vanlig rundpolska. Från början dansades polskor på fläck och många sådana "fläckpolskor" har levt kvar, särskilt i Syd- och Västsverige. Ett exempel är Polska från Skepplanda. Det finns polskor som har likheter med dagens bugg, till exempel småländsk slängpolska (nyskapad under slutet av 1900-talet, men baserad på äldre källmaterial). Det finns senpolskor därörelsen sker mycket långsamt, till exempel Senpolska från Östra Jämtland/Gimdalen. Det finns polska med kort 1:a som Slängpolsk från Övre Klarälvdalen och med kort 3:a som den nu mycket populära Finnskogspols o.s.v. Begreppet används såväl för polskor (rundpolskor) med relativt snabb omdansning som för polskor där kavaljeren för damen i olika turer med armarna, mer eller mindre buggliknande.
