Facklitteratur
Facklitteratur är texter som innehåller fakta, information och instruktioner snarare än fiktion. Motsatsen är skönlitteratur. Facklitteratur är jämte skönlitteratur en av de två övergripande genrerna inom litteraturen. Facklitteratur kan till exempel vara inriktad på ett vetenskapligt område, men även biografisk eller resonerande. Facklitteratur kallas också sakprosa. "Sakprosa" betecknar även den stil som eftersträvas i facklitteratur. I svenska bibliotek klassificeras facklitteratur under alla signum utom H, som är reserverad för skönlitteratur. (Se även SAB, bibliotekens klassifikationssystem.). Facklitteratur kan indelas i undergenrer. Essäer, dagböcker, uppsatser, biografier, manualer, och journalistik är några exempel på facklitteratur. Fiktion inom något av dessa områden anses i regel vara ohederligt. Däremot finns det verk som kan vara antingen facklitteratur eller skönlitteratur, såsom brev, tidningsartiklar, berättelser, webbplatser, tal, och reseberättelser. Även om de oftast mestadels tillhör den ena eller den andra sorten är det inte ovanligt att blanda lite, framför allt att krydda facklitteratur med lite fiktion. Hur texter som har drag av både sakprosa och skönlitteratur skall klassificeras har bedömts olika. Det finns facklitteratur med skönlitterära kvaliteter, till exempel konstnärligt utformad essäistik. Professorn i sakprosaforskning Johan Tønnesson har därför föreslagit att sakprosan indelas i "litterär sakprosa" och "funktionell sakprosa". Professor emeritus i litteraturvetenskap Arne Melberg har å andra sidan hävdat att genreindelningen i sakprosa och skönlitteratur blir allt mer ofruktbar allteftersom texter som överskrider genregränserna blir mer dominerande i litteraturutgivningen. Genren sakprosa/facklitteratur motsvaras på engelska av den negativa uteslutningsdefinitionen "non-fiction", och på tyska av "Sachliteratur". Författandet av facklitteratur ställer stora krav på enkelhet och förståelighet. Skönlitteratur går till exempel att skriva utifrån vad författaren själv tycker är underhållande, medan facklitteratur syftar till att informera mottagaren. Den potentiella nyttan för läsaren och läsarens förkunskaper är därför grundläggande för effektiv läsning av facklitteratur. Det är också viktigt att med hjälp av argument övertala läsaren att hålla med om de tankar som presenteras, och att då visa upp en balanserad och korrekt bild av verkligheten. Genrens huvudprincip fastslogs av språkvetaren Gustaf Cederschiöld: "prosans form skall icke överraska". "Normalprosan", fastslog Cederschiöld, "är till för nyttans skull ... den är ej till för att bereda estetisk njutning, för normalprosans läsare är innehållet allt, formens största förtjänst är att på bästa möjliga sätt lätta uppfattningen af innehållet, åt formen vill läsaren ej egna en enda tanke, den får alltså icke genom några ovanligheter ådraga sig uppmärksamheten". Termen "normalprosa" för den facklitterära stilen ersattes av nyordet "sakprosa", som myntades 1938 av den finländske filologiprofessorn Rolf Pipping. I sakprosa, fastslog Pipping, "kommer allt an på sak. Känslouttryck äro principiellt uteslutna". "Det är denna sakliga stilart", skrev Pipping, "som i svensk stilistik vanligen kallas 'normalprosa'". Trots bytet av terminologi täcker "sakprosa" ungefär samma begrepp som den äldre termen "normalprosa". Vissa äldre verk har en närmast skönlitterär stil, och det kan ibland vara svårt att veta vad som är fakta, författarens åsikt eller påhitt. Numera anses det opassande att använda många av de existerande litterära greppen inom facklitteratur.
Ungdomslitteratur
Ungdomslitteratur är skönlitteratur med främst ungdomar i åldrarna 13 till 20 år som målgrupp. Ibland översätts termen ungdomslitteratur till engelskans Young Adult fiction men vänder sig då till en något äldre målgrupp. Skönlitteratur för yngre läsare kallas oftast barnlitteratur, medan skönlitteraturen för ungdomar i regel är uppdelad i många olika genrer (inklusive det allmänna begreppet romaner) på samma sätt som inom vuxenlitteraturen. Serieromanen är en växande publiceringsform inom både ungdoms- och vuxenlitteraturen. Utgivningen av ungdomslitteratur i Sverige har sedan 1900-talets början ökat med 136 procent fram till slutet av 2010-talet, bland annat beroende på att fler vuxna numera läser ungdomslitteratur. I de fem nordiska länderna står barn- och ungdomslitteraturen för mellan 10 och 20 procent av den totala bokutgivningen. Det största litterära priset för ungdomslitteratur är ALMA-priset. Under 1600-talet publicerades flera böcker för flickor respektive pojkar med syftet att fostra dem in i deras framtida sysselsättningar: pojkböckerna med fokus på att skaffa ett yrke och flickböckerna med fokus på att ta hand om familjen. Skönlitteratur för ungdomar började framträda som egen bokgenre från mitten av 1800-talet. Böcker som Louisa May Alcotts roman Unga kvinnor om fyra flickors uppväxt och inordning i den sociala roll som fanns för kvinnor. I Sverige kom utgivningen av B. Wahlströms ungdomsböcker (med start 1914) att bli en fortsättning på de tidigare pojk- och flickböckerna. Från 1923 hade de böcker som handlade om ämnen som "hjältedåd, guldgrävare, indianer och pirater" och riktades mot pojkar gröna ryggar, medan de böcker som var tänkta för flickor hade röda ryggar. Även om andra ämnen förekom, såsom hästar och sport, var de förhållandevis få. Ett exempel är Anne på Grönkulla av Lucy Maud Montgomery, vars första bok i serien kom 1908. Ett vanligt tema är att den unga kvinnan skickas bort från sitt föräldrahem för att lära sig att uppfostras. De böcker som riktas mot pojkar byggde istället på samma sorts modell som Vladimir Propps analyser av folksagor. Till skillnad från de realistiska flickböckerna kretsade dock pojkböckerna kring äventyr och självständighet. Daniel Defoes roman Robinson Crusoe tas därför ibland upp som en förebild. Efter andra världskriget på verkade västvärldens samhällsutvecklingen även litteraturen för yngre. En mer könsneutral litteratur riktad mot det nya begreppet tonåring växte fram, historierna var mer realistiska, och de skildrade ungdomarna förseddes med en starkare psykologisk trovärdighet i sin relation till den omgivande världen. Parallellt med detta har en version av chick lit-genren för ungdomar utvecklats, med fokus på "en utbredd ambivalens till sex då flickorna antingen känner sig osäkra på vad de vill, eller vill ha sex för att sedan erfara en dålig upplevelse som de tycker känns fel efteråt." Senare har också böcker som handlar om icke-heterosexuella relationer blivit allt vanligare. Under 1960-talet kom Sagas berömda böcker, som innehöll bearbetade klassiker för ungdomar. Med början på 1970-talet utvecklades ungdomsböckerna åt ett mer Dystopiskt håll, med frågor som miljöförstöring, alltför stora skillnader mellan könen, hopplöshet, en frånvarande vuxengeneration, zombies och vampyrer. Några exempel på detta är Twilight-serien (2005-2008) av Stephenie Meyer och serien som följde efter romanen Hungerspelen (2008-2010) av Suzanne Collins. Dessutom finns urban fantasy med företrädare som Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgrens Engelsforstrilogi (2011-2013. En näraliggande undergenre är vad som ibland kallas för "sick lit", om sjukdomar. Utgivningen av ungdomslitteratur sker ofta på eget förlag. Inom Sveriges Författarförbund har författare till ungdomslitteratur en egen sektion tillsammans med barnboksförfattare, BULT (tidigare BUS), som ger ut debutantpriset Slangbellan.
Albert Bonnier
Albert Bonnier, född 21 oktober 1820 i Köpenhamn, död 26 juli 1900 i Stockholm, var en svensk förläggare och grundare av Albert Bonniers förlag. Albert Bonniers far Gerhard Bonnier kom till Köpenhamn 1801 och startade ett lånebibliotek, en bokhandel och ett bokförlag. Hans affärer växte snabbt men i slutet av 1810-talet fick han ekonomiska problem. 1827 beslutade familjen att skicka den äldste av de nio barnen, Adolf Bonnier, till Sverige. Efter några år i Göteborg slog han sig ned i Stockholm och öppnade bokhandel och förlag. Affärerna blev snabbt en framgång och hösten 1835 tog han dit sin 14-årige bror Albert Bonnier. Albert fick snabbt hjälpa till med bokhandeln och 1837 startade han ett eget förlag, "Förlagsbyrån", och gav ut sin första bok, Bevis att Napoleon aldrig har existerat. 1839 gav han ut en årsbok, ett teaterstycke, en handbok i etikett, en bok med operasånger samt en ABC-bok. 1841 skickades Albert på utlandsresa för att arbeta i olika boklådor i Leipzig, Wien och Pest under två års tid. När han återkom till Sverige sysslade han med utgivning av skönlitteratur i form av kända titlar som publicerades i häften veckovis, "Den europeiska följetongen. Nytt romanbibliothek" och lyckades konkurrera ut Lars Johan Hierta i kampen om kända utländska författare. Med den årliga "Svea Folk-Kalender" som innehöll korta noveller och berättelser av kända författare fick han kontakt med författare som August Blanche, Fredrika Bremer och Emilie Flygare-Carlén. Framgångarna gjorde att han 1856 hade råd att köpa Hörbergs Tryckeri på Riddarholmen. I takt med att bokläsandet i Sverige ökade från 1850-talet och framåt kunde han också satsa mer på skönlitteratur och knöt till sig författare som Zacharias Topelius, Viktor Rydberg, Frans Hedberg och Elias Sehlstedt. Vid sidan av skönlitteraturen gav han också ut fackböcker som Handelskalendern och Adelskalendern, resehandböcker, Stanleys Huru jag fann Livingstone och Genom de svartes verldsdel, läkarböcker, grammatikböcker och flickböcker som Alcotts En krona bland flickor. 1865 flyttades förlagets lokaler till dåvarande Ålandsgatan 15-17 (nuvarande Mäster Samuelsgatan). I ett hus på tre våningar höll både förlag och tryckeri till. När Dagens Nyheter började publiceras 1864 trycktes tidningen där. Albert tackade först nej till att köpa aktier men efterhand, från 1874, köpte han småposter. Han satt också i styrelsen för Aftonbladet. Albert bodde inneboende hos sin bror Adolf fram till 30-årsåldern. 1854, vid 34 års ålder, gifte han sig med Betty Rubenson och tillsammans fick de tre barn, Jenny (1855), Karl Otto (1856) samt Eva (1857). Efter hustrun Bettys bortgång 1888 skaffade han sig en fästmö som var mycket yngre, Ebba Herván, född 1860. Hon födde honom två söner, Albert Nikolaus (1890) och Sven Albert (1894). 1886 blev hans son Karl Otto delägare i företaget och tillsammans fortsatte de att satsa på svenska författare. Förlaget gav ut August Strindbergs Från Fjerdingen och Svartbäcken 1877. Hans Röda rummet utkom på annat förlag och innehöll bland annat den girige förläggaren Smith som uppenbart är en karikatyr på Adolf Bonnier. Förlaget ville ändå ge ut Strindberg och 1884 publicerades Giftas. Den boken är ett frontalangrepp mot det mesta i det oscarianska samhället och Strindberg åtalades för hädelse. Eftersom Strindberg var bosatt i Schweiz och inte ville återvända till Sverige fanns det en möjlighet att Albert skulle få ta det juridiska ansvaret och möjligtvis dömas till fängelse. Karl Otto reste dock till Genève och lyckades övertala Strindberg att komma till Sverige förättegången. Vid rättegången på hösten 1884 frikändes Strindberg men Albert och förlaget utsattes för en enorm kritik för att tjäna pengar på sådan litteratur. Kritikerna missade inte att påminna om Alberts judiska bakgrund. Albert Bonnier är begravd på Norra begravningsplatsen i Stockholm.
Albert Bonniers Förlag
Albert Bonniers Förlag, ibland omnämnt som Bonniers, grundades 1837 av Albert Bonnier (1820–1900). Det är ett av de äldsta förlagen i Sverige. Förlaget ingår som en verksamhet inom Bonnierförlagen, som i sin tur är en verksamhet inom bolaget Bonnier Books, som är en verksamhet inom moderbolaget Bonnier AB. Den första bok som förlaget gav ut hette Bevis att Napoleon aldrig har existerat. Boken trycktes av Nordströmska boktryckeriet och kostade 4 skilling banco i häftad utgåva. Den var på 32 sidor och liten till formatet, endast 7 centimeter bred och 11 centimeter hög. En ny upplaga utkom till förlagets 125-årsjubileum 1962. Boken var en parodi och använde i sin bevisföring samma typ av argument som de skrifter som ville dra Jesu historiska existens i tvivelsmål. Under de följande åren utgavs flera liknande mindre skrifter. 1843–1856 utgav man Stockholms modejournal, kalendern Svea 1844–1907, romantidskriften Europeiska följetongen (senare Nya följetongen) 1846–1910 samt Adelskalendern och Handelskalendern från 1859. Bland tidigare författare vid förlaget märks August Blanche, Marie Sophie Schwartz, Frans Hedberg, Elias Sehlstedt, Zacharias Topelius och Viktor Rydberg. Under 1880- och 1890-talet lyckades man knyta till sig alla de främsta författarna i landet, som August Strindberg, Verner von Heidenstam, Gustaf Fröding, Selma Lagerlöf, Albert Engström och Hjalmar Söderberg. Under Alberts son Karl Otto Bonnier, som 1872 inträtt i firman och 1886 blivit delägare (innan han 1900 övertog företaget) växte förlaget genom uppköp av en rad andra bokförlag, som Adolf Bonniers bokförlag 1904, Wilhelm Billes bokförlag 1917 och Åhlén och Åkerlunds förlag 1929. I samband med det senaste inköpet började man även sälja böcker på avbetalning och lansera billighetsutgåvor. Efter hand inträdde Karl Ottos söner Tor 1913, Åke 1917, Kaj 1932 och 1929 Tor Bonniers son Albert Bonnier Jr. Genom övertagandet av Åhlén och Åkerlunds förlag övertog man dess bokverksamhet och grundade 1932 Bonniers Litterära Magasin och 1934 NU och fortsatte även utgivningen av unga litterära författare som Marika Stiernstedt, Ludvig Nordström, Martin Koch, Anders Österling, Sigfrid Siwertz, Gustaf Hellström, Sven Lidman, Elin Wägner, Harry och Moa Martinson, Agnes von Krusenstjerna, Eyvind Johnson, Vilhelm Moberg, Pär Lagerkvist, Ivar Lo-Johansson, Birger Sjöberg, Fritiof Nilsson Piraten, Karin Boye, Erik Lindegren, Gunnar Ekelöf, Nils Ferlin, med flera. Man utgav även essäister och populärvetenskapliga författare som Hans Larsson, Torsten Fogelqvist, John Landquist, Sten Selander och Olle Holmberg. Bland populärvetenskapliga arbeten från Bonniers märks Verdandis småskrifter (från 1888), Vetenskap och bildning (från 1909), Svenskt biografiskt lexikon (från 1917), Svenska jordbrukets bok (från 1920), De tekniska vetenskaperna (28 band, 1920–1935), Bonniers konversationslexikon (13 band 1922–1929, 2:a upplagan 1937–1949), Bonniers illustrerade litteraturhistoria (7 band 1928–1935), Bonniers illustrerade världshistoria (1926–) och Bonniers allmänna konsthistoria (från 1926). 1938 blev Bonniers hälftenägare i Wahlström och Widstrand, från 1985 ensam ägare, men fortsatte att driva verksamheten självständigt. På Per Gedins initiativ startades 1957 en pocketbokserie för facklitteratur, Aldus. 1960 följs av den skönlitterära Delfinserien, med imprinten Aldus/Bonniers. Både namnet på imprinten och Delfinserien syftade på renässansboktryckaren Aldus Manutius, var logotyp var en delfin slingrad kring ett skeppsankare. Förlaget ger ut runt 100 nya böcker per år och några i omtryck. Utgivningen består till största delen av svensk och utländsk skönlitteratur, lyrik och faktaböcker. Förlaget är det största inom skönlitteratur i Sverige. De har cirka 60 personer anställda och är beläget i Bonnierhuset på Sveavägen i Stockholm. Företaget är även känt för att under 1940-talet ha refuserat Astrid Lindgrens första version av Pippi Långstrump.
