Virveltrumma
En virveltrumma eller militärtrumma är ett slagverkinstrument. Under 1700- och 1800-talen var trummorna repstämda, varvid en repkonstruktion drog de yttre träringarna mot varandra för att öka skinnets spänning. I slutet av 1800-talet började man använda järnskruvar till stämningen och därigenom förändrades instrumentet radikalt. Skinnets spänning höjdes och därmed tonen. Nu möjliggjordes den virtuosa spelstil som kommit att ingå i slagverkarens grundutbildning. I militära sammanhang användes instrumentet härigenom inte längre som signaltrumma, utan fick som primär funktion att tillse att de marscherande håller takten. Idag består trumman av cylinderformad metallram, där man över resonans- och slagsidan (undre resp. övre) har spänt en hinna som av historiska skäl kallas (och fortfarande kan vara gjord av) skinn. Resonanskinnet har en eller flera metallsträngar över sig (sejarmatta), vilket ger en smattrande ljudkaraktär, dessa strängar kan dock sättas ur funktion genom en spak. Denna typ av trumma är det centrala instrumentet i trumsetet, men har även en viktig roll som slagverkinstrument i orkestrar, till exempel symfoniorkestrar och militärorkestrar. I äldre tider låg Sveriges centrum för trumtillverkning i socknarna söder om Örebro. Bönder gjorde trummor till armén fram till mitten av 1700-talet då mässingstrumman tog över inom Försvarsmakten. Dock kom en förordning angående byarnas organisation år 1872, denna stadgade att varje by skulle ha en trumma av marschmodell, bytrumman förvarades och handhades av byäldsten. I Värend i södra Småland har skicket att använda trumma i folkmusik levt kvar sedan medeltiden i obruten tradition. Även i landskap som gränsar mot Norge har traditionen med fiol och trumma bestått men är dock inte lika dokumenterad som den i Värend. Virveltrumman kan i dag vara tillverkad av olika metaller, träslag eller komposit. Skinnen, som förr var äkta djurskinn, består numera oftast av något plastmaterial och finns i transparent eller frostat vitt utförande beroende på om till exempel vispar skall användas. Trummans storlek anges i tum och normalstorlek är 14" i diameter och 6½" djup, virveltrumman ingående i till exempel en militärorkester är oftast betydligt djupare.
Militärmusik i Sverige
Militärmusik är dels den militära musikorganisationen med signalspel och musikkårer, men även den repertoar som spelas av eller förknippas med militära musikkårer. I den betydelsen anses i Sverige att militärmusik också utföras av civila musiker, vilket internationellt är en okänd uppfattning. Äldre militärmusik kan delvis skilja sig från den moderna, virveltrumma har varit en viktig komponent i fält, och även säckpipan har varit militärinstrument i Sverige. På 1500-talet började två grupper av militärmusiker utveckla sig. Det var trumslagare och pipare för fottrupperna och pukslagare och trumpetare för kavalleriet. Under det trettioåriga kriget fick den militära marschmusiken betydelse för stridsmoralen, dels som samhörighetsymbol för enskilda förband och dels som stridsmusik under anfallet. Denna nya funktion för militärmusiken hängde samman med exercisens införande och vapenhanteringens utveckling. Genom de ottomanska krigen fick den europeiska militärmusiken viktiga impulser från janitsjarmusiken. Nya instrument, som janitsjarspel och cymbaler och nya former för musikaliskt uppförande infördes. De viktigaste musikinstrumenten under 1700-talet var trumpeten, tvärflöjten och trumman vilka användes för att hålla takten vid marsch i sluten ordning. Vid det lätta infanteriet fungerade jägarhornet endast som signalinstrument. Ursprunget är behovet av signalgivning i den militära verksamheten. I Sverige kan detta spåras åtminstone tillbaka till 1500-talet, där flöjt och trumma var för fotfolket (infanteriet) och trumpet och puka för de beridna trupperna (kavalleriet) samt flottan. Ur detta utvecklades harmonimusik under slutet av 1600-talet, som från 1700-talet delvis bekostades av regementenas musikkassor, stiftelseliknande juridiska personer till vilka officerarna avlade avgift. Under samma tid introducerades trummor, bäcken, triangel och klockspel, de så kallade janitscharinstrumenten med ursprung i Turkiet. Då indelningsverket upphörde 1901 blev militärmusiken i Sverige en helstatlig angelägenhet och musikkassorna upphörde. Musikkassorna var stiftelser/ekonomiska föreningar som bildats vid alla regementen, och som officerarna betalade avgift till. Syftet med kassorna var att kunna ge löneförstärkning och extra arvoden för musiker utöver den lön Försvarsmakten gav, och bekosta investeringar i musikinstrument som Kronan inte höll med. Vid denna tid hade varje förband en egen musikkår, dvs det fanns ett drygt sextiotal. Försvarsbeslutet 1925 drog in också på militärmusiken, men beredskapstidens nya förband, främst inom Flygvapnet och Kustartilleriet, innebar nyuppsättning av flera musikkårer, bl.a. inom det nybildade Hemvärnet. Efterkrigstidens politiska strömningar i Sverige och förhållanden inom Försvarsmakten fick slutligen till följd att de professionella militärmusikerna överfördes till Regionmusiken 1971. Hemvärnet behöll däremot sina musiker och musikkårer. En klassisk svensk militärmusikkår innehåller flöjter, klarinetter, esskornett, B-kornett, trumpeter, horn, tenorbasun, tromboner, baryton, bastubor, pukor, trummor och bäcken. Den s.k. moderna stämbesättningen innebar att oboe, fagott och saxofoner ersatte esskornett och ventilbasun. I vissa sammanhang byts bastuban mot stråkbas (basfiol). Behovet av musik inom Försvarsmakten påkallade dock ett omtänkande: uppsättandet av den värnpliktiga Arméns musikpluton 1982, (sedan 1994 Arméns musikkår), Arméns dragontrumpetarkår 1990, (1994-2007 Livgardets dragontrumpetarkår och från 2008 Livgardets dragonmusikkår), Arméns trumkår 1992 (nedlagd 2009) samt Arméns musikkår Norrland 1993 (nedlagd 2001). Därutöver finns den heltidsanställda Marinens musikkår i Karlskrona. Slutligen finns alltjämt omkring trettio hemvärnsmusikkårer, vilka tar flitig del i ceremonier och högvaktsbestridande. Svenska militärmusikkårer har sedan Kalla Krigets slut genomfört insatser i utlandet. Livgardets dragonmusikkår. Hemvärnets Musikkår Blekinge.
Militärmusik (Sverige)
Militärmusik är dels den militära musikorganisationen med signalspel och musikkårer, men även den repertoar som spelas av eller förknippas med militära musikkårer. I den betydelsen anses i Sverige att militärmusik också utföras av civila musiker, vilket internationellt är en okänd uppfattning. Äldre militärmusik kan delvis skilja sig från den moderna, virveltrumma har varit en viktig komponent i fält, och även säckpipan har varit militärinstrument i Sverige. På 1500-talet började två grupper av militärmusiker utveckla sig. Det var trumslagare och pipare för fottrupperna och pukslagare och trumpetare för kavalleriet. Under det trettioåriga kriget fick den militära marschmusiken betydelse för stridsmoralen, dels som samhörighetsymbol för enskilda förband och dels som stridsmusik under anfallet. Denna nya funktion för militärmusiken hängde samman med exercisens införande och vapenhanteringens utveckling. Genom de ottomanska krigen fick den europeiska militärmusiken viktiga impulser från janitsjarmusiken. Nya instrument, som janitsjarspel och cymbaler och nya former för musikaliskt uppförande infördes. De viktigaste musikinstrumenten under 1700-talet var trumpeten, tvärflöjten och trumman vilka användes för att hålla takten vid marsch i sluten ordning. Vid det lätta infanteriet fungerade jägarhornet endast som signalinstrument. Ursprunget är behovet av signalgivning i den militära verksamheten. I Sverige kan detta spåras åtminstone tillbaka till 1500-talet, där flöjt och trumma var för fotfolket (infanteriet) och trumpet och puka för de beridna trupperna (kavalleriet) samt flottan. Ur detta utvecklades harmonimusik under slutet av 1600-talet, som från 1700-talet delvis bekostades av regementenas musikkassor, stiftelseliknande juridiska personer till vilka officerarna avlade avgift. Under samma tid introducerades trummor, bäcken, triangel och klockspel, de så kallade janitscharinstrumenten med ursprung i Turkiet. Då indelningsverket upphörde 1901 blev militärmusiken i Sverige en helstatlig angelägenhet och musikkassorna upphörde. Musikkassorna var stiftelser/ekonomiska föreningar som bildats vid alla regementen, och som officerarna betalade avgift till. Syftet med kassorna var att kunna ge löneförstärkning och extra arvoden för musiker utöver den lön Försvarsmakten gav, och bekosta investeringar i musikinstrument som Kronan inte höll med. Vid denna tid hade varje förband en egen musikkår, dvs det fanns ett drygt sextiotal. Försvarsbeslutet 1925 drog in också på militärmusiken, men beredskapstidens nya förband, främst inom Flygvapnet och Kustartilleriet, innebar nyuppsättning av flera musikkårer, bl.a. inom det nybildade Hemvärnet. Efterkrigstidens politiska strömningar i Sverige och förhållanden inom Försvarsmakten fick slutligen till följd att de professionella militärmusikerna överfördes till Regionmusiken 1971. Hemvärnet behöll däremot sina musiker och musikkårer. En klassisk svensk militärmusikkår innehåller flöjter, klarinetter, esskornett, B-kornett, trumpeter, horn, tenorbasun, tromboner, baryton, bastubor, pukor, trummor och bäcken. Den s.k. moderna stämbesättningen innebar att oboe, fagott och saxofoner ersatte esskornett och ventilbasun. I vissa sammanhang byts bastuban mot stråkbas (basfiol). Behovet av musik inom Försvarsmakten påkallade dock ett omtänkande: uppsättandet av den värnpliktiga Arméns musikpluton 1982, (sedan 1994 Arméns musikkår), Arméns dragontrumpetarkår 1990, (1994-2007 Livgardets dragontrumpetarkår och från 2008 Livgardets dragonmusikkår), Arméns trumkår 1992 (nedlagd 2009) samt Arméns musikkår Norrland 1993 (nedlagd 2001). Därutöver finns den heltidsanställda Marinens musikkår i Karlskrona. Slutligen finns alltjämt omkring trettio hemvärnsmusikkårer, vilka tar flitig del i ceremonier och högvaktsbestridande. Svenska militärmusikkårer har sedan Kalla Krigets slut genomfört insatser i utlandet. Livgardets dragonmusikkår. Hemvärnets Musikkår Blekinge.
Musik i sydöstra Europa
Barktrumpeten är också årstidsbunden och är gjord av barken från limeträd. Instrumentet är 40–50 cm långt och används av herdarna, speciellt på Sankt Patricks dag då herdarna gör sina instrument och spelar melodier för att göra boskapen mer fertil. Det vanligaste stränginstrumentet är en gusle. Det är ett en-strängigt instrument med en resonanskammare format som en romb, ofta gjort av lönn. Nuförtiden handgörs de flesta gusles, och genom att jämföra de olika resonanskamrarna kan man identifiera varifrån i Balkan de härstammar. De serbiska har en mer rombformad kammare och de bosniska är mer päronformade. Under början av 1900-talet hade nästan alla hushåll en gusle. Strängen som används är gjord av cirka 40 tunna tagelstrån och man använder sig av en stråke för att spela gusle, även stråken är oftast gjord av lönn och tagel. Innan man börjar spela gusle måste man stämma sitt instrument och detta görs på ett speciellt sätt, man stämmer instrumentet efter sin egen röst. Man sjunger sittande i en stol med sina ben korsade, och med instrumentet över sina knän. Ett annat instrument mest typiskt för Serbien är cemane, det är handgjort av en enda stor träbit och har precis som den bosniska gusle en päronformad resonanslåda, men med något kortare hals. Cemanen har 3-4 strängar och användes från början till att ackompanjera sånger men används idag mest till folkdanser. Självklart användes även fioler och violiner men de kallas tamburas. Man använde sig av många trummor liknande de vi har idag, till exempel virveltrumman som i Balkan kallas daff och tamburiner, kallade daará eller dayré, och även darabukkahs, dessa hittades ofta i Kosovo och kringliggande länder. Bland membranofoner finns en så kallad kupa, det är en formad lerklump med ett membran spänt över ena änden och i mitten av skinnet finns det ett litet hål där en läderrem går igenom som man gnider mot skinnet för att skapa ljud. Detta instrument användes oftast på karnevaler av olika slag. Den traditionella sången är mestadels sjungen av kvinnor men undantag finns. Den traditionella sången i Balkan användes ofta, precis som instrumenten, till att påverka livet, till exempel skörden, fertilitet eller som skydd mot det onda. Sångerna framförs på två sätt, antingen polyfoniskt eller monofoniskt. De kan också delas in i tre kategorier, traditionella, nya och inhemska sånger. De traditionella sångerna sjungs oftast i ett religiöst syfte för att behålla välmåendet. Till de traditionella sångerna hör bland annat julsånger (koledarske), regnsånger (dodolske), pingstsånger (kraljicke) och andra högtidssånger. De flesta av dessa sånger framfördes ihop med folkdans och ackompanjemang, än idag framförs dessa sånger i flera länder i Balkan. Under juletider brukade kvinnliga dansare och sångare, iklädda masker, gå från hus till hus för att bringa dem hälsa och välgång. Maskerna de bar symboliserade kampen mellan gott och ont. Det fanns det även en manlig motsvarighet som bestod av herdar och bönder. Under påsken återupprepas samma ritual, en grupp kvinnor går från hus till hus och sjunger påsksånger för att ge en bättre skörd. På sommaren, under den regnfattiga perioden, gick den yngsta och den äldsta kvinnan i byn, kallad dodola, tillsammans sakta genom byn och sjöng traditionella sånger. Byborna hällde då vatten på dodolan. I gengäld fick kvinnorna mat och olika frukter som var i behov av regn. Det fanns också traditionella sånger som inte var bundna till någon speciell tid på året. Dessa var nästan enbart framförda av kvinnor och de populäraste var bröllopssånger (svadbene pesme). Sångerna sjöngs några dagar innan och efter ett bröllop, oftast till bruden och brudgummen men även till andra viktiga personer runt omkring bröllopet. Beroende på sin relation till brudparet fick man olika namn. Dessa var till exempel Pevice, Svadbarice eller Endje. Sångerna framfördes unisont eller stämvis.
Symfoni nr 3 (Mahler)
Symfoni nr 3 i D-moll av Gustav Mahler komponerades mellan 1893 och 1896. Med sina ungefär 90 minuter är det den längsta symfonin i den "normala" repertoaren för symfoniorkestrar. På 1890-talet var Mahler dirigent i Hamburg. Under vinterhalvåret var han så upptagen av dirigentarbetet att han inte hann komponera, men på somrarna drog han sig tillbaka till den österrikiska landsbygden för att kunna komponera i lugn och ro. Vid tiden för den tredje symfonins tillkomst, somrarna 1895 och 1896, befann han sig i Steinbach am Attersee i alperna vid Salzburg. Där hade han tillgång till en liten stuga vid sjöstranden, möblerad enbart med piano, bord, karmstol och soffa. Varje morgon började han arbeta klockan 6, frukosten bars in till honom klockan 7, han arbetade därefter till 12, ibland ända till 3 på eftermiddagen. Därefter gjorde han långa vandringar i de vackra omgivningarna medan nya musikaliska idéer tog form. Någon enstaka gång kunde han ta emot besökare. Den första delen av symfonin utgörs av den första satsen, med en speltid på lite mer än trettio minuter, ibland fyrtio. Den andra delen består av de fem andra satserna och har en speltid på cirka 60-70 minuter. Ursprungligen hade Mahler ett program för satserna som han senare strök. Ursprungligen fanns en sjunde sats med undertiteln "Vad barnet berättar", men den ströks och blev istället den sista satsen i Symfoni nr 4. Första satsen är grotesk i sin utformning (som symfonin som helhet). Uppbyggnaden har grovt räknat sonatform. Det finns en omväxlande presentation av två temagrupper, men temata varieras och utvecklas vid varje presentation, och den typiska harmoniska logiken i sonatformens satser ersätts här med något nytt. Satsen påminner om motsvarande i symfoni nr 2, Uppståndelsesymfonin, men är längre. Den innehåller markerade marschtakter, intim kammarmusik och sagostämning. Andra satsen är lekfull och avspänd. Den långsamma inledningen tycks härma naturens ursprungliga sömn som sakta samlar sig till en medryckande orkestermarsch. Ett tenortrombon introducerar en djärv melodi som utvecklas och omvandlas när den upprepas. Innovation är närvarande överallt i denna sats, inklusive dess skenbara längd. Vid dess skenbara slut spelar flera virveltrummor placerade "i ett högt galleri" en rytmisk passage som varar ungefär trettio sekunder, och satsens inledning med åtta horn upprepas nästan exakt. Tredje satsen bygger på en av Mahlers sånger, "Ablösung im Sommer", som handlar om göken. Här sväller den dock till väldiga proportioner i ett mäktigt scherzo med eleganta fugor. Fjärde satsen är en tonsatt dikt, "Midnattssången", av Nietzsche ur Also sprach Zarathustra för altröst. Denna mycket långsamma sats sjunker in djupt. Stämningen bryts plötsligt i den femte satsen, en lustig sång för gosskör, Es sungen drei Engel, hämtad från Mahlers Des Knaben Wunderhorn. Här spelar slagverken en stor roll. Den sjätte satsen är en magnifik, bred avslutning. Stråkarna bär en utsökt vacker melodi som bara blir starkare. Återtagningar från första satsen knyter ihop på väg mot ett crescendo och en avslutning som är fantastisk. Verket är skrivet för stor orkester som består av. 1De 2 klockspelen kan spelas av två slagverkare på ett instrument. Dagens klubbmetod kan delvis utföras av en spelare med två klubbor i varje hand. Text från Friedrich Nietzsches Also sprach Zarathustra: "Midnattssången". Text från Des Knaben Wunderhorn. Kräftig entschieden (Kraftigt och bestämt). Tempo di Menuetto ( I menuettempo ). Comodo (Scherzando) ( Bekvämt, som ett scherzo). Sehr langsam--Misterioso ( Väldigt långsamt, mystiskt ). Lustig im Tempo und keck im Ausdruck ( Skämtsamt tempo och med käckt uttryck ). Langsam--Ruhevoll--Empfunden ( Långsamt, lugnt, känsligt). "Vad ängens blommor berättar". "Vad skogens djur berättar". "Vad människan berättar". "Vad änglarna berättar". "Vad kärleken berättar". Ofullständigt "uruppförande": den 9 mars 1897 i Berlin.
