Förhistorisk tid
"Forntiden" omdirigerar hit. Ej att förväxla med antiken eller arkaisk tid. Förhistorisk tid eller forntid (begreppen används ofta synonymt) kallas den tid där de skriftliga källorna är obefintliga eller alltför bristfälliga för att ge en täckande bild av historien. Historieskrivning om förhistorisk tid kallas förhistoria. Gränsen är flytande då det finns utländska historiska källor som belyser slutet av forntiden. Det arkeologiska källmaterialet är viktigt även för att utforska historisk tid. Förhistoriens sista del, där de skriftliga källor som finns är av så dålig kvalitet att de mest är att beteckna som senare tiders sagor, kallas protohistorisk tid. Förhistorien omfattar tiden före och fram till den historiska tiden, och sträcker sig egentligen över många miljoner år. Dock är den senare förhistorien om några tusen eller tiotals tusen år tillbaka vad som vanligen avses. Tidpunkten för när den historiska anses ta vid varierar mellan olika områden och kulturer, på grund av skillnader i förekomst av skriftligt material. Vad gäller Egypten anses allmänt att förhistorien slutade omkring 3200 före kristus, medan den förhistoriska perioden i Nya Guinea sträcker sig fram till år 1900 efter kristus. Inom svensk historieskrivning sträcker sig forntiden från människornas invandring till kristendomens införande på 1000-talet. Då inträder medeltiden, och därmed historisk tid. Det finns källkritiska eller metodologiska problem med alla dessa källor (liksom det gör med historiska källor) men mycket går dock att lära sig om den förhistoriska tiden ändå. Dessutom är det möjligt att dra slutsatser om historiska samhällen genom den kunskap som finns inom samtida samhällsvetenskaplig teori. Arkeologer arbetar i första hand med materiella lämningar (fornlämningar) och kompletterar med skriftligt material om det finns. Detta till skillnad från historiker som i första hand arbetar genom skriftliga källor. Dock har det på senare tid även uppkommit en arkeologi som sysslar med historisk tid. Skriftliga källor kan dels innehålla fragment som direkt handlar om det område man är intresserad av, dels ge ett förklarande allmänt historiskt sammanhang. Den förhistoriska tiden delas in i tre perioder, stenåldern, bronsåldern och järnåldern. Dessa delas i sin tur in i underperioder. Denna uppdelning kallas för treperiodsystemet och uppfanns av den danske arkeologen Christian Jürgensen Thomsen på 1820-talet. Periodindelningen tar sin utgångspunkt i vilket material redskapen tillverkades i under de respektive perioderna. Thomsens treperiodssystem är främst giltigt för den gamla världen, i Syd-, Mellan- och Nordamerika används andra indelningar, liksom i Australien. Här talar man till exempel om Arkaisk tid och klassisk tid. Stenåldern är den första perioden i människans historia. Den börjar i och med att de första homininerna lär sig tillverka stenverktyg för ca 2 miljoner år sedan. Stenåldern delas i sin tur in i tre delperioder, Paleolitikum, Mesolitikum och Neolitikum. De bägge perioderna paleolitikum och mesolitikum kallas i bland, med ett samlingsnamn, för "jägarstenåldern". Under denna tid levde människan av jakt och insamling av ätliga växter. I och med neolitikum inleddes "bondestenåldern", den började för ca 10 000 år sedan i mellanöstern och nådde Skandinavien för ca 6000 år sedan. Paleolitikum betyder gamla stenåldern och var stenålderns äldsta period. Delperioden Tidigpaleolitikum är äldre än de äldsta moderna människorna, Homo sapiens, och börjar med Homo habilis och den första användningen av stenverktyg för omkring 2,5 miljoner år sedan. Tidiga Homo sapiens uppkom för omkring 200 000 år sedan, och därefter börjar Mellanpaleolitikum. Arkeologiska fynd - fysiska lämningar och materiell kultur. Skriftliga källor från omgivande områden - omgivningen kan befinna sig i historisk tid, medan det studerade området inte gör så. Muntliga traditioner - dessa kan ha skrivits ned senare. Förhistorisk tidsindelning.
Nikolaj Frederik Severin Grundtvig
Redan på Langeland hade han författat religiösa, pedagogiska och mytologiska avhandlingar, som tydligt varslade om de tre huvudriktningarna för hans senare verksamhet. Förutom en rad lyriska dikter är hans huvudverk från denna period Nordens mytologi, eller udsigt över Eddalæren for dannede mænd, som ei selv ere mytologer (1808, till svenska 1818) - på språkstudiernas dåvarande stadium och med hänsyn till de få, otillräckliga hjälpmedlen också i vetenskapligt avseende det första betydande arbetet i nordisk mytologi med inströdda översättningar av sånger från poetiska Eddan, men redan här märker man den poetiska och fritt fördjupande uppfattning av de gamla myterna, som framträder i hans mytologiska huvudverk från 1832 - samt Optrin af kæmpelivets undergång i Norden (1809-11), där han i en rad "samtal" på vers skildrade hedendomens sista kamp med den segrande kristendomen. På våren 1810 höll Grundtvig sin provpredikan - hans gamle far önskade honom nämligen till sin kaplan - över ämnet: "Hvi är Herrens ord försvunnet från hans hus?" Då han lät trycka denna, kände sig flera av huvudstadens rationalistiska präster kränkta, och genom sina klagomål åsamkade de författaren sent omsider en tillrättavisning för publicerandet. Men innan detta resultat förelåg, hade det skett det våldsammaste omslag i Grundtvigs sinne: hans väckelse till djupt allvarlig kristen och till kristendomens stridsman i fäderneslandet. Förargelse över en rationalistisk historieskrivares hån mot kristendomen blev den första anledningen: han sprang upp, säger han själv, liksom gripen av en mäktig ande, som kallade honom till reformator, därpå följde ett par månaders stolt, men stilla svärmeri med bibelläsning, bön och grubbel över hur en reformation skulle kunna verkställas, då plötsligt en fråga, med överväldigande tyngd, trängde sig på honom: Är du själv kristen och har du fått förlåtelse för dina synder. Krisen var sådan att den tidtals rubbade hans förstånd, varför trofasta vänner måste vaka hos honom dag och natt. Som innerlig, övertygad kristen började han vid jultiden hos fadern sin prästerliga verksamhet, besluten att vägledd av två lågande facklor, Guds ord och framfarna tiders vittnesbörd, hejda tiden vid randen av den bottenlösa avgrund, mot vilken den hastar. Grundtvig var då något över 27 år gammal. Vid faderns död kort därefter återvände sonen till huvudstaden, där han i flera år träget sysslade med en mångsidig litterär verksamhet. Att hans uppfattning av människorna och livet blivit grundligt förändrad, framgick av allt han skrev. I Udby hade han omarbetat Optrin af norners og asers kampe, en poetisk, kristligt färgad behandling av Volsunga-sägnerna, i företalet tog han avstånd från sin hittills överdrivna hänförelse för Asatiden och Nordens forntid. 1812 utgav han Kort begreb af verdens krönike i sammenhæng, där han på knappt 400 sidor lämnade en översikt av mänsklighetens levnadslopp, sett och bedömt uteslutande från kristlig synpunkt, en hänsynslös uppgörelse med forntid och samtid, särskilt med 1700-talets upplysning och rationalism. Positiva omdömen och livlig, väckande skildring finns här sida vid sida med hårda och ensidiga domar. Boken väckte stor uppmärksamhet och kraftig motsägelse både av historiker och filosofer. Följande årtionde var för Grundtvig en fortsatt rad av stridsår, varunder han ensam och oförstådd kämpade för sina religiösa folkuppfostran och poetiska idéer. Han predikade i huvudstadens kyrkor, så länge man gav honom lov därtill (Bibelske prædikener, 1816), lämnade bidrag till tidskrifter och utgav själv en sådan, Dannevirke (1816-19, häri bland annat dikten "Paaskeliljen"), studerade angelsaxiska, översatte Beowulfskvädet och fördanskade "Højnordens rigskrøniker": översatte Saxo Grammaticus och Snorre Sturlasson fritt på ett kraftigt, egendomligt språk, avsett för folkläsning.
Tonfisk
Tonfisken eller blåfenad tonfisk (Thunnus thynnus) är den typiska och mest bekanta arten i tonfisksläktet som ingår i familjen makrillfiskar. Den odlade tonfisken fångas vild innan den blivit vuxen och växer sedan till sig i fångenskap. Man har ännu inte fått ekonomisk hållbarhet i odling från rom så som laxodling går till. Den blåfenade tonfisken listas av IUCN som starkt hotad. Inga underarter finns listade. Arten lever både i östra och västra Atlanten och i Nordsjön går den ända upp till Lofoten vid norska kusten. Den återfinns även i Medelhavet och Svarta havet. I västra Atlanten förekommer arten från Kanada över Mexikanska golfen och Västindien till Brasilien. I östra Atlanten sträcker sig utbredningsområdet söderut till Mauretanien. Dessutom finns en isolerad population vid Sydafrika och många individer vandrar utanför parningstiden. Tonfisken är inte ursprungligen en stillahavsfisk, men odlas numera utanför Japans kust. Tonfisken har i svenska vatten anträffats ända ner i södra Öresund och södra Östersjön. Tonfisken var vanlig längs svenska västkusten på 1940-50-talet och besökte på 1960-talet fortfarande Skagerrak och Kattegatt regelbundet under juli-september men har sen dess sällan påträffats. Uppgifter finns om ett stort stim den 14 september 2016.. Under september 2017 genomfördes en kampanj för att märka blåfenad tonfisk i svenska och danska vatten. Fångsten blev 14 exemplar längs svenska västkusten och fyra på danskt vatten. Den är en av de största havsfiskarna och uppges kunna nå en längd på upp till 3 meter, samt en vikt på över 600 kilogram. Normal storlek är cirka 2 meter och 500 kilogram. Den största fångade tonfisken vägde hela 679 kg. Arten kan leva i stim. Dessa brukar vara cirka 50–1 000 individer som i öppna havet följer stim av andra fiskar. Till kroppsformen liknar den en gigantisk makrill. På sidorna om stjärten finns en kölformig upphöjning. Till färgen är tonfisken på ryggen svartblå, på sidorna ljusare silvergrå och på buken vit. Fenorna är mörkfärgade, med undantag av andra ryggfenan och analfenan, som är ljusare. Tonfisken används numera som matfisk, och serveras till stor del som sushi, men även som grillad eller stekt i större filébitar. Den förekommer ofta i konservburkar som arten bonit. Tonfisken har alltsedan forntiden vid Medelhavsstränderna varit föremål för ett betydande fiske. Saltat tonfiskkött kallades av romarna Salsamentum sardicum. I Bosporen fanns under forntiden en berömd fiskeplats i den vik som nu utgör Istanbuls hamn, och för dess rika fiskbestånds skull lär den ha fått namnet "Gyllene hornet" (romarnas "Sinus thynni"). Tonfisken är populär bland sportfiskare. Rik på proteiner (ca 25%) och Omega 3-fetter är tonfisken mycket populär som hälsosam kost. Namnet tonfisk (belagt i svenskan sedan 1620-talet) kommer från latinets thunnus eller thynnus och grekiska thynnos, vilket betyder "som rör sig snabbt".
Lovögårdarna
Lovögårdarna är tio historiska gårdar belägna på Lovön i Ekerö kommun. Till gårdarna hör Drottningholms kungsgård som förvaltas av Kungliga hovstaterna samt arrendegårdarna Barkarby, Berga, Edeby, Hogsta, Lunda, Norrby och Rörby som förvaltas av Statens fastighetsverk medan Söderby är i privat ägo. Till Lovögårdarna räknas även Lovö prästgård som ägs av Elin Rydström och Karel Leesment. Gårdarna på Lovön har en lång plats- och brukningskontinuitet som räcker tillbaka till forntiden. Vid Lunda och Söderby ligger de äldsta spåren efter människor som levde på ön redan under stenåldern. Alla gårdar utom Lunda ligger vid gravfält från yngre järnåldern och ortnamnen tyder också på bosättningsplatser med hög ålder. Huvudnäringen för forntidens bofasta befolkning bestod av jakt och fiske samt djurhållning och jordbruk. Från medeltiden och fram till 1540-talet var Lovön ett jordbruksområde med många självägande skattebönder. Kronan ägde vid den tiden endast en gård i Norrby, anskaffad först 1531 genom ett markbyte. Lovögårdarnas ägor sträckte sig (och sträcker sig fortfarande) ungefär som tårtbitar med Lovö kyrka som mittpunkt utåt Mälaren, där även ett vattenområde ingick med rätt att fiska. Längst i norr återfinns Hogsta, sedan följer medsols: Rörby, Drottningholms kungsgård (tidigare Glia och Wicby), Rinkeby, Edeby, Söderby, Lunda, Berga, Lovö prästgård, Norrby och Barkarby. Av dessa gårdar är det bara Rinkeby som inte existerar längre. På dess ägor ligger idag bland annat Kina slott, Cantongatan, Lovö skogskyrkogård och Kungliga Drottningholms golfklubb. Under 1550-talet köpte respektive bytte kronan till sig samtliga gårdar på Lovön, utom prästgården och klockargården vid Lovö kyrka. I slutet av 1600-talet fanns det humlegårdar i nästan alla Lovögårdar. Humlekottarna förbättrar smaken och har konserverande samt bakteriedödande effekt vid bryggning av öl. Under 1800-talet uppodlades merparten av ängsmarken till åker och många handelsträdgårdar anlades som sålde sina produkter till Stockholm. Den största låg vid Lambarudd som hörde till Hogsta gård. En kvarleva från den tiden är även rester efter flera latringropar som anlades vid bland annat Hogsta, Söderby och Lunda. I groparna komposterades latrin från Stockholms torrdass, och blandat med en del sopor och torvmull blev produkten till gödsel, kallad pudrett, som sedan spreds på gårdarnas åkrar. På Häradsekonomiska kartan, som utkom i början av 1900-talet, framgår att odlings- och kulturlandskapet har i stort sett bevarat sitt utseende. Ensamgårdarna (Barkarby, Berga, Hogsta, Lunda, Kyrkoherdeboställe, Norrby, Rörby och Söderby) finns markerade och även sex torp (Bergatorp, Bocktorp, Bråtatorp, Dyviken, Nytorp och Stekstorp) samt mindre stugor är inritade när häradskartan togs fram. Fortfarande idag går det utmärkt att orientera sig efter denna karta. Under 1900-talet har jordbruket gradvis förändrats. I början av 1980-talet utfördes ett stort antal tomtavstyckningar och jordbruk, som tidigare höll nötkreatur och får, minskade. Förutom jordbruk med odling av bland annat spannmål och raps och ekologisk mjölkproduktion har flera gårdar hästverksamhet. Sammanlagt finns mellan 280 och 350 hästar på Lovön, året om. Flera gårdar, fornlämningar och andra sevärdheter länkas ihop med den 18 kilometer långa Lovöns fornstig som ringlar sig runt Lovön och börjar och slutar i Drottningholms slottspark. Edeby gård ligger på Lovöns sydöstra sida och ett hundratal meter öster om Ekerövägen. Ägorna sträcker sig på båda sidor om Ekerövägen och i sydost ner till Mälaren med en lång strandremsa. Till Edeby hörde även öarna Edeby holme och Fårhagsholmen, som även har kallats Stuguholmen och senare Ormholmen. Koordinater för huvudbyggnaden.
