Fiskefartyg
Ett fiskefartyg eller en fiskebåt är ett fartyg avsett för fiske. Fiskefartyg behandlas skilt från handelsfartyg i många sammanhang, såsom vad gäller besättningens behörigheter, navigationsljus och signalfigurer, väjningsplikt och kanaler för marin VHF. Det finns också till exempel särskilda fiskefyrar och fiskehamnar. För olika typer av fiske används olika typer av fiskefartyg. Fartyget bör vara lämpligt för arbetet med fisket och tillräckligt sjövärdigt för de vatten där fisket skall bedrivas. Dessutom varierar behoven av utrymmen för besättningen, för utrustning och för fångsten. Om fångsten inte genast kan föras i land behövs kylda lastrum. På större fiskefartyg för havsfiske kan utrymmen också finnas för behandling av fångsten. Behörighetskraven på fiskefartyg skiljer sig från dem på handelsfartyg. På finska fiskefartyg krävs att befälhavaren beroende på fångstområde och fartyg har förarbrev A för fiskefartyg eller förarbrev B för fiskefartyg, styrmannen på fiskefartyg av klass III skepparbrev B för fiskefartyg. Förarbrev och skepparbrev för inrikes fart kompletterat med utbildning i fiskefartygs säkerhet ger också rätt att fungera som befälhavare, motsvarande förarbreven för fiskefartyg. Liksom för övriga fartyg måste kommersiella fiskefarkosters bemanning fastställas av trafiksäkerhetsverket. Fiskebåtar på under 10 meter är undantagna från bemanningsbestämmelserna, i fartområde I, det vill säga skyddade inre farvatten, båtar under 12 meter. Övriga fiskefarkoster delas in i klass I, under 15 meter, klass II, under 24 meter och klass III minst 24 meter. Utländska fiskefartyg berörs bara då de tillhör klass III. Alla som arbetar på fiskefarkoster som berörs av bemanningsbestämmelserna måste ha genomgått säkerhetsutbildning. Fångstområdet inverkar på behörighetskraven. Fångstområde I är de inre farvattnen, det vill säga området innanför baslinjen för territorialvattengränsen (innanför de yttersta uddarna och öarna). Fångstområde II utgörs av det öppna havet på Norra Östersjön (norr om 59° N), Finska viken och Bottniska viken. Fångstområde III sammanfaller med fartområdet för Östersjötrafik, det vill säga Östersjön och Skagerrak fram till latitudlinjen mellan Skagen och Sverige. I de flesta länder är fisket reglerat och fartyg för professionellt fiske har därför i allmänhet registernummer tydligt synliga. Svenska fartyg, som används yrkesmässigt för fiske, skall förses med så kallad distriktsbeteckning. Registerbeteckningen består av två eller tre bokstäver, beskrivande distriktet, följt av siffror. Tillsammans skall bokstäver och siffror vara unika för varje fiskefartyg. Distriktens omfattning och bokstavskombination anges i bilaga till Fartygsregisterförordningen (1975:927). Bokstavskombinationen är en "förkortning" av namnet på någon större ort inom distriktet. Fartygets hemmahamn kan vara på den ort som bokstavskombinationen åsyftar eller annan hamn inom distriktet. FiskerForum Fishing Vessels Archive, Search and find Fishing vessels in FiskerForums Vessel Archive.
Fiske
Krav på återutsättning finns för vissa fiskarter som måste sättas tillbaka om de fångas. Det gäller fredade arter som är hotade och riskerar att försvinna. Vissa andra arter för sportfiske kan ha fredningstider för att skydda dem under lek och lekvandring och dessutom har särskilt utsatta arter minimimått för att få tas upp. Det anses vara av största vikt att Coch R inte blir ett sätt att hantera överfiske eller dåligt fungerande fiskevatten. Coch R löser inte alla problem. Det finns ingen garanti för att fiskbestånden inte påverkas negativt vid Coch R-fiske. För fisken handlar det om liv med kronisk skada eller död. Grunden för förvaltningstänkande måste vara att restaurera och vårda vattnen så att naturligt förekommande fiskbestånd kan reproducera sig, tillväxa och bli tillräckligt starkt för att utgöra bas för traditionellt fiske, helst reglerat med fångstrapportering för fångstkontroll. Coch R aktualiserar alltså dels förvaltningsaspekter på ett fiskesätt, som till synes för vissa sportfiskare eller fiskevårdsförvaltare kan okänsligt/okunnigt felaktigt ha råkat anse att Coch R inte skulle ha någon negativ inverkan på beståndet av fiskarten, dels etiska frågor kring det berättigade i att utsätta djur för upprepat lidande bara för att uppfylla ett mänskligt upplevelsebehov. Och för att lusten att fiska och upprepat få kunna leka (och lustplåga) med fisken, gärna också med samma individ, (och med alltmer utstuderade sportfiskemetoder) är större än intresset för eller behovet av mat. Alla havsvattenområden på jordklotet är indelade i ekonomiska zoner. Dessa sträcker sig 200 sjömil från kusterna. Kuststaterna har rätt till naturtillgångarna och fisket inom sin zon. Japan, Ryssland, Peru, USA, Indonesien, Chile och Kina står för ungefär hälften av världsfångsten. Nära hälften av världsfisket kommer från Stilla Havet. En tredjedel av all fångst kommer från Nordatlanten. Alla länder inom EU har infört begränsningar av fisket, bland annat för att arter som torsk riskerat utfiskning i många bestånd. EU bestämmer hur stora fiskekvoter varje fiskare har. De får varken överskrida sin kvot eller fiska alltför små fiskar enligt EU:s regler för minimimått på fångstfisk. Ett problem med denna form av begränsning är att fångad fisk som inte är tillräckligt stor i mycket hög utsträckning (mer än 90%) dör när den släpps tillbaka i havet och därför inte kan föröka sig. För Sverige är fisket en viktig näring. Vi har långa fiskrika kuststräckor vid Skagerrak, Kattegatt och Östersjön. Varje år fångas fisk och skaldjur, som till exempel skarpsill, sill, torsk, makrill och räkor, för en miljard kronor. 75% av all fångst är foderfisk (industrifisk), främst bestående av arter som sill/strömming, skarpsill och tobis. Foderfisk mals och torkas till fiskmjöl som sedan blir föda till fisk vid fiskodlingar eller kan ingå i foder till höns eller svin. Fisk, som inte ska säljas levande, ska även rensas och frysas direkt efter fångsten på fiskefartygen ute till havs. Färsk fisk kan även direkt efter rensning skäras till filé till försäljning eller för djupfrysning. Överfiske innebär fiske som tar upp fler fiskar än vad som är hållbart för fiskarnas fortbestånd och för ekosystemet som helhet. Det finns tre erkända typer av överfiskning. Vetenskapen om fiskets förutsättningar och påverkan på ekosystemet kallas fiskerivetenskap. Till havsfiske används speciella redskap, det vanligaste redskapet är trålen. Det finns olika trålar för olika fiskarter. Sill fångas med flyttrål, räkor och torsk (som lever på bottnen) med bottentrål och fiskarter som förekommer i stim kommer snörpvad till användning. Fiskstim hittas med ekolod varefter näten läggs ut runt stimmen. Även långrev eller flytgarn används till havsfiske av till exempel torsk eller laxfiskar.
Fiskefluga
En fiskefluga är ett bete som används vid flugfiske. Ett flugmönster kan likna en insekt, fiskyngel eller vara en ren fantasiprodukt, för att reta fiskens huggreflexer. När den första flugan kom till är man oense om. Man vet bestämt att så kallat dapping-fiske förekommit långt före fiske med konstgjorda flugor. År 1496 utkom den första boken om flugfiske skriven av Juliana Berners, och i denna finns konstgjorda flugor kommit till användning. I boken The Compleat Angler skriven av Izaak Walton utgiven 1653 nämns torrfluga Oak Fly. De första flugor som användes var troligtvis olika typer av våtflugor. Streamer kan häräknas som en underklass till våtflugan. Den klassiska våtflugan (till exempel March Brown med stjärt, en dubbad kropp, ett falskt hackel och en vinge av fjäder) tillkom under första hälften av 1800-talet. Frederic Halford anses tillsammans med George Selwyn Marryat av många som det moderna torrflugfiskets fader. De gav 1886 ut boken Floating Flies and How to Dress Them. Det var inte dessa herrar som uppfann torrflugan, deras bidrag var däremot att de utvecklade flugtypen och framför allt tekniken med uppströms torrflugfiske. Nymffiskets fader var en annan engelsman vid namn George Edward MacKenzie Skues. I hans bok "minor tactics of the chalk stream" från 1910 beskriver han flugfiske med imitationer av sländornas nymfer. Skues nymfer imiterade nymfer strax under vattenytan på väg att kläckas. Ytterligare en engelsman vars namn bör nämnas i nymfsammanhang är Frank Sawyer som utvecklade fisket med, och den sjunkande nymfen. De allra flesta fiskeflugor är bundna på en enkelkrok. Dubbelkrokar används ibland till våtflugor men är kanske mest förknippade med lax- och havsörings- flugor. Det finns även s.k. tubflugor som är bundna på en tub av metall eller plast. Linan träs igenom tuben och sedan knyts en trekrok fast i änden av linan. På detta sätt kan man binda en stor fluga utan att vara tvungen att använda en stor krok. En annan fördel med tubflugor är att fisken inte kan använda sig av flugan som hävstång för att ta sig lös från kroken. Även denna typ av fluga är mest förknippad med lax- och havsörings- fiske. Fiskeflugor brukar delas in i torrflugor, våtflugor, streamer och nymfer. Torrflugor fiskas på vattenytan, våtflugor, streamers och nymfer fiskas under vattenytan. Torrfluga är en fiskefluga som tack vare att den impregnerats eller bundits av flytande material flyter på eller i vattenytan. Den imiterar vanligtvis olika sländor men kan även imitera s.k. terrestrials, d.v.s. landinsekter som hamnat på vattnet ex. getingar eller skalbaggar. Streamer är en fiskefluga främst avsedd att imitera en bytesfisk. Ofta med silverfärgad kropp och vinge av hår eller fjädrar. En våtfluga representerar en dränkt insekt, ett räkdjur, ett litet fiskyngel eller vattenlevande insekter. En nymf skall imitera just de olika sländornas nymfer. En våtfluga med väldigt tunt dubbad kropp och ett glest hackel. En blandning av våtfluga(eng:fly) och nymf(eng:nymph), med en fluffigt dubbad kropp av hår och ett mjukt hackel. Fluga som binds på en tub av plast, aluminium eller mässing. Tafsen träs igenom tuben och en krok (vanligtvis 3-krok)apteras bakom tuben. Flugfiskemagasinet Rackelhanen, avd. flugbindning.
Fiskerinäring
Fiskerinäringen består av yrkesmässigt fiske av fisk, skaldjur och andra havslevande djur. Förädling av fisk är också ett viktigt område. Alla länder inom EU har fått begränsa fisket då till exempel torsken höll på att fiskas ut i många bestånd. EU bestämmer hur stora fiskekvoter varje fiskare har. De får vare sig inte överstiga sin kvot eller fiska alltför små fiskar enligt EU:s regler för minimimåtten på fångstfisk. Statlig myndighet som reglerar fisket är Havs- och vattenmyndigheten, medan Jordbruksverket ansvarar för att skapa mer gynnsamma förhållanden för näringen. År 2006 fanns det totalt 1 881 personer som hade yrkesfiskelicens. Den totala sysselsättningen var dock högre eftersom alla de som förvärvsarbetar ombord på fiskefartyg inte har licens. Näringen domineras av småföretag och år 2015 fanns det 968 företag som sysslade med yrkesfiske. En växande tjänst inom fiskerinäringen är att vara fiskeguide. För Sverige är fisket en liten näring i jämförelse med skogsbruket eller jordbruket. Trots det fångas det varje år fisk och skaldjur för en miljard kronor. De viktigaste arterna är skarpsill, sill, torsk, makrill och räkor. Sverige har långa fiskrika kuststräckor som Skagerrak, Kattegatt och Östersjön. 75 procent av all fångst är foderfisk som sill/strömming och skarpsill. Foderfisk mals till fiskmjöl som sedan blir mat åt odlade fiskar som regnbåge eller lax. Själva fisket ger också sysselsättning för flera andra näringar. Där ingår förpackningsindustri, tillverkning av fiskmjöl och (andra) fisk-/skaldjursrelaterade livsmedel samt restaurangbranschen. Fiske med trål efter pelagiska arter (sill/strömming, skarpsill, makrill, siklöja och blåvitling. Fiske med trål efter torsk och bottenlevande arter som rödtunga, räka, och havskräfta. Övrigt fiske, med redskap som fisknät, ryssjor, burar och långrev efter torsk, lax, rödspätta, flundra, gös, gädda, abborre, sik, ål, havskräfta, sjurygg, pigghaj, piggvar, makrill och sill/strömming. Havs- och vattenmyndigheten.
Sportfiske
Sportfiske, (pimpelspö) fritidsfiske, är fiske i rekreationssyfte. Några typer av sportfiskemetoder är mete, pimpelfiske, spinnfiske och flugfiske. Mete är den äldsta dokumenterade metoden av fiske med handredskap. Normalt använder man ett fiskespö tillsammans med en metrev. Mete kan ske på många olika sätt. Ett vanligt sätt är att dela in metet efter typ av art (rovfisk, vitfisk, ädelfisk). Ett annat sätt efter nappindikator (flötmete, bottenmete etc). Ännu ett sätt är att kategorisera efter typ av utrustning (toppknutet, rullspö, etc). Toppknutet innebär ett traditionellt metspö med fast rev, knuten i toppen. Bäckmete bedrivs främst efter bäcköring och bäckröding i bäckar och mindre åar, långt upp i skogen eller högt upp på ett fjäll eller långt ut på en myr brukar man kunna finna stor bäcköring. Vid bäckmete används i regel ett relativt långt metspö med toppknuten lina. Mask används som agn och flöte används inte, utan krok, tyngd och agn får driva i strömmen. Bäckmete är ett utpräglat smygfiske där det gäller att röra sig tyst och försiktigt för att inte skrämma fisken. Om man har solen i ryggen kan ens skugga synas på vattenytan och skrämma fisken. Ismete bedriver man med korta spön på cirka 100 cm. Det går att använda både haspelrulle och multirulle. En nylonlina med minst 0,40 mm diameter är att föredra, eller en flätlina som inte suger upp vatten, som annars fryser till is. Isborren bör vara minst 200 mm för att man ska klara de större gäddorna på över 10 kg samt de stora breda gösarna. Man kan även ismeta från havsis, efter gråsej och torsk. Tävlingsmete går oftast ut på att man lottas till en begränsad plats på en tävlingssträcka och ska där under en begränsad tid försöka få ihop en så hög vikt av fisk som möjligt. Det finns två former av tävlingsmete, internationellt mete och traditionellt mete. Den ena formen går ut på att locka fisken till sig och den andra på att hitta den fisk som finns på platsen där man står. Pimpling är en form av mete där man fiskar genom ett hål i isen på vintern. Som fiskeredskap används ett kort spö som hålls med en hand, ett pimpelspö. Med små knyckar med handleden fås blänket att röra sig på ett sätt som lockar fisken att svälja det. Den vanligaste fångsten vid pimpling är abborre, eller längre norrut i Sverige röding. Pimplare använder ibland ett litet flyttbart hus på medar att pimpla i, en "pimpelark". Man kan även fiska med pimpelspö resten av året, från bryggor och båtar. Även då kallas fiskemetoden för "pimpling", eftersom man använder ett pimpelspö. Pimpling efter lake är en speciell tradition på Vättern de vintrar då isen lägger sig. Förr fiskades mycket lake från så kallade "lakabusar", en liten torrdassliknande byggnad som försågs med medar för att lätt kunna transporteras ut på isen. De små portabla husen gav bra skydd mot väder och vind. Man hade ibland små kaminer i "busarna" för att få det lite extra varmt och skönt. Vid pimpling kallas fiskedonet pirk eller pimpel. Detta ska inte blandas samman med pilk, som är ett fiskesätt med rev, sänke och krok men utan spö och vanligt vid torskfiske. Fiske efter abborre sker oftast med vertikalpirk eller balanspirk även kallad balansare. Rödingfiske med ett större blänke, en rysk specialitet är mormyskafiske, med en liten förtyngd krok, vanligen i volfram, som oftast är dekorativt målad. Till agn används mestadels fluglarver eller fjädermygglarver. Det går dock även att pimpla utan bete, fisken nappar ändå. Vid utkastet av fiskedraget används centrifugalkraften, och med olika personliga tekniker bringas spöet i en sådan rörelse att draget vid bromsens frisläppande far iväg från kastaren i en önskad riktning, där man tror att fisken befinner sig. Flugfisket skiljer sig, tekniskt sett, från spinnfiske och haspelfiske genom att det vid flugfiske inte är betet, flugan, utan den utkastade tjocka/tunga delen av linan, fluglinan som utgör kastvikten.
