Hemulen
Hemulen är en litterär figur i Tove Janssons berättelser om Mumintrollen. Namnet Hemulen bärs av flera personer inom rasen hemuler som figurerar i många av Janssons böcker. Den mest återkommande av dessa är dock en botaniker som tidigare samlade på frimärken. Hemuler som allmän art introducerades redan i den första boken om Muminfamiljen, Småtrollen och den stora översvämningen (1945), där de ursprungligen var tankspridda samlare av olika slag. Dessa samlare hinner sällan tänka på något annat och lägger ner stor möda på att få sina samlingar kompletta. De är till sin natur väldigt formella och saknar sinne för humor. Många hemuler håller sig lite för sig själva men är samtidigt vänskapliga om man inte retar dem. Det som hemuler inte gillar och som inte är typiskt för dem kallar de "ohemult". I senare volymer av böckerna symboliserar hemulerna även ordning, inskränkthet, paragrafrytteri och myndigheter. De vill inordna sin omgivning i fack och blir lätt fanatiska. I Farlig midsommar exemplifieras detta av Parkvakten och Fångvakten. En kvinnlig hemul var föreståndare för det barnhem där Muminpappan tillbringade sin barndom (i boken Muminpappans memoarer). Till utseendet är hemulerna snarlika mumintroll men något smäckrare och längre. Alla hemuler, även de manliga, klär sig helst i klänning eller särk. Den hemul som förekommer under namnet Hemulen i flera böcker var ursprungligen en frimärkssamlare när han först dök upp i Kometen kommer, i vilken han menar att hans samlande inte är någon hobby utan ett yrke. I Trollkarlens hatt blir han frustrerad över att hans frimärkssamling är komplett och byter till ett nytt intresse för botanik. Hemulen tycker att det mesta är jobbigt och besvärligt och han förstår sig inte riktigt på humor. Utmärkande drag är hans lila klänning som han ärvt av sin moster samt hans förstoringsglas, vilket han haft sedan han var frimärkssamlare. När han övergick till botanik skaffade han även en brun portör i vilken han förvarar sina växter i när han är ute och letar. I den animerade TV-serien I Mumindalen är Hemulen en viktig bifigur och äger en stor trädgård där han planterar alla växter och frön han hittar under sina resor. Han har även en kusin som samlar på fjärilar. Utöver den botaniske Hemulen finns det i Janssons böcker fler anmärkningsvärda personer med namnet Hemulen men som inte har återkommande roller. En av dessa är en skidåkare i Trollvinter och en annan är huvudfigur i Hemulen som älskade tystnad ur Det osynliga barnet. I den sista boken, Sent i november, spelar Hemulen en viktig roll, där han symboliserar motsättningen mellan trygghet och äventyr.
Emil i Lönneberga
Nya hyss av Emil i Lönneberga. Än lever Emil i Lönneberga. Böckerna om Emil i Lönneberga är illustrerade av Björn Berg. En julidag skall Alfred fara till Hultsfreds slätt för att exercera beväring. När mamma Alma, pappa Anton och pigan Lina far till Hultsfred för att hälsa på Alfred, får inte Emil och Ida följa med. Emil ger sig dock ändå iväg till Hultsfred på hästen Jullan, för att "leva loppan" på Hultsfreds slätt. (Denna scen förekommer dock ej i filmatiseringen av Emil i Lönneberga). Senare i juli lyckas Emil under en och samma dag fånga sin far i en råttfälla samt häva både paltsmet och raggmunkssmet över sin far, och täljer då sin hundrade trägubbe, dock utan någon hundrajubileumshumör. Den sista oktober samma år är det höstmarknad i Vimmerby. Dessutom antas en komet komma och smälla till jordklotet. Emil lyckas skrämma vettet dels ur fru Petrell men dels också ur Vimmerbys borgmästare och sedan ur alla Vimmerbyborna med hjälp av fyrverkier som tros vara kometen - men lyckas också skaffa sig hästen Lukas alldeles gratis. En lördag i juni nästa sommar är det auktion i Backhorva, med anledning av att Backhorvaborna ska utvandra till Amerika och därför måste sälja ut alla sina ägodelar. Emils pappa blir i första hand rasande på Emil för hans vanvettsaffärer, Emil har, för pengarna han tjänat som grindpojke, köpt saker som inte alls är "absolut nödvändiga" som en brödspade (trots att de redan har en brödspade hemma i Katthult - som dock senare går sönder), en sammetsask som ska bli en present till Ida (men som Emils pappa tycker är helt värdelös) och sist men inte minst en brandspruta, som dock kommer till användning senare när det blir drängslagsmål på auktionen, och för att få slut på slagsmålet, där alla drängarna ligger på varandra i en hög med Alfred underst, så sprutar Emil vatten på alla drängarna ända tills de släpper taget om varandra. Sedan lyckas Emil tjäna 25 öre genom att sälja sin brandspruta han köpt för 25 öre för 50 öre till bonden från Knashult, som själv ska ha auktion om en vecka och skulle behöva en brandspruta lika mycket som Emil. Emil lyckas senare dessutom rädda Halta Lotta, en bra värphöna bonden från Bastefall som köpt de andra hönsen vill ha ihjäl, och på ett fiffigt sätt få hem den galna kon Rölla som pappa Anton köpt för 80 kronor. Nästa dag, när det kommer tyfus till Jönköping, får Emil för sig att låtsas att Ida fått tyfus genom att måla henne blå i ansiktet precis innan det blir kyrkkaffe i Katthult, då prosten som kommer till Katthult får syn på en hög med brev som låg i sammetsasken Emil köpte till Ida, och då noterar att ett brev har ett mycket sällsynt frimärke prosten letat efter i tio år och bjuder Emil 40 kronor för att få köpa frimärket till sin frimärkssamling. En sommarnatt får grisesuggan Emils pappa köpte på auktionen oväntat elva smågrisar och hinner bita ihjäl tio av dem, innan den elfte spädgrisen blir räddad av Emil, som haft ont i magen och tvingats gå ut på dass, och då hört en gris skrika för sitt liv inne i svinhuset som ligger alldeles nära dasset (Trisseboda). Ett par dagar senare dör suggan. Emil bestämmer sig för att föda upp den lille "griseknoen" som han vore hans mamma. En sommardag kommer fru Petrell farande förbi Katthult, där hon ber att få köpa körsbärsvin av mor Alma. Men både Emil och griseknoen råkar äta av körsbären hon bryggt vin på, och blir såpass fulla att de ställer till det så att man knappt kan tala om det. Nästa dag, när de båda blivit återställda, blir de ombedda att komma till Lönneberga godtemplarförening för att avlägga nykterhetslöfte för resten av livet, varefter Emil ser till att hålla hela Katthult nyktert, bl.a. genom att slå sönder alla fru Petrells flaskor med körsbärsvin. När sommaren nästan är helt slut så är det dags för Emil att börja skolan, där han utmärker sig både med läshuvud och vissa upptåg - och visar sig vara bäst i klassen.
Buden på nummer 49
Buden på nummer 49 (The Crying of Lot 49) är en roman från 1966 (första svenska utgåva 1967) av amerikanen Thomas Pynchon. Handlingen kretsar kring Oidipa Maas som utses till medexekutor till sin före detta pojkvän Pierce Inveraritys sterbhus. Ett uppdrag som leder henne till upptäckten av ett alternativt och eventuellt flera hundra år gammalt postbefordringssystem, S.K.R.O.T., som handhas av en organisation vid namn Tristero (eller möjligen Trystero) vars symbol är en trumpet med sordin. I romanen sägs att Tristero på 1700-talet ska ha besegrats av Thurn und Taxis, som ledde ett historiskt verkligt postbefordringssystem, och därefter levt underjordiskt vidare in i romanens nutid. Oidipa ser Tristeros symbol på ett flertal ställen och anspelningar i en bok med det jakobinska vedergällningsdramat Sändebudets tragedi. Oidipa blir dock aldrig klar över om Tristero finns i verkligheten, om det är en konspiration, ett practical joke av Inverarity eller bara inbillning. Romanens titel syftar på slutscenen där Oidipa närvarar vid en auktion där Inveraritys frimärkssamling, som eventuellt kan bevisa Tristeros existens, ska gå under klubban som nummer 49. Handlingen slutar med att hon sätter sig tillrätta "för att invänta buden på nummer 49". Buden på nummer 49 är Pynchons kortaste och mest lästa roman. Den har givit upphov till många komplexa och motsägelsefulla tolkningar. En del kritiker har beskrivit den som ett typexempel på en postmodernistisk text medan andra läst den som en parodi på postmodernism. Harold Bloom skriver i ett förord till Buden på nummer 49 att huvudpersonen på sätt och vis liknar läsaren av romanen: "Oidipas sökande går ut på att komma underfund med hur och varför hon bör läsa den historia i vilken hon själv befinner sig. Pynchons Oidipa är inte alltid en god läsare men hon görätt för sitt förnamn: liksom Sofokles Oidipus är hon på ständig jakt efter sanningen. Vi får aldrig veta huruvida hon kommit den på spåren, eller om hon fallit offer för en paranoid ploj som satts i scen av hennes avlidne förre älskare Inverarity, ett namn som står i en mångtydig relation till sanningen.". Bloom menar att romanen framstår som en allegori om det samtida USA och dess historia, men att den samtidigt inte riktigt kan fungera som en allegori på grund av Pynchons oklara ideologiska hållning. Han beskriver Pynchon som en "parodiker" och "en lekfull kabbalist, av den sort som alltid har tarokkorten till hands, varav följer att allt som sker i romanen kan betyda antingen allt eller också ingenting.".
Anna O
Anna O, född 27 februari 1859, död 28 maj 1936, en pseudonym för Bertha Pappenheim, är ett av psykoanalysens kändaste tidiga patientfall. År 1880 fick en läkare i Wien, dr Josef Breuer, en ny patient. Fröken Anna O var 21 år gammal och led av svår hysteri. Hon hörde, liksom så många andra hysteripatienter, till stadens borgerliga samhällsskikt. Enligt den tidens konventioner hade hon inte mycket annat att se fram emot än ett passande giftermål. Eftersom Anna O var en begåvad, envis och humoristisk flicka kan man föreställa sig att den utstakade framtiden i hennes ögon tedde sig mindre lockande. Innan Anna drabbades av hysteri hade hon en längre tid vårdat sin döende far. Breuer, som funnits i familjen under pappans sjukdomstid, visade sig ha ett lugnande inflytande på Anna och blev därför också hennes läkare. Redan från början hade han klart för sig att Annas sjukdom var av neurotisk natur, det vill säga att hon hade utvecklat sina symptom som en reaktion på inskränkta livsomständigheter. Hon hade sedan länge haft för vana att hänge sig åt dagdrömmerier och denna flykt undan familjelivets enformighet övergick sedan gradvis i svår hysteri vid pappans död. Bland Annas symptom fanns förlamning, talsvårigheter och partiell blindhet. Under de första månaderna var Anna sängliggande. Hon var en ganska svårhanterlig patient som själv ville bestämma hur kontakten mellan henne och hennes läkare skulle utvecklas. Breuer gjorde försök att hypnotisera Anna för att göra henne mer tillgänglig, men hennes rationella hållning gjorde henne oemottaglig för suggestioner. I stället upptäckte han att hon i sina "skymningstillstånd" var hjälpt av att få stickord som hon yttrat i stunder då hennes medvetande varit klart. Hon kunde då med hjälp av stickorden gradvis erinra sig den situation då symptomet först uppkom. Delar av hennes synstörningar och skelning kunde exempelvis lösas upp då hon började kunna erinra sig ett tillfälle då hon gråtande satt vid pappans sjuksäng och han frågade henne hur mycket klockan var. För att se klockan genom tårarna måste hon föra armen nära ögonen, vilket fick klockan att verka mycket stor. Detta blev sedan ursprungssituationen bakom hennes synstörning och skelning - symptom som försvann då hon förmådde tala om vad hon upplevt. Steg för steg kunde Breuer, nästan under ledning av sin patient, utforska den fantasivärld som Anna byggt upp i sitt inre. Hon blev under tiden för kontakten med Breuer så småningom nästintill symptomfri. Fallet Anna O blir 15 år senare inledningen till boken Studier i hysteri (1895), en serie fallbeskrivningar av Breuer och Sigmund Freud. Då har Anna - eller Bertha - i många år kämpat för sin psykiska hälsa, hennes inre konflikter har periodvis blivit henne övermäktiga, men hon är nu på väg att bli en stark och självständig dam. Hon utbildar sig, strider för kvinnans rösträtt och blir en av de allra tidigaste feministerna. Bertha Pappenheim ihågkoms i dag som en pionjär bakom 1900-talets sociala arbete för utsatta kvinnor och barn, till exempel kan man se hennes porträtt i den tyska frimärkssamlingen "Mänsklighetens hjälpare". I dag händer det ibland att man hör talesättet "man känner väl sina pappenheimare". Med detta menas att man känner någon så väl att man kan ana personens djupare motiv. Talesättet kommer ursprungligen från en av Friedrich von Schillers böcker, där han låter den store general von Pappenheim uttrycka sin trygga förvissning om de egna soldaternas trohet i strid. Sigmund Freud har också uttalat Schillers berömda ord "Man begann, seine Pappenheimer kennen zu lernen" - men han syftade då på en annan tapper soldat: Fröken Bertha Pappenheim.
