Studiecirkel
Studiecirkel (i vardagligt tal ofta cirkel) är en "fri och frivillig" folkbildning som kännetecknas av att deltagarna förbinder sig att delta under den tid studiecirkeln pågår. Ämnesområden för studiecirkel begränsas av huvudmannens intentioner (studieförbund). Som regel är deltagandet avgiftsbelagt, i synnerhet om cirkelledaren har någon form av arvode eller lön. Men för cirklar som genomförs med ideella ledare eller inom ramen för en annan huvudmans verksamhet kan deltagandet vara kostnadsfritt. Med andra ord kan en grupp personer som har ett gemensamt intresse av att lära sig mer om ett ämne gå samman och bilda en studiecirkel. Begreppet används i huvudsak för regelbunden folkbildningsverksamhet som sker i organiserad form. Studieförbunden uppbär statliga bidrag för studiecirkelverksamheten baserat på antalet redovisade studietimmar. Skillnaden mellan en cirkelledare och en lärare är att cirkelledaren har en i huvudsak sammanhållande uppgift utan att vara föreläsare eller den som står för faktaförmedling. Cirkeln baseras på deltagarnas aktiva deltagande. Initiativtagare till den första svenska studiecirkeln var den socialdemokratiske riksdagsmannen Oscar Olsson, kallad "Olsson med skägget". Olsson var även verksam inom godtemplarrörelsen och det var inom denna organisation man i Lund 1902 förverkligade hans idé om studier i kamratlig samvaro. Under 1930-talet genomfördes studiecirklar runt serier av radioföredrag. De kallades radiocirklar eller lyssnargrupper. Radiotjänst (nuvarande Sveriges Radio) sände inte bara ut föredragen, utan tillhandahöll även studiematerial och den 3–6 augusti 1933 arrangerades i Stockholm en konferens för ledare av radiocirklar.
Studieförbundet Bilda
Studieförbundet Bilda för kyrka och samhälle, med kortformen Bilda, tidigare med namnet Frikyrkliga studieförbundet, är ett av Sveriges tio studieförbund. Förbundet grundades 1947. Bilda arbetar med folkbildning, det vill säga studiecirklar, annan folkbildningsverksamhet, kurser och kulturprogram, med livstolkning, kultur och musik, dialog med mera som huvudprofiler. Bildas syfte och uppdrag formuleras så här i stadgarna: Studieförbundet Bilda ska med kristen livsåskådning som grund bedriva folkbildningsarbete som svarar mot behov i kyrka och samhälle. Verksamheten sker utifrån statens fyra syften med folkbildning. Som ett av de tio studieförbund får Bilda ett årligt statligt bidrag för en del av verksamheten. Bidragen fördelas av Folkbildningsrådet. 2012 fick de ett bidrag på 107 miljoner kronor. I Jerusalem driver Bilda ett studiecenter - Swedish Christian Study Centre. Bilda grundades som Frikyrkliga studieförbundet 19 augusti 1947 av de tre frikyrkliga ungdomsförbunden Metodistkyrkans Ungdomsförbund, Svenska Baptisternas Ungdomsförbund och Svenska Missionsförbundets Ungdom (samtliga idag inordnade i equmenia). De kristna organisationer i Sverige som vanligtvis benämns frikyrkor följdes på 1990-talet av de Ortodoxa kyrkorna i Sverige och därefter av Stockholms katolska stift 2010. År 1991 invigdes Swedish Christian Study Centre (SCSC), i Jerusalem, precis innanför Jaffaporten. Bilda har haft flera omorganisationer genom åren och fick sitt nuvarande namn, helt utskrivet Studieförbundet Bilda för kyrka och samhälle, i april 2003 och sin nuvarande organisation 1 januari 2007. Bilda är organiserat i sex regioner, som täcker samtliga Sveriges län. Varje region är en egen juridisk enhet, med egna lokala medlemsorganisationer och regionstyrelse. Varje region har kontor på olika orter, ofta på centralorter i de län man verkar i. Förbundskansliet finns i på Södermalm i Stockholm, där bland andra Bildas förbundsrektor har sin arbetsplats. Bildas förbundsordförande och förbundsstyrelse väljs vid förbundsstämman, som äger rum vartannat år jämna årtal. Till stämman skickas ombud från Bildas regionstyrelser, samt från de centrala medlemsorganisationerna. På Bildas förbundsstämma 2015 valdes Per-Inge Lidén till förbundsordförande. Bilda sammanfattar sitt folkbildningsarbete i fem profilområden: Kultur, Samhälle, Kyrka och Mellanöstern. Verksamheten sker i egen regi och tillsammans med medlemsorganisationer och andra samverkanspartner, både nationellt och lokalt. Verksamheten är bred och aktiviteter arrangeras runtom i hela landet. Några exempel är det stora arbetet gentemot musikintresserade som får möjligheten att sjunga i körer, spela i band i de många replokaler som finns, och spela inför andra i återkommande festivaler som till exempel körfesten i Wik, musikfestivalen BeatMeet i Jönköping, men även studiecirklar i dans, data, hantverk och andra ämnen. Bilda arrangerar samtal om livsnära frågor och är medarrangör till Existentiell Filmfestival i Dalarna. Bildas Mellanösternarbete fokuserar på att sprida kunskap om och skapa dialog kring den konflikt som drabbar så många människor i Israel och de palestinska områdena. Därför arrangeras studieresor till Jerusalem, samverkar man med till exempel organisationer som Raoul Wallenberginstitutet, är man t.ex. medarrangör till seminarier om antisemitism samt medarrangör till studiedagar om fred och demokrati i Israel och de palestinska områdena. Sedan 1991 driver Studieförbundet Bilda Swedish Christian Study Centre i Jerusalem. Utställningen The holy land - Det heliga landet. Rabbinen Abraham Cooper vid Simon Wiesenthal-centret krävde att utställningen skulle stoppas och att det svenska statliga stödet till förbundet dras in, samtidigt som den hyllades i nynazistisk media. De ortodoxa kyrkornas samarbetsorganisation Sankt Ignatios riktade hård kritik mot Bilda och utställningen, och deras representant Fader Misha Jaksic lämnade omedelbart Bildas styrelse i protest. Armeniska Apostoliska kyrkan.
Centralförbundet för studieverksamhet
Centralförbundet för studieverksamhet (finska: Opintotoiminnan keskusliitto) i Helsingfors är en partipolitiskt oavhängig organisation för vuxenutbildning och kultur. Förbundet, som grundades 1943, bedriver en mångsidig bildningsverksamhet i samarbete med sina medlemsorganisationer, som arbetar inom bland annat barnskydd, handikappvård, naturskydd, lantbruk, vuxenutbildning, folkkultur och scouting. Därtill idkas kulturverksamhet i form av olika kulturprojekt och kurser. Studieverksamheten genomförs av en riksomfattande studiecentral, där studiecirkel-, kurs- och föreläsningsverksamhet hör till arbetsformerna. Förbundet producerar studiematerial för studiecirklar och utger sedan 2002 tidskriften Akseli.
Studieförbund
Studieförbund är organisationer som ägnar sig åt folkbildning genom verksamhetsformerna studiecirklar, mötesserier, projekt och evenemang vars syfte är att bibringa deltagarna kunskap i ett brett perspektiv. Studieförbunden ingår vanligen i en folkrörelse tillsammans med sina huvudmän som delar deras ideologi och arrangerar kurser som passar dem som är engagerade i rörelsen. Varje år genomför studieförbunden cirka 300 000 studiecirklar och når över två miljoner deltagare. De enskilt största ämnena är konst/musik/media, humaniora samt samhälls- och beteendevetenskap. Studiecirkeln, den lilla gruppen som lär tillsammans, är grunden i folkbildningen och ett pedagogiskt koncept som funnits i Sverige sedan strax efter sekelskiftet 1900. Studieförbunden är tillsammans Sveriges största kulturarrangör. De 250 000 offentliga kulturprogram som arrangeras lockar varje år 15 miljoner besökare. Studieförbunden, tidigare Folkbildningsförbundet, är studieförbundens intresseorganisation. Studieförbunden har profiler och inriktningar som präglas av de organisationer de samverkar med och av att de har sin tillhörighet i skilda delar av det civila samhället. ABF är sprunget ur arbetarrörelsen, Folkuniversitetet ur universitetens studerandeföreningar, Ibn Rushd ur den muslimska rörelsen, NBV ur nykterhetsrörelsen, Sensus ur den kristna kyrkan, Studiefrämjandet ur frilufts- och miljörörelsen, Studieförbundet Bilda ur den frikyrkliga rörelsen, Studieförbundet Vuxenskolan ur den liberala och landsbygdsrörelsen, Kulturens Bildningsverksamhet ur amatörkulturföreningar och Medborgarskolan grundades av dåvarande Högerpartiet. Folkbildningsrådet listar 10 studieförbund i Sverige. Arbetarnas bildningsförbund. Kulturens Bildningsverksamhet. Studieförbundet Vuxenskolan. Statistik över studieförbundens verksamhet. Studieförbundens webbplats.
Viskadalens folkhögskola
Viskadalens folkhögskola, officiellt namn Arbetarrörelsens folkhögskola i Viskadalen, är en folkhögskola belägen i Seglora i Borås kommun intill gamla Riksväg 41. Den bildades 1928 som Västra Sveriges Arbetares Folkhögskola (VSAF) och har ännu samma huvudman. Allmän linje, fritidsledarutbildning och behandlingspedagog ingår i kursprogrammet. Den allmänna linjen är förlagd till Arbetarrörelsens folkhögskola i Göteborg (AFiG), belägen vid Järntorget i Göteborg. Utbildningstiden kan variera från ett till fyra år. För den som bor på annan ort finns ett internat. Sedan 2014 heter skolan Arbetarrörelsens folkhögskola i Viskadalen. Viskadalens folkhögskola grundades av Agda Eriksson och den första vinterkursen hölls den 16 november 1926. Målet var att ge utbildnings- och bildningsmöjligheter för arbetare i bygden inom den snabbt växande textilindustrin. 1936/37 öppnades kursen för kvinnliga deltagare. Redan efter något år beslöt sig Agda Eriksson för att dra sig ur folkhögskolan, som då hotades av nedläggning. Den 27 februari 1928 samlades representanter för Göteborgs fackföreningar och fackförbund till ett möte på ABF:s lokaler i Göteborg. Efter en mycket livlig diskussion enades samtliga om uttalande till förmån för skolans fortsatta upprätthållande. Man valde en kommitté som skulle föra frågan vidare och utarbeta ekonomiska beräkningar, och den 8 mars kallade denna kommitté till ett allmänt möte i skolans lokaler i Seglora, och där samlades förutom Göteborgsrepresentanter väl ett femtiotal ledande fackföreningsmän från Viskadalens olika fabriker. Här bildades nu Föreningen Västra Sveriges Arbetares Folkhögskola, som kort efteråt sände ett upprop till bidragsteckning. I uppropet angavs föreningens uppgift vara "icke endast att rädda Viskadalens skola utan att begagna detta tillfälle att skapa en ny bildningshärd för Västra Sverges arbetarebefolkning. Föreningen vill ställa som sitt mål att inrikta bildningsarbetet på frågor av omedelbart intresse för arbetarebefolkningen och ge ryggrad åt studiecirklarnas verksamhet.". Ernst Jungen blev den nya skolföreningens ordförande och hade den posten i 25 år. Efter honom kom Anders Rydebo, tidigare elev på skolan. Arbetarrörelsen i dalgången var vid denna tid nymornad och bildningstörsten påtaglig. Samkväm och sammankomster för bygdens folk mötte ett starkt gensvar och kom att bli ett väsentligt inslag i skolans liv och lärarna hade möjlighet till en ovanligt hög aktivitet som föreläsare och kursledare. Från början av 1930-talet till mitten av 1940-talet hölls en söndagskurs en gång i månaden där aktuella samhällsfrågor togs upp till behandling, såsom "Det moderna Amerika", "Tyskland i stöpsleven", arbetslöshetsproblem, befolkningsfrågan, socialpolitiken, och så vidare. Till föreläsningarna och de efterföljande diskussionerna samlades i regel mellan 100 och 200 deltagare, ibland ännu fler. Busslaster kom från Göteborg, Alingsås, Trollhättan, etcetera i en allt vidare krets, för att höra bland annat Sven Backlund, Rurik Holm, Gunnar och Alva Myrdal, Ernst Wigforss och Herbert Tingsten. 1930 behandlades på skolan freds- och nedrustningsfrågorna med danske utrikesministern Peter Munch, Rickard Sandler, Torgny Segerstedt och Leon Ljunglund som föreläsare och debattörer. Allan Degerman (1926–1933).
Anton Julius Fransson
Anton Julius Fransson, född den 12 december 1897 i Hensmåla i Södra Sandsjö socken, död 18 september 1982 på Tingsryds åldringscenter, var en svensk journalist. Fransson växte upp på torpet Lunden under Hensmåla Västergård, som hans farfar odlat upp. Fadern Frans August Carlsson var förutom dagsverkestorpare, slöjdare och lantbrevbärare. Vid 19 års ålder 1916 brukade Anton Julius Fransson Kampingemåla Västergård 1/32 mantal och hela familjen flyttade dit, föräldrar och farfar.. Gården var ett för tiden normalt småbruk med några kor, ungdjur och smådjur. Fransson drev gården samtidigt med skogsarbete och byggnadsarbete. 1919- 1920 tog bildningsintresset över och han studerade på Brunnsviks folkhögskola. 1920 gifte han sig med Elisabeth Stenberg och lämnade Kampingemåla året efter. Under några år försörjde han sig som hälftenbrukare på Ugglekull i Urshult. 1923 började han sin journalistkarriär. Anton Julius Franssons första uppdrag blev som medarbetare, volontär på Ljungbytidningen, Smålänningen. 1923. 1924 blev han lokalredaktör för Hallandsposten i Ljungby. Något år senare var han lokalredaktör för Nya Växjöbladet i Tingsryd, innan han 1928 blev lokalredaktör för Nya Växjöbladet i Alvesta där han stannade till 1931, då han blev redaktionssekreterare på Karlshamnstidningen. Karlshamns Tidning var en tidigare frisinnad tidning som inköpts av bonderörelsen. Tidnings ekonomi var dålig och den lades ner 1933. 1933 till 1942 var Fransson sedan redaktionssekreterare på Hallands Nyheter i Falkenberg.. På Hallands Nyheter tryckeri trycktes också Svenska Landsbygdens Ungdomsförbunds tidning SLU-bladet. Även i den tidningen medverkade Fransson regelbundet.1942 blev han chefredaktör för Nya Växjöbladet i Växjö. Han stannade bara till 1945 då han blev chefredaktör för RLF-tidningen och han flyttade då till Danderyd, Stockholm. Han stannade bara i två år på RLF-tidningen. Tidningen var fackligt inriktad och det trivdes inte Fransson så bra med. 1947 blev han chef för dåvarande Bondeförbundets presstjänst. 1954 blev han också redaktör för partitidningen Svensk politik. Anton Julius Fransson var ofta gäst på riksdagsläktaren och hans riksdagsreferat förekom ofta i svensk bondeförbundspress. Under Stockholmstiden bodde han hela tiden i Danderyd. 1962 då han pensionerades flyttade han tillbaka till hembygden. Hemorten blev en villa i Dångebo i Södra Sandsjö. Återkommen till hembygden engagerade sig Anton Julius Fransson i Södra Sandsjö hembygdsförening. Han arbetade för att förverkliga en hembygdsbok och 1966 publicerades första årgången av Sandsjöboken. Anton Julius Fransson var redaktör för de första sju årsböckerna i föreningen. Hans artiklar i hembygdsboken tas upp nedan. Han största insats i hembygdsförening var en torp och backstugeinventering i hela församlingen. Det var ett stort arbete att inventera, lokalisera, skildra, dokumentera och märka ut alla dessa ofta försvunna byggnader. Södra Sandsjös torpinventering väckte stor uppmärksamhet även nationellt. Ett tredje område som engagerade Anton Julius Fransson var hembygdsgårdens samlingar, som han deltog i uppmärkning och katalogiserande av dessa. Särskilt intresserade han sig för lantbruksredskapen i samlingarna. För sina insatser fick Anton Julis Fransson 1971 mottaga Hyltén Cavalliusmedaljen i silver av Kronobergs hembygdsförbund..1974 blev han Tingsryds kommuns kulturstipendiat. Fransson ligger begravd på Tingsås kyrkogård tillsammans med sin fru. " Farfar" (skriven 1919 i Kampingemåla, publicerad i Sandsjöboken 1993-1994). " Studiecirkelns idé ". JUF-bladet årgång 3 nr 5 1923. " Sveriges jordbruksapostel : P J Rösiö Blekinges store och ryktbare son ". SLU-bladet 1935:5 och 1935:6. " Amatörteatern i folkbildningens tjänst - några reflektioner om pjäsval ". SLU-bladet 1936:1. " Bygdegården- Centrum för det pågående nydaningsarbetet bland jordbrukets folk ".SLU-bladet 1936:7. " Sanering inom amatörteatern ". SLU-bladet 1938:3.
De förenade FNL-grupperna
Det program som antogs vid DFFG:s kongress 1969 inleds med följande stycke. STÖD VIETNAMS FOLK PÅ DESS EGNA VILLKOR. BEKÄMPA USA-IMPERIALISMEN. Dessa paroller kan inte ses åtskilda utan utgör en enhet. De uttrycker ett begränsat krav, att bekämpa USA-imperialismen genom att medverka till att den drivs ut ur Vietnam. Denna begränsning är också en styrka när vi står inför en konkret uppgift. Såväl 1968, 1970 och 1971 försökte olika mindre grupper av medlemmar, med politisk hemvist långt ut på vänsterkanten, genomdriva att DFFG skulle ha en vidare målsättning än de tre parollerna "USA UT UR VIETNAM, STÖD VIETNAMS FOLK PÅ DESS EGNA VILLKOR samt BEKÄMPA USA-IMPERIALISMEN". Denna interna opposition avvisades. Dessa interna konflikter skadade rörelsen under en kort tid. Opponenterna lämnade snabbt DFFG när de inte fick gehör för sina åsikter bland övriga medlemmar och DFFG fortsatte att växa. DFFG försvagades inte av Warszawapaktens inmarsch i Tjeckoslovakien 1968 trots att Sovjetunionen var en stor leverantör av vapen till Nordvietnam. Vid midsommar 1969 hade DFFG växt till 100 lokalgrupper. Det kan förklaras med att DFFG var en del av en allmänt antiimperialisk idéströmning. I DFFG:s interna studiematerial användes ordet socialimperialister som beteckning på Sovjetunionen. Poängen med den så kallade enhetsfrontsprincipen var att DFFG skulle samla personer med olika politiska uppfattningar, inklusive personer som kanske röstade på borgerliga partier, till gemensamma manifestationer. Det viktiga var att de kunde tänka sig att stödja kravet "USA ut ur Vietnam" Vad sen dessa personer röstade på i riksdagsvalen var en fråga som DFFG absolut inte skulle uttala sig om eftersom det skulle minska uppslutningen bakom kravet "USA ut ur Vietnam". År 1970 antog DDFG ett internt program där det står att. Flera ledande personer i DFFG:s ledning var även medlemmar i organisationerna Clarté och KFML (bytte namn till SKP) men de var hela tiden bara en liten minoritet bland medlemmarna. DFFG fortsatte att verka enligt sina tre paroller ända fram till att FNL och Nordvietmesiska styrkor intagit Saigon år 1975. Därefter minskade aktiviteterna drastistiskt, DFFG bytte namn till Vietnam-och Laosförbundet och upplöstes sedan år 1979. Tidningen Vietnambulletinen var rörelsens viktigaste kanal för att nå ut med sitt budskap och såldes av aktivister på gator och torg. Upplagan ökade från 500 stencilerade exemplar år 1965 till 60 000 tryckta tidningar tio år senare. DFFG:s medlemamr samlade in pengar till FNL i Sydvietnam genom exempelvis bössinsamlingar på gator och torg. DFFG ordnade ett stort antal studiecirklar och offentliga möten och hade även egna sånggrupper som gav ut skivor med texter som anknöt till rörelsens paroller. När kriget utvidgades till att också omfatta Laos och Kambodja breddade också DFFG sin plattform till att gälla hela Indokina. DFFG var en av Sveriges mest aktiva organisationer. Man ordnade många stora och välordnade demonstrationer och offentliga möten samt studiecirklar om Vietnamkrigets historia. I DFFG:s strategi ingick att man inte skulle låta sig provoceras så att demonstrationerna övergick i någon form av våldshandlingar. År 1970 kastade några unga medlemmar i DFFG enstaka ägg mot den bil som USA:s ambassadör åkte när han besökte den lilla orten Glanshammar. Ingen person träffades och det blev inga skador på bilen men ambassadören klagade och regeringen reagerade med att medge tillämpning av en mycket sällan använd paragraf i brottsbalken. Det blev en upprörd, omfattande debatt i massmedia där äggen jämförde med bomber och deltagarna kallades för lymlar i riksdagen. Dagsböter och fängelsestraff utdömdes men fängelsestraffen omvandlades till dagsböter av hovrätten. De medlemmar inom DFFG som deltagit tyckte att regeringen och rättsväsendet överreagerade.
