Miljöpartiet
Initiativet till att bilda ett nytt parti kom till stor del från Per Gahrton, tidigare riksdagsman för Folkpartiet (nu Liberalerna) och ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund, FPU (nu Liberala ungdomsförbundet). År 1980 gav Gahrton ut boken Det behövs ett framtidsparti och vid ungefär samma tid bildades Aktionsgruppen för ett framtids- och miljöparti. Riksdagspartiernas sätt att hantera folkomröstningen om kärnkraften 1980 spelade också stor roll. Miljöpartiet bildades 1981 i Karolinska Läroverkets aula i Örebro och ville då placera sig utanför vänster-högerskalan och ansåg sig varken tillhöra det borgerliga eller socialistiska blocket. Miljöpartiet hade även en bakgrund från lokala partier med grön profil som fanns innan Per Gahrton tog sitt initiativ, främst Stockholmspartiet som hade en vågmästarroll mellan blocken i Stockholms kommunfullmäktige och lokala partier i Skåne. Många aktiva vid partiets bildande 1981 hade tidigare engagerat sig i olika miljögrupper (miljörörelsen), fredsgrupper (fredsrörelsen), hyresgästföreningar, djurrättsorganisationer, m.m. Partiet deltog för första gången i riksdagsvalet 1982, och fick då 1,7 procent av rösterna och kom således inte in i riksdagen. På denna tid hade man inte några fasta partiledare utan partiet företräddes utåt av den som för tillfället var sammankallande i partiets politiska utskott. Första partiledare i denna mening var Eva Sahlin (nu gift Bovin) från Hudiksvall. I valrörelsen 1982 företräddes partiet av Ragnhild Pohanka. Någon partistyrelse fanns inte förrän 1992. På förtroenderådets möte hösten 1984 inrättades systemet med två språkrör – en man och en kvinna (Per Gahrton och Ragnhild Pohanka). På extrakongressen i januari 1985 ändrades partinamnet till Miljöpartiet de gröna efter inspiration från andra gröna partier i Europa. I samband med extrakongressen lämnade också en del medlemmar som förespråkade räntefri, så kallad ekologisk ekonomi Miljöpartiet och bildade Ekologiska partiet. Inte heller 1985 lyckades man ta sig in i riksdagen. Miljöpartiet kom däremot in i riksdagen i 1988 års val – vilket sägs vara på grund av debatter om säldöd och algblomning. Partiet fick då 5,5 procent, vilket resulterade i 20 riksdagsledamöter. Det var första gången på 70 år som ett nytt parti tog sig in i den svenska riksdagen under eget namn utan valsamverkan. 1991 fick Miljöpartiet 3,4 procent och hamnade utanför riksdagen. De blev därmed också det första partiet på 70 år som åkte ur riksdagen. Inför valet 1994 gjordes en större valkampanj och därmed kom Miljöpartiet åter in i riksdagen med 5,0 procent. År 1995, i det första Europaparlamentsvalet, fick partiet 17,2 procent. I 1998 års riksdagsval backade partiet med 0,5 procentenheter (till 4,5 procent) men vann politisk inflytande när Socialdemokraterna bildade en minoritetsregering genom samarbete med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Som stödparti till regeringen Persson 1998-2002 kunde partiet infria 37,5 procent av valmanifestets 32 explicita löften, bland annat grön skatteväxling, och delvis (genom minst en motion) genomföra ytterligare 46,9 procent. Socialdemokratiska stödröster bidrog sannolikt till att partiet höll sig kvar i riksdagen år 2002 med 4,65 procent av rösterna. Miljöpartiet har flera gånger fått avsevärt fler röster i EU-valen än riksdagsvalen. Kravet på att lämna Europeiska unionen var länge en profilfråga för partiet, men avskaffades hösten 2008 efter en medlemsomröstning. I folkomröstningen om införande av euron i Sverige 2003 stödde Miljöpartiet den vinnande nej-sidan. Miljöpartiet har med åren alltmer närmat sig Socialdemokraterna och räknas nu till det rödgröna blocket på riksnivå även om partiet haft uppgörelser med Allians-regeringen.
Miljöpartiet de grönas historia
I början ville partiet inte ha någon officiell ledning. Varken partiledare eller partistyrelse fanns. I stället leddes partiet av flera centrala utskott, varav det politiska utskottet (PU) och förvaltningsutskottet (FU) var de två viktigaste. Sammankallande i politiska utskottet fungerade som talesperson utåt, men denna post växlade var tredje månad. Första "partiledare" i denna mening var Eva Sahlin (nu Eva Bovin). I valrörelsen 1982 företräddes partiet av Ragnhild Pohanka. Innan Miljöpartiet bildades gav Aktionsgruppen för ett framtids- och miljöparti ut en tidning med namnet Alternativet. Efter partiets bildande blev Alternativet i svensk politik en veckotidning i tabloidformat. Tidningen styrdes av ett särskilt tidningsutskott (TU). Senare bytte tidningen namn till Miljömagasinet och frigjorde sig helt från Miljöpartiet. Sedan 2009 betecknar sig tidningen som grön men partipolitiskt obunden. Valet 1982 gav ett överraskande resultat, 1,7 %. Det räckte inte till ett riksdagsinträde men väl till representation i 100 kommuner. (Något som därefter val för val har ökat – under 1990-talet blev partiet ett rikstäckande kommunparti.). I början ville Miljöpartiet framhålla att man inte var som andra partier. Man skulle varken ha partiledare eller partistyrelse. Ingen skulle heller sitta mer än tre mandatperioder på en post. I praktiken kom den som var sammankallande i det politiska utskottet att fungera som informell partiledare. Denne person byttes ut var tredje månad och enligt principen skulle varannan sammankallande vara kvinna och varannan man. Den första informella partiledaren var Eva Sahlin i Hudiksvall, nu Eva Bouvin. I valrörelsen 1982 företräddes partiet av Ragnhild Pohanka. På förtroenderådets möte hösten 1984 valdes två språkrör – en man (Per Gahrton) och en kvinna (Ragnhild Pohanka) som partiets första språkrör. Institutionen med två språkrör, en man och kvinna, har därefter blivit permanent. I början var arrangemanget med språkrör tänkt som en tillfällig lösning för att öka möjligheterna att komma in i riksdagen 1985. Därför utsågs språkrören till en början inte av kongressen, som är partiets högsta beslutande organ, utan av förtroenderådet. Per Gahrton ansågs vara partiets mest erfarne politiker och Ragnhild Pohanka hade gjort sig känd redan i valrörelsen 1982. Inrättandet av språkrör väckte i början stort motstånd ínom partiet. Det hela komplicerades också av att Agneta Dreber, stockholmspartist som var dubbelansluten till Miljöpartiet, samtidigt var sammankallande i politiska utskottet. Dreber ville inte ge upp rollen som informell partiledare. Begreppet språkrör valdes av två anledningar. Den första var att man inte som andra partier ville ha en partiledare. Den andra var att ordet talesman inte ansågs könsneutralt. När Miljöpartiet skulle anta sitt första ekonomiska program utsågs Risto Liljeqvist, som var lärare i kommunal ekonomi vid Högskolan i Örebro, att leda programarbetet. Olika programgrupper tillsattes och Liljeqvist kom själv att ingå i en grupp som skulle utarbeta ett program för ett ekologiskt hållbart samhälle. Till gruppen adjungerades den norsk-samiske ingenjören och alternativekonomen Eirik Myrhaug, som menade att ett hållbart samhälle enbart gick att skapa i en räntefri ekonomi. Naturvetaren Staffan Delin hade kommit fram till en liknande slutsats utifrån termodynamikens lagar. När det ekonomiska programmet skulle antas på vårkongressen 1985 visade det sig att klyftan mellan Gruppen för ekologisk ekonomi och övriga grupper blivit så stor att två programförslag fick läggas fram för kongressen. Då förespråkarna föräntefri ekonomi förlorade omröstningen bröt sig Liljeqvist och Delin m.fl. ur Miljöpartiet och bildade Ekologiska partiet. Partiledare blev Linda Lundberg. Ekologiska partiet gick sedan samman med Hälso- och miljöpartiet. Gruppen för ekologisk ekonomi presenterade 1985 sina idéer i boken Ekologisk ekonomi: för ett samhälle i balans (Åsak förlag).
Migrationsuppgörelsen mellan Alliansen och Miljöpartiet 2011
Migrationsuppgörelsen mellan Alliansen och Miljöpartiet träffades mellan Regeringen Reinfeldt och Miljöpartiet i mars 2011. Efter valet 2010 hade Alliansen inte längre egen majoritet och Sverigedemokraterna var tungan på vågen. Den officiella förklaringen var att utesluta Sverigedemokraterna från att få inflytande i sin viktigaste fråga, och ett politiskt motiv var att spräcka de rödgröna genom att binda till sig Miljöpartiet på lång sikt för ett eventuellt bredare samarbete och säkra Alliansens fortsatta regerande även efter valet 2014. För Miljöpartiet var det viktigaste det sakpolitiska och att stänga ute Sverigedemokraterna. Miljöpartiet var villiga att samarbeta om fler frågor men krävde att Kristdemokraterna skulle lämna Alliansen. Fredrik Reinfeldt valde då att behålla Kristdemokraterna framför att gå vidare med Miljöpartiet. Uppgörelsen innebar bland annat att. 2016 kritiserades uppgörelsen av flera moderater, bland annat av Anders Borg. Mikaela Valtersson kommenterade 2016 uppgörelsen med "Det var en otroligt viktig uppgörelse. Det var helt historiskt att kunna göra en sådan uppgörelse med Moderaterna och Alliansen och säkra en bra politik och stänga ute SD från påverkan i de här frågorna. Det var jätteviktigt. Av sakskäl framför allt, men också politiska skäl [givet hur det såg ut i Sverige] just då.". Ulf Kristersson, som blev partiledare för Moderaterna 2017, kommenterade uppgörelsen i december 2020 och sade "[Migrationsuppgörelsen] var djupt skadlig. Den var dålig på alla tänkbara sätt och det är en klen tröst att säga att alla andra hejade på i ungefär samma riktning. [...] Den var emot den analys vi hade gjort själva bara ett par år tidigare. [...] För oss är den det tydligaste exemplet där vi har tappat fotfästet och inte riktigt förstått konsekvenserna." Om migrationspolitiken gerellt sade Kristersson också "Om vi ska vara alldeles ärliga så var det Sverigedemokraterna som sade under lång tid att det här går inte, och då gaddade sig alla andra partier ihop mot Sverigedemokraterna istället för att säga att även om man inte tycker som dom i alla andra frågor kan det finnas någonting i det dom säger som är sant. Och det där var ju också ett djupt misstag av alla oss andra." Även Kristersson menade att uppgörelsen var historisk och sade "det var ett historiskt misstag att vara med att leda in Sverige på den invandringspolitik som inte fungerade". papperslösa barn fick rätt till vård och skola. papperslösa vuxna fick rätt till akut vård. formuleringen "synnerligen ömmande omständigheter" ändrades till "särskilt ömmande omständigheter" med syftet att det skulle bli lättare för barn att få uppehållstillstånd, till exempel sjuka barn eller barn som vistats länge i Sverige. den som inte hade laglig rätt att vistas i Sverige skulle lämna landet (uppmärksammades i samband med REVA och kontroller i tunnelbanan).
Maria Wetterstrand
Ingrid Maria Wetterstrand, född 2 oktober 1973 i Eskilstuna, är en svensk miljöpartistisk samhällsdebattör, konsult och biolog. Wetterstrand var riksdagsledamot 2001–2011 samt språkrör för Miljöpartiet 2002–2011 tillsammans med Peter Eriksson. Wetterstrand är född och uppvuxen i Eskilstuna. Hon har en magisterexamen i biologi från Göteborgs universitet. Hon har även gått på en ettårig dramalinje på folkhögskola, varit krönikör i en dagstidning och jobbat ett år som sekreterare på Miljöpartiets riksdagskansli. Hon blev medlem i Miljöpartiet efter valet 1988, och startade sedan en lokalavdelning av Grön Ungdom på hemorten. Under 1996–99 var hon språkrör för Grön Ungdom tillsammans med Paulo Silva. Hon var mötesordförande på flera av miljöpartiets kongresser under 1990-talet. Åren 1998–2000 var hon kommunpolitiskt aktiv i Göteborg, som ledamot i kommunfullmäktige och ordförande i konsumentnämnden. I riksdagen var hon ledamot av Miljö- och jordbruksutskottet 2001–2002 och mellan 2010 och 2011 vice ordförande i Näringsutskottet. Tillsammans med Peter Eriksson var Wetterstrand under perioden 2002–2011 språkrör för Miljöpartiet. Under hennes och Erikssons ledning deltog partiet i tre riksdagsval där man gick från 4,5 till 7,3 procents röstandel, med ökande siffror för varje val. I augusti 2011 meddelade Wetterstrand att hon lämnar sin plats som riksdagsledamot i samband med riksdagens öppnande i september. Wetterstrand har sedan dess arbetat som fristående grön debattör och föreläsare. År 2015 utsågs hon till ordförande för det nyinrättade Miljömålsrådet vars uppgift är att samordna svenska myndigheters miljöarbete. 2017–2020 var hon vd för det finländska public relations-företaget Milttons då nystartade dotterbolag Miltton Purpose, som arbetar med rådgivning inom ämnesområdena miljö och hållbarhet. Sedan 2020 arbetar hon som vd för företagets Europakontor Miltton Europe. Hennes intresse för snooker har bland annat lett till ett uppdrag som kommentator för Eurosport i december 2012. Wetterstrand var fram till 2012/2013 gift med Finlands tidigare miljöminister Ville Niinistö, med vilken hon har två gemensamma barn. Den 7 juni 2012 offentliggjordes att paret skulle gå skilda vägar. Som riksdagsledamot i Sverige med make som minister i Finland hade Wetterstrand tre hem: Tullinge utanför Stockholm, i Åbo och i Helsingfors. Som skolspråk valde paret finska i Sverige och svenska i Finland. I en intervju för Hufvudstadsbladet beklagade hon att det inte finns tvåspråkiga skolor i Finland. Wetterstrands utspel "Det är synd med enspråkigt svenska skolor, i ett tvåspråkigt land borde man ju värna om tvåspråkigheten" väckte en livlig diskussion i Finland, där man i finlandssvenska kretsar i allmänhet är mycket mån om de "svenska rum" de svenskspråkiga skolorna utgör, nominellt tvåspråkiga lösningar brukar konsekvent leda till att svenskan trängs undan. I partier andra än Svenska folkpartiet fick förslaget stöd. Ledamot i Krigsdelegationen. Suppleant i Nordiska rådets svenska delegation. Suppleant i Försvarsutskottet. Suppleant i Miljö- och jordbruksutskottet. Vice ordförande Näringsutskottet. 2010 – Den nya gröna vågen. Bokförlaget Forum. 2011 – Fiskesubventioner och andra bottennapp (tillsammans med Mattias Svensson). Timbro. 2011 – Enkel biljett? (red. Ylva Larsdotter och Josefin Almer). Söderströms. 2011 – Med andan i halsen. Teknikföretagen. 2014 – Vad är miljö och 100 andra jätteviktiga frågor (tillsammans med Gabriel Liljenström). Bokförlaget Langenskiöld. 2016 – Kärnkraftsmyten. Hydra förlag.
Politikåret 2002
6 maj – I Nederländerna har en 32-årig vänsterextremist, känd för sitt engagemang i militanta miljö- och djurrättsrörelser, gripits för mordet på Pim Fortuyn. Motivet är ännu oklart. 20 maj - Östtimor blir självständigt. 22 maj - USA:s president George W. Bush möts av demonstrationer och kravaller i Berlin i protest mot USA:s utrikespolitik. 24 maj - Finlands riksdag godkänner byggandet av ett femte kärnkraftverk i Finland. 26 maj - Danmark stramar åt sin invandringspolitik. Nio års medborgarskap ersätts av sju, dessutom införs krav på godkända språk och samhällskunskapsprov. Dessutom får ingen under 24 år danskt medborgarskap då han/hon gifter sig med en dansk. I en TV-debatt med Dansk folkepartis ledare Pia Kjærsgaard river Lars Leijonborg sönder en av partiets affischer. 5 juni – Sveriges riksdag godkänner homoadoptioner med röstsiffrorna 198-38 (71 nedlagda). Enbart KD röstar nej på all punkter. 15 juni – Madagaskars nye president, mångmiljardären Marc Ravalomanana säkrar makten sedan Didier Ratsiraka begett sig till Paris med sin familj. Maktstriden har pågått sedan valet i december 2001, då Didier Ratsiraka vägrade erkänna valförlusten och inbördeskrig har hotat. 27 juni – I Kuba driver president Fidel Castro igenom en grundlagsreform som gör socialismen "oåterkallelig". 8 juli – I Turkiet hotas EU-inträdet av politiskt och ekonomisk kris, och fyra ministrar avgår under dagen. 9 juli – Efter 39 år ersätts OAU av AU. 13 juli – LPF tar ansvar för invandringsfrågorna i Nederländernas regering. 18 juli Indien, Abdul Kalam tillträder som president. Schweiz ansöker om FN-medlemskap. 24 juli - Albanien, Alfred Moisiu blir vald till president. 3 augusti – Turkiet röstar för ett reformpaket, där många fri- och rättigheter för första gången lagstadgas. Bland annat avskaffas dödsstraffet. 14 augusti – Sju av tio svenskar tycker det är rimligt att avkräva språktest av personer som söker svenskt medborgarskap. Göran Persson och Maud Olofsson menar att det framför allt är på arbetet som invandrare lär sig svenska, och att arbetslösheten därför är ett större problem. 27 augusti – I Spanien förbjuds ETA:s politiska gren Batasuna, och vallokalerna i Bilbao tvångsutryms av polisen. 5 september – En ung man försöker skjuta Afghanistans president Hamir Karzai i Kandahar, men skjuts själv ned av en vakt innan presidenten kommit till skada. 9 september – Österrikes regering splittras då FPÖ vägrar skjuta upp planerade skattesänkningar för att betala skadorna på sommarens översvämningar. 19 september – I Sverige avgår Per Unckel som moderat partiledare i Sveriges riksdag. 26 september – I Sverige avbryter Göran Persson förhandlingarna med Miljöpartiet och vägrar återuppta dem innan förhandlingarna med Centerpartiet, Folkpartiet och KD avslutats. Miljöpartiet hade gått till val på samarbete med Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. 27 september – I Sverige hoppar Centerpartiet av samtalen med Miljöpartiet om mittenregering då man inte kunnat komma överens om besparingar, satsningar och skattesänkningar. 1 oktober - I Sverige kommer Miljöpartiet efter två veckors förhandlingar överens med svenska regeringen om fortsatt regeringssamarbete. Miljöpartiet får inga ministerposter, men lyckas genom sin vågmästarroll driva igenom flera hjärtefrågor. 8 oktober - Sveriges finansminister Bo Ringholm lägger presenterar svenska statens budget för 2003. 9 oktober - I Stockholms stadshus bryter förhandlingarna samman mellan Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, Vänsterpartiet och Miljöpartiet då Miljöpartiet avvisar Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis slutbud i frågan om utbyggnaden av trafikleder. 15 oktober - Sveriges näringsminister Björn Rosengren avgår, och statsminister Göran Persson avskedar demokratiminister Britta Leijon. Socialförsäkringsminister Ingela Thalén avgår, försvarsminister Björn von Sydow blir talman och miljöminister Kjell Larsson lämnar politiken av hälsoskäl.
