Kati i Amerika
Kati i Amerika är en bok av Astrid Lindgren som gavs ut av Albert Bonniers förlag 1950. Boken var resultatet av en Amerikaresa som Astrid Lindgren gjorde på uppdrag åt tidningen Damernas Värld och Albert Bonniers förlag. Det kom ytterligare två böcker om Kati på Bonniers: Kati på Kaptensgatan 1952 (även utgiven under titeln Kati i Italien) samt Kati i Paris 1953. Berättelserna om Kati publicerades först som följetonger och därefter i bokform.
Gustaf Uddgren
Karl Gustaf Uddgren, född 21 februari 1865 i Göteborg, död 26 juli 1927 i Stockholm, var en svensk manusförfattare, poet, journalist, författare och målare. Han var son till kyrkoherden Carl August Uddgren och Helena Fredrika Tigerschiöld och från 1900 till sin död gift med Anna Hofman-Uddgren. Uddgren växte upp med närheten till naturen och miljön i Göteborg och Bohuslän och havet som senare kom att påverka hans diktning och måleri. Efter studier vid Göteborgs latinläroverk 1871–1884 anställdes Uddgren vid svensk-norska konsulatet i Hull 1885 och var medarbetare i Eastern Morning News i Hull och telegrambyrån Central News i London 1886. Det var under sin tid vid telegrambyrån som han kom i kontakt med skalder och diktare, vilket resulterade att han själv började dikta och måla. Han blev medarbetare i Stockholms Dagblad 1887, redaktionssekreterare i Bohusläns Allehanda 1888–1889, medarbetare i Göteborgs Aftonblad 1889–1890, blev redaktör för Nyaste förposten i Göteborg 1891, i tidningar i Amsterdam och Chicago 1892, var tidningskorrespondent i Berlin 1892–1893, medarbetare i Svenska Telegrambyrån 1895–1896, i Göteborgs Aftonblad 1897–1898 och i Svenska Dagbladet 1899–1900. Han var medredaktör i Skandinaviska turisten 1902–1903, redaktör för teatertidningen Ridå 1906–1907 och för Figaro 1913. Han var därefter medarbetare i bland annat Stockholms Dagblad och Aftonbladet samt innehavare av Litteraturbyrån från 1917. Uddgren använde sig bland annat av signaturerna Sancho Panza, Maurice, John Gray, G.U., Guy, Dorian och Gert Bokpräntare. Han trivdes inte med sitt arbete på tidningsredaktionen utan den 4 juli 1891 startade han en lång roddarresa (finns återgiven i Svenska roddförbundets historik) från Göteborg till London via Engelska kanalen med endast en delvis däckad kanot. När han nådde Calais 31 oktober tvingades han på grund av höststormarna avbryta rodden och fortsätta resan med ångbåt till England. Han gjorde därefter en studieresa till Amerika 1892 där han kom i kontakt med Walt Whitmans diktning. Efter sin Amerikaresa fortsatte han under hösten vidare till Berlin där han efter kort tid ingick i den skandinaviska kretsen kring August Strindberg, Ola Hansson, Edvard Munch och Stanisław Przybyszewski. Tillsamman med Max Dauthendey gav han 1893 i Köpenhamn ut den lilla skriften Verdensaltet. Det nye, Sublime i Kunsten. Skriften var tillägnad diktare och konstnärer men avser främst Edvard Munch. I boken Stockholmsbohême från 1912 skildrar han den unge målaren Arthur Högstedts konstnärskarriär men den är även en autentisk källa till händelser kring Albert Engström, Akke Kumlien, Peter Lindroth och Axel Erdmann samt beskrivningar av Stockholms bohemliv kring sekelskiftet. Uddgrens bildkonst består av landskapsskildringar utförda i olja eller akvarell. Han medverkade i några samlingsutställningar men gjorde inga ansträngningar för att få sina verk spridda utöver den närmaste vänkretsen. Gustaf Uddgren gifte sig 1900 med Anna Hofman-Uddgren och tog på sig fadersrollen för två barn från tidigare relationer, däribland Alice Eklund. De fick därefter ytterligare 4 barn födda mellan 1901 och 1913. 1911 – Stockholmsfrestelser.
Theo Matejko
Wien blev snart för trångt för Matejko och i oktober 1920 flyttade han till Berlin och fick uppdrag av filmkoncernen Universum Film AG och Ullstein-Verlag med veckotidningen Berliner Illustrirte Zeitung. Säkert bidrog Das Plakats positiva omdömen till den för Matejko gynnsamma utvecklingen. Matejkos stora passion gällde idrotten, främst boxning, cykling och fotboll och inte minst motorsporten. Han deltog själv i biltävlingar, bland annat på Avus i Berlin 1925 och Mille Miglia i Italien 1931. Vid pingst 1924 råkade han ut för en svår bilolycka (dock inte under en tävling). För att bearbeta det upplevda som "tungt lastade på honom" skildrade han olycksscenen gång på gång från sin sjuksäng i form av teckningar. Känd är hans fartfyllda affisch för Der Grosse Preis von Deutschland som ägde rum på Nürburgring den 15 juli 1934. De stora biltävlingarna i Tyskland och Italien bevittnade han med papper och penna under hela 1930-talet. År 1928 fick han av Berliner Illustrirte Zeitung uppdraget att delta i luftskepp LZ 127 Graf Zeppelins första Amerikaresa. Han skulle dokumentera resan och livet ombord tillsammans med illustratören Ludwig Dettmann och ett antal fotografer och kameramän. Resan avlöpte inte helt utan dramatik. Mitt över Atlanten förstörde en häftig stormby en av stabiliseringsrvingarnas tygspänning och vid Bermuda hamnade luftskeppet i en svår storm. Matejko var med och tecknade olyckan och den påföljande reparationen. Som presstecknare var han van vid att dokumentera händelser när fotoapparater inte fanns på plats. År 1938 utkom det självbiografiska verket Das Theo Matejko Buch med teckningar och hågkomster från 1914 till 1938. Matejkos förhållande till NSDAP är oklar, medan en del anser att Matejko propagerade för naziregimen och kriget, ger andra en mera differentierad beskrivning av hans position i Tredje riket. Säker är att han häktades för kort tid på grund av "antinationalsocialistiska aktiviteter" och därefter fortsatte hos Ullstein-Verlag. Men han arbetade även för Nazitidningen Die Wehrmacht och efter 1942 var han krigskorrespondent under Nationalsozialistisches Kraftfahrkorps (NSKK). 1945 gestaltade han en av de sista frimärkena för Deutsche Reichspost som dock inte hann utges. Stor uppmärksamhet fick Matejkos propagandaaffisch som spreds i slutet av juni 1940 i det av Tyskland ockuperade Frankrike. Affischen i format 123x87 cm visar en leende tysk soldat tillsammans med glada barn. Texten lyder: Populations abandonnées, faites confiance au soldat allemand! (ungefär: "Den övergivna befolkningen litar på tysk soldat!"). Det var den första tyska propagandaaffischen i Frankrike under andra världskriget. Matejkos affisch återkommer även som bokomslag på Jan Myrdals affischsamling Sälj krig som margarin som utkom 2007. Enligt Matejko själv plågades han under många år av en framtidsvision om ett flyganfall på en storstad. Som "en varning till miljoner aningslösa människor i en storstad" tecknade han detta skräckscenario 1933 under rubriken Bomben über uns (Bomber över oss). Som den drabbade storstaden valde han just Berlin. En av hans illustrationer visande ett söderbombad Brandenburger Tor med en död kvinna och ett skrämt barn i förgrunden skulle överträffas av verkligheten tio år senare. Hans bildserie var tänkt att publiceras 1933 i Berliner Illustrirte Zeitung med det blev aldrig så. De realistiska illustrationerna av ett sönderbombad Berlin var för destruktiva för en nya naziregimen. Theo Matejko lyckades dock att offentliggöra skräckscenariot tillsammans med ytterligare tre bilder i sin bok Das Theo Matejko Buch, som utkom 1938. Där beskrev han avslutningsvis sin "varma önskan" att mardrömmen aldrig skulle bli verklighet.
Julius Benedict
Sir Julius Benedict, född 27 november 1804 i Stuttgart, död 5 juni 1885 i London, var en tyskfödd engelsk kompositör och dirigent. Benedict var lärjunge till Johann Nepomuk Hummel och Carl Maria von Weber, och tjänstgjorde först som kapellmästare i Wien och därefter en tid i Neapel. Han var från 1835 och fram till sin död verksam i England som dirigent vid ett flertal opera- och konsertföretag, men undantag för åren 1850-51, då han åtföljde Jenny Lind på hennes Amerikaresa. Benedict adlades 1871. Bland hans tonsättningar märks operan The Lily of Killarney, oratorier, kantater och två symfonier.
