Herman Petersen
Herman Lorentsson Petersen, född 29 december 1713 i Göteborg, död 13 augusti 1765 i Stockholm, var en svensk affärsman, kommerseråd, riksdagsman för borgarståndet vars barn adlades för hans förtjänster med namnet af Petersens. Petersen var en mycket förmögen man som tillhörde den så kallade Skeppsbroadeln, han var direktör i Svenska Ostindiska Companiet, Saltkontoret och Växelkontoret liksom delägare i ett flertal bolag. Han har uppmärksammats för sin inblandning i växelkursskandalen under riksdagen 1765–1766. Herman Petersen var son till grosshandlaren och rådmannen Abraham Petersen i Göteborg, vars släkt enligt traditionen kom från Stettin. Släkten var på 1600-talet ansedd såsom inflytelserik borgarfamilj i Göteborg. Petersens mor Johanna Christina Tham, var dotter till rådmannen Volrath Tham från Sachsen. Vidare var hon syster till kommerserådet Sebastian Tham. Petersen gjorde år 1736 stora inköp i Göteborg under en auktion. Petersen grundade bolaget Petersen och Bedoire år 1743 tillsammans med sin svåger Fredrik Bedoire. Bolaget Petersen och Bedoire exporterade stångjärn, ammunition, mässingstråd, beck, tjära och bräder. Därtill företog Petersen och Bedoire handel med djurskinn av varg, räv och lo. Den viktigaste destinationshamnen var Lübeck. Utöver Lübeck var Amsterdam och Lissabon betydande mottagare av varor exporterade från Sverige. Åtminstone under åren 1747–1755 mottog Petersen och Bedoire plåtar och går-koppar som skeppats till Frankrike i utbyte mot silver. Petersen fick 1746 tillsammans med tre andra köpmän privilegium på handeln med Madeira och Kanarieöarna i sex år. År 1747 tillträdde Petersen som direktör i Svenska Ostindiska Companiet. Petersen började sin bana som grosshandlare i Stockholm, och tillträdde som direktör i juli 1750 i det nyinrättade Saltkontoret, som var en halvstatlig inrättning i Stockholm. Han tog sedermera avsked från Saltkontoret år 1762. Petersen var direktör i Växelkontoret. Under växelkontorsskandalen 1765, som gick av stapeln under riksdagen 1765, ansattes Petersen mycket hårt jämte Claes och Johan Abraham Grill, Johan Henrik Lefebure och Gustaf Kjerman. Petersen ansågs behöva lagföras för sina åtgöranden i växelkontoret. Detta eftersom kursen hade stigit kraftigt under början av 1760-talet, och intressenterna därigenom hade förmått sig själva att skapa personliga förmåner. Petersen undgick straff eftersom han tidigt i rättegångsprocessen avlidit i augusti 1765 till följd av slag. Petersen var delägare i Stora Stadsvarvet, i beckbruken Danvik och Svindersvik, i en segelduksfabrik, i ett mässingsbruk och i ett sockerbruk. Vidare var han bankofullmäktig. Petersen köpte år 1757 ett hus i Gamla stan av friherre Erland Broman, vilket i dag kallas Petersenska huset. Vidare var han innehavare av flera andra fastigheter i Stockholmsområdet. Däribland märks Stora Nyckelviken som uppfördes som sommarnöje åt Herman Petersen. Därtill lät han uppföra det lusthus som i dag är beläget intill trädgården i Nyckelviken. I dag associeras Petersen liksom den af Petersenska ätten framför allt med egendomen Erstavik. Fideikommisset Erstavik tillkom år 1765 efter ett testamente som Petersen efterlämnat. I dag innehas fideikommisset av Johan af Petersens som är den åttonde innehavaren av fideikommisset. Petersen ingick två äktenskap under sin levnadstid. Det första äktenskapet ingick Petersen såsom kontorstjänsteman år 1741 med Magdalena Bedoire som kom från en mycket framstående borgarfamilj i Stockholm, vilket kan ha varit ett skäl till att han erhöll burskap strax därefter. Hon var dotter till Jean Bedoire och Maria Juliana Paradis. Det andra äktenskapet ingicks år 1753 med hans första makas kusin, Charlotta Bedoire (1725–1808), dotter till Frans Bedoire och Maria Elisabeth Ross. Barn med Magdalena Bedoire. Barn med Charlotta Bedoire. Johan Abraham (1742–1795), kanslist, fideikommissarie till Erstavik. Herman (1743–1814), lanthushållare.
Alfred Ander
Johan Alfred Andersson Ander, född 27 november 1873 i Ljusterö socken, död 23 november 1910 på Långholmens centralfängelse i Stockholm (avrättad), var en svensk kypare, värdshusvärd, spårvagnsförare och tillika den sista personen att avrättas i Sverige då han dömts för ett brutalt rånmord. Han är den ende som avrättats med giljotin i Sverige. År 1893-1894 gjorde Ander värnplikten vid Vaxholms artillerikår. Under större delen av sin levnad förde Ander därefter ett kringflackande liv med ett flertal misslyckade restaurangrörelser bakom sig. Tillsammans med sin fru drev han sedan 1894 rörelser i bland annat Strängnäs (1898) och Helsingfors (1903). I de källor som finns skylls de många misslyckandena framför allt på att Ander hade ett allt annat än måttligt intag av alkohol. Efter år 1900 häktades Ander även flera gånger för diverse småbrott och befann sig under en period på rymmen. År 1909 flyttade han med sin fru till föräldrarna i Karlsudd. Hans fru, Julia Charlotta Ander, kom senare att vittna om att han ett flertal gånger misshandlat henne när han var berusad och att hon varit rädd för att han skulle döda henne. Den 5 januari 1910 rånade Ander Gerells växelkontor på Malmtorgsgatan 2 i Stockholm, ett brott som han aldrig kom att erkänna. Under själva rånet misshandlade han kassörskan Viktoria Hellsten så illa att hon avled. Vid rånet kom Ander över 5 211 kr och 27 öre som senare kom att användas som bevis mot honom då en del av pengarna var nerblodade. Mordvapnet, ett besman, knöts också till Ander. Vid halvelvatiden kom en kolutkörare till ett nu nedsläckt kontor och fann Hellsten på golvet blödande från ett krossår i huvudet och bredvid henne på bordet låg en smörgås som det hade tagits två bett av. Hon var inte vid medvetande och en timme senare avled hon på sjukhuset. En koffert som Ander lämnat kvar på hotell Temperance innehöll delar av rånbytet, blod och Alfreds fotografi samt personbevis. Makarna Ander greps av polis vid Anders fars stuga på Karlsudds brygga där de låg nakna i en säng på kvällen efter mordet. Frun släpptes på förmiddagen nästa dag, befriad från varje misstanke om delaktighet i brottet. Den 14 maj 1910 dömdes Ander till döden för begånget mord (och tredje resan stöld), en dom som han överklagade i alla instanser. Samtliga instanser upp till Högsta domstolen gav dock Ander avslag på överklagan och avrättningsdatumet fastställdes till den 23 november 1910 klockan 08:00 på morgonen. Han blev den sista människan att avrättas i Sverige då dödsdomen verkställdes av skarprättare Anders Gustaf Dahlman klockan 08:06, med hjälp av den fallbila (giljotin) som införskaffats år 1903 från Frankrike för 3 586 franc. Giljotinen var 4,42 meter hög och 2,38 meter bred. Det sägs att Ander vägrade tala med fängelseprästen före avrättningen och att hans sista ord var en förfrågan till Dahlmans assistent om han fick säga något före avrättningen, vilket emellertid ignorerades. Giljotinen fungerade som väntat och sedan halshuggningen genomförts överlämnades Anders kropp till läkare som kunde konstatera att han lidit av tuberkulos och att han före avrättningen svalt en större porslinsskärva, troligen i ett självmordsförsök. Efter Anders död hamnade ett stycke av hans kranium i Anatomiska institutet i Uppsalas samlingar, och tillhör idag Gustavianum. "Mördaren-J. Ander har häktats.". Stockholm den 6 Jan. 1910. Igår förövades ett mord på Gerells växelkontor i hotell Rydbergs fastighet. Kassörskan blev överfallen av en mansperson och dödad, varefter kassan länsades. Mördaren tog därefter till flykten. Polisen fick dock snart upp ett spår och han infångades. Rånmördaren befanns vara en man vid namn J. Ander. "Anders afrättning" (Aftonbladet 23 november 1910). Exekutionen försiggick i morse å Långholmen. Giljotinen för första gång i verksamhet.
Matthias von Hermansson
Matthias von Hermansson, född 13 maj 1716 i Lund, död 25 juli 1789 i Stockholm, var en svensk greve, riksråd och en av de aderton i Svenska Akademien. Mattias von Hermansson var son till professor Johan Hermansson och Margareta Steuch, som var dotter till ärkebiskop Mattias Steuchius och Anna Tersera från Bureätten. Inskriven i kungliga kansliet 1734 fick Hermansson 1738 åtfölja friherre von Nolcken på hans beskickning till Sankt Petersburg och erhöll av denna sin förman det amplaste erkännande. Sedan von Hermansson vidare tjänstgjort som kommissionssekreterare vid fredsslutet i Åbo 1743 och 1747 befordrats till sekreterare i kanslikollegium, utnämndes han slutligen 1763 till e. o. och 1756 till ordinarie kansliråd. Tillika började han göra sig bemärkt på den politiska banan. Redan 1751 tillhörande såväl sekreta utskottet och dess mindre sekreta deputation, hedrades han med samma förtroenden vid 1755–56 års stormiga riksdag och ryckte nu fram i Hattarnas främsta led i deras strid mot hovpartiet och Mössorna. Det är ur hans vassa penna säväl 1756 års tjänstebetänkande, avsett att göra tjänsteåldern till enda befordringsgrund, som ständernas skarpa skrivelser i den s. k. juvelsaken flutit. Han sattes också till utgivare av den s. k. riksdagstidningen, vari hovets missgrepp skoningslöst blottades. Som belöning för sina trogna tjänster blev han av det härskande partiet insatt i den kommission som skulle utarbeta ett visst handelssystem, med ett årligt arvode av 3 000 daler s.m. och förfäktade i densamma för sin tid framsynta åsikter, såsom växelkontorens onytta och nödvändigheten av den cirkulerande sedelmassans minskning. 1759 utnämnd till statssekreterare lyckades han i viss mån försona sig med hovet och fick å Fersens vägnar uppdrag att föra underhandlingar vid de försök som på Lovisa Ulrikas initiativ 1762 gjordes att åstadkomma fred mellan Hattar och Mössor. Han var också en av de fyra fullmäktige, som avslöt fredsunderhandlingarna med Preussen. Vid Mössornas seger 1765 förflyttades von Hermansson till president i kammarrevisionen och erhöll 1767 samma värdighet i kammarkollegium. Följande år blev von Hermansson i denna egenskap invecklad i en bitter tvist med Mössrådet, som slutligen indirekt gav anledning till den genom Adolf Fredriks tronavsägelse framtvingade riksdagen i Norrköping 1769, då Hattarna åter kom till makten. von Hermansson erhöll nu belöning för sina långvariga tjänster mot partiet genom riksrådsvärdigheten, vilken han i maj 1772 åter dömdes förlustig vid Mössornas nya framgång. Efter revolutionen blev von Hermansson i augusti 1772 av Gustav III åter inkallad i rådet, där han nu stannade, tills denna uråldriga institution 1789 upphävdes av Gustav III, såsom hämmande hans äregiriga planer. Tillika var han från 1777 åter president i kammarkollegium, men lämnade även denna post 1789, av missnöje med Gustav III:s olagligheter, och man vill veta att von Hermansson författat det skarpa anförande mot förenings- och säkerhetsakten, som på riddarhuset upplästes av kaptenen, friherre Christer Posse. von Hermansson, som 1762 erhållit friherrlig och 1771 grevlig värdighet, avled kort därefter i Stockholm den 24 juli 1789. Han var serafimerriddare och kommendör av Nordstjärneorden. Han gifte sig första gången 1747 med Maria Elisabet von Bahr och andra gången 1770 med friherrinnan Ulrika Fredrika Cedercreutz.
Thomas Plomgren
Thomas Plomgren (1751 adlad von Plomgren), född 16 augusti 1702 i Stockholm, död 21 juni 1754 i Stockholm, var en svensk affärsman och politiker. Thomas Plomgren var bror till Anders Plomgren (1700–1766), och son till borgaren och linkrämaren Anders Plomgren och Margareta L'Eclaire av vallonsk börd och släkt med ätten Charpentier. Vid 14 års ålder måste han avbryta studierna för att biträda modern, som efter hans faders död fortsatte dennes rörelse. Plomgren började år 1719 arbeta på ett köpmanskontor i Königsberg och erhöll år 1725 burskap, samma år öppnade han en egen grosshandlaraffär i Stockholm. Driftig och utrustad med stor affärsförmåga, kastade Plomgren sig med iver in i det då som bäst pågående fosterländska strävandet att höja svenska näringslivet. Han var en av dem, som först i enlighet med vad som åsyftades med produktplakatet började på svenska skepp hemföra utländska varor (från Medelhavshamnarna), och därför blev han också 1738 en av direktörerna i det då upprättade Levantiska kompaniet. Plomgren ägnade sig också åt politiken. Av Stockholms borgerskap valdes han till ledamot av alla riksdagar från och med 1738 till och med 1751. Han var en ivrig anhängare av Hattpartiet, vars äventyrliga finans- och näringspolitik öppnade ett vidsträckt fält för spekulationer. Därutöver åtog han sig vid 1738 års riksdag tillsammans med Gustaf Kierman att mot en viss penningsumma skaffa det franska partiet (hattarna) övervikt inom borgarståndet och höll ord. Även vid följande riksdagar var han en av de verksammaste mellanhänderna för det franska mutväsendet. 1739 blev han bankofullmäktig. Under riksdagen 1740–1741 arbetade han i sekreta utskottet kraftigt för krigspolitiken och lät sig av detta utskott belönas med åtskilliga förmånliga affärsuppdrag, till exempel att dra in de franska subsidierna. Under riksdagen 1742–1743, då hattarnas välde vacklade, miste han detta förtroende, höll på att råka illa ut för ett försök att utsprida en understucken instruktion för Englands sändebud i Sverige och kom i häftig strid med grosshandlaren Kristofer Springer, som ville förmå Stockholms borgerskap att beröva honom riksdagsmannaskapet, i samband med Principalatsstriden. Med hattarna befäste Plomgren sin ställning under riksdagen 1746–1747, och han blev nu en av deltagarna i det bolag, som 1747 under namn av växelkontor, på för statsverket betungande villkor, åtog sig att genom konstlade medel höja bankosedlarnas värde. Samma år blev han även fullmäktig i det nyinrättade Jernkontoret, kommerseråd och handelsborgmästare i Stockholm. Vid riksdagen 1751–1752 valdes han till talman i borgarståndet. Vid Adolf Fredriks kröning (1751) adlades hans barn under namnet von Plomgren. Plomgren efterlämnade vid sin död en stor förmögenhet. Han var en lidelsefull partiman och kan ej frikännas från egennytta, men han var otvivelaktigt besjälad av en uppriktig strävan att höja Sveriges ekonomiska liv, offrade mycken tid åt allmänna och kommunala angelägenheter och tog en livlig andel i tidens omfattande näringslagstiftningsarbeten. Han räknas till de rika köpmän i Stockholm som kallades Skeppsbroadeln. Plomgren blev 1739 ledamot av Vetenskapsakademien och skrev en uppsats om handeln, som intogs i dennas handlingar. Thomas Plomgren var gift med rådmansdottern Birgitta Christina Funck (1702–1757) från Västerås och farfar till officeren Peter von Plomgren (1770–1848). Han var svärfar till Carl Fredrik Pechlin, John Jennings och Robert Finlay.
