Varg
Storleken på varg skiftar mycket på olika platser i världen. De största vargarna förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa och är ungefär 160 centimeter långa, vid skuldran 80 centimeter höga och med en cirka 50 centimeter lång svans. Dessa vargar väger upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg varierar väldigt mycket. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det kan vara svårt att skilja en varg från en vargliknande hund. Hundraser som jämthund, Siberian Husky och Alaskan Malamute kan vara mycket lika vargen till utseendet. Det finns emellertid några egenskaper som skiljer dem åt. Vargen är oftast betydligt större än liknande hundar. Vargen håller oftast svansen vågrätt eller lite ner medan dessa hundar går med upprätt eller inrullad svans. När vargen lyfter på svansen står den rakt upp, inte ihoprullad. Skandinaviska vargar kännetecknas även av ljusare kind- och hakpartier. Dessa ljusa partier når aldrig över ögonen. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10–12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter oftast inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. En hund som utfodras med samma slags föda som vargen dvs kött och ben har dock likadan avföring som vargen. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens, men hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna. Då vet man att det är en vargtik som urinerat (hundtikar urinerar oftast hukande). I vargens näsa förekommer ungefär 200 miljoner luktreceptorer vad som är betydlig fler än människans cirka 5 miljoner luktreceptorer. Sinnescellerna är fördelade på skrynkliga tunna hinnor i näsan. Alla hinnor tillsammans har en större yta än vargens utsida. Informationen från receptorerna samlas i artens två luktlober.
Varg i Skandinavien
Det finns dokumentation på att varg förekommit i alla svenska landskap utom på Öland och Gotland. Vintern 2012/2013 uppskattades det norsk-svenska beståndet till cirka 400 djur (316-520), varav cirka 30 helnorska vargar, cirka 50 gränsvargar, och cirka 320 helsvenska vargar. Den positiva trenden har dock brutits. 2020 klassades vargen som starkt hotad i Sverige och akut hotad i Norge. Inaveln i den skandinaviska vargstammen har reducerats med ungefär en tiondel sedan 2006 till följd av två nya invandrare 2007. Det har bidragit att dessa invandrare, deras avkomma, samt även deras kullar, har undantagits från licensjakt genom att jakt inte tilläts i de revir de uppehåll sig. Ingen av dessa genetiskt värdefulla vargar fälldes vid licensjakterna 2010 eller 2011. Hundhybrider (ofta även kallade varghybrider eller hybridvargar) är korsningar mellan tamhund och varg. Hybridisering förekommer såväl spontant i naturen som arrangerat av människan. Deras temperament har ansetts svårt att förutse, då olika aspekter kan vara lika hundens eller vargens, med stora variationer till och med inom en kull. Värt att notera är att "varghybrid" är en vanligt använd, men inkorrekt term, då det antyder på en korsning mellan två olika arter, medan hund bara är en underart av varg. 1999 föddes en kull på fem hybridvargar i Østfold i sydöstra Norge. Att de var hybrider konstaterades då en av dem trafikdödades och DNA-undersöktes på Evolutionsbiologiskt centrum vid Teknisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet. Norges regering tog beslut om att samtliga hybridvargar skulle avlivas, eftersom de utgjorde ett genetiskt hot mot den vilda vargstammen. Enligt Artskyddsförordningen, SFS 2007:845, får vildlevande rovdjur inte hållas som sällskapsdjur. Även hybrider mellan tamhund och vildlevande hunddjur är förbjudna att avla fram, importera, hålla och handla med. Som hybrider i lagens mening räknas första till fjärde generationen efter att korsningen ägt rum. De DNA-analyser som Sveriges lantbruksuniversitet utför, möjliggör relativt hög säkerhetsgrad vid identifiering av första och andra generationens hundhybrider. Om hybridisering skett i tidigare släktled än så. krävs ett mer omfattande genetiskt analysarbete, något som inte utförs på prover från skandinaviska vargar. på grund av bristfälliga resurser. Hybridisering i tredje och fjärde led förblir därför oupptäckt. Den ursprungliga tanken vid starten av Projekt Varg 1971 var att skapa en vargstam om 10-15 individer som rörde sig i norra Värmland, södra Dalarna och angränsande områden i Norge. Man avsåg att begränsa stammens storlek genom avskjutning. Inom Projekt Varg ansågs spontan invandring från Finland vara orealistisk, och vintern 1976 hade man en patrull i Finland i syfte att fånga in vilda vargar för att få in friskt blod i de djurparksvargar som senare skulle släppas ut. Sommaren 1976 presenterades planer på att skapa ett vilthägn på en kvadratmil vid Eskilsberget söder om Fredriksberg, i gränstrakterna mellan Dalarna, Värmland och Västmanland. I hägnet skulle befolkning och övrigt vilt stängas in med minst 100 djurparksvargar i ett försök att återanpassa dessa till ett liv i det vilda. Man avsåg att finansiera det kostsamma projektet med skattemedel. Projektet med jättehägnet vid Eskilsberget genomfördes aldrig. Samma år släpptes även rapporten Projekt Varg - om vargens situation och framtid i Sverige (1976). I samband med att rapporten publicerades begärde Naturskyddsföreningen pengar av regeringen för att återskapa den svenska vargstammen. Ingen inplantering av varg skedde 2011. Svenska djurparksföreningen sade nej till att placera ut vargvalpar 2011 och endast vuxna djur återstod. Enligt vargforskaren Olof Liberg är det en tidsödande process. Finska myndigheter sade nej till att ta vilda valpar från Finland för utplacering i Sverige 2011. Finska myndigheter är tveksamma till att vilda valpar från Finland placeras ut i Sverige i framtiden överhuvudtaget.
Lilla Vargens universum
Lilla Vargens universum är det tredje fiktiva universumet inom huvudfåran av de tecknade disneyserierna - de övriga två är Kalle Ankas och Musse Piggs universum. Figurerna runt Lilla Vargen kommer huvudsakligen från tre källor - dels persongalleriet i kortfilmen Tre små grisar från 1933 och dess uppföljare, dels långfilmen Sången om Södern från 1946, och dels från episoden "Bongo" i långfilmen Pank och fågelfri från 1947. Framför allt de två första har sedermera även kommit att leva vidare, utvidgas och införlivas i varandra genom tecknade serier, främst sådana producerade av Western Publishing för amerikanska Disneytidningar under åren 1945-1984. Världen runt Lilla Vargen är, i jämförelse med den runt Kalle Anka eller Musse Pigg, inte helt enhetlig, vilket bland annat märks i Bror Björns skiftande personlighet. Den har även varit betydligt öppnare för influenser från andra Disneyvärldar, inte minst de tecknade långfilmerna. Ytterligare en skillnad är att varelserna i vargserierna förefaller stå närmare sina förebilder inom den verkliga djurvärlden. Att vargen Zeke vill äta upp grisen Bror Duktig är till exempel ett ständigt återkommande tema, men om katten Svarte Petter skulle få för sig att äta upp musen Musse Pigg skulle detta antagligen höja ett och annat ögonbryn bland läsarna. Att vargserierna står närmare folksagorna märks vidare på att flera klassiska sagofigurer, däribland så har Rödluvan, Gåsmor och Mary från barnvisan Mary had a Little Lamb, ibland förekommit. Det är allmänt underförstått att Lilla Vargen och hans umgängeskrets bor i skogen utanför Ankeborg, även om detta sällan nämns i serierna. Under 1950-talet förekom någon gång Vargeby som namn på bebyggelse intill vargarnas skog, och 1967 medverkar Zeke Varg i Kalle Ankas universum då han försöker stjäla Farmor Ankas kycklingar med hjälp av Bror Vessla. Zeke Midas Varg, alias Stora Stygga Vargen (orig. Zeke Wolf, The Big Bad Wolf), är en figur med ursprung i flera folksagor, främst Tre små grisar, och inkorporerades i Disneys värld i och med kortfilmen med samma namn från 1933. Filmen fick tre uppföljare i Den stora stygga vargen (The Big Bad Wolf, 1934), Tre små vargar (Three Little Wolves, 1936) och Tre små grisar på vift (The Practical Pig, 1939), alla med vargen och de tre små grisarna i huvudrollerna. I filmerna, liksom i de senare tecknade serierna, är vargen ständigt ute efter att få sätta sina tänder i kultingarna. I januari 1936 överfördes vargen till seriemediet i och med söndagsserien Silly Symphonies av Ted Osborne och Al Taliaferro. 1938 återkom de i samma serie med serieversionen av den fjärde filmen. Under dessa år förekom vargen även i kortare serier i den brittiska serietidningen Mickey Mouse Weekly. Först 1945 tog vargens seriekarriär fart på allvar, i och med nummer 52 av serietidningen Walt Disneys Comics och Stories, med manus av Chase Craig och teckningar av Carl Buettner. Denna serie introducerade även vargens förnamn, Zeke, liksom hans son, Lilla Vargen. Redan de två sista av 1930-talets filmer hade visat vargen som far - här hade barnaskaran dock bestått av tre vargungar (utan namn) som var lika stygga som sin far. I och med införandet av Lilla Vargen fick nu Zeke ytterligare ett problem i jakten på grisarna eftersom Lilla Vargen är bästa vän med dem. I serierna utvidgades världen runt Zeke ytterligare. Bror Björn flyttade in nästgårds och blev de tre små grisarnas beskyddare, men också ett potentiellt rånoffer - björnens höns och grönsaker är hett eftertraktade av vargen. Vidare blev Zeke medlem av Banditklubben, ur vilken han ständigt hotas av uteslutning tack vare sin ouppfostrade, snälle, son. I en serie (på svenska i Kalle Anka och C:o 8/1950) avslöjas hans mellannamn - Midas. Och med tiden kom även fler medlemmar av familjen Varg att dyka upp. En satir av Zeke Varg, med samma namn och samma utseende, förekommer även som krögare i Charlie Christensens tecknade serie Arne Anka.
Varg i Finland
I Finland skedde en tillbakagång i vargstammarna under 1800-talets första hälft. Årligen dödades då dödades i 300–400 vargar. Under 1880-talet sjönk den officiella avskjutningen i landet från omkring 400 till cirka 20 vargar. Vid 1880-talets början fanns varg över i stort sett hela Finland, men vid sekelskiftet var arten i stort sett försvunnen från de sydliga och centrala delarna av Finland. Tillbakagången fortsatte under de påföljande årtiondena, men därefter kom såväl population som utbredningsområde att variera en del. Detta berodde främst på vargens förflyttningar över gränsen mellan Finland och dåvarande Sovjetunionen. Sedan 1950 har Finland mottagit två synnerligen märkbara invandringsvågor av varg från Sovjetunionen, den första 1959–1963 och den andra 1976–1977. Finska forskare hade 1968 fått börja använda gränspatrullerna vid den sovjetiska gränsen för registrering av spår. Observationerna dessa patruller gjorde visade mycket tydligt ökningen 1976–77. Under perioden 1968–1978 registrerade patrullerna drygt 4000 spår av varg över gränsen, och av dessa tillkom över 1200 under 1977. Invandringsvågen 1976-1977 visar god överensstämmelse med uppgifter från forskare i den Sovjetiska delen av Karelen om en tredubblad vargstam där från 1966 till 1976. Inom renskötselområdet är vargjakt tillåten från 1 november till 31 mars, medan arten i övriga Finland är fridlyst. I delar av Karelen söder om renskötselområdet medges även en begränsad skyddsjakt. Jakten i renskötselområdet bedrivs med stöd av undantag som Finland fått både i Bernkonventionen och i EU:s art och habitatdirektiv. Det finska ordet för varg, susi, anses vara ett indoeuropeiskt lånord vars ursprungliga betydelse var "hund". Användningen av lånord för varg inom finsk-ugriska språk kan ha samband med att samhällets ekonomi vid den tid då ordet etablerades var baserat på jordbruk, inte på jakt och samlande. Linnell et al. 2003 studerar 77 fall då människor blivit dödade av vargar i Finland, dessa dödsfall har bedömts som tillräckligt säkerställda för att uppgifterna skall kunna bli föremål för vetenskaplig publikation. Enligt den sammanställning som Lappalainen har gjort av uppgifter hämtade från finska kyrkböcker från åren 1710-1881 har han funnit stöd för att 175 registrerade vargangrepp med dödlig utgång skall ha ägt rum i Finland under perioden. Från januari 1831 fram till sommaren 1832 skall åtta barn och en vuxen kvinna ha dödats av varg i Kaukola, och det antas att en varg dödade samtliga. 1836 dödades tre barn av vargar i Kimito. Från 1839 till 1850 dödades 20 barn av varg i Kivinebb, och det har antagits att samtliga blev dödade av samma varg eller av samma vargflock. 1877 attackerades tio barn i Tammerfors och nio av dessa dog till följd av skador de åsamkades. Från 1879 till 1882 dödade ett vargpar, de så kallade Åbovargarna, ett stort antal barn inom elva församlingar i Egentliga Finland. Enligt äldre uppgifter skall det ha varit 22 barn som dödades. Nyare forskning tyder emellertid på att 35 barn kan ha blivit dödade. Allteftersom antalet dödade barn växte sattes allt större ansträngningar in för att döda vargarna, och jägare från Ryssland och Litauen anlitades, liksom den finska armén. Slutligen lyckades man skjuta en varghona i januari 1882, och 12 dagar senare blev en varghane förgiftad, varefter vargattackerna upphörde. Dessutom finns det tidningsuppgifter på att flera barn skall ha blivit dödade. En 12-årig flicka dödades i Euraåminne 1859, en pojke på 8 år dödades i Nykyrka 1882 och samma år blev en pojke skadad i Sordavala. Det var inte ovanligt att man fångade vargvalpar på sommaren för att få högre skottpeng för dem på vintern, det är möjligt att vargarna som dödade mänskor rymt ur sådan fångenskap, åven om det inte finns några bevis.
