Bridge
Det finns olika varianter av bridge, men med "bridge" menas normalt kontraktsbridge. Andra former av bridge är auktionsbridge och bridgewhist. Det finns även bridgeliknande spel för ett annat antal spelare än fyra personer. De fyra spelarna kallas nord, öst, syd och väst och spelar parvis. Nord bildar par med syd och öst med väst. Tävlingsbridge spelas antingen individuellt, i par eller i lag bestående av 4–6 spelare varav fyra spelar varje match. Bridge är ett sticktagningsspel som föregås av en ofta komplicerad budgivning. Paret bjuder dels antalet stick de tror sig kunna ta, dels vilken färg som ska bli trumf eller, om man vill spela utan trumf, sang. Färgernas rangordning från högsta till lägsta är sang, spader (♠), hjärter (♥), ruter (♦), klöver (♣). Esset är det högsta kortet och tvåan det lägsta. Efter att budgivningen är färdig blir den spelare i paret som har bjudit det högsta kontraktet och först bjudit den spelade färgen spelförare, och dennes partner blir träkarl. Detta innebär att partnerns kort läggs synliga på bordet när utspelet gjorts. Spelföraren spelar sedan även dessa kort. Spelaren till vänster om spelföraren spelar ut det första kortet. Bridge har en lång utvecklingshistoria bakom sig. Följande spel har samtliga fyra spelare i två par och 13 kort var. I övrigt skiljer sig deras regler åt. På 1500-talet spelades Triomfi i Italien och La Triomphe i Frankrike. Under 1600-talet blev detta känt som Trumph i England. Dessa spel saknade sannolikt standardiserade regler, liksom whisk, ett spel som omnämnes av en John Taylor 1621. År 1728 fastslogs regler för whist i engelska Folkestone och 1743 följde läroboken Short Treatise, skriven av Esmund Hoyle (1672–1769). I 1800-talets England blev whist (i bemärkelsen "fyrmans parwhist") populärt. Vissa regelrevisioner förekom dock. 1864 kom bridgewhist, vilket dock inte slog ut klassisk whist. Ett spel som kallades bridge uppkom strax före år 1900. Detta var dock det spel som numera avses med auktionsbridge. Under tiden 1900–1927 ökade intresset för detta spel, och spelet spreds i hela Europa och I Amerika. I denna (nu förlegade) form av bridge saknades motivation till att bjuda högre än motståndarna (den så kallade auktionen), och att till exempel spela hem alla sticken genom att deklarera detta i förväg saknade relevans. Man stannade budgivningen vid den punkt där motståndarna inte bjöd över – oavsett hur bra korten var. Den moderna Bridgen uppfinnas 1925 av Harold Stirling Vanderbilt. Ely Culbertson och hans hustru Josephine, som båda var inbitna auktionsbridgespelare, nappade snabbt på Vanderbilts idé och åren 1927–1929 fastslogs den moderna bridgens regler. Budgivningens principer var dock en mer besvärlig fråga, som fortfarande är under utveckling. Emellertid slog kontraktsbridgen ut auktionsbridgen osedvanligt snabbt, på båda sidor av Atlanten. Från omkring 1930 spelas i princip enbart Kontraktsbridge. Ely Culbertson, Charles Goren, Samuel Stayman, Terence Reese och Eric Jannersten med flera var stora pionjärer inom utvecklingen av bridgens budgivning. Inofficiella Europamästerskap anordnades redan på 1930-talet, men det var först efter andra världskriget som bridge som tävlingssport kom igång på allvar. VM hölls första gången 1950 och 1960 blev Bridge OS-sport. European Bridge League bildades 1949 och världsbridgeförbundet World Bridge Federation 1958. Kontraktbridgen introducerades i Sverige första gången 1928. 1932 bildades Stockholms och Göteborgs bridgesällskap, och 1934 instiftades Sveriges bridgeförbund. Ivar Anderson, civilingenjör Ernst Hedström och advokat Emil Henriques var några av pionjärerna inom svensk bridge. Den sistnämnde blev den första ordföranden för Sveriges bridgeförbund. Sverige blev 1939 europamästare med ett fyrmannalag bestående av Einar Werner, Rudolf "Putte" Kock, Tore Sandström och Jacke Neuman.
Washington Bridge (Connecticut)
Washington Bridge, även känd som Devon Bridge, ingår US Route 1. Den går över Housatonic River i delstaten Connecticut i USA och förbinder staden Milford med staden Stratford. Den anses vara arkitektoniskt anmärkningsvärd av National Register of Historic Places för sina fem 30 meter långa valvbågar. Den utsågs till bro nr 327 av delstatsdepartementet för transport. Washington Bridge är den längsta klaffbron på Boston Post Road. Den är 262 meter lång och 13 meter bred och har två körfält i varje riktning för biltrafik och en trottoar för fotgängare. Farleden under bron är 38 meter bred. Bron, som kostade 1,5 miljoner dollar 1921, var det största och dyraste projektet från statens motorvägsavdelning fram till dess bron byggdes. Före den nuvarande bron fanns två tidigare broar, som användes 1803 till 1894 och från 1894 till 1921 (se vykortsbilden). Den första noterade transporten över floden vid denna tidpunkt var en färja som började trafikera runt maj 1758. Sons of the American Revolution noterar att denna korsning sannolikt användes av George Washington på sin resa från Philadelphia till Cambridge, Massachusetts för att ta befäl över den koloniala armén 1775. Den första bron vid denna tidpunkt föreslogs 1803 av Milford and Stratford Bridge Company, som bytte namn till Washington Bridge Company samma år. Den första permanenta (trä)-bron öppnades 1813, komplett med en vägtull. År 1844 lade vetenskapsmannen Roger Sherman Baldwin veto mot ett lagförslag som krävde att Washington Bridge Company skulle göra ändringar på bron på egen bekostnad trots att förhållandena som krävde dessa ändringar inte fanns när bron ursprungligen byggdes. Vetot åsidosattes av en handling från Connecticuts generalförsamling. 1845 beslutade Högsta domstolen i USA att handlingen var författningsstridig i "Washington Bridge Company mot Stewart". Den andra bron öppnade 1894 och byggdes av järn för 88 500 dollar. Den innehöll två fasta spann på 66 meter och en enda svängbart spann på 61 meter i mitten, med en gångväg på norra sidan. New York, New Haven och Hartford Railroad motsatte sig ursprungligen en spårvagnsvagnlinje, men till slut blev det en i det södra körfältet. Tillverkare av den ursprungliga bron, som byggdes 1921, var Bethlehem Steel. Bron ritades av John Alexander Low Waddell, en känd brobyggnadsingenjör med mer än tusen byggen på sin meritlista. Ursprungligen fanns det två spårvagnsspår på bron och två körfält för personbilar. Vid tidpunkten för byggandet var det dyraste projektet som Connecticut Department of Transportation hittills genomfört och kostade 1,5 miljoner dollar. Washington Bridge noterades på National Register of Historic Places 2004.
Ciénaga Bridge
Ciénega Bridge är en spandrillbro som korsar Ciénega Creek och Union Pacific Railroad nära Vail, Arizona. Bron byggdes ursprungligen 1921, och blev då en del av U.S. Route 80, en viktig transkontinental väg, från 1926 till 1956. Som en av de äldsta broarna i sitt slag i Arizona, är Ciénega Bridge listad på National Register of Historic Places. Marsh Station Road går över bron. 1920 började Arizona Highway Department bygga en del av Borderland Highway i sydöstra Arizona. Borderland Highway var en del av de större Dixie Overland Highway, Bankhead Highway och Old Spanish Trail auto spår, som var viktiga tidiga transkontinentala motorvägar. Highway Department fick ekonomiskt stöd för projektet från den federala regeringen under Federal Aid Project Number 18 samt en obligationsemission från Pima County och Cochise County Road Fund. Som en del av motorvägsbyggandet behövde motorvägsavdelningen bygga en stor bro över en avgrund som kallas Ciénega Canyon, ett naturligt inslag i Ciénega Creek, nära staden Vail. De statliga ingenjörerna bestämde sig för att utforma en öppen spandrillbro för att korsa kanjonen. Bågen skulle mäta 45 meter i längd och skulle vara en kombination av två avsmalnande kryssribbvalv som förbinder grundbågen med brodäcket, kompletterat med flera betongpelare som stöder däcket. Indelade skott och betongskyddsskenor skulle placeras på sidorna av brodäcket. Den del av bron som spänner över järnvägen skulle vara en tvådelad sektion med tre pelare som stöds av en svetsad balk. Totalt skulle bron ha 5 spann. Den totala längden på bron skulle vara 85 meter med en bredd på 7 meter. Brons huvudarkitekt var delstatsingenjör Merrill Butler. Den exakta platsen för bron valdes på grund av de höga, solida klippbankarna som ger extra stöd. Efter att ha slutfört brodesignen tilldelade Highway Department byggandet av bron ett Tucson-baserat företag, English and Pierce. Byggmaterial skulle tillhandahållas av Highway Department. Den nya bron kallades internt "Avsnitt F" av Borderland Highway-byggprojektet. Byggandet av Ciénega Bridge startade 1920. Över 688 kubikmeter sten måste sprängas för att ge plats för brofundamenten. Den totala mängden använd betong uppgick till 714 kubikmeter, medan mängden armeringsstål som använts vägde över 39 871 kilo. Uppförandet av byggnadsställningarna var ett riskabelt arbete, eftersom brobyggarna var tvungna att handskas med möjligheten till höga vattenflöden från bäcken. På grund av en tvist med entreprenören övertogs färdigbyggandet av bron av Highway Department. De hävdade att English and Pierce överskred det ursprungliga avtalade priset, vilket gjorde ett statlig övertagande nödvändigt. Byggandet av bron slutfördes i mars 1921 till en total kostnad av $ 40 000. Från och med 1926 utsågs Borderland Highway till en del av U.S. Route 80, en transkontinental motorväg som sträckte sig från Tybee Island, Georgia till San Diego, Kalifornien. Ciénega Bridge blev en starkt trafikerad del av USA 80 som hade fått ett rykte om sig att vara farlig på 1950-talet och var en av de farligaste vägarna i delstaten Arizona. Mellan 1952 och 1955 dödades 11 personer i olika bilolyckor på bron. Rutten som leder till bron innehöll en åtta graders nedförsbacke strax innan foten av betongkonstruktionen. Bron höjde sig över 300 meter över bäcken. 1952 påbörjades byggandet av en ny väg. Den nya, rakare sträckningen öppnades den 9 april 1955 och US 80-beteckningen flyttades från Ciénega Bridge till en nyare bro nedströms. Den nya Ciénega-bron gick bara 3 meter ovanför bäcken, i motsats till den ursprungliga bron, och den hade en rakare och jämnare graderad sträckning. Vid öppnandet av den nya bron överfördes äganderätten till den gamla bron till Pima County. US 80 ersattes av Interstate 10 1977. Ciénega Bridge lades till National Register of Historic Places den 30 september 1988.
Westminster Bridge
Westminster Bridge är en gång- och bilväg över floden Themsen mellan Westminster och Lambeth. Den nuvarande bron, som öppnade 1862, är den andra bron som byggts på samma plats. Den ersatte en tidigare bro som öppnades 1750. Denna bro var dock oroväckande instabil, varför man byggde den nuvarande. Innan någon av dessa broar byggdes var London Bridge den enda bron över Themsen i centrala London. Det enda sättet att korsa floden på denna plats var med Lambeth Horseferry, men det tog tid och kunde vara riskfyllt när tidvattnet kom. Westminster Bridge är en järnbro med sju stycken valv med gotiska detaljer som är gjorda av Charles Barry (arkitekten till Westminsterpalatset). Den är 827 fot lång (cirka 275 meter) och 84 fot bred (cirka 28 meter). Bron domineras av en grön färg, samma färg som läderstolarna har i House of Commons vilket ligger vid Houses of Parliment närmast bron. Detta är en kontrast mot Lambeth Bridge som äröd, samma färg som stolarna i House of Lords som ligger på motsatt sida om Houses of Parliament. Bron fungerar som en länk mellan Westminsterpalatset på den västra sidan om floden och County Hall och London Eye på den östra sidan. Composed Upon Westminster Bridge är en dikt av William Wordsworth.
Honeymoon Bridge
Honeymoon Bridge även Upper Steel Arch Bridge var en bågbro över Niagarafloden 200 meter nedströms de amerikanska Niagarafallen. Bron förband tvillingstäderna Niagara Falls i USA och Niagara Falls i Kanada. Den ersatte en tidigare hängbro. När Honeymoon Bridge invigdes år 1898 var den världens längsta i sitt slag. Körbanan hade dubbla spårvagnsspår och utrymme för hästvagnar och gångtrafik i mitten. År 1901 avbildades bron på ett amerikanskt 5 cents frimärke. Honeymoon Bridge svajade vid kraftiga vindar och hög belastning och ansågs av många vara instabil. Brofästena var bara någon meter över vattnet så de måste skyddas av en barriär. Honeymoon Bridge kollapsade den 27 januari 1938 som följd av en upphopning av upp till 30 meter skruvis i floden.
Kaibab Trail Suspension Bridge
Kaibab Trail Suspension Bridge, också kallad Black Bridge, går över Coloradofloden i Grand Canyon National Park. Den ligger där Bright Angel Creek mynnar i Coloradofloden och nära Phantom Ranch. Brospannet är 134 meter långt och brobanan 1,5 meter bred. Bron ingår i Kaibab Trail och är den flodövergång som används av de mulåsnor som går till och från Phantom Ranch. Kaibab Trail Bridge och den 700 meter nedströms liggande Bright Angel Trail Bridge från 1960-talet är de enda flodövergångarna över Coloradofloden på en sträcka av 550 kilometer. Före 1907 var enda sättet att ta sig över Coloradofloden med båt, vilket var riskabelt och ledde till många dödsfall. David Rust på Phantom Ranch beslöt att bygga en privat kabelbana. Den hade en 1,8 x 3 meter stor stålkorg, som var tillräckligt stor för att rymma en mulåsna. Denna kabelbana var besvärlig att hantera. Den togs ur bruk 1917, när kabelvagnen skadades av floden vid en översvämning. Den andra flodövergången i ordningen var en hängbro som saknade styvhet och som byggdes 1920. Den visade sig vara alltför svajig för att på ett säkert sätt bära ett ökande antal vandrare. Den skadades svårt i en storm 1923. Den nuvarande bron konstruerades av Ward Webber och byggdes 1928. Allt material, sammanlagt 122 ton, fraktades ned i ravinen på mulåsnor och med bärare. 44 Havasupaiindianer bar i en lång rad de fyra, 168 meter långa och 1,16 ton tunga bärkablarna nedför den 11,3 kilometer långa vandringsleden, med omkring 1,5 kilometers nivåsänkning. Bron blev 2019 ett byggnadsminne (National Historic Engineering Landmark).
A Hand of Bridge
A Hand of Bridge, opus 35, är en opera i en akt med musik av Samuel Barber och libretto av Gian Carlo Menotti. Det är förmodligen den kortaste opera som regelbundet uppförs: den varar omkring nio minuter. Den hade premiär den 17 juni 1959 på Teatro Caio Melisso i samband med Menottis Festival dei Due Mondi i Spoleto. Den amerikanska premiären ägde rum året därpå. Operan består av två olyckliga par som spelar ett parti bridge under vilket var och en har en arietta i vilken hen uttrycker sina innersta önskningar. Kontraktet börjar med att Bill spelar ut 5♥ efter att motståndarna bjöd ♣. Sångarna börjar var och en uttrycka sina innersta tankar. Vare arietta avslöjar personernas ofullbordade drömmar och isoleringar även tillsammans med älskande och vänner. I kapitel tre av avhandlingen Musical Narrative in Three One Act Operas with Libretti by Gian Carlo Menotti: A Hand of Bridge, The Telephone, and Introductions and Goodbyes beskriver Elizabeth Lena Smith operan som en uppdelning i fyra ariettor vilka är sammanbundna av "kortspelet". Allt för att skapa en gemensam tråd och särskilja ariettorna i tre delar med samma längd för att avspegla varje persons yttre "pokerface". Kortspelet är starkt påverkat av jazz med häftiga rytmer och vad Smith kallar en "kvasi-gående basgång". Musiken består av tonhöjder indelade i trioler. Detta tillåter temat att komplettera ariettornas olika stilar. Sally är frustrerad över att bli träkarl ("Once again I'm dummy, forever dummy!"). Hon minns en hatt med påfågelsfjädrar som hon såg i fönstret till Madame Charlottes shop samma morgon och hur hon önskade köpa den, vilket återupprepas genom hela ariettan"I want to buy that hat of peacock feathers!" Hon tvekar om hon inte hellre skulle vilja ha två andra, en röd med en sköldpaddsrosa ros och en beige med fuchsiaband, innan hon återgår till att vilja ha den med fjädrarna. Sallys arietta är tvådelad där den första karaktäriseras av ett upprepat åttanotstema till orden "I want to buy that hat of peacock feathers!" Sånglinjen sjungs till pulserande triloer i E-Dur och B-Dur. Den andra delen skiftar från en bitonal variation av en melodi i Cess-Dur över ett ackompanjemang i Ass-Dur innan temat återvänder till originalets åttnotstema. Sally make Bill oroar sig över hustruns utbrott över att bli träkarl är dubbeltydigt och att hon kanske har upptäckt hans affär med en annan kvinna vid namn Cymbaline. Han beskriver älskarinnan med "andedräkt med doft av geranium" och blont hår. Han fortsätter sin monolog med att svartsjukt undra vad hon gör i natt ("Is it Christopher, Oliver, Mortimer, Manfred, Chuck, Tommy, or Dominic?") och att ångra att han gifte sig med Sally i stället för henne. Bills arietta slutar med att Sally säger: "The Queen, you have trumped the Queen!". Bills arietta består huvudsakligen av trioler skapande en romantisk vals som återspeglar hans affär med älskarinnan. Mot slutet av hans monolog gestaltas hans förbjudna lustar av förminskade intervaller över orden "strangle in the dark!". Geraldine undrar över varför Bill är så distraherad och kommer fram till att orsaken varken är hans hustru (som hon beskriver som hans "sedan länge försakade drottning") eller henne själv med vilken han brukade tåflörta under bordet. Hennes inre monolog är sorgsen och hon frågar sig själv vem som älskar henne och vem hon älskar. Hon gör en lista på personer som hon vet inte älskar henne: "den dåraktige hjärterknekten" som är Bill, "min mäklarmake" som är maken David och deras "fotbollson". Sedan sörjer hon över sin dåliga relation med sin döende mor och ber att hon inte ska dö nu när hon "börjar lära sig vad kärlek är". Geraldines klagan är tonsatt i G-Dur med antydningar till modala tonarter ackompanjerande ett tema i B-Dur. Ariettans enda stabila punkt handlar om Geraldines sjuka mor där musiken stannar upp i B-Dur och rytmen ändras från 3/2 till 4/2 innan musiken återgår till melodin i G-Dur.
