Byggkloss
En byggkloss eller byggbit är en hård eller mjuk pedagogisk leksak i plast, trä eller sten som kan byggas ihop med andra klossar. Dessa kan vara släta, eller sammanfogningsbara som till exempel Legobitar. Byggklossar har tillverkats i Tyskland sedan ca 1800.
Kloss
Byggkloss – en hård eller mjuk pedagogisk leksak i plast, trä eller sten. Georg Kloss (1787-1854), tysk läkare och frimurarhistoriker. Heinz Kloss (1904-1987), tysk språksociolog och. Karlie Kloss (1992-), amerikansk fotomodell. Kloße – en typ av klimpar bestående av kokade potatisbullar, se knödel.
Nollkupongobligation
Nollkupongobligation är en typ av obligation. En ränteutbetalning från en obligation benämns kupong, men dessa värdepapper saknar sådana. Emittenten ger istället ut värdepappret under sitt nominella belopp. Hela avkastningen från värdepappret utbetalas därför på obligationens förfallodag eller när den säljs på obligationsmarknaden. Exempel: En vanlig kupongobligation om nominellt 10 000 ges ut med räntan 7 procent under 5 år. Du köper den för 10 000 kronor och ränta utbetalas varje år om 700 kronor och hela beloppet återbetalas efter 5 år. En nollkupongobligation köper du istället för 7 130 kronor och du får efter fem år tillbaka 10 000 kronor. Priset man betalar när obligationen ges ut eller den handlas på marknaden beräknas genom diskontering. Nollkupongobligationen är en viktig typ av tillgång i ekonomisk teoribyggnad, eftersom den utgör en byggkloss för att bygga upp mer komplicerade tillgångar. Att de saknar periodiska ränteutbetalningar som måste diskonteras för att bli jämförbara gör dem användbara i olika sorters ekonomiska analyser. Som exempel kan de användas för att konstruera en aktieindexobligation. Nollkupongobligationen används då för att garantera indexobligationens nominella belopp. I finansiell litteratur kallas obligationen ibland nollkupong och i ekonomiskt vardagsspråk ofta för nollkupongare. På grund av sin konstruktion kommer priset på redan existerande nollkupongobligationer att vara mer känsligt för ändringar i marknadsräntan än en kupongobligation med samma löptid. Räntebärande värdepapper med nollkupongkonstruktion som handlas på penningmarknaden kallas diskonteringsinstrument. Obligationer, på Swedbank. Räntor, på Privata Affärer.
Skrift
En skrift eller ett skriftsystem eller skriftspråk är en form av symbolsystem för att representera språkliga uttryck. Den första skriften var bildskrift. Den sumeriska kilskriften och de egyptiska hieroglyferna anses generellt tillhöra de äldsta skriftsystemen och uppkom någon gång under 3400–3200 f.Kr. Den kinesiska skriften uppkom, troligtvis självständigt, någon gång runt år 1600 f.Kr. Bildskriften förenklades successivt av en ökande klass av skrivare eftersom allt mer behövde skrivas ned. I Egypten och Nubien utvecklades först kursiva hieroglyfer i stort sett parallellt med hieroglyferna. Alfabetisk skrift började utvecklas av olika semitiska folk i Sydvästasien omkring 1500–2000 f.Kr. Först bestod alfabetet av enbart konsonanter, men efter att det sjöfarande handelsfolket fenicierna överfört det till grekerna på 700-talet, lade grekerna till vokaler. Det latinska alfabetet, som i dag med mindre variationer används i Europa, Syd- och Nordamerika samt även på andra håll i världen, kom till romarna från grekiska kolonier på den italiska halvön via etruskerna, som var det spirande Roms närmaste grannar. I slutet av 700-talet e.Kr. uppfann Alcuin av York de små bokstäverna (gemenerna) och därigenom även skrivstilen, vilket medförde att man kunde skriva avsevärt snabbare. Skriftsystem skiljer sig från andra symboliska kommunikationssystem genom att läsaren för det mesta måste ha någon form av kunskap om det talade språket för att förstå texten. I kontrast till detta står andra symbolsystem som skyltar, målningar, kartor och matematik som ofta är möjliga att tolka oberoende av talat språk. Språk finns i alla mänskliga samhällen och grupper och språket ses av vissa som det kriterium som skiljer oss människor från andra djur. Utvecklingen av skriftsystem har däremot skett mer sporadiskt. Där de har uppstått har de vanligtvis utvecklats långsammare än det talade språket och ofta behållit och bevarat former och uttryck som inte längre används i talspråket. En av skriftspråkets stora styrkor är dess förmåga att varaktigt lagra information som uttryckts på ett visst språk, information som senare kan återhämtas. Skriftsystem studeras inom flera olika ämnen och terminologin kan därför variera en del. För många latinska, tyska och engelska termer finns det inte heller några accepterade svenska motsvarigheter. På samma sätt att termen ord är för vag och omdiskuterad för att kunna användas på ett effektivt sätt inom lingvistiken så är termen bokstav alltför oprecis i studien av skriftsystem. Med termen text menas en individuell utsaga. Handlingen att framställa en text kallas för att skriva och handlingen att tolka en text för att läsa. Ortografi syftar på metoder och regler och inbegriper också begreppet rättstavning. Ett grafem är en teknisk term som syftar på en atomär enhet i ett givet skriftsystem. Grafemen utgör byggklossarna med vilka en text kan konstrueras. Konceptet påminner om fonem som används vid studier av talat språk. Precis som fonem så kan de individuella grafemen representeras på många olika sätt där varje variant på något sätt urskiljer sig visuellt. Dessa variationer kallas allografer (jämförbart med termen allofon inom fonologin). Ett känt exempel är två allografer av lilla g där den ena har en öppen svans medan den andra har en svans som bildar en ögla. Skriftspråkens utveckling i Mesopotamien, Egypten, Kina, Induskulturen och Mellanamerika hänger nära samman med utvecklingen av de första staterna, en kunga- eller hövdingamakt baserad på religiös makt med en administrativ apparat. Innovationen innebar en sådan förbättring att den snabbt fick spridning i den del av Europa som använde det latinska alfabetet. Alcuin inrättade emellertid även en klosterskola där munkar (vilka var den tidens skrivarklass) fick lära sig det nya sättet att skriva, vilket garanterade att samma skrivregler utan undantag användes på latin och även när det gällde modersmålen i de katolska länderna.
