Slagsta hällristning
Slagsta hällristning är en hällristning i Slagsta, Botkyrka kommun, som upptäcktes 1971. Hällristningen ligger längs med Hallunda kulturstig, mitt emot Slagsta motell. Ristningen är ett lagskyddat fornminne. Hällristningen, som är Stockholms läns största, är från bronsåldern och består av 17 skepp, tre djurfigurer, en fotsula, 2-3 obestämbara figurer, cirka 170 skålgropar samt en människofigur. Människofiguren har karakteristiskt utformade ben med kraftiga vader. Under densamma finns ett grunt ristat skepp avbildat. Den totala bearbetade ytan är 4,8 x 3,3 meter. Slagstaristningen upptäcktes 13 september 1971 av en slump när den hamnade mitt i vägbygget för Botkyrkaleden. Hällen var då helt övervuxen och okänd. Intill vägbygget pågick arkeologiska undersökningar och en av arkeologerna, Rudolf Hansson, blev nyfiken på hällen. När han lyfte bort en bit mossa kom en skeppsbild fram. Vägmyndigheterna ändrade i sista minuten vägsträckningen och hällen fick ligga kvar. Hällen är daterad till 1800–500 år f.Kr., men förmodligen är den utförd under den yngre bronsåldern. Vad denna plats betydde för bronsålderns människor är inte helt klarlagd. Troligt hade platsen en rituell-magisk innebörd där människan riktat sig mot en högre makt.
Ulvsundabrakteaten
Brakteaten påträffades 1945 vid schaktning inför ett nybygge av ett HSB-hus i kvarteret Jästsvampen nr 1 vid Stångjärnsvägen i Johannesfred. Den hittades under en stor sten över vilken hade stått barrträd. Upphittaren var arbetaren Martin Hedebys. I en inventarierapport efter inlösen citeras upphittaren som menar att "det såg ut som om den stuckits in under stenen" (SHM inv. 23374). Bengt Lindberg beskriver i sin bok Brommabygden från 1957: "Under en trädrot låg en stor sten. När den togs bort, fick arbetaren syn på något, som liknade locket till en gammal snusdosa. Han tog upp locket och gick med det till en guldsmed, som i sin tur lämnade det till Statens historiska museum. Här såg man genast, att det var en brakteat, det vill säga en tunn plåt av guld, som bara är präglad på ena sidan. Under folkvandringstiden användes sådana plåtar som smycken. På brakteaten kan man se en skäggig krigare, som tar ett högt språng. Ovanför hans huvud flyger två fåglar. Ulvsundabrakteaten är den första, som hittats i Stockholm och dess omgivningar.". Brakteaterna är indelade i olika typer baserade på deras bildmotiv. Riksantikvarien Oscar Montelius hade i sin avhandling 1869 en förteckning över guldbrakteater funna i Sverige, Norge, och Danmark. I en skrift från år 1900 delade Montelius in brakteaterna i fyra grupper (typ A, B, C och D). Guldbrakteaterna ingår i följande fem grupper med utgångspunkt från myntens mittfigurer. Dessa är A-typen, som har ett huvud i profil ("visar endast bröstbilden av människa"), B-typen, som har en, eller högst tre figurer ("visar hela människofigurer"), C-typen, som har ett fyrfota djur med manshuvud ovanpå ("har en framställning av ett människohuvud över ett fyrfotadjur"), D-typen, vars mittfigur består av ett stiliserat djur ("visar en eller flera djurfigurer, men inga människohuvuden") samt F-typen, vars mittfigur består av en åsna omgiven av små pärlor. Ulvsundabrakteaten, som är av B-typ, har ett mittparti med en diameter på 3 cm och som är omgivet av fyra zoner med stämpelornamentik. Den dateras till folkvandringstid, troligen mitten av 500-talet och den tillhör en grupp som inte är så vanlig. Den utgörs av en starkt stiliserad bild beskrivet som en "man, som tydligen befinner sig i våldsamt språng. Bägge benen äro uppåtsvängda, så att han egentligen svävar i luften ... ... Mannen på Ulvsundabrakteaten håller huvudet tillbakakastat. Håret liknar närmast en hjälmkam. Ögat är tydligt angivet och har spetsoval form. Mannen bär mustascher, och under den spetsiga, skäggliknande hakan ses en rad parallella streck, som tydligen skola beteckna skägg. Ovanför huvudet befinna sig två mot varandra vända fåglar". Så har den dåvarande direktören för Historiska museet professor Birger Nerman beskrivit ornamentiken i mittpartiet i Bromma Hembygdsförenings årsbok 1947. Bengt Lindberg säger vidare i sin bok Brommabygden från 1957 att mannen på brakteaten ser ut som "en skäggig krigare, som tar ett högt språng. Ovanför hans huvud flyger fåglar". År 2010 beskriver däremot Michael Neiß, vid institutionen för arkeologi och antik historia vid Uppsala universitet, Ulvsundabrakteatens figurativa ornamentik som föreställande "en skäggprydd "akrobat" med benen i vädret och händerna i sina hårtofsar som eventuellt slutar i djurhuvuden".
Jacquemart de Hesdin
Jacquemart de Hesdin (även Jacquemart de Odin), född ca 1355, död 1414, var en fransk miniatyrmålare som arbetade i den internationella gotiska stilen. Jacquemart var en målare som kom från Artois. Hesdin, staden som han tog sitt namn från var ett befäst citadell i Pas-de Calais, då en del av Flandern, och ett fäste för hertigarna av Burgund. Han var en av många holländska konstnärer som arbetade för medlemmar av den franska kungafamiljen från omkring mitten av 1300-talet. Från 1384 var han verksam hos hertigen av Berry och utförde åt honom tideböcker med realistiska vardagskildringar. Tillsammans med Berrys chefsarkitekt, Guy de Dammartin, bröderna Limburg, miniatyristen André Beauneveu och hans elev Jean de Cambrai, ansågs Jacquemart vara en vän och skyddsling till hertigen. Jacquemarts hela karriär utvecklades i Bourges (huvudstad i provinsen Berry) på hertigen av Berrys gods. Han var aktiv i dennes tjänst fram till 1414 och bidrog i hög grad till hans berömda, upplysta böcker, särskilt Très Belles Heures du Duc de Berry, Grandes Heures, Petites Heures, och en Psaltare, ofta arbetar med bröderna Limbourg och målaren som kallas Boucicaut Mästaren. Enligt Columbia Encyclopedia (sjätte upplagan) var Jacquemart influerad av Sienansk målning och hans verk "...använder arkitektoniska interiörer till att placera människor i trovärdiga utrymmen". Genom studier av verk av Pucelle och de italienska målarna, utvecklade Jacquesmart sin modellering och rendering av utrymmen och modifierade den realism som var karaktäristiska för de holländska målarna under denna tid. Han är också känd för sina marginalanteckningar, djurfigurer och bladslingor som inramar hans manuskriptsidor.
Galagos Fula Hund
Galagos Fula Hund är ett alternativt seriepris instiftat av kulturtidskriften och serietidningen Galago vid tidningens 10-årsjubileum 1989. Utdelades i samband med Hultsfredsfestivalen för att uppmuntra nordiska alternativserieskapare. "Hunden" ifråga har genom åren bestått av diverse inköpta djurfigurer, från mjukdjursapor (med tillhörande jordnötter) till porslinskatter. Utmärkelsen föddes två år efter den första utdelningen av Seriefrämjandets seriepris Urhunden. Före 2001 hade ingen Galagos Fula Hund-pristagare någon gång erhållit Urhunden.
Kaisu Koivisto
Kaisu Katariina Koivisto, född 8 juni 1962 i Seinäjoki, är en finländsk bildkonstnär. Koivisto studerade 1982–1986 vid konstskolan i Kankaanpää och ställde ut första gången 1986, framträdde i början som en expressiv målare. Hon uppmärksammades på 1990-talet för sin mångsidighet och sina djupgående konceptuella projekt, i vilka djurfigurer eller fragment av djur ingått som delar i hennes skulpturer, installationer, teckningar och foton. Detta tema ingick bland annat i utställningen Suuri lihakirja – The Great Meat Book 2002. Människans relation till naturen och exotiska kulturer har också inspirerat henne, liksom helt vardagliga föremål. År 2004 ställde hon ut en stor installation av papplådor. Hon utsågs 1996 till Årets unga konstnär i Tammerfors konstmuseum och har arbetat bland annat i New York, skrivit konstkritik och artiklar om bildkonst. Koivisto deltog i utställningen Animal, Anima, Animus i Björneborgs konstmuseum 1998 och har även fått internationellt erkännande. Hon har erhållit en rad pris, bland annat vid Nordiska teckningstriennalen 1995.
Spargris
Spargris är en sparbössa i form av en gris. Spargrisar kan tillverkas av olika material: keramik, porslin, glas eller plast i olika färger. I en genomskinlig spargris är avsikten att göra det lättare att kunna se hur sparkapitalet växer. Spargrisar har varit populära gåvor till barn tillsammans med uppmaningen att de ska spara hela eller delar av veckopengen. Moderna spargrisar är ofta försedda med en lucka som kan öppnas när spargrisen ska tömmas, andra spargrisar måste slåsönder för att man ska komma åt pengarna. Det kan då liknas vid att spargrisen slaktas. Metaforen är kanske lättast att förstå för den som lever i ett jordbrukssamhälle – grisen "göds" med mynt för att "slaktas" vid behov. Varför just grisen ofta fått vara modell för sparbössor finns det olika teorier om. Enligt Ingvar Körberg, forskare i ekonomisk historia och författare, blev spargrisen populär i England på 1700-talet, även om äldre spargrisar påträffats. Grisen hölls som husdjur i flera tusen år och symboliserar i många kulturer fruktsamhet och därmed också välstånd. Han menar även att grisen var förhållandevis lätt att utforma vid tillverkningen. Tidskriften Illustrerad Vetenskap hävdar att det beror på ett missförstånd. Lersparbössor i England kallades för "pygg bank". En krukmakare på 1800-talet uppfattade "pygg" som "pig" (gris på engelska) när han tog emot beställningar och utformade därför lersparbössorna som grisar. Kunderna blev nöjda och krukmakaren fick allt fler beställningar på just spargrisar. Även andra djurfigurer har använts som sparbössor. Svenska Föreningsbanken (och dess föregångare Jordbrukskassorna) delade ut sparelefanter till de föräldrar som öppnade sparkonto åt sina barn. Sparbössor. Kungliga Myntkabinettet.
Myron
Myron (grekiska Μύρων) var en skulptör i Aten under mitten av 400-talet f.Kr. Han föddes i Eleutherai i Boiotien, på gränsen till Attika och var, enligt Plinius den äldre jämte Fidias och Polykleitos, lärjunge till Ageladas i Argos. Myron var nästan uteslutande bronsgjutare, och Plinius berättar om honom att han föredrog bronsen från Egina. De verk som tillskrevs honom var många och mångfaldiga. Man nämner av honom gudabilder samt hjälte- och brottargestalter, men i synnerhet djurfigurer. Av gudabilder omtalas bland annat en grupp bestående av Zeus med Athena och Herakles, och en Apollonstod, vilka båda under Augustus fördes till Rom. Vidare utförde han en mängd stoder av segervinnare i de offentliga spelen, uppställda i Olympia och Delfi, bland vilka lakedaimoniern Ladas, som föll ner död vid segerns stund, var synnerligen berömd för det livligt återgivna uttrycket hos en snabblöpare. Hit hör också hans berömda diskuskastare, Diskobolos, av vilken det finns flera efterbildningar i marmor. Slutligen var Myrons berömda ko utan tvivel utmärkt för slående naturlikhet, att döma av de många epigram där hennes förträfflighet prisas. I Myrons konstnärliga ämneskrets saknas helt framställningen av den kvinnliga skönheten, han ägnade sig uteslutande åt förhärligande av den manliga kraften. Statyn ger uttryck för grekernas människoideal, präglat av behärskning, balans och harmoni.
Ods kyrka
Ods kyrka är en kyrkobyggnad i södra delen av Herrljunga kommun. Den tillhör sedan 2021 Herrljungabygdens församling (tidigare Ods församling) i Skara stift. Kyrkan är uppförd i sten på en mindre höjd. Den består av ett långhus med tresidigt kor i öster. Vid södra långväggen finns ett vapenhus av sten och vid västra kortväggen ett mindre vapenhus av trä med stående lockläktpanel. Norr om koret finns en sakristia av sten. Alla byggnadsdelar täcks av spånklädda sadeltak. Fasaden är spritputsad med vit slamfärg. De romanska fönstren är tätspröjsade med gråmålade bågar. Innertaket är platt. Orgeln, tillverkad 1984 av Tostareds Kyrkorgelfabrik, har fjorton stämmor fördelade på två manualer och pedal. Fasaden är ljudande med nya pipor i den gamla fasaden från 1926. Nord- och sydmurarna och det ursprungliga kvadratiska koret, där östmuren är bevarad, tillkom på 1100-talet. Det södra vapenhuset byggdes under senmedeltiden. Klockstapeln uppfördes 1739 och i den hänger två klockor. 1743 förlängdes långhuset åt väster och ett vapenhus uppfördes vid västra kortsidan av en byggmästare Sven Söderberg. 1758 revs det gamla korets norr- och södermurar varvid det nuvarande tresidiga koret tillkom och långhuset byggdes till i öster. Dessutom uppfördes nuvarande sakristia. 1810 byggdes nuvarande vapenhus i trä i väster och fönstret i norra fasaden togs upp 1811. 1865 genomfördes en större renovering. 1915 restaurerades kyrkan under ledning av Anders Roland. Man fann då fragment av kalkmålningar från 1200-talet på den norra väggen och från 1500-talet på den södra. Efter 1950 års genomgripande restaurering återinvigdes kyrkan den 8 oktober 1950. Dopfunt av sandsten från 1100-talet tillverkad i två delar och tillhörig en grupp som döpts efter funten i Molla kyrka, vilka alla är försedda med djurfigurer. Höjd: 94 cm. Cuppan är cylindrisk med svagt buktande sidor. Undersidan är nästan plan och avslutas med ett skaft. Cuppan har vid randen en spetsflikkrage. På livet finns figurfält med följande motiv: 1) Två inbördes frånvända djur med svansar och över det högra ett kors. 2) Liknande djur fast vända mot varandra. 3) Knäböjande man framför en gestalt med biskopsstav. 4) Tre gestalter. En tolkning av bilderna är att de skulle illustrera berättelser om Sankt Nikolaus. Foten är klumpig med en rundad skiva som skrånar uppåt. På översidan finns en svagt markerad repstav. Centralt uttömningshål. Mycket omfattande skador med sprickor och vittring. Enligt antikvarien Otto Janse har den stora likheter med de funtar man finner i södra och mellersta England, bland annat i katedralen i Winchester. En stående madonnaskulptur från omkring 1500 utförd i ek. Höjd 153 cm. Den förvarades tidigare i Borås museum. Altartavlan i relief inköptes 1695, men är ursprungligen ett mellaneuropeiskt 1400-tals barockarbete, och skildrar Jesu nedtagande från korset. Den ommålades 1814 i vitt och guld, men återställdes till sitt ursprungliga skick 1950. Predikstolen tillverkades 1717 av bildhuggare Bengt Wedelin från Borås. På dess baldakin finns fyra trumpetspelare och längst upp Kristus med segerfanan. År 1863 flyttades predikstolen från kyrkorummets södra sida till dess norra. En mässingsbeslagen bibel tryckt 1541, som restaurerades 1944. Storklockan är senmedeltida och har en inskription med egendomlig gotisk skrift där orden åskiljs av nio hjulkors. En föreslagen tolkning: anno domini 1502 [?] sancta anna ... ies[vs] help os. Lillklockan är gjuten 1701 av Gerhard Meyer i Stockholm.
Sparbössa
Sparbössa är en behållare som används för att samla in eller spara pengar i, vanligen mynt. Det är vanligt att sparbössan avbildas som en gris, och den kallas då spargris. Den äldsta kända sparbössan är funnen i Babylon och daterad till 300-talet f.Kr. I Sverige hade sparbössan sin storhetstid under 1900-talet, när många barn fick en sparbössa från banken efter amerikansk modell och kontanthanteringen i samhället var vanligare. Barn i gemen började få tillgång till egna pengar, i samband med att fenomen som veckopeng blev allt vanligare. Även vuxna kan spara pengar i sparbössa, exempelvis till utgifter för bensin, parkeringsautomater, godis- och tobaksvaror, telefon, resor och nöjen, alternativt till oförutsedda (små-)utgifter. Sparbössorna har ofta varit utformade som djurfigurer "Spargrisar" har varit mest vanliga och blev närmast sinnebilden av en sparbössa i många europeiska länder (i Danmark var Sparegrisen en spridd tidning för barn åren 1932–72). Även elefanter lanserades som sparsymbol av ett antal banker, bland annat av svenska Föreningsbanken (och dess föregångare Jordbrukskassorna), brittiska Midland Bank samt tyska Dresdner Bank. Den minskade kontanthanteringen i vissa länder gör det svårare att växla in sina sparade småpengar. I Sverige kan man vända sig till det fåtal bankkontor som har kontanthantering, vissa växlingskontor och växlingsautomater. Ofta tillkommer en avgift och banken kan kräva att man är kund i banken, kan visa id-handling och intyg som styrker pengarnas ursprung. Riksbanken föreslår att man använder pengarna som betalning i affärer. Det kan finnas begränsningar i hur mycket handeln och bankerna kan ta emot. Tempelsparbössa, en föregångare till nutidens sparbössor. Privatsparbössa, den vanligaste sparbössan.
