Fiskefluga
En fiskefluga är ett bete som används vid flugfiske. Ett flugmönster kan likna en insekt, fiskyngel eller vara en ren fantasiprodukt, för att reta fiskens huggreflexer. När den första flugan kom till är man oense om. Man vet bestämt att så kallat dapping-fiske förekommit långt före fiske med konstgjorda flugor. År 1496 utkom den första boken om flugfiske skriven av Juliana Berners, och i denna finns konstgjorda flugor kommit till användning. I boken The Compleat Angler skriven av Izaak Walton utgiven 1653 nämns torrfluga Oak Fly. De första flugor som användes var troligtvis olika typer av våtflugor. Streamer kan häräknas som en underklass till våtflugan. Den klassiska våtflugan (till exempel March Brown med stjärt, en dubbad kropp, ett falskt hackel och en vinge av fjäder) tillkom under första hälften av 1800-talet. Frederic Halford anses tillsammans med George Selwyn Marryat av många som det moderna torrflugfiskets fader. De gav 1886 ut boken Floating Flies and How to Dress Them. Det var inte dessa herrar som uppfann torrflugan, deras bidrag var däremot att de utvecklade flugtypen och framför allt tekniken med uppströms torrflugfiske. Nymffiskets fader var en annan engelsman vid namn George Edward MacKenzie Skues. I hans bok "minor tactics of the chalk stream" från 1910 beskriver han flugfiske med imitationer av sländornas nymfer. Skues nymfer imiterade nymfer strax under vattenytan på väg att kläckas. Ytterligare en engelsman vars namn bör nämnas i nymfsammanhang är Frank Sawyer som utvecklade fisket med, och den sjunkande nymfen. De allra flesta fiskeflugor är bundna på en enkelkrok. Dubbelkrokar används ibland till våtflugor men är kanske mest förknippade med lax- och havsörings- flugor. Det finns även s.k. tubflugor som är bundna på en tub av metall eller plast. Linan träs igenom tuben och sedan knyts en trekrok fast i änden av linan. På detta sätt kan man binda en stor fluga utan att vara tvungen att använda en stor krok. En annan fördel med tubflugor är att fisken inte kan använda sig av flugan som hävstång för att ta sig lös från kroken. Även denna typ av fluga är mest förknippad med lax- och havsörings- fiske. Fiskeflugor brukar delas in i torrflugor, våtflugor, streamer och nymfer. Torrflugor fiskas på vattenytan, våtflugor, streamers och nymfer fiskas under vattenytan. Torrfluga är en fiskefluga som tack vare att den impregnerats eller bundits av flytande material flyter på eller i vattenytan. Den imiterar vanligtvis olika sländor men kan även imitera s.k. terrestrials, d.v.s. landinsekter som hamnat på vattnet ex. getingar eller skalbaggar. Streamer är en fiskefluga främst avsedd att imitera en bytesfisk. Ofta med silverfärgad kropp och vinge av hår eller fjädrar. En våtfluga representerar en dränkt insekt, ett räkdjur, ett litet fiskyngel eller vattenlevande insekter. En nymf skall imitera just de olika sländornas nymfer. En våtfluga med väldigt tunt dubbad kropp och ett glest hackel. En blandning av våtfluga(eng:fly) och nymf(eng:nymph), med en fluffigt dubbad kropp av hår och ett mjukt hackel. Fluga som binds på en tub av plast, aluminium eller mässing. Tafsen träs igenom tuben och en krok (vanligtvis 3-krok)apteras bakom tuben. Flugfiskemagasinet Rackelhanen, avd. flugbindning.
Sportfiske
Sportfiske, (pimpelspö) fritidsfiske, är fiske i rekreationssyfte. Några typer av sportfiskemetoder är mete, pimpelfiske, spinnfiske och flugfiske. Mete är den äldsta dokumenterade metoden av fiske med handredskap. Normalt använder man ett fiskespö tillsammans med en metrev. Mete kan ske på många olika sätt. Ett vanligt sätt är att dela in metet efter typ av art (rovfisk, vitfisk, ädelfisk). Ett annat sätt efter nappindikator (flötmete, bottenmete etc). Ännu ett sätt är att kategorisera efter typ av utrustning (toppknutet, rullspö, etc). Toppknutet innebär ett traditionellt metspö med fast rev, knuten i toppen. Bäckmete bedrivs främst efter bäcköring och bäckröding i bäckar och mindre åar, långt upp i skogen eller högt upp på ett fjäll eller långt ut på en myr brukar man kunna finna stor bäcköring. Vid bäckmete används i regel ett relativt långt metspö med toppknuten lina. Mask används som agn och flöte används inte, utan krok, tyngd och agn får driva i strömmen. Bäckmete är ett utpräglat smygfiske där det gäller att röra sig tyst och försiktigt för att inte skrämma fisken. Om man har solen i ryggen kan ens skugga synas på vattenytan och skrämma fisken. Ismete bedriver man med korta spön på cirka 100 cm. Det går att använda både haspelrulle och multirulle. En nylonlina med minst 0,40 mm diameter är att föredra, eller en flätlina som inte suger upp vatten, som annars fryser till is. Isborren bör vara minst 200 mm för att man ska klara de större gäddorna på över 10 kg samt de stora breda gösarna. Man kan även ismeta från havsis, efter gråsej och torsk. Tävlingsmete går oftast ut på att man lottas till en begränsad plats på en tävlingssträcka och ska där under en begränsad tid försöka få ihop en så hög vikt av fisk som möjligt. Det finns två former av tävlingsmete, internationellt mete och traditionellt mete. Den ena formen går ut på att locka fisken till sig och den andra på att hitta den fisk som finns på platsen där man står. Pimpling är en form av mete där man fiskar genom ett hål i isen på vintern. Som fiskeredskap används ett kort spö som hålls med en hand, ett pimpelspö. Med små knyckar med handleden fås blänket att röra sig på ett sätt som lockar fisken att svälja det. Den vanligaste fångsten vid pimpling är abborre, eller längre norrut i Sverige röding. Pimplare använder ibland ett litet flyttbart hus på medar att pimpla i, en "pimpelark". Man kan även fiska med pimpelspö resten av året, från bryggor och båtar. Även då kallas fiskemetoden för "pimpling", eftersom man använder ett pimpelspö. Pimpling efter lake är en speciell tradition på Vättern de vintrar då isen lägger sig. Förr fiskades mycket lake från så kallade "lakabusar", en liten torrdassliknande byggnad som försågs med medar för att lätt kunna transporteras ut på isen. De små portabla husen gav bra skydd mot väder och vind. Man hade ibland små kaminer i "busarna" för att få det lite extra varmt och skönt. Vid pimpling kallas fiskedonet pirk eller pimpel. Detta ska inte blandas samman med pilk, som är ett fiskesätt med rev, sänke och krok men utan spö och vanligt vid torskfiske. Fiske efter abborre sker oftast med vertikalpirk eller balanspirk även kallad balansare. Rödingfiske med ett större blänke, en rysk specialitet är mormyskafiske, med en liten förtyngd krok, vanligen i volfram, som oftast är dekorativt målad. Till agn används mestadels fluglarver eller fjädermygglarver. Det går dock även att pimpla utan bete, fisken nappar ändå. Vid utkastet av fiskedraget används centrifugalkraften, och med olika personliga tekniker bringas spöet i en sådan rörelse att draget vid bromsens frisläppande far iväg från kastaren i en önskad riktning, där man tror att fisken befinner sig. Flugfisket skiljer sig, tekniskt sett, från spinnfiske och haspelfiske genom att det vid flugfiske inte är betet, flugan, utan den utkastade tjocka/tunga delen av linan, fluglinan som utgör kastvikten.
Fiskekrok
En fiskekrok är ett redskap som används vid fiske för att agnas med olika beten, varvid fisken fastnar på kroken när den försöker äta av betet. Kroken har vanligen en ögla där linan fästs och en hulling på spetsen som gör att kroken fastnar. Alternativa utformningar är hullinglösa och cirkelkrokar. Det finns krokar utan ögla, som kallas för spade-end och används främst vid tävlingsmete, men annars är alla krokar utrustade med en ögla. Allt efter hur många krokar som är fästa vid samma ögla talar man om enkelkrok, dubbelkrok eller trekrok (eller trippelkrok). Enkelkrok används främst vid mete och vanligt flugfiske. Dubbelkrok används traditionellt bara vid utterfiske eller ibland vid laxflugfiske. Trippelkrok används vid flera vanliga fiskemetoder. Kroken fästs ibland med hjälp av fjäderring i drag (fiske), spinnare och wobbler. En fjäderring är en ring som oftast är cirkelformad, men kan även vara elliptisk, och som används för att fästa en krok eller lekanden i drag, spinnare eller wobbler, oftast två eller tre varv runt. Hullinglösa krokar används oftast när man inte vill behålla fisken man fångar utan släpper tillbaka den levande i vattnet, skadar fångad fisk mindre. En cirkelkrok är en krok som består av en enkelkrok och används främst vid mete. Den anses vara skonsam mot fisken och är vanlig i situationer där fiskaren avser att återsätta fisken. Man räknar krokar i olika storlekar från 1 till 24, där 1 är störst och 24 är minst. Ännu större krokar benämns 1/0, 2/0, 3/0 o.s.v. Några kända tillverkare av fiskekrok. Owner, USA, tillverkar även jigghuvuden.
Fiskelina
Fiskelina är en jämntjock lina som används vid fiske med spö, fluglina är annorlunda och grövre. Man delar upp fiskelinor i två kategorier: nylon- och flätlina. Nylonlinan är en äldre konstruktion och den är oftast något töjbar, vilket kan både vara en för- och nackdel. Flätlinan tillverkas ofta av tunt flätade kevlartrådar som gör linan mycket starkare än traditionell nylonlina och innebär att man inte behöver ha lika tjock lina. Den är stum, alltså ej töjbar, vilket också kan vara en för- och nackdel. Det finns även linor i stål för djuphavsfiske, men det är inte vanligt nu för tiden. Tafsen är en grövre fiskelina eller metalltråd, till exempel av titan, som är populärt som material. Används främst vid fiske efter fiskar med vassa tänder, som till exempel gädda, för att dessa inte skall bita av linan om de svalt betet. Tafs kallar man också den yttersta biten av fiskelinan där man fäster flugan vid flugfiske. Denna tafs är i allmänhet tillverkad av nylon och någon till några fot lång. I detta fall är tafsen en separat del som inte hör till själva fluglinan.
Fiskespö
Ett fiskespö är ett redskap för fritidsfiske som består av en fiskelina med fiskekrok, linan är fäst i en cirka 1,5–3 meter lång stav (spö) som fiskaren håller i och använder för att föra ut lina och krok i vattnet. Linan kan sitta på en rulle. Rullen är en behållare för fiskelinan som sitter monterad på nederdelen av fiskespöt. Fiskelinan ligger upplindad på någon sorts spole inuti rullhuset, som lindas upp lätt vid utkast. Den kan sedan enkelt lindas tillbaka på spolen med en vev. Någorlunda moderna fiskerullar lägger upp linan korsvis för att hindra att linan skär in i inre lager. I stort sett alla fiskerullar har någon sorts slirbroms vars funktion är att mata ut linan innan den går av, som vid till exempel en rusande fisk. I regel är denna broms ställd något lösare än linans brottsgräns, i övrigt ska den ej påverka fisket. De flesta rullar har även en urkopplingsbar backspärr. haspelrulle (vanligast förekommande). Metspöt är den enklaste och äldsta formen av fiskespö. Historiskt har den bestått av ett spö av en trädgren eller trädstam från ett ungt träd och en krok av ben. I mer modern tid ersattes träspöt ofta av ett bambuspö och med ett flöte, ett sänke och en metkrok av stål. Numera består spöt vanligtvis av kolfiber, glasfiber eller i en komposit av dessa två material. Metspöt kan bestå ev en enda del eller vara sammansatt av flera kortare delar, vilka antingen kan monteras isär eller skjutas in i varandra, så kallat teleskopspö. Linan, tillsammans med flötet, sänket och kroken, kallas metrev. Kastspöt eller rullspö skiljer sig från metspöt främst i att den har en rulle för metreven. Fiskekroken är också oftast fäst i ett drag, wobbler eller spinnare som också fungerar som sänke. Kastspöt kan antingen vara anpassat för haspelrulle eller multirulle. Kastspöt är till för att med en aktiv rörelse föra ut linan med krok med sådan kraft att den rullas ut från rullen och då kan nå långt ut och där inrullningen innebär att draget rör sig i vattnet en sträcka med rörelser som liknar en småfisk. Ett trollingspö är avsett för trolling och dragrodd där linan som kommer från multirullen ligger inuti spöt, vilket är praktiskt när man hanterar många spön samtidigt. Det går dock inte att kasta med trollingspöt och det fungerar sämre när det är minusgrader. Ett flugspö är ett spö som man använder för flugfiske. Ett båtspö är ett spö för fiske tills havs. Ismetespöt används under ismete eller pimpelfiske från båt eller brygga. Feederspöt är speciellt framtaget för bottenmete. Dessa spön har ofta utbytbara toppar (ofta kallade quivertips) för att på så sätt kunna bestämma vilken känslighet man vill ha på spötoppen, som vid bottenmete ofta även fungerar som nappindikator. Vanlig längd på feederspön är mellan 10 och 13 fot, vilket motsvarar 300–390 centimeter. Matchspöt är avsett för haspelrulle. Spöna har väldigt låg vikt och gjorda för att kunna kasta lätta flöten vid mete. De är ofta gjorda för att kasta vikter mellan 5 och 25 gram, en vanlig längd på dessa spöna är 11–14 fot, vilket motsvarar 330–420 centimeter.
Bodsjöedet
Bodsjöedet är en by utmed Skalstugevägen (länsväg 322) i Åre kommun, Jämtland, cirka 10 km från väg E14. Byn är belägen utmed sydvästra sidan av älven mellan Bodsjön och Tännsjön. Närmsta by väster om Bodsjöedet är Bodsjöbränna, närmast i öster är avfartsvägen till Tännforsen och närmaste by därefter är Staa. År 1889 köpte grosshandlaren Conrad Hammarström en större skogsfastighet med tillhörande fiskevatten vid Bodsjöns strömmande utlopp. På det gamla färjemansbostället lät han uppföra en jakt- och fiskevilla. Villan, som är tydligt inspirerad av nyrenässansen, stod klar 1893. Till fastigheten hörde också en mindre stuga på Granudden i Bodsjöns västra del. Villan blev på sätt och vis centrum för sportfiskets introduktion i Sverige. Bodsjön är känd för sin talrika och grova öring. Tack vare Bodsjöns grunda vattendjup, i snitt 2,5 meter, värms vattnet under sommartid upp och blir näringsrikt. Conrads söner, Terje och Rudolf, bjöds talrika tillfällen att lära sig framförallt flugfiskets teknik av faderns många besökare. Med tiden blev de skickliga fiskare som kände varje hölja mellan Gevsjön och Åresjön. Rudolf utbildade sig därefter till officer vid Norrlands dragoner men blev, när tidningen Från Skog och Sjö startade 1908, Sveriges första sportfiskejournalist. Under den tid Hammarström ägde villan kom många prominenta fiskegäster på besök, bland andra besökte den siste ryske tsaren Nikolaj II villan 1914. Den 15 december 1917, efter Conrad Hammarströms bortgång, sålde änkan Brita Hammarström en stor del av fastigheten till en Karl Erik Kallin. Vid försäljningen undantogs dock själva villan med tillhörande parktomt, ett garage, ett båthus, en jordkällare samt en isbod. Likaså förbehöll sig säljarna fortsatt rätt till fisket i sjön. Redan ett drygt år senare, den 29 maj 1918, sålde Brita Hammarström 3/4-del av sin återstående äganderätt av villan till en Viktor Wallenberg. Den 7 juni 1922 sålde i sin tur Wallenberg fastigheten till Paul Bellander. 1924 fullföljdes Bellanders köp av resterande delar av villan, som dittills legat i Rudolf Hammarströms ägo. Paul Bellander var vid denna tidpunkt en av förgrundsgestalterna för flugfisket i Sverige. År 1926 köpte Philip Remington från Liverpool villan. Remington kallades bomullskungen eftersom han gjort sig en förmögenhet på bomullsplantager i Venezuela. Remington var en passionerad flugfiskare. Sedan dess har villan också blivit omtalad som Engelska villan. Bergvik och Ala AB ansökte i juli 1980 om tillstånd att riva villan. Bolaget ansåg att kostnaderna för att renovera villan var för stora för att motivera ett bevarande. Detta orsakade en långdragen strid mellan å ena sidan bolaget och Åre kommun, Länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet å den andra. Genom beslut av Länsstyrelsen den 23 mars 1983 förklarades dock villan vara ett byggnadsminne. Riksantikvarieämbetet yttrade sig i samband med detta beslut: "Såsom ett av de viktigare monumenten över tidig turism och med en belägenhet som gör dess ställning egenartad anser ämbetet att det är angeläget att den välbevarade villan bevaras.". Som en konsekvens av detta köpte den 11 mars 1983 advokat Bengt Selander Engelska Villan från Bergvik och Ala AB för 100 000 kronor. Selanders främsta intresse var dock att avstycka villans fiskerättigheter och flytta dessa till en av sina egna närbelägna fastigheter. Han sålde därefter villan. Den 18 april 1994 köpte familjen Hilmarsson fastigheten. Hilmarssons genomförde, med stöd av Länsstyrelsen, en varsam renovering av villans matsal, salong och så kallade study. Likaså iordningställdes ett påkostat badrum på övervåningen. I samband med en gräsbrand, som medförde att villans båthus, garage och isbod brann upp 1999, överfördes som kompensation cirka 2 000 m² mark från fastigheten Bodsjön 1:1 till villan, som då fick en tomt om sammanlagt cirka 12 000 m². Järnfeldt-Carlsson, Marta, Landskap, jaktvillor och kurhotell 1994.
