Klättring
Klättring (bergsbestigning) är en sport som kan bedrivas såväl inomhus som utomhus. Klättring kan indelas efter hur utrustningen används och kan se olika ut beroende på vem som gör den, men grovt kan följande kategorier urskiljas: klättring brukar vanligen uppdelas i sportklättring, bouldering, traditionell klättring och alpin klättring. Mer specifikt kan klättringen indelas efter det underlag man klättrar på, storleken på det man klättrar på och hur utrustningen används. På detta vis kan man efter underlag särskilja mellan inomhusklättring, klippklättring, isklättring och snöklättring, samt så kallad mixad klättring, som är en blandning av klippa, is och snö. Klättringen har en rik flora av facktermer som omfattar allt från utrustning och klättertekniker till klipp- och bergsformationer. Svensk klättring organiseras genom Svenska Klätterförbundet. Klippklättring som sport uppkom ur 1800-talets alpinisters önskan om att träna inför somrarnas äventyr. Sportens födelse brukar anses vara advokatens Haskett-Smiths solobestigning av Napes Needle i Lake District i England på 1880-talet. Till Sverige kom klättersporten på 1930-talet med den inflyttade österrikaren Emmerich Rossipal. De första klätterkurserna hölls i Häggsta utanför Stockholm på 1930-talet. Klätterhjälm är oftast i plast, och är framtagen framför allt för att skydda huvudet mot fallande stenar, men även för att skydda klättraren vid ett eventuellt fall. För att den ska vara godkänd för att säljas i Europa behöver den ha en CE-märkning. Det finns flera olika men de vanligaste är sportklätterhjälm och alpinhjälm. Borrbultar är en typ av fast förankringspunkt som används inom sportklättring eller inom mixad klättring. De används då på släta klippor där man inte kan använda andra typer av säkringar, till exempel kilar, hexentrics eller kamkil. Vanligtvis är det en expanderbult eller limbult. För att sammanlänka rep och säkringar använder man en karbinhake. Internationella klätterförbundet UIAA har även en egen märkning av utrustning som i vissa fall ställer högre säkerhetskrav än den europeiska CE-märkningen. Traditionell klättring, eller bara tradklättring, är ett en aning löst begrepp inom klättersporten. Oftast menar man den typ av klättring där klättrarna placerar säkringar själva, där det inte finns bultar, och är således en motsats till sportklättring. Tradklättring skadar inte klippan och kräver inga permanenta säkringar, klättrarna lämnar klippan precis som de fann den. Säkringarna är till exempel kilar, hexentrics, kamkilar och tricams. Dessa har alla det gemensamt att de placeras i sprickor. Därför följer mer eller mindre alla traditionellt säkrade leder spricklinjer i berget. Generellt kan sägas att tradklättring är sprickklättring och sportklättring är väggklättring. Historiskt sett är begreppet tradklättring ett ganska ungt sådant, paradoxalt nog. Det började användas när sportklättring började bli populärt i början av åttiotalet, för att kunna skilja de två grenarna åt. Vid tradklättring används övervägande så kallade kilar (kilformade aluminiumkilar som placeras i konstruktioner i naturliga sprickor i klippan) eller kamkilar (med rörliga excenterkammar som låser mot sprickans väggar), vilket gör att traditionellt säkrade klätterturer oftast följer naturliga spricksystem. Vid traditionell klättring används säkringarna bara för att minska riskerna för ett mark-fall, därför kallas det även friklättring. Vid artificiell klättring däremot används utrustningen för att förflytta sig på berget. I augusti 2016 beslutade Internationella olympiska kommittén (IOK) att sportklättring tillsammans med fyra andra sporter blev de nya sporterna i det olympiska programmet till olympiska sommarspelen 2020 i Tokyo. I OS kommer man att tävla i tre grenar: speed, lead och boulder. De tre grenarna kommer att kombineras med ett poängsystem och en medalj kommer att delas ut.
Access (klättring)
Access syftar, inom klättringen, på klättrarnas tillgång till klippor. Denna tillgänglighet styrs i Sverige av bland annat. Konflikter kring access har förekommit på flera platser i Sverige, bland annat i Dalarna. I vissa fall har klättring förbjudits på populära klätterklippor. Vanliga orsaker till konflikter är nedskräpning, parkeringsproblem och buller. Svenska klätterförbundet driver genom svenska klätterklubbar ett förebyggande arbete för att tillförsäkra klättrare tillgång till klippor. Naturskyddsföreskrifter, till exempel fågelskydd. Relationer med markägare.
Klättervägg
En klättervägg är en vägg som är försedd med grepp för händer och fötter och som används i sporten klättring. Den kan vara placerad både inne och ute. Den kan vara av olika material men är vanligast tillverkad av tjocka träskivor med hål i. Hålen används för att fästa de grepp man vill använda. Väggen kan vara slät men består ofta av in och utbuktningar för att göra klättringen roligare och mer utmanande. Klätterväggar utvecklades först i Storbritannien. Den första uppfördes 1964 i Leeds i Storbritannien på stadens universitet. Det gjordes på initiativ av Don Robinson, lektor i idrott och hälsa på universitet. Den tillverkades genom att man satte in bitar av sten i väggen i en korridor. Robinson är även grundare till DR Climbing Walls, ett företag som tillverkar väggar och grepp till väggar. De grepp man fäster i väggen bildar olika "vägar" upp för väggen. Ibland målar man på väggen eller använder grepp i olika färger för att skapa en specifik väg upp. Greppen varierar i form och storlek och vissa är således lättare eller svårare än andra att ta tag i. I början tillverkades de ofta av sten, det är dock inte ett smidigt material att jobba i, speciellt inte när man ska tillverka grepp i större skala. Även trä har använts, det har fördelen att det är billigt och lätt att tillverka men har nackdelen att det när det slits kan bli stickor i greppen. Det vanligaste materialet i moderna klätterväggar är uretanplast som är en tålig härdplast.
Landsvägscykling
Cyklarna som används vid landsvägscykling kallas racercyklar. Typ ett är klättrare med mycket liten kropp som José Rujano (48 kg), Leonardo Piepoli (52 kg), Roberto Heras (60 kg), Alberto Contador (61 kg) och Gilberto Simoni (58 kg) gör sig bäst på svindlande höjder och extremt branta sluttningar, där ryttarnas låga vikt gör dem effektiva även i upprepade accelerationskörningar. Marco Pantani, mästaren av 1998-års Tour de France, kunde göra attack efter attack för att snabbt trötta ut sina motståndare. Den andra typen av klättrare är puncheur. Puncheurn är en variant av klättrare fast med större kroppsmassa och lägre förmåga att attackera i backar under längre lopp. Denna ryttartyp är duktig på att övervinna den ojämna terrängen och köra isolerad från klungan under en längre tid. Puncheurn har specialiserat sig på kuperad terräng med kort men brant klättring. Perfekt lopp för denna typ av ryttare är endagsklassiker på våren. Dessa lopp kännetecknas av backar som har lutningen 10 - 20% och är cirka 1-2 km långa. Exempel på sådana tävlingar är Liege-Bastogne-Liege, Mur de Huy i Flèche Wallonne och Manayunk Wall i Philadelphia International Championship. Den för den ryttartypen specifika kroppsbyggnad ger puncheurn möjlighet att fly från klungan genom snabba ryck - vanligen med hjälp av en lagkamrat. Puncheurn är duktig på att köra isolerad under rätt långa perioder. Exempel på sådana förare inkluderar Philippe Gilbert, Paolo Bettini och Alejandro Valverde, som har möjlighet att spurta sig upp i kortare backar för att vinna en enskild etapp eller ett enskilt endagslopp. Deras lägre uthållighet är dock till en nackdel i etapptävlingar där klättringarna är oftast längre (från 5 till 20 km) om än i lägre lutningar (5 - 10%). En sprinter är en typ av cyklist som kan avgöra ett lopp (eller en enskild etapp i en ett lopp) explosionsartat genom att snabbt spurta upp till en hög hastighet, ofta med hjälp av kölvattnet från en annan cyklist eller en hel cykelklunga, beroende på omständigheterna. Sprinters tenderar ibland att vara grövre byggda än den genomsnittlige landsvägscyklisten. Vissa sprinters har en hög toppfart men tar längre tid på sig att uppnå det, medan andra kan uppnå korta och skarpa accelerationer. Exempel på kända sprinters är Mario Cipollini, Mark Cavendish och Erik Zabel. En tempocyklist är en typ av landsvägscyklist som kan hålla hög hastighet under längre perioder, för att maximera sin prestanda under individuella lopp eller grupptävlingar. I ett traditionellt tempolopp startar ryttarna enskilt (med 1-5 minuters mellanrum) och separerat från klungan (om tempoloppet ingår i ett större lopp med gruppcykling som deldisciplin som exempelvis Giro d'Italia) för att sedan cykla så snabbt som möjligt den bestämda sträckan. God aerodynamisk position och cykel- och ryttarbeskaffenhet, tillräcklig kroppsmassa och välavvägd kadens tillhör de avgörande faktorerna för att cyklisten ska lyckas i ett tempolopp. Ryttare av denna typ kan vara duktiga på att klättra i berg men kommer efter under attackerna. I gruppcykling utgör tempospecialister ofta duktiga "draghästar" under klungkörning och kan dra klungan under längre sträckor och till och med göra starka framryck när det är lämpligt. Exempel på kända tempocyklister är Miguel Indurain, Fabian Cancellara och Tony Martin. I en etapptävling utses ofta en av lagmedlemmarna till "lagkapten" – den som anses ha störst vinstchanser i tävlingen. Övriga medlemmar i laget fungerar då som hjälpryttare (engelska och franska: domestique), med uppdrag att underlätta för lagkaptenen att nå sitt och lagets mål. Hjälprytteri inkluderar att hämta mat och dryck till kaptenen, hjälpa till med kontakter under tävlingen, täcka vind och vid behov till och med överlämna sin cykel till kaptenen eller annan lagmedlem som behöver omgående cykelbyte.
Katalonien runt
Katalonien runt (katalanska: Volta a Catalunya eller Volta Ciclista a Catalunya), är en 7-dagars cykeltävling i Katalonien, Spanien. Den arrangeras årligen – numera i mars – och har sedan startåret 1911 fram till 2022 samlat ihop 101 upplagor. Den är den nästörsta spanska cykeltävlingen, efter Vuelta a España, samt det tredje äldsta av de återkommande etapploppen för professionella cyklister. Katalonien runt är en av de äldsta cykeltävlingarna och hölls för första gången 1911. Bland etapploppen är bara Tour de France (1903), Belgien runt (1908) och Giro d'Italia (1909) äldre. Bland loppen på Iberiska halvön är endast ungdoms-/amatörtävlingen Volta a Tarragona (1908) äldre. Ledartröjan i tävlingen är vit-och-grön-randig. Tävlingen håller på i en vecka (sju etapper) och körs runt på de katalanska vägarna. Man besöker ofta Pyreneerna och avslutar ofta veckan i Barcelona. Katalonien runt har tidigare pågått samtidigt som Giro d'Italia. Andra år har den arrangerats direkt efter Giro d'Italia, och tävlingen var då en viktig del av förberedelserna inför Tour de France. År 2010 flyttades loppet från maj till slutet av mars (en ledig plats uppstod här i kalendern när Kataloniens andra stora etapplopp, Setmana Catalana de Ciclisme, lades ner), vilket fått till följd att de höga klättringarna som karaktäriserade tävlingen utgått (snöhinder). Å andra sidan gör den bättre placeringen i kalendern att loppet attraherar fler bra deltagare - som i maj antingen deltar i Girot eller ligger i förberedelser inför Tour de France (och därför inte är i bästa form). Den första tävlingsupplagan arrangerades 1911, av Club Deportivo Barcelona. Spanjoren Sebastià Masdeu vann tävlingen, som endast hade tre etapper. Man passerade bland annat inte den stora staden Girona i norr, på grund av dåtidens dåliga vägstandard. 34 cyklister ställde upp på startlinjen vid den första etappen och endast 22 av dem kom i mål tre dagar senare. Snitthastigheten var på den tiden imponerande 23 km/h. Efter första världskrigets utbrott låg tävlingen nere åren 1914–1919. 1920 återupptog man tävlandet, men först 1923 blev man en årligt återkommande tävling igen. Åren 1937 och 1938 förhindrade spanska inbördeskriget tävlingsarrangemanget, som dock återupptogs 1939. Sedan dess har Katalonien runt arrangerats alla år, inklusive under andra världskriget, fram tills 2020 då covid-19-pandemin satte stopp för tävlingen. Spanjoren Mariano Cañardo vann tävlingen sju gånger under sin karriär (1928, 1929, 1930, 1932, 1935, 1936, 1939). Meste etappvinnaren är Miquel Poblet som åren 1947–1960 vann sammanlagt 33 etapper. Etapp 1: Barcelona–Tarragona (97 km). Etapp 2: Tarragona–Lleida (111 km). Etapp 3: Segrià–Barcelona (157 km).
Mont Blanc
Mont Blanc ("Vita berget", franskt uttal: [mɔ̃'blɑ̃], med nasala vokaler), är Alpernas högsta berg, Europas näst högsta berg efter Elbrus i Ryssland. Berget är även känt under namnet Monte Bianco ("Vita berget" på italienska) eller "La Dame Blanche" ("Den vita damen" på franska). Mont Blanc ligger på gränsen mellan Frankrike och Italien, och är vid klart väder synligt från Genève. Toppens höjd över havet är 4 810,45 meter. Namnet blev också uppmärksammat genom en brandkatastrof den 24 mars 1999 i Mont Blanctunneln då 38 människor dog. Mont Blanc har fått ge namn åt Mons Blanc, det högsta berget i bergskedjan Montes Alpes på månen och asteroiden 10958 Mont Blanc. Att bestiga Mont Blanc anses som tekniskt mindre krävande jämfört med andra berömda berg i världen, men är förhållandevis fysiskt krävande. Den 8 augusti 1786 nåddes toppen för första gången av Jacques Balmat och Michel Paccard från Chamonixdalen i dåvarande Kungadömet Sardinien, som Mont Blanc under denna period tillhörde. Första kvinna att nå toppen var Marie Paradis år 1808. Den väg som de första bestigarna använde går via Grands Mulets och Glacier du Bossons. Den klättras än idag, även om det som numera betraktas som normalvägen går över Tête Rousse, Aiguille du Gouter och Dome du Gouter. Denna väg anses vara den enklaste för att nå toppen. Berget lockar många att försöka bestiga det och riskerna underskattas ofta av oerfarna klättrare. Över 2 000 människor har förolyckats i försök att bestiga berget, vilket innebär i genomsnitt närmare 10 personer per år sedan klättringarna började i slutet av 1700-talet och bergsmassivet har hittills krävt flera offer årligen, även under 2000-talet. De lokala räddningshelikoptrarna genomför i genomsnitt ett dussintal uppdrag under högsäsongen (normalt i augusti), oftast för att rädda personer som har skadats eller fastnat i oväder omkring normalvägen upp mot toppen. Dessa rutter kräver kunskap om höghöjdsbestigningar, en guide (eller åtminstone en mycket erfaren bergsbestigare) och inte minst bra utrustning. Det är en lång tur som inkluderar både vackra passager och riskfyllda klippor. Minst en natt på berget krävs för att vänja kroppen vid höjden, som annars kan leda till höjdsjuka (AMS, Acute Mountain Sickness) eller i vissa fall till dödsfall. Som referens kan nämnas att Mont Blancs topp är hela 1 km högre än det närbelägna och välkända Aiguille du Midi i Chamonix. Bestigningen av Mont Blanc kan göras via många olika vägar. Normalvägen går från med hjälp av lift och tåg via Nid d'Aigle (Örnnästet, 2 372m). Därifrån börjar vandringen som sedan övergår i klättring upp till någon av hyttorna Tête Rousse (3 167 m) eller Goûter (3 835m). Därifrån är det 1 000 höjdmeter till toppen och hela denna del är glaciär och konstant täckt av snö och is. En annan populär väg utgår från kabinbanans toppstation på Aiguille du Midi (3 842 m). Därifrån går vägen via Mont Blanc du Tacul och Mont Maudit och även dessa toppar är högre än 4 000 m. På den så kallade Brenvaväggen på Mont Blanc, en östvägg, finns ett antal leder, liksom på den betydligt brantare sydsidan som är belägen i Italien. Turerna på denna sida involverar nästan undantagslöst tekniskt svår klippklättring på hög höjd och leder upp till toppen Mont Blanc de Courmayeur (4 748 m), varifrån huvudtoppen sedan nås via en snökam. Bestigning av Mont Blanc kräver, förutom god fysik, stora kunskaper och erfarenhet av alpin klättring. Den som inte har dessa kunskaper bör göra sin bestigning tillsammans med en bergsguide. I boken Mont Blanc 4808 m - 5 Routes to the Summit av Francis Damilano (JMEditions, 2004) redogörs för de vanligaste vägarna till toppen. The Goûter Route - den "vanliga vägen". The Miage - Bionnassay Route.
