Monica Vikström-Jokela
Monica Vikström-Jokela, född 19 juni 1960, är en finlandssvensk författare och TV-redaktör. Hon har skrivit sex barnböcker om Ellen Annorlunda. Därtill har hon skrivit ett stort antal dramamanuskript för barnprogrammen i Yle Fem. Hon är fil.mag. Hon är gift med Eero Jokela och mor till fem barn. Familjen bor i Noux i Esbo. Hon tilldelades Församlingsförbundets kulturpris 2006. Ellen Annorlunda (barnbok). Fontana 2001. Ellen Annorlunda: Stjärnroller och magplask (barnbok) Fontana 2002. Ellens annorlunda sommar (barnbok). Fontana 2003. Ellens annorlunda chat (barnbok). Fontana 2004. Kyrkoåret runt i skola och hem (fakta- och andaktsbok, tillsammans med Birgitta Vikström). Församlingsförbundet 1985. Sofias sommar. Purmo sommarteater 2005.
Barnlitteratur
Barnlitteratur är böcker som utges speciellt för barn, antingen med tanke på högläsning eller med syfte att barnet själv ska läsa. Bilderböcker exempelvis är ofta barnlitteratur. Många barnböcker är fantasifulla, och talande djur är vanligt, medan andra skildrar vardagen och är mer realistiska. Läroböcker räknas vanligen inte som barnlitteratur, däremot både böcker direkt skrivna för barn och bearbetade vuxenböcker. För äldre barn finns ungdomslitteratur. Barnboken har traditionellt legat nära pedagogiken och uppfostran, även om senare tiders barnlitteratur frångår detta till förmån för mer estetiska hänsyn. Omfattningen på texterna är kortare än i vuxen- och ungdomslitteratur, delvis repetitiv, enklare i stilen, och med optimistiska slut. Men det finns också mer problematiserande texter även inom barnlitteraturen. Generellt sett beror längden också på läsarens ålder och läsutveckling. Barnböcker är ofta illustrerade, på ett sätt som sällan förekommer i litteratur tänkt för vuxna. En tumregel är att ju yngre läsaren är desto mer utrymme ägnas åt bilderna. Många författare arbetar med en föredragen artist som illustrerar författarens ord. De rollfigurer som skildras i barnböcker är ofta barn eller djur. En stor undersökning av böcker publicerade mellan 1900 och 2000 visade att barnlitteratur oftare har manliga (57 %) än kvinnliga (31 %) rollfigurer som huvudperson, även om ojämlikheterna jämnas ut närmare slutet av perioden. Framgången i att skriva barnböcker får ofta författaren att fortsätta historien i en uppföljare, eller till och med en hel serie böcker. Vissa böcker är redan från början serier: J. K. Rowling har klarlagt att hon från början tänkte skriva sju böcker om Harry Potter, och en del författare, som Enid Blyton och R. L. Stine, skrev enbart böcker i serier. I flera fall har serierna överlevt sina författare: antingen hyrde utgivaren in nya författare för att fortsätta serien efter originalförfattarens död (detta hände när Reilly och Britton hyrde in Ruth Plumly Thompson för att fortsätta med Oz-böckerna efter L. Frank Baums död), eller så användes författarens namn som ett varumärke för serierna (som med Franklin W. Dixon och Bröderna Hardy-böckerna och Carolyn Keenes Kittyböckerna). På grund av svårigheten i att definiera barnlitteratur är det också svårt att säga när barnlitteratur som genre tog sin början. 1658 skapade Johan Amos Comenius den informativa bilderboken Orbis Pictus, vilket anses vara den första bilderboken skapad för barn. John Newberys publikation av A Little Pretty Pocket-Book 1744, såld med en boll till pojkar och en nålkudde till flickor, kan ses som en början till nöjesläsandet för barn. Vad gäller folksagorna så skrev Bröderna Grimm ner många sagor, som tidigare hade traderats muntligt, i början av 1800-talet. Innan Newbery var litteratur för barn till för att uppfostra och instruera barn om hur de skulle leva, även om det fanns en hel del muntlig berättelse för barn och vuxna, och många berättelser blev senare betraktade som olämpliga för barn, som till exempel sagorna av Charles Perrault (Gåsmors sagor). Vidare fanns litteratur som inte var skriven med barn i tankarna som de vuxna ändå gav till barnen. Bland de äldsta exemplen på detta finns Thomas Malorys Morte D'Arthur och Robin Hoodberättelserna. Upplysningstiden var ett startskott för barnlitteratur och i och med Rousseaus Émile eller om uppfostran och John Lockes Some Thoughts Concerning Education blev det vanligare med böcker skapade för barn, dock med en moralisk uppfostringsbaktanke i de flesta verken, att barnen skulle bli så bra samhällsmedborgare som möjligt. På den här tiden började man också att skriva om böcker så att de passade både vuxna och yngre, vilket Robinson Crouse av Daniel Defoe är ett bra exempel på, då man gjorde om den till en barnversion bara något år efter att originalet skrivits.
Astrid Bergman Sucksdorff
Astrid Bergman Sucksdorff, född Bergman den 17 januari 1927 i Solna, död 12 januari 2015 i Skara, var en svensk naturfotograf och författare till bland annat barnböcker. Astrid Bergman Sucksdorff var dotter till den välkände forskningsresande Sten Bergman och hans hustru Dagny. Hon var fotograf och barnboksförfattare med en synnerligen lång karriär. Vägen in till fotografyrket gick via en tjänst som assistent till en Stockholmsfotograf innan hon fyllt 20 år. Som fotograf var hon verksam inom dokumentär-, konst- och naturfotografi. Den första tiden som yrkesfotograf dominerades av uppdrag för dagstidningar och veckopress. Sin sista bok publicerade Sucksdorff endast några få år innan hon avled 2015. Under 1948 formerades en grupp unga fotografer, som hade en gemensam syn på att den då dominerande smakriktningen inom den etablerade svenska fotografin var gammaldags, stelbent och likriktad. I gruppen som kallade sig "De unga" fanns ett flertal av de fotografer som senare kom att dominera svensk fotografi under andra halvan av 1900-talet. Det var namn som Hans Hammarskjöld, Lennart Nilsson, Tore Johnson och Christer Strömholm. Året efter formandet av "De Unga" arrangerades en utställning med titeln "Unga fotografer" som idag betraktas som genombrottet för fotografi som konstform i Sverige. Astrid Bergman ingick som en av tre kvinnliga fotografer i utställningen. 1952 fick Astrid Bergman förfrågan från filmaren Arne Sucksdorff om att bli stillbildsfotograf vid dennes första långfilmprojekt Det stora äventyret. Astrid och Arne delade ett starkt naturintresse och blev snart ett par. I samband med filmningen i de sörmländska skogarna fick Astrid ansvar för en skadad rävunge och detta ledde till det fotoprojekt som resulterade i hennes första fotobok för barn Micki rävungen. Bilderna från den boken är de bilder som senare visats i en utomhusutställning hos Landskrona Foto. Samarbetet med Arne Sucksdorff gjorde att Astrid drogs in i ett flertal filmprojekt. En av filmerna, En djungelsaga, spelades in i Indien och de tillbringade långa perioder där. I början av 1960-talet gick de dock skilda vägar. Efter en lång period av resor och utlandsboende blev Astrid Bergman Sucksdorff bofast i Sverige och förutom uppdrag till tidskrifter inriktades hennes fotografi mot naturfotografi och författande av barnböcker. 1984 tilldelades hon Astrid Lindgren-priset för sina drygt 20 barnböcker där fotografierna var centrala. I sina memoarer "Med livet i fokus", utgivna 1997, berättar hon om ett högst spännande och mångskiftande liv. Astrid Bergman Sucksdorff var dotter till Dagny och Sten Bergman. Hon var gift 1949–1953 med Sven Gillsäter, 1953–1964 med Arne Sucksdorff och från 1967 med Gösta Vogel-Rödin (1924–98). Hon var sista tiden bosatt i Skara och avled 2015. Hennes fotografiska arv förvaltas sedan 2015 av Landskrona museum. 1953 – Micki rävungen. 1959 – Chendru får en tiger, en berättelse om en pojke i den indiska djungeln. 1967 – En bok om rådjur. 1970 – Toni, elefantförarens son, en berättelse från Assam i Indien. 1971 – Tranorna vid Hornborgasjön. 1975 – Förstoringsglaset. 1977 – Till en jaktkamrat. 1988 – Djur i naturen, däggdjur, fåglar, insekter. 1990 – Träd och Blommor. 1990 – Möten med djur i skogar, vid vattendrag, kring hus. 1991 – Mina första vilda djur. 1991 – Mina första små kryp. 1991 – Mina första fåglar. 1991 – Mina första blommor. 1991 – Djur på landet. 1992 – Mina första fåglar vid vattnet. 1992 – Mina första djur på zoo. 1993 – Mina första trädgårdsblommor. 1993 – Mina första husdjur. 1997 – Med livet i fokus (biografi). 1984 – Astrid Lindgren-priset.
Katerina Janouch
Flera av Janouchs böcker har utgivits på Piratförlaget. 2017 tog förlaget avstånd från Janouch, varpå hon startade sitt eget förlag, Palm Publishing, där hennes senare böcker utkommit. Sedan 2006 har Janouch tillsammans med illustratören Mervi Lindman gett ut en serie barnböcker om rollfiguren Ingrid. Ingrid-böckerna har blivit några av de bäst säljande barnböckerna i Sverige. Dessutom har hon gett ut flera fristående barnböcker. 2010 började Janouch skriva en serie ungdomsböcker, där den sexuella debuten står i centrum. Janouchs facklitterära utgivning är koncentrerad till sex- och samlevnadsområdet, med ett flertal böcker kring den kvinnliga sexualiteten och om graviditet. En av hennes tidigaste böcker om sex och samlevnad var riktad till barn, dock utan några sexuella detaljer. År 2008 var Janouch ledamot av ett råd till tankesmedjan Sektor 3. I samband med bokserien om Cecilia Lund engagerade hon sig under början av 2010-talet i rörelsen Inte under 24 000, vars mål var att höja statusen och lönen för förlossningspersonal. Under den senare delen av 2010-talet har Janouch främst gjort sig känd som kontroversiell samhällsdebattör i frågor om migration, och kritiserats för sitt samröre med högerextrema grupper. Under hösten 2017 polisanmäldes Janouch för förtal av den vänsterpartistiska riksdagsledamoten Rossana Dinamarca, efter en serie Twitterinlägg. I samband med kontroversen avbröt Viking Line ett samarbete med henne. I februari 2022 åtalades Janouch för grovt förtal, efter att ha hängt ut en namngiven lärare i Tierp på sin blogg och i sociala medier med falska uppgifter om att läraren skulle ha tvungit en elev att "erkänna sig till islam". I september 2022 fälldes hon för grovt förtal i Uppsala tingsrätt, och dömdes till villkorlig dom, dagsböter samt att betala 50 000 kronor i skadestånd till läraren. I riksdagsvalet 2018 ställde Janouch upp som kandidat för partiet Medborgerlig samling, som emellertid inte kom in i riksdagen. Som sina hjärtefrågor angav hon yttrandefrihet och kvinnors trygghet. Efter valet avbröt partiet sitt samarbete med Janouch, i samband med att hon medverkat på en demonstration arrangerad av högerextrema grupper. Enligt Expo har Janouch sedan 2018 blivit allt mer aktiv i högerextrema och rasideologiska sammanhang med hatbudskap mot minoriteter av olika slag. 2020 var Janouch en av medgrundarna till föreningen Education4Future, vilken beskrivits som en frontorganisation för det nätverk som drivs av den tidigare nationaldemokraten Tor Paulsson. Hon har även medverkat som arrangör till den alternativa bokmässa som organiseras av nätverket. I mars 2022 ställde Sverigedemokraterna in en planerad föreläsning med Janouch på grund av kopplingarna till nätverket. Katerina Janouch var gift med Stefan Köhler mellan 1988 och 1991 och fick sitt första barn i detta äktenskap. Hon gifte sig igen 1994 med Robert Bohman och skilde sig 2014. I äktenskapet med Bohman fick hon fyra barn. De fyra äldsta av Janouchs fem barn är pojkar, och hon har offentligt diskuterat sin längtan efter att få en dotter. Under en period drev Janouch och maken Robert Bohman en serie sexshoppar vid namn Ooups. Företaget gick i konkurs 2008. Efter konkursen startade Janouch och Bohman ännu en sexshop, Pom Parlour. Våta spår (roman, Wahlström och Widstrand, 1993, Pocketförlaget, 2006). Anhörig (roman, Piratförlaget, 2004). Dotter önskas (roman, Piratförlaget 2006). Sommarbarn (roman, Piratförlaget, 2007). Bedragen (roman, Piratförlaget, 2008, om barnmorskan Cecilia Lund). Systerskap (roman, Piratförlaget, 2009, om Cecilia Lund). Hittebarnet (roman, Piratförlaget, 2010, om Cecilia Lund). Synder: Pom Parlour (erotisk novellsamling, tillsammans med bland andra Robert Bohman, X-story, 2010). Tigerkvinnan (roman, Piratförlaget, 2011, om Cecilia Lund). Modershjärtat (roman, Piratförlaget, 2012, om Cecilia Lund). Nattsländan (roman, Piratförlaget, 2013, om Cecilia Lund).
Edith Unnerstad
Edith Alice Unnerstad, född Tötterman 28 juli 1900 i Helsingfors, död 29 december 1982 i Djursholm, var en svensk författare, mest känd för sina barnböcker. Unnerstad föddes som näst äldst i en finlandssvensk fembarnsfamilj. 1908, när hon var åtta år, dog hennes mormor, som var lotsänka på Åland. Familjen Tötterman lämnade då Helsingfors och flyttade till mormors stuga i Mariehamn, som modern ärvt. Två år senare flyttade familjen till Sverige och bosatte sig i Södertälje, och 1912 flyttade de vidare till Stockholm, där Edith gick på Detthowska skolan och senare studerade konst. 1918 flyttade familjen tillbaka till Åland och mormors stuga. 1924 gifte sig Unnerstad med den två år äldre radioingenjören Arvid Unnerstad från Svalöv i Skåne och 1928 fick de en dotter, översättaren Lena Anér Melin. Edith Unnerstad är mest känd för sina barnböcker om den stora familjen Pip-Larsson. Bland dessa finns Kastrullresan och Nu seglar Pip-Larssons. Kastrullresan startar när familjen med sju barn inte får plats i sin lägenhet i Stockholm utan måste ge sig iväg på en äventyrlig färd per häst och vagn till Norrköping där de så småningom hittar ett nytt hem. Boken filmatiserades som Kastrullresan 1950 och blev 1998 TV-serie med namnet Pip-Larssons. Nu seglar Pip-Larssons handlar om hur barnen i familjen själva gör en sommarseglats i Södermanlands och Stockholms skärgårdar med kostern Rudolfina. På vägen är de med om många äventyr där både deras mod och sammanhållning sätts på prov. Även denna bok har blivit TV-serie. Genomgående i Unnerstads böcker är en stark sammanhållning inom familjen eller kamratkretsen. Hon har även skrivit Farmorsresan, för vilken hon erhöll Nils Holgersson-plaketten för år 1957. Unnerstads sista bok blev Bara Sara som gavs ut postumt år 2007 av Kompis Förlag. Boken är en historisk ungdomsroman med många självbiografiska detaljer. Den skildrar flickan Sara som föds i Helsingfors år 1900 och sedan flyttar till Mariehamn (kallas i boken Sofiestad) och därefter till Stockholm år 1910. Det är "En finstämd och lyhörd berättelse utifrån en åttaårig flickas perspektiv. Det är en bok som likaväl kan vara en barnbok som en roman för vuxna. Berättelsen har självbiografiska drag och präglas av den längtan efter idyll som fanns i hela Edith Unnerstads författarskap. De mörka inslagen finns med som flyktande skuggor och det ljusa tar hela tiden över. Språkligt och stilistiskt är det njutbar läsning." skrev Helene Ehriander på Bibliotekstjänst efter genomläsning. Kompis Förlag gav 2007/2008 även ut de två böckerna om djuren i Vänliga skogen i nya omarbetade och nyillustrerade utgåvor. Edith Unnerstad är begravd på Djursholms begravningsplats. Kastrullresan filmatiserades 1950 (se Kastrullresan) och televiserades 1998 (se Pip-Larsson). Nu seglar Pip-Larssons televiserades 1971, Nu seglar Pip-Larssons (TV-serie). 1953 – Tidningen Vi:s litteraturpris. 1956 – Boklotteriets stipendiat. 1957 – Nils Holgersson-plaketten för Farmorsresan. 1965 – Litteraturfrämjandets stipendiat.
