Gentianasläktet
Gentianasläktet (Gentiana) är ett släkte i familjen gentianaväxter. Tidigare ingick även arter i detta släkte som numera bildat släktet gentianellasläktet (Gentianella). Gentianor kommer från bergsområden i hela världen utom Afrika. Det finns ungefär 400 arter i gentianasläktet. Bladen är motsatta och de flesta av dem sitter i en bladrosett vid marken. Blommorna är trumpetformade och den vanligaste färgen är blå, men det finns även vita, krämfärgade, gula och röda blommor. De blå är vanligast på norra halvklotet och röda i Anderna. Vita arter dominerar på Nya Zeeland, även om de inte är särskilt utbredda där. Vanligen har blommorna 5 kronblad och 5 foderblad, men antalet varierar mellan 4 och 7 för olika arter. Alla gentianor har en stark besk smak som beror på innehållet av glykosiden, gentiopikrin. Enligt Plinius den äldre är släktet Gentiana uppkallat efter Gentius (180 f.Kr. - 168 f.Kr.), en illyrisk kung som sades ha upptäckt växternas helande egenskaper. Några arter används som medicinalväxter och andra används som smaksättare i drinkar. Augustigentiana (G. gracilipes). Azurgentiana (G. waltonii). Balkangentiana (G. dinarica). Fjällgentiana (G. nivalis). Fransgentiana (G. septemfida). Höstgentiana (G. sinoornata). Klippgentiana (G. cachemirica). Klockgentiana (G. pneumonanthe). Knippgentiana (G. asclepiadea). Korsgentiana (G. cruciata). Krypgentiana (G. dahurica). Kungsgentiana (G. makinoi). Mattgentiana (G. terglouensis). Nepalgentiana (G. ornata). Prickgentiana (G. punctata). Sibirisk gentiana (G. decumbens). Smalgentiana (G. linearis). Strimgentiana (G. farreri). Trumpetgentiana (G. clusii). Den virtuella floran - Gentianor.
Prydnadsväxt
En prydnadsväxt är en växt som odlas för sitt utseende till skillnad från en nyttoväxt som odlas för att den ger föda eller någon annan råvara. Prydnadsväxter återfinns ofta i parker och trädgårdar. Prydnadsväxter är också mycket vanliga inomhus. Såväl örter som buskar och träd hålls idag som prydnadsväxter. Det är mycket vanligt att prydnadsväxter har vackra blommor, men det finns också många exempel på prydnadsväxter som hålls för sin vackra form, frukt, bark, stam, doft, eller lövverk, eller för sina estetiskt tilltalande taggar. Snittblommor och blomsterarrangemang är också en form av prydnadsväxter. När det gäller träd brukar de räknas till prydnadsväxterna när deras primära syfte är att vara vackra, inte att ge frukt, dämpa buller, gränsa av, binda vatten eller bidra med skugga. Prydnadsväxter kräver ofta särskilt skötsel och omvårdnad. Ofta hör arten hemma i en helt annan del av världen, och vill man hålla den behöver man därför anstränga sig för att ge den nödvändiga livsbetingelser, till exempel när det gäller gödsel, ljusförhållanden och vattning eller luftfuktighet. Det är också vanligt att man håller hybrider och framodlade växtvarianter som prydnadsväxter. Dessa återfinns sällan eller aldrig i det vilda, och skötselkraven kan därför vara mycket speciella. I andra fall kräver växten inte omvårdnad för att överleva, men om plantan överges förlorar den de kvalitéer som gör den till en uppskattad prydnadsväxt. Så är till exempel fallet med bonsaiväxter, som kräver kontinuerlig trimning för att bibehålla den åtråvärda formen. På motsvarande sätt kan vissa prydnadsväxter ibland behöva längre perioder av mycket ovarsam skötsel. För att gå i blom behöver exempelvis en del äkta kaktusar flera månaders vila i låga temperaturer, nästan helt utan näring och vatten. Vid högre temperaturer med tillgång till fukt och näring kan de ofta växa vidare många år, men de blommar inte. Det vanligt att man odlar plantor som är vackra samtidigt som de har någon annan praktisk funktion, till exempel att producera frukt. I västvärlden använder vi idag våra trädgårdar för rekreation snarare än för att producera medicinalväxter eller livsmedel, och gränsen mellan så kallade nyttoväxter och prydnadsväxter blir därför alltmer flytande. En nyponrosbuske där nyponen aldrig plockas utan får sitta kvar som dekoration kan till exempel ses som en prydnadsväxt, trots att den historiskt ansetts vara en nyttoväxt, eftersom nyponen kan tas tillvara, exempelvis som föda. Andra växter har rört sig i motsatt riktning. När Aloe vera började hållas som krukväxt i svenska hem sågs den av de allra flesta som en renodlad prydnadsväxt, men idag är många människor istället lockade av dess påstått positiva egenskaper som medicinalväxt.
Sesam (växt)
Ordet "sesam" härstammar från latinets sesamum och grekiskans sēsamon, som i sin tur härleds från antika semitiska språk, däribland ackadiskans šamaššamu. Från dessa språkliga rötter har ord som generellt refererar till "olja, eller rinnande fett" uppstått. Sesamfrön anses vara den äldsta oljefrögrödan som människan använt. Släktet omfattar många arter där de flesta lever vilt. Flertalet av dessa vilda arter lever i Subsahara. Den odlade arten S. indicum härstammar från Indien. Arkeologiska lämningar indikerar att sesam började brukas på Indiska subkontinenten för 5 500 år sedan. Förkolnade rester av sesamfrön har återfunnits i arkeologiska utgrävningar och daterats till 3 500-3 050 f.Kr. Dokumenterad handel med sesam mellan Mesopotamien och Indien förekom 2 000 f.Kr. Det är möjligt att Induskulturen exporterade sesamolja till Mesopotamien, där den var känd som ilu på sumeriska och ellu på ackadiska. Eventuellt odlades sesam i Egypten redan under den Ptolemeiska dynastin, medan annat indikerar att det var först under Nya riket. I Egypten kallades den för sesemt, och ingår i listan över medicinalväxter i Ebers papyrusrulle, som uppskattas vara över 3 600 år gammal. Arkeologiska studier i Turkiet indikerar att sesam odlades och pressades till olja åtminstone för 2 750 år sedan i det forntida riket Urartu. Odlandet av sesam gynnades av dess förmåga att växa i områden där andra grödor inte kunde växa. Den är en härdig växt som behöver lite jordbruksstöd - den växer under torka, vid höga temperaturer, utifrån fukt som finns kvar i marken efter monsunen eller till och med när det inte har regnat alls eller om det regnat för mycket. På så sätt kunde bönder odla grödan i utkanten av öknen. Sesam är en ettårig växt som blir 50–100 cm hög, med motstående blad på 4–14 cm avstånde från varandra. De breda lansformade bladen varierar från 5 cm breda vid basen till 1 cm på blomkvisten. Blommorna är klockformade, 3–5 cm långa, med fyrabladig öppning. Blommorna kan variera i färg, och gå i vitt, blått eller lila. Även sesamfröna varierar i färg beroende på kultivar. Den vanligaste bland fröna som säljs i butik är den vitaktiga. Andra vanliga färger är sandfärgade, bruna, guldaktiga, rödaktiga, grå eller svarta. Dessa färger går igen i fruktkött och kärnhus. Sesamfrukten är en kapsel, ofta med fin behåring, med fyrkantigt tvärsnitt och vanligtvis ett kort trekantigt grenfäste. Kapseln mäter 2–8 cm, med en diameter på 0,5–2 cm och antalet kammare varierar från fyra till tolv. Frukten brister (dehiscens) för att släppa ifrån sig fröna genom att spricka utmed skiljeväggar som går från toppen och nedåt eller utmed två apikala porer, beroende på kultivar. Sesamfrön är små, men de tusentals olika varieteterna skiljer sig i storlek. Vanligtvis är de 3–4 mm långa, 2 mm breda och 1 mm tjocka. De är äggformade, något tillplattade och något tunnare vid fröärret (hilum) än i motsatta änden. Fröskalet (testa) kan vara slätt eller ribbat. Sesamvarieteter har utvecklats för många olika jordar. Högavkastande varieteter trivs bäst på väldränerade, bördiga jordar med medelstruktur och neutralt pH. Dessa har emellertid låg tolerans för jord med hög salthalt och vattensjuka förhållanden. Kommersiella sesamplantor kräver 90–120 frostfria dagar. Varma förhållanden över 23 °C gynnar tillväxt och avkastning. Även om sesamplantor kan växa på fattig jord, ger ordentligt gödslade marker den högsta avkastningen. Oljehalten i fröet är omvänt proportionell mot dess proteininnehåll.
Skogsjordbruk i Uganda
Skogsjordbruk i Uganda har länge tillämpats trots att det inte har haft den benämningen. Biståndsorganisationen Vi-skogen har introducerat cirka 80 olika trädsorter som lämpar sig bra för skogsjordbruk i länderna runt Victoriasjön. 7 078 783 nya träd planterades år 2012 i länderna runt Victoriasjön, cirka 14% av Vi-skogens medel fördelas i Uganda. Uganda är beläget vid ekvatorn där klimatet är tropiskt vilket ger ett bördigt landskap som lämpar sig bra för jordbruk. Jordbruket är idag och har länge varit den dominerande näringsgrenen i Uganda. Det är vanligtvis småskaligt med en genomsnittlig storlek på 2,5 hektar, jämfört med Sveriges jordbruksareal som i genomsnitt är på 37 hektar. I nuläget livnär sig drygt 70% av befolkningen på jordbruk som ofta utformar sig enligt självförsörjande modeller. Familjen äger och brukar marken själv, och konsumerar ofta maten inom familjen. I vissa fall säljs maten till lokala marknader. Det traditionella jordbruket i Uganda baserades förr på växelbruk för att behålla jordens fertilitet. På senare tid har storskaliga jordbruk, som ofta präglas av monogamt jordbruk, fått mer utrymme. Regeringen i Uganda vill avverka mer regnskog för att ge plats för storskaliga jordbruk. På ett skyddat regnskogsområde som heter Mabira skogen har mycket skog avverkats på begäran av regeringen vilket väckt protester hos lokalbefolkningen och inom miljörörelser. År 2008 avverkades 7 000 hektar skog per månad i Uganda. Det gör att avverkningen av skog är högst i hela världen om man räknar i procent. I Uganda är kassava, majs, kaffe, bönor, yams och sötpotatis vanligt att odla. På små landområden varierar grödorna av diverse grönsaker, frukter och medicinalväxter. Ett skogsjordbruk i Uganda kan utforma sig enligt följande: Fruktträd som avokado, mango, jackfrukt och guava växer utspritt över landområdet och bildar ett skyddande lövverk högst upp. Under lövverket växer banan- och kaffeträd. På marken finns det vanligtvis vallar där sötpotatis, kassava, bönor och jordnötter växer. Mellan vallarna på ett begränsat område odlas kassava, jordnötter och bönor. Majs brukar odlas runt odlingsområdet för att ge en avgränsning samt ge skydd från vind. Medicinalväxter förekommer också. Den stora variationen av grödor gör att systemet inte är lika känsligt för klimatförändringar som ett monogamt jordbruk. Samplanteringen av träd och andra grödor ökar produktionen samt ökar resiliensen i jordbruket. Det finns vissa träd som kan fixera luftkväve. Familjen Leguminosae har flest kvävefixerande träd som är lämpliga för skogsjordbruk. Plantering av snabbt växande kvävefixerande träd visar stora framgångar i matproduktionen i många länder i Afrika. Genom att utnyttja träd och buskars naturliga kvävefixering blir den annars utarmade jorden bördigare, vilket gagnar grödorna i närheten. I Malawi har stor framgångar uppnåtts genom planering av kvävefixerande träd i kombination med andra grödor. Under en tioårsperiod använde man kvävefixerande träd, främst Tephrosia vogelii och Gliricidia sepium och majsproduktionen ökade från 1 ton/hektar till 3,7 ton/hektar under perioden, vilket gav mat och inkomst till många bönder. Mikroklimatet påverkas också av träden. Träden ger skugga åt de lägre växterna och skyddar mot vind, vilket medför att växterna inte behöver lika mycket vatten. De markbiologiska processer påverkas positivt genom att träden ger mer liv åt markfaunan. Kombinationen av de olika komponenter som ingår i ett skogsjordbrukssystem gynnar den biologiska mångfalden vilket är en förutsättning för ett ekosystems resiliens. Skogsjordbruk blir då motståndskraftigt mot klimatförändringar som är ett växande problem i Uganda.
Louise Stjernström
Lovisa (Louise) Elisabeth Stjernström, född Granberg den 29 oktober 1812 i Stockholm, dödär den 28 december 1907, var en svensk skådespelare, författare, översättare och teaterdirektör. Hon använde pseudonymerna Carl Blink, Erik Ejegod och F—t. Fadern var skådespelaren och författaren Per Adolf Granberg och den kända pjäsförfattaren Jeanette Granberg var hennes syster. Hon hade fyra systrar och de fick alla lära sig ett yrke. Granberg avlade gesällexamen i färgning vid Teknologiska Institutet och turnerade i landet på statens bekostnad och höll kuser i hemfärgning. Från 1849 översatte hon och författade pjäser tillsammans med systern Louise under pseudonymen Carl Blink och med systern Jeanette under pseudonymen Georges Malméen. De skrev även var och en för sig. Hon skrev 1861 en pjäs i fem akter och säsongen 1860-1861 uppfördes hennes pjäs Johan Fredman på Mindre teatern. Hon gifte sig med skådespelaren Edvard Stjernström, tidigare gift med hennes syster, som grundat Nya teatern 1875. Hon var kunnig i flera språk och översatte och bearbetade dramatik. Efter makens död var hon teaterdirektör åren 1877-1880 och förutom mindre pjäser uppfördes 44 stora verk. Teatern stod konstnärligt högt, men lönsamheten var dålig och Stjernström offrade en stor del av sin förmögenhet för dess drift. Trots det tvingades hon att sälja teatern hösten 1879 till Ludvig Josephson. Efter att under tre decennier ha författat dramer, övergick hon till att skriva främst historiskt-romantiska skildringar ur den svenska historien. Hon var besjälad av en idealistisk fosterländskhet och ville ge folket god historisk läsning. Hon var i slutet av 1800-talet en av de mest utgivna kvinnliga romanförfattarna. Hennes sista verk Ur livet kom ut 1903 då hon var 92 år. Förutom intellektuella intressen var Stjernström kunnig i möbelsnickeri och träsvarvning. Hon reste i Norrland och undervisade i spånad och tog initiativ till vinberedning i hemmet. Hon verkade även för biodling och kaninavel och lärde ut konsten att samla in och bereda medicinalväxter och kryddor. Hon bodde efter makens bortgång i en våning tillsammans med tre ogifta döttrar. Hon begravdes tillsammans med systern Jeanette Stjernström och maken Edvard Stjernström och andra familjemedlemmar i släkten Granberg, på S:t Johannes kyrkogård i Stockholm. Den behagsjuka arrendatorskan. Stockholm. 1849 - Utgiven anonymt. Token : ritningar ur det löjliga af ögonblickets historia af en tok. Stockholm. 1849 - Utgiven av: J— S— och L— S—.
